Meriter

7 Gyllenstierna, Kristofer, bror till G 6, f 17 nov 1639 på Viborgs slott, d 14 juni 1705 i Sthlm (själaringn 15 juni i Jak). Inskr vid UU 24 maj 53, kammarherre 65, kompanichef med överstelöjtn:s grad vid Livgardet 26 aug 68, överste där 29 okt 73, generalmajor 19 aug 76, generallöjtn 16 febr 77, guvernör över Västernorrland 9 juni 77 (tilltr ej), led av kammarkommissionen 7 dec 80, riksråd 10 sept 81, överståth 28 april 82, led av likvidationskomm över stora komm:s domar 27 maj 82, placerad i reduktionskoll 10 sept 84, greve (G af Ericsberg) 10 dec 87, i reduktionsdeput 17 dec 87, förmyndare för Karl XII 97.

G 1) 17 aug 69 i Sthlm m grev Gustava Juliana Oxenstierna af Croneborg, f 2 sept 44, d 7 aug 75 trol i Sthlm (själaringn 27 aug 75, begr 16 april 76 i Nik), dtr till riksrådet frih Gustav O o grev Maria Sofia De la Gardie; 2) 19 nov 96 i Osnabrück m pfalzgrevinnan Katarina, f 30 nov 61 på Stegeborg, d 6 maj 20, dtr till pfalzgreven hertig Adolf Johan o grev Elsa Elisabet Brahe.

Biografi

G sändes i maj 1653 till Uppsala jämte sin broder Konrad för att bedriva studier vid universitetet, men om dessa och om hans senare företagna utländska resa är föga känt. 1665 befann han sig åter i Sverige och uppvaktade vid hovet, där han s å anställdes som kammarherre hos den unge Karl XI. Han blev snart en av de tongivande i den krets av yngre adelsmän, som vid denna tid bildade konungens personliga umgänge. De uppehöll sig i tämligen otvungna former i »fyrkanten» — ett av de k gemaken, som för samtiden blev kotteriets namn — och sågs med oblida ögon av den högadliga förmyndarregeringen, som fruktade, att ungdomarna inte blott kunde inge konungen smak för mindre goda levnadsvanor utan även undergräva hans förtroende för den rådande regimen. Till kretsen räknades, förutom G och hans bror Gustav, bröderna Hans och Axel Wachtmeister, namn som på det intimaste skulle bli förknippade med lösningen av den följande tidens stora politiska frågor.

Säkerligen var det genom den unge konungens personliga bedrivande som G 1668 erhöll fullmakt på en högre officerstjänst vid livgardet. Hans upphöjelse hade ingen nämnvärd militär bakgrund, men han var energisk och oförskräckt och synes relativt snabbt ha gjort sig förtrogen med yrkets uppgifter. Om förmyndarna möjligen genom hans utnämning hoppats kunna dämpa hans oppositionella inställning mot de ledande högadliga familjerna med deras dominans inom den högre förvaltningen, misstog de sig. På riksdagen 1672 slog han följe med den rojalistiska lågadeln och opererade i nära anslutning till sin vän Hans Wachtmeister. Liksom denne hörde han socialt sett till högadeln, men båda ogillade dess företrädesställning i samhället. Denna grundade sig nämligen enligt deras uppfattning ingalunda på någon personlig duglighet. Förtjänst och skicklighet borde, menade de, skattas högre än börd. »Var och en skall considereras efter sitt ämbete och intet efter sitt stånd», yttrade G vid ett tillfälle på riddarhuset.

Karl XI :s tillträde till regeringen 1672 och det några år senare utbrutna kriget med Danmark medförde ett påskyndande av G:s militära karriär. Till överste för livgardet utnämndes han 1673. För att hjälpa upp hans ekonomi förlänade konungen honom 1675 dels några hemman, som genom innehavarens död återgått till kronan (RR 12 dec), dels hälften av de häradsräntor i Österbotten, som varit anslagna till riksrådet Emund Gripenhielm men blivit lediga genom hans död (RR 21 dec).

Under kriget i Sydsverige fick G tillfälle att visa prov på sin militära duglighet. Med sitt elitförband befann han sig ständigt i händelsernas mitt och kom att deltaga i samtliga större träffningar. Han framträdde därunder som en skicklig truppledare. Vid slagens planering och taktiska utformning torde han ha spelat en inte oväsentlig roll, då hans regemente oftast tilldelades en central uppgift i själva striderna. Däremot kom han knappast att öva något inflytande på krigets strategi, där erfarna ledare som Ascheberg och Grundel-Helmfelt främst svarade för operationerna. Under slaget vid Halmstad 17 aug 1676, där han och hans regemente verksamt bidrog till framgången, blev han sårad i »vänstra axelbenet». Han befordrades några dagar efter drabbningen till generalmajor på grund av den tapperhet han »signalerat» men skulle behålla sitt befäl över regementet (RR 20 aug). I slaget vid Lund 4 dec 1676 med dess förbittrade närstrider och väldiga manspillan höll han på att sätta livet till. Han fick en mängd hugg och stick, föll ned från sin häst, var nära att förblöda, låg tidvis medvetslös på den hårdfrusna marken, blev fullständigt utplundrad av kringströvande soldater, som tydligen betraktade honom som död, och räddades i sista stund av sitt eget folk, hjälptes upp på en häst och övertog befälet, halvnaken, nedblodad och endast igenkännlig genom rösten.

Belöningen för G:s »välförhållande» kom i febr 1677 genom utnämningen till generallöjtnant. På våren s å befann han sig i Sthlm, sysselsatt med att komplettera regementet, som förlorat fjärdedelen av sin styrka. En ny uppgift anförtroddes honom på sommaren 1677, då han utnämndes till guvernör över »Västernorrlanden». Man befarade ett anfall från Norge och behövde en militär ledare av försvaret. Farhågorna visade sig emellertid överdrivna. G återvände därför till högkvarteret och medverkade i slaget vid Landskrona 14 juli 1677.

På riksdagen 1680 anslöt sig G som väntat helt till den mest avancerade rojalistgruppen och sekunderade ivrigt dess ledare Hans Wachtmeister vid alla avgörande diskurser och beslut, främst dem om förmyndarräfsten och reduktionen. Det vore obilligt, framhöll han gång efter annan, att några få familjer »hava av riket största delen under sig» (29 okt), under det alla andra måste räkna med ständigt ökade kontributioner. Den som vore emot reduktionen, »den är ingen patriot», slutade han emfatiskt vid ett tillfälle (6 nov).

På hösten 1681 kompletterade Karl XI riksrådet med fyra nya ledamöter, däribland G, som sålunda kom att höra till de sista, som förunnades bära riksrådstiteln. Några månader senare — 28 febr 1682 — påbjöd konungen, att rådets medlemmar inte längre skulle kallas riksråd utan kungliga råd. G:s insatser i den till sin verksamhet starkt begränsade rådsregeringen, som han tillhörde i 24 år, är inte närmare undersökta. Det kan endast i all korthet konstateras, att han var en hängiven anhängare av enväldets grundsatser, hårt höll sig till konungens önskningar och visade en lydaktighet, som tog sig de mest underdåniga former. Karl XI, som hyste en i ungdomsåren grundlagd tillgivenhet för G och på nära håll kunnat följa hans prestationer i kriget, litade obetingat på hans lojalitet och plikttrohet och gjorde honom 1682 till överståthållare. G blev därjämte insatt i en rad kommissioner och förvaltningsorgan, som skulle slutföra förmyndarräfsten och reduktionen.

Överståthållarna hade växlat påfallande snabbt från den tid, då ämbetet tillkom 1634. G kom att bestrida tjänsten under ovanligt lång tid — 23 år — och blev på visst sätt representativ för det karolinska enväldets ämbetsrutin inom denna gren av förvaltningen. Gällande instruktion lade i överståthållarens hand en rad maktpåliggande uppgifter. Han skulle ha uppsikt över det k slottet och övriga kronans byggnader i Sthlm, övervaka indrivningen av acciser, tullar och andra statliga inkomster, tjänstgöra som exekutor i civil- och brottmål, kontrollera Sthlms magistrat i dess verksamhet, öva tillsyn över handel, hantverk och byggnadsväsende i huvudstaden, över sjuk- och fattigvård, kyrkor och skolor, upprätthålla den allmänna ordningen, utfärda pass, anställa folkräkning osv. Till dessa i instruktionen angivna uppdrag kom en mängd praktiska bestyr mer eller mindre tillfälligt frampressade av tidsläget eller av bestämda k befallningar.

De plikter som åvilade G som överståthållare måste även för en man med hans robusta fysik ha känts nästan olidligt pressande, särskilt som han saknade all erfarenhet av civil förvaltning. Den känsla av osäkerhet, som han förmodligen kände, sökte han emellertid dölja bakom en yttre fasad av beslutsamhet. Samtidigt levde han i ständig fruktan att genom bristande nit förlora konungens förtroende. Känslan av ansvar låg också tung över honom — genom sitt ledamotskap i likvidationskommissionen och sin ställning som exekutor av avkunnade domar hade han fått en handgriplig erfarenhet av ämbetsansvarets risker — och han sökte sitt skydd däremot genom en ofta oresonlig lagträldom. Han höll sig så nära han kunde till förordningarnas ordalydelse och blev på så sätt en byråkrat av renaste vatten. Han vågade strängt taget aldrig träffa ett avgörande utan att först förfråga sig hos konungen. Han formligen bombarderade K M:t med sina omständliga skrivelser och begärde konungens godkännande i form av skriftliga resolutioner i strängt taget allt han företog sig utanför gällande förordningars och »staters» ram.

Handhavandet av exekutionsväsendet blev en av G:s mest arbetskrävande uppgifter. Förhållandet sammanhängde med den väldiga anhopning av ärenden, som föranleddes av räfsterna och reduktionen. Som väntat intog G här en hållning, som uteslöt varje tanke på eftergift. Hans fiskaliska nit kände inga gränser. Karl XI måste ibland själv ingripa för att i någon mån dämpa hans iver. Sålunda tillhöll konungen honom att »något innehålla» med exekutionen gentemot Axel Lillies sterbhus, eftersom kammarkommissionens utslag i målet ännu inte förelåg (RR 1 okt 1687). Vid ett annat tillfälle hade G yrkat, att statskontoret skulle lägga kvarstad på löner tillhörande sådana ämbetsmän, mot vilka fordringar gjorts gällande. Statskontoret hade ställt sig avvisande mot en dylik åtgärd — en motsvarighet till senare tiders införsel i lön — och Karl XI ställde sig helt på statskontorets sida. Ämbetsmännen åtnjöt ju, menade konungen, lön för det arbete de utförde i kronans tjänst. Om de berövades sitt underhåll, kunde de inte arbeta, och detta vore till stor skada för kronan (RR 16 dec 1686).

De många ärenden, som G kom att ta ställning till med avseende på Sthlms stad och särskilt dess magistrat, har närmare utretts i en modern undersökning (Corin). Tydligen tillämpade G i sitt förhållande till staden samma principer som i sin övriga ämbetsutövning. Den statliga kontrollen blev genom honom en fast realitet. Tyngre har kronans hand aldrig vilat över Sthlms stad än under hans regemente. Han var i grund och botten mera konungsk än konungen själv, som ibland måste ingripa för att avstyra mera befängda utslag av hans nit. Genom dispenser luckrade konungen upp mer eller mindre orimliga konsekvenser av G:s tolkningar av de k förordningarna. Dock skall det inte bestridas, att G bringade en välbehövlig ordning i förhållandet mellan kronan och staden. Han röjde med fast hand upp i den tämligen vildvuxna kommunala praxis, som på sina håll uppstått. Det var också G: s förtjänst, att staden redan 1682 fick en fast lönestat. Stadens finansförvaltning blev 1693—94 definitivt reglerad. Den nya staten gällde för övrigt inte blott stadens befattningshavare utan även fördelningen av stadens utgifter och inkomster, vilka i detalj fixerades. Man skulle här tillämpa samma principer som kronan själv i sin budgetplanering. Utgifterna skulle sålunda täckas av bestämda inkomstposter. Överskridande av fastställda anslag förbjöds uttryckligen. Endast K M:t kunde medgiva dylikt. De detaljerade föreskrifterna övervakades noga av överståthållaren.

I enlighet med Karl XI:s testamente av 15 aug 1693 och ett dagen därpå utfärdat k brev inträdde G 1697 i förmyndarstyrelsen för den unge Karl XII, där han skulle förestå krigsväsendet till lands. Hans upphöjelse blev av kort varaktighet. Före årets slut satt Karl XII på sin faders tron, sedan han förklarats myndig genom en tämligen enhällig riksdags beslut. Det har spekulerats över vilken andel förmyndarna själva haft i denna regimförändring, och härvid har givetvis också G kommit i blickpunkten. Några bestämda uttalanden från hans sida föreligger dock inte. Det har påpekats (Jonasson), att G på hösten 1697 befann sig i en personlig konflikt med kanslipresidenten Bengt Oxenstierna, som för sin del skulle ha velat påskynda Karl XII:s trontillträde i förhoppning att därigenom kunna återtaga sin dominerande ställning i utrikespolitiken, en roll som han genom motstånd från de övriga förmyndarna inte förmått spela. G skulle under sådana förhållanden inte varit direkt benägen för den tidiga myndighetsförklaringen. Å andra sidan har det hävdats, att G varit aktivt verksam för densamma. Någon bindande bevisning för någondera ståndpunkten har knappast presterats. Frågan är emellertid, om inte G med sitt ringa intresse för utrikespolitiken, sin okomplicerade rojalism och sin fruktan för ansvar med en påtaglig känsla av lättnad lämnade förmynderskapet. Han var dessutom kommen till åren, och ålderns krämpor syntes nu ha gjort sig gällande trots flitig »surbrunnsdrickning» och andra hälsokurer.

Det stora nordiska krigets utbrott ökade ansenligt G:s arbetsbörda. Han placerades av Karl XII såväl i justitierevisionen som i defensionskommissionen. Kriget påförde honom dessutom en mängd administrativa uppgifter av växlande slag — trupptransporter, inkvarteringar, värvningar, fartygsrekvisitioner, materielleveranser m m. Mycket bekymmer vållade honom de till Sthlm överförda krigsfångarna. En första kontingent — huvudsakligen »förnäma» ryska fångar, tagna i Narva — transporterades i maj 1701 från Reval till Sthlm och följdes efter hand av nya skaror. Karl XII hade 27 april ålagt G att ta hand om fångarna, bereda dem rum och ombesörja deras bevakning. Konungen hade i annat sammanhang befallt, att man skulle behandla krigsfångarna strängt, och G följde med sedvanlig lydaktighet i princip denna order. Den instruktion för fångarnas bevakning, som han lät uppsätta (18 juni 1701, godkänd av K M:t 4 juli) förbjöd fångarna att utan särskilt tillstånd motta besök, att lämna sina »logementer», undantagandes vid kyrkobesök, då de skulle följas av vakt, samt att hämta sig avisor och posttidningar. Efter anmälan kunde de få tillgång till bläck och papper, men deras brev skulle granskas av kanslikollegiet. Brev till dem skulle först överlämnas till överståthållaren. Av allt att döma inträdde emellertid en viss uppmjukning av bestämmelserna, och G synes i viss mån sett igenom fingrarna därmed.

På våren 1705 stod det klart, att G:s dagar var räknade. Hans sista brev till konungen är daterat 2 mars; därefter fick underståthållaren överta korrespondensen. Den 14 juni avled G — en av överståthållarämbetets mest nitiska men också servilaste innehavare genom tiderna.

G:s ekonomi var vid hans död trots hans på papperet mycket betydande tillgångar knappast den bästa. Under krigsåren fick han inte ut mer än en bråkdel av sin lön. Till hans beröm må i detta sammanhang nämnas, att han vid olika tillfällen energiskt sökt bevaka särskilt de lägre befattningshavarnas ekonomiska intressen gentemot kronan. Efter sin moders död (1667) ärvde G Ericsbergs gods i Södermanland. Genom en rad köp och hemmansbyten »arronderade» han sitt jordinnehav högst väsentligt, så att Ericsberg blev ett av de största godsen i riket. Huvudbyggnaden renoverades och byggdes ut med flyglar. Samtliga åtgärder hade emellertid medfört mycket stora kapitalutlägg, som i själva verket gjort hans ekonomi ganska ansträngd.

Författare

Sven Grauers

Arkivuppgifter

Ämbetsskriv:er från G i främst Skriv:er till K M:t från Överståth (vol 2—10, 1682 —1705), RA. — Brev från honom i Hedvig Eleonoras arkiv i K arkiv, i Defensionskom-missionens arkiv, i Sävstaholmssaml (till Carl Bonde), i Ericsbergs arkiv (dep i RA) o i Skoklostersaml (till O W Königsmarck), allt i RA, samt några strödda brev i UUB.

Källor och litteratur

Källor o litt: RR, Biographica, Sköldebrev-saml, RA; Rullor, KrA; K M:ts hovstats huvudböcker 1665 o ff, SIA; K brev o Skriv :er till överståth i ÖÄ:s arkiv, SSA. — AdRP 1672—80 (1894—96); H Almquist, Ryska fångar i Sverige o sv i Ryssland 1700—1709 (KFÅ 1942); Les Anecdotes de Suède (1716); S E Bring, Sv boklex . . . Rättegångs-handhar (1958), s 2; H Brulin, Sverige o Frankrike under nord kriget o spanska successionskrisen åren 1700—1701 (1905); C-F Corin, Självstyre o k maktpolitik inom Sthlms stadsförvaltn 1668—1697 (1958; rec av S Grauers i HT 1959); Frälseg 2: 1—2 (1934 —35); S Grauers, Sveriges riksdag, 1:4 (1932); dens, Ätten Wachtmeister genom seklerna, 2 (1946); Handl:ar rör Sveriges hist ur utrikes arkiver, 1—4, ed A Fryxell (1836—43); T Höjer, Carl XII:s myndigförklaring (KFÅ 1942); G Jonasson, Karl XII o hans rådgivare (1960); K G A Sandström, ÖÄ:s hist efter Klas Flemings tid (ÖÄ 1634—1934, 1934); G Sjöberg, Drottninghuset 1686—1936 (1940); N Staf, De främmande trosbekännarna i Sthlm under karolinsk tid (Studier o handhar rör Sthlms hist, 3, 1960); UUM, 1, 1595—1700 (1900 —11); F Wernstedt, K Svea Livgardes hist, 4 (1954); J A Wijnne, Négotiations de Monsieur le Comte d'Avaux, 1—3 (1882—83).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Kristofer Gyllenstierna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13413, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2024-11-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13413
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Kristofer Gyllenstierna, urn:sbl:13413, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2024-11-09.