Meriter

Håkan (av sentida norska historiker kallad Haakon VI Magnusson), f trol mellan 8 o 17 aug 1340, d i aug eller sept (möjl 10 eller 11 sept) 1380 i Oslo. Föräldrar: konung Magnus (Eriksson) av Sverige o Norge o grevinnan Blanche (Blanka) av Namur. Konung av Norge 15 aug 43, myndigförklarad mellan 8 o 17 aug 55, konung av Sverige 15 febr 62—febr 64.

G 9 april 63 i Khvn m Margareta, f 1353, d 28 okt 1412 i Flensburg, dtr till konung Valdemar "atterdag" av Danmark o hertiginnan Heilwig av Slesvig.

Biografi

På ett möte i Varberg mellan konung Magnus och det norska riksrådet blev H konung av Norge med sin far som förmyndare, medan hans äldre bror Erik (bd 14, s 261—267) utsågs till faderns efterträdare i Sverige. Det har diskuterats, om den främsta anledningen till dessa åtgärder var faderns dynastiska intressen eller norskt missnöje med unionen.

Sommaren 1344 hyllades H som konung vid ett norskt ständermöte på Bohus. Vid ett besök i Bergen sommaren 1350 skall Magnus enligt isländska annalnotiser ha satt den då tioårige H i kungasäte och gett honom egen hird men förbehållit sig själv Haalogaland (nordligaste Norge) samt Island, Färöarna och Hjaltland (Shetlandsöarna). H fick s å också en egen drots, Orm Eysteinsson, som styrde landet i konung Magnus namn.

Som myndig konung från 1355 fick H åtminstone till namnet en självständig ställning, även om fadern behöll stora delar av sydöstra Norge. I början av 1359 for H och hans föräldrar till Khvn, där trolovning ägde rum mellan honom och den då ännu blott sexåriga Margareta, dtr till den danske konungen Valdemar. Sedan denne 1360 erövrat skånelandskapen, trolovades H 1361 i stället med den holsteinska grevinnan Elisabet, syster till de mot Danmark fientliga grevarna Henrik och Claus.

Sedan H:s bror Erik avlidit 1359, kom H nu, liksom tidigare denne, att av den oppositionella sv rådsaristokratin spelas ut mot fadern. Hösten 1361 lät han i Kalmar stadskyrka fängsla denne, som därefter uppges ha hållits i fångenskap under mer än ett halvt år. H kallades nu "princeps Sueciæ", och 15 febr 1362 valdes han till sv konung. Sedan förlikning ägt rum mellan honom och fadern och ett försök att med hansestädernas hjälp återta skånelandskapen strandat sommaren 1362, sökte de stöd hos Valdemar mot den aristokratiska oppositionen, vars främsta ledare måste gå i landsflykt. Elisabet av Holstein blev i dec 1362 på sin resa till Sverige vinddriven till Bornholm och fängslades där av den lundensiske ärkebiskopen. Några månader senare stod bröllopet mellan H och den nu tioåriga Margareta.

I nov 1363 anlände tillsammans med de återvändande landsflyktiga stormännen en mecklenburgsk flotta till Sthlm, och i febr 1364 hyllades Magnus systerson Albrekt av Mecklenburg på Mora sten som sv konung. Magnus och H:s försök att återta makten slutade 3 mars 1365 med nederlaget i Gataskogen invid Östanbro nära gränsen mellan Västmanland och Uppland, där H blev sårad och fadern tillfångatagen.

Först 1366 ingrep konung Valdemar i striden på sin svärsons sida. H belägrade nu förgäves Kalmar tillsammans med dennes trupper men lyckades erövra Borgholm, som dock snart återtogs av Albrekt, och senare även Lödöse. 1368 slöt Albrekt och hans mecklenburgska fränder förbund med hansestäderna och de holsteinska grevarna mot Valdemar och H. Hanseaternas härjningar på de norska kusterna tvang snart H till stillestånd. Sedan fred med dem slutits 1370, blossade striderna mellan H:s och Albrekts anhängare åter upp i början av 1371. På sommaren s å övertog H befälet för en här, som belägrade Sthlm, och 14 aug slöts fred. Genom denna frigavs Magnus ur sitt fängelse mot dryg lösen och fick Skara stift (Västergötland, Dalsland och Värmland) till sitt underhåll, medan Albrekt erkändes som sv konung. Både Magnus och H behöll dock den sv kungatiteln till sin död.

Sedan Magnus drunknat 1374, behöll H till sin död Värmland, Dalsland och den del av Västergötland som ligger utmed Göta älv. Efter Valdemars död 1375 stärktes hans ställning genom att hans son Olof 1376 valdes till dansk konung, ehuru ej fullt sex år gammal. Valet innebar en seger över Albrekt, vars brorson utsetts till tronföljare av sin morfar Valdemar och fått stöd av kejsaren Karl IV. Om de fortsatta striderna med Albrekt är föga känt. Enligt ett brev från 1375 skall emellertid två av dennes riksråd, Karl Ulfsson (Sparre av Tofta), som torde ha fört befälet i Gataskogen 1365, och Bengt Filipsson (Ulv), ha blivit tillfångatagna (BSFf). Månaderna före H:s död 1380 anföll Albrekts trupper Skåne och Halland. Danskar och norrmän härjade Västergötland och brände Skara med domkyrkan samt Jönköping. H:s politik fullföljdes sedermera framgångsrikt av hans änka, den bekanta unionsdrottningen Margareta.

H begravdes i Mariakyrkan i Oslo. Omdömena om honom växlar. I en kommentar från 1400-talets början till den heliga Birgittas relevationer tillvitas H, att han ej höll fred, föraktade landets lagar, regerade orättvist och gudlöst och fängslade oskyldiga präster. En isländsk annal uppger däremot i sin notis om H:s död, att man ansåg honom vara en god man. Åt samma håll pekar ett omdöme av den ett kvarts sekel efter hans död födde italienske humanisten Enea Silvio de Piccolomini, senare påve under namnet Pius II. Denne, som nämner Magnus, Valdemar och Margareta utan karakteristiker, betecknar H som en "gudomlig" man, omfattad med förunderlig kärlek och lydnad av sina undersåtar (miro prouincialium amore atque obsequio cultum).

Författare

Hans Gillingstam

Källor och litteratur

Källor o litt: J Agerholt, Gamal brevskip-nad (Meddelelser fra det norske riksarkiv, 3, 1933), särsk s 430—37; N Ahnlund, Jämtlands o Härjedalens hist, 1 (1948); dens, Sthlms hist före Gustav Vasa (1953); I Andersson, "Folkresningen" i Sverige 1371 (Sc 1929); Annales danici medii aevi (1920); S Axelson, Sverige i uti annalistik 900—1400 (1955), s 242 f, 253—79; dens, Om orsakerna till den sv-norska unionens upplösn 1343 (Hist tidsskr utgitt av den norske his-toriske förening, 43, 1964) o där anf litt; C Blom, Förbindelsedikten o de medelt rimkrönikorna (1972); G A Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387 (1967); Y Brilioth, Sv kyrka, kungadöme o påvemakt 1363—1414 (1925); dens, Den senare medelt (Sv kyrkans hist, 2, 1941); BSH 1 (1859), inl, särsk s 69 ff; DS 5—6, 8: 1—3, 9:1, 10:1 (1858—1970); S Engström, Bo Jonsson, 1 (1935); K Erslev, Dronning Margrethe (1882), särsk s 46, 49, 52—62, 76, 431; H Gillingstam, Drotsen Orm Eysteins-son o marsken Erik Kettilsson Puke (Norsk slektshist tidsskr, 12, 1950); I Hammarström, Fördragen med Holstein 1352—61 (HT 1940); C Härenstam, Finnveden under medelt (1946); Isländske Annaler indtil 1578 (1888); H Koht, Det gamle norske Riksarkive og restane frå det (1927); dens, Haakon VI Magnusson (Norsk biografisk leksikon, 5, 1931); K Kumlien, Sverige o hanseaterna (1953), s 170 f, 191—211; C Lange, HJEelpemidler til Beregningen af de i norske Oldbreve forekommende Tidsbestem-melser (DN 1:2, 1849, inl), s 28 ff; L-O Larsson, Det medelt Värend (1964); M Linton, Drottning Margareta (1971); T Lunden, Sankt Nikolaus av Linköping ka-nonisationsprocess (1963); P A Munch, Det norske Folks Historie, 2:1—2 (1862—63); Y Nielsen, Det norske rigsraad (1880); L-A Norborg, En hist Birgittakommentar från drottning Margaretas tid (KÅ 1956); dens, Jönköping under medeltid o äldre Vasatid (Jönköpings stads hist, 1, 1963); Pius II, Cosmographia (1509); H Schiick, Ecclesia Lincopensis (1959), s 79—84; dens, Drottning Margareta o Norges o Sveriges statsakter (HArk 63, 1968); D A Seip, Freds-avtale mellem kongene Albrekt og Håkon 1369? (NHT 5:7, 1927—29); L Sjöstedt, Krisen inom det sv-skånska väldet 1356—59 (1954); ST 2 (1883); G Storm, De kongeli-ge Begravelser i Mariakirken i Oslo (NHT 3: 2, 1892); A Taranger, Tidsrummet 1319— 1442 (Norges historie, 3: 1, 1915); S Tägil, Valdemar Atterdag o Europa (1962); G T Westin, Historieskrivaren Olaus Petri (1946), s 49, 51, 54, 97, 129 f, 136—39, 224, 282 f. — S Hasund, Tidsrummet 1280 til omkring 1500 (Det norske folks liv og historie gjennem tidene, 3, 1934).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Håkan, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13945, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13945
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Håkan, urn:sbl:13945, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2024-04-20.