Meriter

4 Forsell, Carl Johan (John) Jacob, f 6 nov 1868 i Sthlm (Hedv El), d 30 maj 1941 i Sthlm (Engelbr). Föräldrar: sjökaptenen Carl August Joseph F o Johanna Gustafva Axeline Åberg. Mogenhetsex vid Södra Latin i Sthlm maj 1888, underlöjtn vid Upplands reg 7 nov 1890, löjtn där 1 april 1896–1901, gymnastikdir:ex vid GCI 1894, verksam som sjukgymnast i Paris 1894–95, anst vid K teatern 1896–1901 o 1903–09, undervisade vid Musikkonservatoriet i Sthlm i scenisk framställningskonst 1900–01, in- o utländska gästspel o konsertframträdanden 1909–24, hovsångare 1909, lär i sång vid Musikkonservatoriet 1921, ord lär 1924–31, även i ensemblesång från 1927, lär i rollinstudering från 1936, verkst dir o chef för K teatern 1 juli 1924–30 juni 1939, musices professor 1928, överintendent vid K hovstaterna 1930. Litteris et artibus 1899, RVO 1903, LMA 1906, RNO 1915, KVO2kl 1919, KVO1kl 1928, KNO1kl 1933, KmstkNO 1939, 13 utl ordnar, ett flertal sv o uti medaljer o minnespenningar, HedL i ett stort antal sv o uti föreningar o sällskap.

G 25 nov 1901 i Sthlm (Hedv El) m operasångerskan Gurli Alexandra Charlotta Carlström, f 11 nov 1880 där (ibid), d 5 april 1935 där (Engelbr), dtr till sjömannen Nils Peter Andersson o Anna Charlotta Linder.

Biografi

John F tog redan under sin officerstid sånglektioner. I Sthlm studerade han 1892–94 vid Musikkonservatoriet för professor J Günther, Jenny Linds sånglärare, och i Paris 1894–95 för Saint-Yves Bax, en av sin tids främsta sångpedagoger. I april 1895 framträdde F på K teatern som solist vid en orkesterkonsert. Han erhöll tre års permission från officerstjänsten, och efter studier i scenisk framställningskonst för A Willman och i plastik för Signe Hebbe debuterade han 26 febr s å på K teatern som Figaro i »Barberaren i Sevilla». Efter ytterligare två reglementsenliga debuter, 10 maj som Escamillo i »Carmen» och 3 juni som kung Alfonzo i »Leonora», anställdes han fr o m hösten fast vid teatern. På inrådan av J Elmblad beslöt han att ägna sig helt åt musiken men tog först 1901 avsked som officer.

F:s första operagästspel ägde rum i Kristiania 1901 som Den flygande holländaren. Med Wilhelm Stenhammar som ackompanjatör företog han under hösten 1901 en längre konsertturné genom Sverige. Under vintern 1902 gjorde F en studieresa till Bayreuth och mottogs där av Richard Wagners änka Cosima. I maj gasterade han på Det Kongelige Teater i Köpenhamn och säsongen 1902–03 på K teatern i Sthlm. Innan han från hösten 1903 ånyo fast knöts till sthlmsoperan, företog han under sommaren sin första konsertturné i USA tillsammans med sin kollega Anna Hellström (-Oscàr).

Under sina första fem år vid K teatern (1896–1901) sjöng F icke mindre än 40 roller, bland vilka förutom de tre debutrollerna kan nämnas greve Almaviva i »Figaros bröllop», Silvio i »Pajazzo», Rudolf i »Wilhelm Tell», Basilio i »Barberaren i Sevilla», Don Juan, Lothario i »Mignon», greve Luna i »Trubaduren», Valdemar Atterdag i »Valdemarsskatten», Den flygande holländaren, Wolfram i »Tannhäuser», Wilhelm Tell, Amonasro i »Aida», Beckmesser i »Mästersångarna i Nürnberg», Telramund i »Lohengrin», Ottokar i »Friskytten», greve de Nevers i »Hugenotterna», Rigoletto samt Wotan i »Valkyrian» (vid dess svenska premiär). Bland roller som han utförde under de närmaste åren, då han endast gästspelade på K teatern, kan nämnas Tonio i »Pajazzo» och Carl V i »Ernani». Under sin andra långa sammanhängande period vid sthlmsoperan (1903–09) utförde han f f g Eugen Onegin, Mefistofeles i »Faust», Hans Sachs i »Mästersångarna i Nürnberg», Konungen i »Aida» och Jago i »Otello» samt vid de svenska premiärerna: baron Scarpia i »Tosca», Vandraren i »Siegfried», Wotan i »Rhenguldet», Gunther i »Ragnarök», Jochanaan i »Salome» och Sebastiano i »Låglandet». Därefter sjöng han endast tre nya roller: Fursten i »Izeyl» (d'Albert), Arnljot samt Amfortas i »Parsifal», vilken var hans sista nya roll. i Sthlm (25/5 1917). Hans repertoar omfattade då 62 olika partier, de allra flesta huvuduppgifter. Sammanlagt uppträdde han 1 294 gånger på K teatern, vartill kommer en mängd framträdanden där som konsertsolist. Största antalet gånger sjöng han i »Eugen Onegin» (135), närmast följd av »Don Juan» (122), »Figaros bröllop» (107),»Holländaren» (94), »Leonora» (65), »Tosca» (57), »Lohengrin» (47), »Wilhelm Tell» (46) och »Trubaduren» (40).

Sommaren 1909 inledde F på allvar sin utländska karriär med Don Juan på Covent Garden i London. Säsongen 1909–10 var han knuten till Metropolitan Opera House i New York, där han debuterade vid en matiné som Telramund i »Lohengrin» (20 nov 1909), framträdde som Figaro i »Barberaren i Sevilla» och Tonio i »Pajazzo» samt med fyra nya partier: Fursten i »Spader Dam», Tsar Peter i »Tsar och timmerman», Germont d ä i »La Traviata» och Amfortas i »Parsifal». Hans gästspel på Metropolitan var dock av olika skäl ej så framgångsrikt. Han visade bristande förmåga till samarbete och kom bl a ihop sig med Arturo Toscanini om konstnärliga frågor inför ett planerat framträdande som Don Juan och ersattes då av denne med en annan baryton. Följande säsong var F för en period av fem månader engagerad vid K teatern men gästspelade våren 1911 även i Köpenhamn och Finland.

Fr o m höstsäsongen 1911 ägnade sig F uteslutande åt konsertverksamhet och operagästspel såväl i Skandinavien som på kontinenten, men endast i korta perioder. Det var främst på europeiska operascener och konsertestrader han vann sitt internationella rykte. Främst må här nämnas hans årliga gästspel vid Hovoperan i Berlin fr o m mars 1912. Förutom vid vanliga operakvällar medverkade F som gäst vid flera galaföreställningar på kejserlig befallning. Han kunde därvid glädja sig åt kejsar Wilhelm II:s speciella bevågenhet, till vilken lär ha bidragit hans eleganta sätt att föra sin värja i »Don Juan». F sjöng även med stor framgång i Wien (Volksoper), Amsterdam, Zürich, Stuttgart m fl städer.

En inte mindre betydande insats gjorde F som konsertsångare med över tusen framträdanden. Hans repertoar omfattade såväl barytonpartier i flera oratorier som utländska (främst tyska och norska) men framför allt svenska romanser. Med Märtha Ohlson, sin tids främsta svenska ackompanjatris, vid flygeln gav han talrika konserter över hela landet. Han tog fram ur glömskan äldre tonsättare såsom E G Geijer, A F Lindblad, A Söderman, J A Josephson och den äldre samtida A Hallén, men han drog framför allt en lans för yngre tonsättare såsom H Alfvén, E Sjögren, W Stenhammar och T Rangström. Dessa svenska romanser framförde F även på sina utländska konsertresor. Som propagandist för svensk romanskonst var han otvivelaktigt sin tids främste. En stor del av repertoaren sjöng han in på grammofon. Antalet grammofoninsjungningar uppgår till drygt 200.

Vid början av 1920-talet, då F redan hade fyllt femtio år, hade han tankar på att dra sig tillbaka från scenen och konsertestraden och började även en rad jubileums- och avskedsföreställningar på K teatern samt företog flera konsertturnéer. Även sedan han tillträtt chefskapet för K teatern framträdde han dock ej sällan som gäst, dels vid egna jubileer, dels vid en och annan festföreställning eller hyllningsföreställning för sångarkolleger. På sin 60- och 65-årsdag sjöng han Don Juan och på sin 70-årsdag greve Almaviva i »Figaros bröllop». År 1930 gästspelade han med stor framgång som Don Juan vid festspelen i Salzburg, och vid K teaterns utländska gästspel var höjdpunkten givetvis operachefens egna framträdanden som Don Juan (Helsingfors 1931, Köpenhamn 1933, Oslo 1934 och Riga 1935). Sista gången han uppträdde på scenen var 1938, då han sjöng Almaviva på Det Kongelige Teater i Köpenhamn.

Redan vid unga år började F en högt uppskattad men understundom något omstridd verksamhet som pedagog. Bland hans tidigare elever, många av dem jämnåriga med honom, kan nämnas Davida Hesse (-Lilienberg), Magna Lykseth (-Skogman), Martin Oscar, Oscar Ralf, Emile Stiebel, Fritiof Strömberg och Ernst Svedelius samt den finske basbarytonen Oiva Soini, bland de. yngre Jussi Björling, Einar Larson, Set Svanholm, Joel Berglund, Einar Beyron, Leon Björker och Sigurd Björling. Flera av de yngre tog han särskilt hand om under sommarferierna i sin sommarvilla på Stenungsön i Bohuslän, varvid han icke blott vinnlade sig om den vokala utbildningen utan även om en allmän kulturell fostran av de unga adepterna.

F:s röst var utpräglat barytonal i klangen och besatt ett stort omfång. I det högre registret var den tenoralt färgad. I yngre dagar ägde hans röst en tät och manlig klangfärg, föga lyrisk men fast och sonor. När han närmade sig medelåldern kunde hans forte understundom bli pressat och rösten i piano ganska nasal, vilket småningom övergick i en behandling av mezza voce, som närmade sig falsetten. Som sångare var F alltså egentligen föga märklig, och hans enastående popularitet får till stor del tillskrivas hans förmåga att betvinga sin publik i det sceniska framträdandet. Hans dramatiska talang var rätt begränsad och bristerna häruti ersatte han med en vitalitet och ett temperamentsfullt utspel, som var en del av hans egen personlighet. För rollens djupare sidor, för det tragiskt dubbelbottnade och för det psykologiska skeendet i de karaktärer han skulle gestalta hade han föga förståelse. Han framställde ädlingar med en medfödd elegans, som gjorde intryck på såväl kvinnor som män, han spelade bovroller med utstuderad demoni och gestaltade med förkärlek roller, där han kunde spela på hela skalan av sceniska intriger och behärska skeendet. Hans tolkningar blev därför oftast ytliga men sceniskt bländande. T o m glansrollen framför alla andra, Don Juan, undgick icke en viss ensidighet i uppläggningen, och han koncentrerade sig framför allt på det effektfulla i figuren, en grand seigneur och en kvinnoförförare, som tog andan av publiken. För rollens djupare nyanser stod han i grund och botten främmande, och han visade upp en tolkning, som påtagligt erinrade om tidens mest berömde Don Juan-framställare, portugisen Francesco d'Andrade, som ett decennium tidigare hade gästspelat på K teatern i samma roll.

Tack vare sin enastående teknik, grundad på en perfekt skolning och hushållande med de vokala uttrycksmedlen, kunde F, därtill driven av en beundransvärd arbetsförmåga, sjunga kväll efter kväll utan att detta satte några märkbara spår i rösten. Hans sångliga diktion var föredömlig, och han behärskade på ett mästerligt sätt det snabba parlandot, något som bidrog till hans framgångar i mozartfacket och andra roller, där seccorecitativet utgör en integrerande del. Inom detta område var också hans pedagogiska förmåga betydande.

Sin i alla avseenden glänsande, karriär avslutade F med chefskapet för K teatern 1924–39. Han efterträdde juristen K A Riben, som fem år tidigare hade efterträtt hovmannen H von Stedingk, och F blev därmed som operachef den förste egentlige fackmannen. Utan tvekan betydde F:s ledarskap en konstnärlig uppryckning och en glansperiod, åtminstone under de första tio åren. Han strävade, efter att på alla sätt bredda intresset för operakonsten, dels genom att införa s k folk- och populärföreställningar till kraftigt reducerade priser, dels och framför allt genom skol- och ungdomsföreställningar, som låg honom särskilt varmt om hjärtat. Före skolföreställningarna brukade F själv hålla korta inledningsföredrag.

Med utomordentlig energi och konstnärlig ambition grep sig F an arbetet att höja K teaterns standard. Repertoaren berikades med förut icke spelade verk av berömda tonsättare eller med internationellt uppmärksammade nyheter. Den föregående operachefens avgång hade framtvingats, sedan denne på spelplanen infört den klassiska operetten »Orfeus i underjorden» (1922). F insåg dock operettens berättigande och nödvändighet i repertoaren och införlivade med denna bl a »Läderlappen» (1925), »Frihetsbröderna» (1928), »Czárdásfurstinnan» (1932) och »Greven av Luxemburg» (1936). Med nästan militär disciplin införde F ordning och reda. Teaterns ekonomiska ställning sanerades så långt möjligt var; personal och resurser utnyttjades rationellt om också inte alltid klokt. Till de negativa sidorna hörde otvivelaktigt exploateringen av sångarkrafterna intill och över bristningsgränsen. Vissa yngre sångare favoriserades, ofta på bekostnad av äldre förtjänta och ännu fullt användbara artister, vilket skapade ovilja bland dessa med påföljd att flera lämnade teatern. Ett alltför flitigt utnyttjande i repertoaren av några unga begåvningar medförde ödesdigra resultat för deras vokala hälsa. F:s femtonåriga regim, vars ljusa sidor trots reservationerna dock dominerar, kan bäst karakteriseras som »en upplyst despoti».

Från sin första entré på operascenen gjorde sig F ett namn, inte enbart genom sina konstnärliga kvalifikationer. Kritiken ställde sig till en början delvis avvaktande. Gentemot pressen förhöll sig F både som sångare och som operachef utpräglat fientlig. Till hans kritiker hörde bl a den jämnårige Wilhelm Peterson-Berger i Dagens Nyheter. Det kom t o m vid ett par tillfällen till handgripliga uppgörelser dem emellan. Mest beryktad var den örfil F i seklets början gav P-B på Gustav Adolfs Torg, vilket blev upptakten till en livslång fiendskap dem emellan, något som dock icke hindrade F att med sin repertoar införliva titelrollen i Peterson-Bergers »Arnljot», varvid han tog regi av tonsättaren genom ombud. Genom sitt hetsiga och obehärskade lynne bar F till största delen själv skulden till inträffade skandaler. Han blev upphovsman till otaliga upptåg och anekdoter av både relativt oförarglig och utmanande karaktär. Han älskade att chockera sin omgivning och med bitande ironi försätta en svag motståndare ur stridbart skick, vilket förskaffade honom många fiender. Till de positiva dragen hörde hans mod att stå för en åsikt och hans förmåga att sjunga ut när det gällde konstnärliga frågor.

F var mycket svag för den yttre glansen i sitt ämbete liksom för sin löjtnantstitel, med vilken han älskade att bli tilltalad. Som chef var han utomordentligt representativ och framträdde vid skilda tillfällen med all den solennitet hans ställning och många utmärkelser berättigade honom till.

Författare

Bertil Hagman

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: »Don Giovanni» (Julrosor, 1915, Sthlm (tr. Khvn) [4 s]).

Källor och litteratur

Källor o litt: Boken om J F, utg av Operan (1938); E Ljungberger, J F (Sceniska konstnärer, 1, 1916); O Rabenius, Mellan Sthlms strömdrag (1943); Sohlmans musiklex, 2 (1952); SMoK 2 (1944); A Söderblom, På livets trottoir (1949); Väd 1941.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
C John J Forsell, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14348, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bertil Hagman), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14348
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
C John J Forsell, urn:sbl:14348, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bertil Hagman), hämtad 2024-04-23.