Meriter

Färla, Åke Bengtsson, f på 1530-talet (föräldrarna gifte sig i aug 1529), d 9 dec 1578 i Sthlm (begr trol 2 jan 1579 i Riddarholmskyrkan). Föräldrar: riksrådet o riddaren Bengt Nilsson o Bengta Åkesdtr (Tott). Inskr vid Rostocks univ nov 1551, vid Wittenbergs univ 17 aug 1553, vid Bolognas univ 1558, ryttmästarens löjtn vid en Upplandsfana 1561, ryttmästare för de sv skyttarna i Livland 16 dec s å, provisoriskt insatt i slottsloven på Pernau juni 1562, befallningsman där 5 jan 1563 (RR suppl), överste för allt krigsfolket i Livland 6 juli s å, kommendant på Varberg 1566, riddare 5 juli 1568, häradsh i Daga hd (Söd) s å, insatt i slottsloven på Kalmar 5 jan 1570, hertig Karls råd 1572, häradsh i Trögds hd (Upps) o Noraskogs hd (Ör) s å, i Åkerbo hd (Vm) 1573, ståth på Sthlms slott o riksråd s å, häradsh i Lindesbergs bergslag 1578. – Ogift.

Biografi

F var den siste av sin ätt och den ende inom denna, som kallade sig F omväxlande med enbart patronymikon. Han var uppkallad efter sin morfader, riddaren Åke Jöransson (Tott), som varit förtroendeman och nära frände (morbroder), och som på Kristian II:s befallning därför hade avrättats vid Tavastehus 28 nov 1520. Utgången från ett förmöget hem, for F efter föräldrarnas död till Tyskland för studier 1551 och reste sedan till Italien, där han vid och något efter decenniets mitt, med avbrott för ett besök i hemlandet i juli 1555 (X 265 g, UUB), gjorde tjänst i konung Filip II:s krig bl a mot den spanskfientlige påven Paul IV, varvid han deltog i kampen om Siena, och verkade i det ävenledes omstridda Neapel (HT 1886, s 39). Under sina studier i Bologna 1558 vistades F tidvis även i Venedig (X 265 g) och i Rom, där han av bl a genealogisk vetgirighet studerade både den heliga Birgittas och hennes dotter Katarina Ulfsdtrs kanonisationshandskrifter. Säkerligen i Wittenberg hade han knutit vänskapsband med den tyskfödde latinskalden och humanisten Henricus Mollerus Hessus, som senare blev hovpoet och prinslärare hos Gustav Vasa och då vanligen uppehöll sig i Sverige. Med Mollerus (Möller) hade han i fortsättningen länge kontinuerlig förbindelse, varvid denne (1554, 1557) fick tjäna som mellanhand vid penning- och varuleveranser till honom från hans svåger Karl Holgersson Gera på Björkvik i Östergötland (se denne); leveranserna avsåg att bekosta hans utom-landsvistelse (X 265 g, h, UUB).

Från Italien återkom F 2 febr 1560 till frändehemmet på Björkvik (X 265 h), ooh hans långa peregrination var därmed slut. Utan tvivel på grund av den italienska krigserfarenhet han förvärvat i den store fältherren hertigens av Alba skola blev han nu i Sverige mycket snart tagen i anspråk för militära värv. Såsom överste för krigsfolket i Livland intog han i aug 1563 Hapsal och Leal och belägrade i sept Lode. På våren 1564 var han påtänkt för ett diplomatiskt uppdrag; han skulle vara medlem av en legation till Polen i livländska angelägenheter.

I det följande kom han på krigsväsendets område till användning i de efter nordiska sjuårskrigets utbrott betydelsefulla fälttågen på skandinaviska halvön. I aug 1564 sändes han från Kalmar till Blekinge, som efter Lyckebys fall för en tid erövrades. Vid början av år 1565 blev han överbefälhavare för en belägring av Bohus, som han dock redan i mitten av mars nödgades upphäva; det enda han kunde uträtta var, att han tvang befolkningen i det underlydande länet att hylla Erik XIV. Den misslyckade belägringen fick till följd att befälet utanför Bohus och det även inneslutna Älvsborg uppdrogs åt Per Brahe, som emellertid inte heller hade lyckan med sig. Modern krigshistorisk forskning (A Stille) har kritiserat bägge för deras förhållande i denna sak men tillfogat, att »felet synes vara större, hos Per Brahe än hos Åke Bengtsson».

Efter den vändning i lantkriget, som längre fram på året inträdde genom svenskarnas erövring av Varberg, kallades F till nya uppgifter. I okt 1565 deltog han som infanteriöverste med bravur och skicklighet i slaget vid Axtorna. Därefter utnämndes han till kommendant på Varberg och kvarstod i denna befattning ännu på sommaren 1566, då han entledigades, uppenbarligen på egen begäran.

Hos Erik XIV hade F så småningom kommit att stå väl till boks. I förstone hade dock denne underskattat hans förtjänster. Härom vittnar redan ett uttalande från 1562, som i anledning av hans tilltänkta befälsställning på Pernau gick ut på att han »tillförne icke mycket troligen sig förhållit haver här i Sverige uti det honom här haver varit ombe-trott» (RR 8 juli 1562). Men kung Eriks negativa uppfattning om honom vände sig sedan mycket snart i sin motsats. Detta framgår, medan han ännu innehade Varberg, av ett uttalande av kungen i ett svarsbrev till Jöran Persson 4 juni 1566 (RR). Erik dryftar här med sin förtrogne rådgivare spörsmålet, vem han borde utse till sin ställföreträdare i överbefälet mot danskarna under det stundande sommarfälttåget. I brevet mönstrar han en efter en de militära ledare, som han dittills under kriget nyttjat eller som föreslagits honom av riksrådet, och underkänner de flesta. Så sker med grevarna Svante Sture och Per Brahe och vidare med Gustav Olsson (Stenbock), Charles de Mornay, Ivar Månsson (Stiernkors) och Jakob Henriksson (Hästesko); om den sistnämnde heter det, att han nu föga anseende hade hos krigsfolket efter »den olycka senast hände uti Halland» (Axtorna). Annorlunda formar sig nu omdömet om F. Denne är tjänlig som fältöverste men kan inte undvaras på den post han innehade som kommendant på Varberg. Eriks val föll under sådana förhållanden på Hogenskild Bielke, som i likhet med F oreserverat berömmes, men herr Hogenskild undanbad sig och blev i stället F:s efterträdare på Varbergs slott (sept 1566).

Kung Eriks uppskattning av F framträdde ytterligare i det riddarslag, varmed denne hugnades vid Karin Månsdotters kröning till drottning i juli 1568. När så hertigarnas uppror mot Erik några dagar senare utbröt, var F en av de få ädlingar, som denne satte sin lit till i de fruktlösa försöken att bekämpa resningen. Så gott som in i det sista förblev han Erik trogen, och denna hans inställning ledde utan tvivel till, att hans gård Eka, som det vill synas, blev föremål för plundring från upprorshärens sida under dess marsch mot Sthlm (S Ljung).

Efter hertigarnas seger böjde sig F för det fullbordade faktum. Med hertig Karl tycks han ha stått på god fot och tillhörde 1572 hans råd. År 1573 var han ståthållare på Sthlms slott, och fr o m detta år uppträder han som riksråd. Av den nya regimen användes han också i diplomatiska uppdrag: 1574 som sändebud till Danmark och till kompromissdagen i Rostock, 1577 återigen till Danmark.

Under sitt sista levnadsår stod han i nära kontakt med det spanska sändebudet Francisco de Eraso, som då vistades i Sthlm för underhandlingar om förbund mellan Filip II och Johan III, och den spanske legaten beklagar vid hans död, att det nu ej längre fanns någon i Sverige, till vilken han kunde hysa så stort förtroende som till denne »mycket ansedde riddare i konungens råd», vilken dessutom från sin italienska tid var kung Filip varmt tillgiven. I olikhet med kung Johan (och hertig Karl) hade spanjoren till sin ledsnad inte kunnat bevista hans begravning; de jesuiter, som uppehöll sig i landet, hade nämligen rått honom att utebli från sorgeakten, vilket tycks ha berott på misstro mot den sv monarken för hans i deras ögon tvetydiga konfessionella hållning (HT 1886, s 39). Själv torde den bortgångne på humanistvis närmast ha omfattat en synkretistisk åskådning i religiöst hänseende.

F var en karaktärsfast och utan tvivel ovanligt begåvad man med särskilda förtjänster som krigare. Även som kulturpersonlighet tilldrager han sig i hög grad uppmärksamhet. Han var jämte bl a svågern Karl Gera och dennes broder Jöran (se dessa) en av pionjärerna för de unga sv adelsmän i reformationstidens begynnelse, som utan att sikta på en dåmera föga lockande kyrklig karriär vinnlade sig om att förvärva en lärd bildning och sedan under hela livet fullföljde denna strävan. Med antika auktorer som Cicero och Seneca liksom med det latinska språket var han väl förtrogen. Delvis i egenskap av godsherre visade han också historiskt intresse. Av betydelse för vår medeltidsforskning är en bevarad förteckning över hans avlidne morbroder Jöran Åkessons (Tott) efterlämnade jordabrev, till vilken han 1572 på Eka tog initiativet (U 269 a, UUB). Där redovisas flera hundra akter, av vilka de allra flesta nu är förlorade. Även en från herr Åke härrörande »släktbok» är känd till sin existens, men av denna har blott fragment bevarats (framför allt Genealogica 27, RA).

F avled ogift och efterlämnade i varje fall ingen legitim avkomma. Han överlevdes emellertid av en frilla, Karin Söffringsdotter, som var i livet ännu 1596. Hon nämnes tidigast av den anledningen, att herr Åke till henne donerade två gårdar i Gryt (Söd; Södermanl:s handl 1578: 10, fol 106 v, KA; meddel av H Gillingstam). F:s ärvda sätesgårdar Eka i Uppland (Trögd) och Bergshammar – den förra identisk med f d Ekaättens stamgods – övergick till systern Kerstins båda döttrar Beata och Bengta Gera, bägge ingifta i friherrliga ätten Oxenstierna.

Författare

Gottfrid Carlsson

Arkivuppgifter

Brev från F till Jöran Persson (2) o till med dr Benedictus Olai (1) i RA. Brev 28 juni 1568 från kusinen Brita Hård bland Opsnappede svenske Breve 1568–73, DRA.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: Enköpings stads tänkeböcker 1540—95, h 2, utg av S Ljung (1962), s 203 f; Jacobus Gislonis, Chronologia (1592), s 122 f; SRA 2 (1899), s 302; Sven Elofsson, Paralipomena (HSH 12), s 233. – J A Almquist, Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, 2 (1935), s 731; J E Almquist, Lagsagor o domsagor i Sverige (1954–55); dens, Herrgårdarna i Sverige under reformationstiden (1960); C Annerstedt, Grund-läggn af sv väldet i Livland 1558–1563 (UUÅ 1868); T Annerstedt, Sv väldet i Livland 1564–1570 (1877); dens, Resningen 1568 (1880); Gottfrid Carlsson, Äldre Vasatiden (Vetensk forskn. Årsbok 1920, s 36); O Celsius, Konung Erik den fjortondes hist (1774), s 202 f; Den sw fataburen, 1 (1767), 83 ff; H Gillingstam, Å B F o hans skriftliga kvarlåtenskap (PHT 1961) o där anf litt; dens, Den sv adelns antagande av ärftliga släktnamn (HT 1964); S Ljung, Enköpings stads hist, 1 (1963); H Schück, Sv lit:hist, 1 (1890; om H Mollerus); A Stille, De ledande idéerna i krigföringen i Norden 1563–1570 (LUÅ 14: 1, 1918); F Westling, Det nord sjuårskrigets hist (HB, 6–7, 1879); dens, Sveriges förhållande till Danmark från freden i Stettin till Fredrik II.-s död (HT 1919), s 64, 70, 134, 138.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Åke Bengtsson Färla, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14615, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gottfrid Carlsson), hämtad 2024-11-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14615
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Åke Bengtsson Färla, urn:sbl:14615, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gottfrid Carlsson), hämtad 2024-11-09.