Meriter

9. Anders Cederström, den föregåendes brorson, f. 5 mars 1805 på Lisma i Huddinge socken, d 8 apr. 1885 i Stockholm. Föräldrar: underställmästaren hos hertig Fredrik Adolf friherre Anders Cederström och Mariana Fredrika Vilhelmina von Muhlenfels. Åtnjöt undervisning i regementspastor M. Swederus' enskilda skola i Stockholm 1815—22; student i Uppsala 7 juni 1822; avlade examen till rättegångsverken 28 apr. 1827. E. o. kanslist i nedre justitierevisionen 13 dec. 1827; auskultant i Svea hovrätt 18 dec. 1827; tingsbiträde i Åkers härads domsaga; erhöll första domarförordnandet därstädes 27 sept. 1830; innehade från 1832 fideikommissegendomarna Beatelund å Värmdön och Ektorp i Västerhanninge socken m. fl. gårdar; bevistade samtliga riksdagar 1834 —66 och var därunder bl. a. ledamot av statsutskottet och lagutskottet 1840—41; ledamot av Stockholms läns landsting 1863—70 och var därunder bl. a. ordförande i folkskolekommittén 21 sept. 1865—23 jan. 1866 samt ledamot av centralkommittén för hemslöjdens befrämjande från 25 sept. 1868, av nämnden för reglering av prästerskapets löner från 23 sept. 1869 och av veterinärkommittén 23 sept. 1869 —26 aug. 1870; ledamot av riksdagens första kammare för Stockholms län 1867—75 och var därunder bl. a. valman vid justitieombudsmannavalen 1867—69 och 1871—72 samt vid fullmäktigevalen 1867 och ledamot av opinionsnämnden 1873. RNO 1870.

Gift 1) 30 nov. 1831 med Lovisa Isabella Bjurberg, f. 10 aug. 1814, d 24 mars 1864, dotter till grosshandlaren i Rio de Janeiro Anton Gustav Bjurberg; 2) 20 juni 1867 med Hilda Karolina Reuter, f. 23 mars 1826, d 5 mars 1881, dotter till rektorn vid Hillska skolan å Barnängen Jonas Reuter.

Biografi

Efter juridiska studier och några års praktisk juridisk verksamhet som biträde hos häradshövding A. F. Grandelius i Köping, med vilken han genom sitt första gifte blev befryndad, övertog C. det av farfadern stiftade släktfideikommisset Beatelund, vars innehavare han blev vid faderns frånfälle 1832. Familjens affärsställning var då rubbad, och egendomarna hade i hög grad råkat i vanhävd. Genom långvariga och ihärdiga ansträngningar lyckades emellertid C. reda ut ekonomien och åter sätta jordbruket på fötter. Vid sidan av fideikommissets skötsel ägnade han sig med intresse åt de kommunala sysslor, som uppdrogos åt honom av Värmdö socken och skeppslag. Stockholms läns landsting tillhörde han från dess första uppsättning 1863, och i ridderskapets och adelns överläggningar deltog han troget från 1834 till ståndsrepresentationens avskaffande. Vid det stormiga riksmötet 1840—41 var han en av de mera framträdande i den falang av unga ståndsmedlemmar, som slöt upp kring de äldre oppositionsmännen, K. H. Anckarsvärd, K. J. af Nordin, D. F. Frölich m. fl. C. uppträdde som flitig motionär och debattör, dels i lagfrågor, dels i åtskilliga av de stora politiska stridsfrågorna. Redan vid den stora debatten 5 febr. 1840, då August von Hartmansdorff lyckades genomdriva remissvägran å Anckarsvärds motion om mantalsräntans upphörande, visade C., vad han förde i skölden. I anledning av ett yttrande av L. F. Rääf uttalade han klart den åsikten, att ständerna enligt grundlagarnas syftning ägde rätt att mot regeringens maktmissbruk begagna »det enda korrektiv de ägde»: att genom minskade skatters beviljande söka framtvinga bifall till sina önskningar. Han betvivlade dock den konstitutionella möjligheten att genom ensidigt beslut avskaffa mantalsräntan och önskade i stället nedsättningar i bevillningen. — Samma dag som K. H. Anckarsvärd framkom med sina yrkanden om nedsättande av straffen för förgripelser mot konungen och om upphävande av 1812 års påbud mot förbindelser med f. d. konungens familj, vilka förslag kommo så mycket buller åstad, väckte C. en rad motioner i lagfrågor, varibland tvenne hade ett likartat syfte. I den våldsamma debatt, som 18 mars föregick remissen av Anckarsvärds motion om nyssnämnda påbud, blev även C. av Hartmansdorff apostroferad som en av dem, vilka genom sina förslag sökt minska de lagliga garantierna för statens lugn. Härtill genmälde han, att han anlagt icke en politisk, utan den juridiskt formella synpunkten: påbudet hade ej tillkommit i grundlagsenlig form och borde följaktligen ej kunna binda en domare. Till något resultat ledde ej aktionen. En liknande formellt juridisk ståndpunkt intog C. i fråga om kabinettskassans skuld: då denna ej lagligen tillkommit, kunde han ej godkänna ständernas betalningsskyldighet.

I de vidlyftiga debatterna på riddarhuset i anledning av konstitutionsutskottets anmärkningsbetänkande mot statsråden förklarade sig C, trots de bemötanden, som framkommit i olika punkter, »hava fullt fog... att uttala det fällande ordet, visserligen ej för något visst fall eller någon viss person, utan för systemet i allmänhet» (3 juli); alternativt ville han dock ej motsätta sig den av många yrkade återremissen av betänkandet. Det är bekant, att vid denna riksdag upprepade konflikter inträffade emellan statsutskottet, där C. insatts av de oppositionella elektorerna, och de olika stånden rörande tillämpligheten av § 69 RO om ärendens avgörande i förstärkt statsutskott, då två stånd stannat mot två, samt om uppställningen av voteringspropositionerna i dylika frågor. Synnerligen segsliten blev motsättningen, när de båda högre stånden vägrat godkänna propositionen till votering över förslaget, att vissa bevillnings-medel skulle inlevereras till riksgäldskontoret i stället för till statskontoret. I de sista dagarna av riksdagen utvecklade sig saken till en ytterst häftig konflikt mellan utskottets majoritet — varibland C. var en — och dess ordförande greve Klas Fredrik Horn, som vägrade verkställighet av utskottets beslut att likväl anordna denna votering. Då trots Horns protester och motåtgärder det förstärkta utskottets medlemmar sammankommo (den 15 juni 1841, samma dag riksdagen avblåstes), infunno sig emellertid av adeln endast C. och tvenne hans medbröder samt av prästerna fem — de senare för att protestera mot voterings anställande — varför saken förföll.

Vid 1844—45 års riksdag yttrade sig C. huvudsakligen i specialfrågor. Av större räckvidd var dock den deklaration, han (10 mars) avgav i anledning av det representationsförslag, konstitutionsutskottet framlagt och på vilket han yrkade avslag. Enligt hans åsikt kunde »ingen representation, byggd på stånds-, klass- eller korporationsval vara för det allmänna gagnelig». Eljest har han i allmänhet icke framträtt vid representationsfrågans behandling å riksdagarna — i den stora debatten å riddarhuset 1865 riktade han dock en varm vädjan till ståndsbröderna att bifalla regeringsförslaget (5 dec). C. uppträder överhuvud under de senare ståndsriksdagarna ondast sällan som motionär eller debattör och då företrädesvis i mera neutrala frågor, särskilt lagfrågor. Ett undantag utgör hans motion i anledning av den vid riksdagen 1856—58 framlagda propositionen om ett större anslag i anledning av prins Oskars (sedermera konung Oskar II: s) förestående förmälning. C. yrkade på principiella grunder, att särskilda apanager ej borde tilldelas prinsarna utan eventuellt en höjning äga rum å konungens civillista, varpå det bleve dennes sak att sörja för de förstnämnda. Redan vid remissen föranledde frågan sammanstötning med finansministern friherre J. A. Gripenstedt och andra, medan C. understöddes av oppositionens män, F. V. Staël von Holstein, G. M. Stjernsvärd m. fl. Vid frågans slutliga behandling på riddarhuset förklarade såväl C. som K. H. Anckarsvärd sitt bifall till den nödiga anslagshöjningen bliva beroende av att den gåves den form av en ökning i konungens civillista, som C. påyrkat. På samma sida uppträdde L. J. Hierta, Stael von Holstein, Stjernsvärd, V. F. Dalman m. fl. En annan av de mera kända oppositionsmännen, greve D. F. Frölich, tog däremot avstånd från yrkandet och meddelade, att han vägrat bevista en »konklav» för frågans behandling, då han erfarit, att tankarna gingo i den riktning, C. företrädde. Dennes motion samlade endast 43 röster för bifall mot 254 för avslag. I konsekvens härav yrkade C. och Staël avslag å apanaget, som dock naturligtvis bifölls med stor majoritet.

När den gamla ståndsförfattningen slutligen försvann, var C. en av de många riddarhustalare, som införlivades med första kammaren. Han tillhörde denna under en nioårsperiod som representant för Stockholms län men spelade här icke någon framträdande roll. För P. von Möllers arbete: »1867 års första kammare» nedskrev han ett meddelande, vari han angav syftemålet för sin politiska verksamhet hava varit »beredandet af den konstitutionella konungamaktens stadga och våra lagars förbättring». »Med dessa lojala tänkesätt», tillägger arbetets författare, »har han dock under flere riksdagar före 1858 stått i oppositionens leder, och under 1840 års riksdag till och med i de främste.» Trots den prononcerade hållning, C. i början av sin riksdagsbana intog, i synnerhet vid oppositionens anlopp mot Karl Johans regeringssystem 1840—41, synas hans debattinlägg röja en mindre grad av politisk hetsighet än åtskilliga av hans medkämpars. Att han efter hand intog en alltmera tillbakadragen hållning till de politiska stridsfrågorna beror måhända ej blott på att andra vindar börjat blåsa i statens ledning, utan även på att han själv modererat sin ståndpunkt.

»Som enskild person», heter det i en minnnesruna vid hans bortgång, »åtnjöt C. den största aktning för sin stora rättrådighet, sin karaktärsfasthet samt sitt människovänliga sinnelag. Sina liberala åsikter skydde han ej att förfäkta.»

Författare

A. Hj. Uggla.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Cederströmska släktpapper, sign. X.220, UB; Beatelundssamlingen, Uppsala landsarkiv; nekrolog i Stockholms dagblad; Riddersk. o. adelns riks-dagsprot.; Första kammarens prot.; O. Alin, Carl XIV Johan och rikets ständer 1840—1841 (1893); Bakom riksdagens kulisser. C. W. Liljecronas dagbok under riksdagen 1840—41 (1917); P. von Möller, 1867 års första kammare (1875).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders Cederström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14732, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Hj. Uggla.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14732
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders Cederström, urn:sbl:14732, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Hj. Uggla.), hämtad 2024-04-25.