Meriter

2. Nicolaus Johan Cervin-Stéenhoff, använde före moderns död 1848 blott faderns efternamn Stéenhoff, den föregåendes sondotterson, f. 19 juni 1805 i Karlshamn, d. 7 jan. 1879 därstädes. Föräldrar: handelsmannen Per Wandel Stéenhoff och Kristina Sofia Cervin. Student i Lund 4 okt. 1822; disp. 18 dec. 1824 (De vi juris romani in jus svecanum, p. II; pres. F. Schrevelius); filol. kand. 16 dec. 1828; fil. kand. 9 maj 1829; disp. 6 juni 1829 (Laus Melekschah et Bagdad, carmen Enveri, persice et suethice,. p. I; pres. E. S. Bring); fil. magister 23 juni 1829; avlade teor. teol. examen 25 maj 1836, prakt. teol. examen 17 juni 1836 och prästexamen 21 juni 1836; prästvigd 22 juni 1836. Tf. lärare i Karlshamns skola från 12 apr. 1823 till terminens slut; tf. kollega därstädes från 1 okt. 1829 till terminens slut (förordnande 30 sept.); privatlärare i Stockholm; e. o. kanslist i krigsexpeditionen 1830 —34; e. o. prästman (tidvis v. pastor) i Hoby och Öljehult från 22 juni 1836, i Tving och Eringsboda 18 okt. 1837—1 maj 1841, i Oderljunga och Perstorp från 6 nov. 1841, i Bosarp och Strö 8 jan. 1842—10 sept. 1843, i Hällestad, Lunds stift, från 7 dec. 1843, i Hällaryd och Åryd från 7 febr. 1844, i Karlshamn och Asarum från 15 jan. 1845 samt i Mörrum och Elleholm 22 dec. 1845—maj 1855; ombud för Lunds nykterhetssällskap vid de tyska nykterhetsföreningarnas generalförsamling i Berlin 17—20 aug. 1845 med tjänstledighet för utrikes resor till nov. månads slut 1845; ombud för Lunds nykterhetssällskap och talare vid allmänna nykterhetsmötet i Stockholm juni 1846; kallades av Svenska nykterhetssällskapets direktion i Stockholm att hålla nykterhetsföredrag i rikets västra och södra delar, första gången 20 juni 1846; avlade pastoralexamen 1 okt. 1846; uppförd på andra förslagsrummet till kyrkoherde i Hoby och Öljehult 18 aug. 1847 och på tredje förslagsrummet till kyrkoherde i Mjällby 27 mars 1850; predikant vid cellfängelset i Karlshamn 10 mars 1854; tf. stadskomminister i Karlshamn 2 maj 1855; slottspredikant på Karlshamns kastell 23 jan. 1856; kallad till provpredikant av stadsförsamlingen i Karlskrona 1 maj 1857 och 5 okt. 1865 samt av Storkyrkoförsamlingen i Stockholm 6 okt. 1857 utan att antaga kallelserna; brunnspredikant i Karlsbad sommaren 1858 enligt ärkebiskopens förordnande 8 maj 1858; kyrkoherde i Karlshamn 21 aug. 1863 (tillträdde 1865); kontraktsprost i Listers och Bräkne kontrakt 23 maj 1865. Teol. hedersdoktor i Erlangen 12 nov. 1862 (erhöll K. M:ts tillståndsbrev 9 jan. 1863); hedersledamot av Blekinge nation i Lund 1867; LNO 1868.

Gift 6 okt. 1850 med Fanny Louise von Sokolowsky, f. 26 juni 1821, d 7 mars 1906, dotter till handlanden Peter von Sokolowsky i Riga.

Biografi

Om C: s ungdoms- och studieår ha källorna icke mycket att förtälja. Det ser emellertid ut som om den å huvudets vägnar rikt utrustade studenten måst ägna väl så mycken tid åt andras som åt egna studier. Under senare hälften av 1820-talet finna vi honom i varje fall en längre tid verksam som informator i en av hemstaderis mest ansedda köpmannafamiljer. P. G. Ahnfelt, som åren 1827—28 hade kondition i samma stad, beskriver honom som »en fantasirik yngling med goda studier, hugstor och svärmande». Det fanns i den unge mannens väsen en högtspänd idealitet och en romantisk och poetisk åder, som kom honom att till en viss grad stå likgiltig och främmande inför det praktiska livets krav, och det är icke osannolikt, att detta lynnesdrag i förening med en i hans natur djupt rotad och i nyromantikens luft ytterligare förstärkt kärlek till den blekingska hembygden redan nu kommit honom att haka sig fast vid det provinsiella och hemvanda på ett sätt, som icke var till båtnad för karriären. Dragningen till Lund och det akademiska livet kunde i alla händelser icke uppväga den lockelse, som födelsestaden med dess rörliga folkliv, okonstlade sällskapsväsen och sköna omgivningar utövade.

»Pamparna» i det lilla prydliga affärs- och industrisamhället vid Mieåns utlopp sysslade mest med politik och köpenskap men läto gärna den yngre generationen odla litterära och konstnärliga intressen. Vid köpmannasocietetens tecirklar och supéer läste man Shakespeare och Byron, där spelade man harpa och klaver, och där biktade blyga ungmor sin trånad i sånger till ackompanjemang av gitarren, månskensromantikens och de flinka flickfingrarnas speciella instrument. I denna borgerliga småstadsidyll med dess intima och stundom en smula svärmiska stämning torde C. med sitt på en gång eldiga och ömtåliga konstnärstemperament ha funnit den miljö, som bäst motsvarade hans egen läggning. Här blev det också han, Ahnfelt och den från Lund förvisade Assar Lindeblad, som kommo att spela första fiolen utom vid de av alla efterlängtade tillfällen, då den i stadens trivialskola fostrade J. H. Thomander kom på besök och med geniets rätt tog ledningen.

Efter fullbordade studier inom filosofiska fakulteten mottog C. hösten 1829 ett förordnande som vikarierande kollega vid Karlshamns skola. Som sådan drogs han in i den strid mellan gammalt och nytt på uppfostringsväsendets område, som blossat upp i landet i samband med tredje ståndets växande inflytande inom samhälle och stat. I Carlshamns tidning (1829, n: o 43—47) riktade han en flammande protest mot de försök, som i en av dv. kastellpredikanten J. N. Quiding upprättad privatskola i Karlshamn gjordes att inlära främmande språk genom memorering av texter med tillbakasättande av grammatikstudiet (Hamiltonska metoden), och utdömde den nymodiga tendensen att låta en hop i hast sammanrafsade kunskaper ersätta självständigt tänkande och moralisk fostran. Som vän av nyhumanismens klassiska uppfostringsideal förfäktade han de gamla språkens utomordentliga bildningsvärde även för dem, som skulle komma »att sitta på köpmanskontor». Samtidigt fick den något vaga romantiska religiositeten sitt: »Må lärarne, då de med de unge vandra under den klassiska tidens stjämströdda tempelvalv och heliga blickar kastas uppåt dess natthimmel, må de då även tänka på att en vintergata står över oss, att det stora hos människan bor ej allenast i hennes huvud utan även i hennes hjärta, att det är ingen konst att förstöra men oändligt svårare att skapa...» (jmfr Carlshamns tidning 1829 n:o 48 och en artikel av [Quidin]g i Carlshamns-posten 1840, n: o 21).

Det är med en viss förvåning man finner, att C. redan 1830 lämnade Karlshamn och tog anställning vid krigsexpeditionen i Stockholm, men förklaringen får väl närmast sökas däri, att han i huvudstaden velat utveckla och vinna gehör för sina litterära talanger. I krigsexpeditionen fann han en kollega, som i likhet med honom själv intresserade sig vida mer för romantiska rimmerier än för kopistens prosaiska vardagsgöra. Det var den i litterärt och ekonomiskt avseende redan på utförsbacken stadde skalden Karl August Nicander, vars lyriska stämningsstycken i C. hade en hängiven beundrare. Mellan dessa två utvecklades snart en djup tillgivenhet, som bl. a. lyser fram i några av Fredrik Vetterlund framdragna brev från skalden till den några år yngre ämbetsbrodern (Svenska dagbladet 30 och 31 dec. 1924). Under namnet »Stenhoppan» blev C. en gärna sedd medlem av det skönlitterära kotteri, som samlats kring Nicander efter dennes italienska resa. Till vänkretsen, som en tid stämde möte var fjortonde dag för att njuta av musik och vitterlek, hörde bl. a. tonsättaren H. Hildebrandsson, novellisten G. H. Mellin och den kvicke men hänsynslöse satirikern H. B. Palmær. Sitt medlemskap i denna vittra krets manifesterade C. bl. a. genom några små dikter i den vanliga romantiska stilen, vilka under signaturen St. inflöto i den år 1830 tryckta poetiska kalendern Hebe. Fyra år senare, sista året för hans Stockholmsvistelse, utgav han »Fiskaren i Munkahus», en novell med motiv från Karlshamnstrakten, i vilken den något banala berättelsen om en engelsk sjömans hastigt uppflammande kärlek till den blonda och nykonfirmerade oskulden från skärgården får färg från författarens kyska, med svärmeriet för hembygdens sköna natur sammanvävda blåklintsromantik. Eljest synes C. mest ha sysslat med översättningsarbeten på filosofiens och dramatikens områden. På det hela taget torde vistelsen i huvudstaden icke ha skänkt honom, vad han väntat och hoppats. Till någon mera betydande skönlitterär prestation förmådde han icke samla sig, och det enformiga arbetet som kanslist och privatlärare kunde icke bereda en man med hans kynne någon djupare tillfredsställelse. Det får därför knappast fattas som ett nytt exempel på en bland dåtida poeter alltför vanlig reträtt i resignationens och brödsökeriets tecken, då han 1835 återvände till Lund för att taga prästexamen. För den trettioårige C, som redan vårterminen 1829 skrivit in sig vid prästseminariet i Lund, torde tvärtom valet av prästbanan ha betytt den länge uppskjutna eftergiften för en verklig inre kallelse, som bottnade i ungdomsårens starka intryck från hemortens av den Sellergrenska pietismen påverkade kyrkliga liv och måhända aktualiserades genom de religiösa väckelserörelser, vilka både i Karlshamn och annorstädes blevo en följd av skräckstämningen under den svåra koleraepidemien sommaren och hösten 1834. Redan vid jultiden 1835, då C. höll en ottesångspredikan i Asarums kyrka, fick han i alla händelser från »läsare»-håll det vitsordet, att han »tycktes visa ett synnerligt nit för Herrens ära», vilket bl. a. röjde sig däri, att han ivrigt manade den på glid mot läseriet stadde pastorsadjunkten på platsen »till fortgående på livsens väg» (S. Rosenberg till P. Wieselgren 5 jan. 1836).

I själva verket vann C. inom några få år efter prästvigningen ett utomordentligt förtroende bland födelseprovinsens »läsare». I hela Blekinge kallades han blott »pastorn», och från när och fjärran strömmade skarorna till, stundom i tusental, för att få lyssna till hans förkunnelse. Det var vid denna tid, som Peter Wieselgren satte i gång sin väldiga nykterhetskampanj, och i Blekinge blev det framför allt C, som både i och utanför »läsarnas» läger bröt mark för den nya, religiöst motiverade »försakelseläran». Med verklig lidelse kastade han sig in i sitt arbete. Det var som om han först nu riktigt funnit sig själv och den rätta användningen för sin mångsidiga begåvning. Både som väckelsepredikant och nykterhetstalare ägde han en säregen förmåga att fängsla åhörarna. »Själva rösten, blicken och åthävorna imponerade» (P. G. Ahnfelt). Med sin manligt klangfulla sångröst och sitt fina sinne för det estetiska förstod han som få att göra gudstjänstens liturgiska del till en andaktsfylld upplevelse. Därtill kom ett av koncept obundet föredrag, som var lika poetiskt glänsande till formen som djuptänkt och kristligt till innehållet. Som folktalare står han i själva verket icke långt efter sin läromästare Wieselgren. Genom sina vidsträckta föredragsresor i Svenska nykterhetssällskapets tjänst åren 1846—49 har C. i likhet med Wieselgren gjort en ideell kraftinsats av betydande mått, som icke blott kommit den egentliga nykterhetsrörelsen till godo utan även i sin mån banat väg för den väldiga religiösa folkrörelse, som på 1850-talet kom till genombrott i mellersta och södra Sverige.

C. blev dock ej en förgrundsfigur inom den sistnämnda rörelsen. Redan år 1840, då han tjänstgjorde som vice pastor i Tving, inträffade en händelse, som kom honom att ställa sig reserverad gentemot de folkliga fromhetsrörelserna. I slutet av sept. nämnda är hade en småländsk väckelsepräst vid namn Johan Törnblad, adjunkt hos den åldrige P. L. Sellergren i Hälleberga, kommit på besök och tillsammans med C. anordnat talrikt besökta uppbyggelsemöten dels i Tvings prästgård, dels hos grevinnan Wachtmeister på Johannishus. Saken blev anmäld för domkapitlen i Växjö och Lund och väckte inom den mot tidens folkrörelser misstänksamma lundensiska stiftsstyrelsen en ovilja, som hävdes först sedan C. i en 26 okt. 1840 daterad skrivelse till biskop Faxe avgivit en högtidlig försäkran, att han hädanefter skulle iakttaga större försiktighet. När han därpå vid seklets mitt mer och mer tog avstånd från den stora folkväckelsen, så berodde detta emellertid icke enbart på hänsyn till lojalitetens krav. Med sin i grund och botten konservativa läggning kunde han i själva verket icke förlika sig med väckelsens på 1850-talet framträdande vändning till frikyrklighet och av prästerskapet okontrollerad religiös lekmannaverksamhet. Genom de grundliga teologiska studier, varmed han förberedde sin år 1846 avlagda, med högsta betyget vitsordade pastoralexamen, hade han tvärtom drivits över till en motsatt ytterlighet och hamnat i den högkyrkliga »nyluteranism» i Kliefoths, Vilmars och Löhes anda, som på 1850-talet hade en högborg i Lund. I Kliefoth-Mejers Kirchliche zeitschrift 1856 har C. ifrån sin egen konservativa ståndpunkt givit en förträfflig översikt över det kyrkliga läget i Sverige vid 1850-talets mitt. Värdefulla notiser om tidsläget och C: s personlighet lämna också en mängd av denne under åren 1848—78 till K. V. Skarstedt skrivna brev. I ett av dessa, av 21 mars 1861, skildrar han sina sammanträffanden med Kliefoth, Hengstenberg, Stahl och Löhe under en Tysklandsresa 1858. I ett annat, av 6 aug. 1862, prisar han Vilmar — »denne dråplige man 'der thatsachen', som lever på objektiva realiteter, där andra fnaska med jaghetens snömos». Den genom Thomander år 1862 utverkade doktorsgraden från »det kära Erlangen» gladde honom mycket, men »vittberömd» ville den anspråkslöse komministern i Karlshamn icke kallas för sin veckade hatts skull — »hatten omskapar sig då till törnekrona».

Det var först på 1850-talet, C. efter mycket kringflackande och åtskilliga motgångar i befordringsväg äntligen för alltid fick slå sig till ro i sin älskade hemstad. Dessförinnan hade han även i det rent privata livet haft upplevelser, som kommo honom att med en viss stillsam och godmodig humor lämna tanken på yttre framgångar och samla sig kring de inre värdena. Dit hör framför allt en år 1847 inledd förbindelse med den rikt begåvade Betty Ehrenborg, vilken måste brytas, därför att det dyrkade föremålets närmaste anförvanter betraktade den obefordrade prästen som ett alltför dåligt parti (Lövgren, 2, s. 28 o. följ. och C:s brev till Wieselgren 14 aug. 1847). Det blev en annan, mindre litterärt lagd kvinna beskärt att tre år senare skänka honom den husliga lyckan. Med henne redde han i Karlshamn, varifrån han aldrig synes ha uttagit flyttningsbetyg, ett hem i sin fädernegård, som makarna fortsatte att bebo, även sedan C. 1865 tillträtt kyrkoherdeämbetet.

Under de första tio åren i Karlshamn måste C. splittra och slita ut sina krafter på ett flertal nog så krävande men dåligt avlönade befattningar. Själv kallar han sig 1861 för »otte- och aftonsångs-, brunns-, fång- och kastellpredikanten» och klagar över tilltagande krasslighet. Den »mångdubbla verksamheten bryter sönder mig. Omkring 400 predikningar på 2 ½ år göra kroppen trött». Till det prästerliga arbetet kom dessutom »det otäcka kommunallasset». Det oaktat fann C. både under dessa och de följande åren tillfälle att ägna mycken tid och kraft åt litterära sysselsättningar. Redan före Karlshamnstiden hade han tillsammans med K. V. Skarstedt översatt den württembergske pietisten Ph. F. Hällers andliga sånger. Längre fram biträdde han Skarstedt vid versifieringen av psaltaren under anpassning efter svenska koralmelodier. Till detta arbete knöt C. stora förhoppningar: »Jag vet och känner, att detta frambärande av kyrkans ursprungliga arv skall vara ett troget vittnesbörd om vår kyrkas olösliga samband med hela Guds kyrka och dess skriftenliga tradition, skall vara ett fullgiltigt bevis för den evang. lut. kyrkans apostoliska och sant katolska karaktär, den hon känner sig pliktig att bevara. Skall detta verk hava framgång, så få vi en sjungande kyrka till åtlydnad av Kol. 3: 16 och Jak. 5: 13, och hela massan av s. k. andel, sånger varder uppsvulgen ar denna himlasång» (brev till Skarstedt 21 nov. 1861). Den av Skarstedt 1862 utgivna »Psaltaren» kom emellertid aldrig att spela någon större roll. Det var till andliga visor av långt mera lättsmält slag, som de av väckelsens vindar påverkade breda folklagren vid den tiden lystrade.

För att främja en förinnerligad fromhet i den ortodoxa kyrklighetens inklädnad översatte C. under årens lopp en lång rad arbeten av Luther, Paul Gerhardt, Heinrich Müller, M. F. Roos, Wilh. Löhe m. fl. Det var hans sätt att söka omväxling och vederkvickelse i det vardagliga arbetet. Ibland kunde han väl i sina till stilen mästerliga brev klaga icke bara över mödornas mångfald utan även över »detta levernets bitterhet». Det märks ofta nog, att hans en smula raljanta humor spelar mot bakgrunden av mörka allvars-djup. Men på det hela taget fann han sig väl till rätta i den lilla värld, som bredde ut sig kring hans av kyrkogårdens lindar beskuggade »holländarehus». När Skarstedt beskärmade sig över det kyliga mottagande, som »Psaltaren» rönte, blev svaret: »Mig förefaller intet slikt motgångsoväder synnerligen svårt. Sitter gärna nere och beundrar eller beklagar höjdernas folk, stoppar min pipa och finner mig väl. Huru sjöng vår Columbus? 'Om ej lyckan mot mig ler, ler mitt nöjda sinne'.» Dock, tillägger han försiktigtvis, får jag »så lagom skryta med slik förnöjsamhet». På äldre dagar gingo hans tankar gärna tillbaka till Nicander och de glada ungdomsåren i dennes sällskap. Han gladde sig åt att Nicander skänkt »Fiskaren i Munkahus» sitt bifall, ehuru han själv numera fann den värd »att gråta åt». Det fägnade honom också, att hos Skarstedt finna ett och annat drag, som påminde om den döde ungdomsvännen. Men när han sommaren 1872 gjorde en pilgrimsfärd till Nicanders grav i Stockholm, var det dock icke enbart ljusa minnen, som stego fram ur det förflutnas dunkel. Tiderna hade förändrats, och själv var han en annan än förr, en med livets hårda verkligheter väl förtrogen man, en pelare och patriark i det kyrkliga och kommunala, som motvilligt dröjde vid den romantiska ungdomstidens ytliga och verklighetsfrämmande fjärilslek men gärna slog sig ned i sin kammare och lät Richard Baxters »The everlasting rest of the saints» inspirera sig till drömmar om »det hem, där ingen skilsmässa mera är».

Författare

Ernst Newman.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Dikter i kalendern Hebe 1830 (under sign. St.) — Fiskaren i Munkahus. En blekings-novell af St—ff. Sthm 1834. 12: o (Anon.) 82 s. —¦ Tal, hållet wid Johannishus' nykterhets-förenings sammanträde, d. 5 nov. 1838. Karlskrona 1839. 16 s. — Missions-predikan, hållen i Carlshamns kyrka, månd. d. 4 nov. 1844 ... Karlshams 1844. 16 s. ¦— Berättelse till swenska nykterhets-sällskapets direktion om... resa, såsom direktionens ombud, från d. 14 juni till d. 19 okt. 1847. Sthm 1847. 16 s. — Cantat, afsjungen af skolungdomen vid invigningen af Carlshamns elementarläroverks nya skolhus d. 1 apr. 1864 (Tal vid invign. af Carlshamns elem.-läroverks nya lärohus.,., Karlshamn 1864, s. 12; även separat, 2 bl.). — Predikan vid contracts-prosten, kyrkoherden i Carlshamn och Asarum, ... mag. Carl Magnus Westdahls jordfästning i Carlshamns kyrka d. 3 maj .1865. Karlshamn 1865. 12 s. — Tillfällighets- och andra enstaka dikter; artiklar i Carlshamns tidning (1829 o. följ.), Kirchliche Zeitschrift (1856), m. m. — C. har jämväl biträtt C. W. Skarstedt vid utarbetningen av dennes uppl. av Psaltaren, Sthm 1862.

Översatt: V. Alfieri, Filip. Sorgspel. Kristianstad 1831. (3), 82 s. — F. J. A. Schneidawind, Hufvudmomenterna i philosophiens historia. Till den studerande ungdomens tjenst. Sthm 1831. 12: o 56 s. — A. Oehlenschläger, Stark-odder. Sorgspel. Sthm 1833. (3), 146 s. — P. Gerhardt, Andeliga sånger. Lund 1849. IV, 159 s. — H. Muller, Andeliga wederqwickelse-stunder. Trehundrade betraktelser för den christeliga husandakten. Karlshamn 1851. VIII, 520 s. Ny uppl. Sthm .1857. VIII, 488 s. — Dens., Evangelisk hjertespegel. Predikningar öfwer evangelierna på årets alla sön- och högtidsdagar. Karlshamn 1851. 687 s. Ny uppl. Sthm 1862. 4: o 528 s. — Fr. Delitzsch, Fyra böcker om kyrkan. Sidostycke till [W.] Löhe's »Tre böcker om kyrkan». Sthm 1854. 164 s. — Ph. Fr. Hiller, Andeliga sånger, hörande till M. F. Roos' Husliga andaktsbok, innehållande morgon- och aftonbetraktelser för hvarje dag i året. D. 1—2. Karlshamn 1852—55. VIII, 278 s.; 304 s. (D. 1 övers, av C. W. Skarstedt, D. 2 av C.) — J. Sörensen Dyrholm, Bref till wederdöparne (baptisterna) i Danmark och annorstädes. Marc. 10: 14. Karlshamn 1856. 43 s. — [A. H. J. Duveyrier], Frondörerna eller en dag under partistriderna i Paris år 1649. Hist. komedi med sång i 3 akter. Bearb. efter »La maison du rempart, ou une journée de la fronde» af Mélesville. Sthm 1860. 12: o 101 s. (Bearb. av C. 1835, omarb. av F. A. Dahlgren 1860; uppförd på K. teatern första gången 11 maj 1835.) — H. Muller, Den lidande Jesus, efter de fyra evangelierna. En passionsbok..., ånyo utg. af Pasig. Sthm 1860. 216, (6) s. — Dens., Tåre- och tröstekälla, eller Frälsaren och syndaren. Utg. af L. Schmidt. Sthm 1861. 446 s. — Dens., Kors-, bot- och böneskola ur den 143: dje psalmen. Sthm 1863. 304 s. — En christens vandring i Christi fotspår. D:r Martin Luthers lefnadsregler för christne af alla stånd. Efter ett äldre utdrag-ur Luthers skrifter. Sthm 1864. (2), VI, 236 s. Nya uppl. Sthm 1883 och 1895. 233, (3) s. — M. Fr. Roos, Kors-skola, eller anvisning till ett christeligt förhållande under lidandet, jemte ett bihang af böner för särskilta tillfällen. Sthm 1864. VIII, 232 s. Ny uppl. Sthm 1890. 188, (2) s. — H. Karsten, De yttersta tingen. Tio föreläsningar för Guds ords vänner i församlingen. Sthm 1865. (8), 153 s. — M. Luther, Skrifter i urval. Ny följd. H. 1—2. Karlshamn 1868—70. 216 s. [Härur särskilt: Om bilderna och sacramentet. En skrift emot de himmelska profeterna. Karlshamn 1870. 112 s.] —¦ [Elizabeth Charles, f. Rundle], Mrs Kitty Trevylyan's dagbok. Tidsbild från medlet af förra århundradet. Sthm 1873. (4), 360 s. — [G.] Schinmeier, Biblisk språk- och skatt-kammare, hemtad ur D:r Martin Luthers skrifter. D. 1—2. Sthm 1874. 420,_ (7) s., 1 pl. Nya uppl. Sthm 1881 och 1904. 420, (7) s., 1 pl. — M. Statius, D: r Martin Luthers sanna christendom, med Luthers egna ord ur dess skrifter sammanfattad. Sthm 1875. XVI, 485 s.

Källor och litteratur

Källor: Eckl.-dep. handl. 7 mars 1848, 28 mars 1851 och 21 aug. 1863 (meritförteckn.), RA; Församlingsböcker samt in- och utflyttningsböcker i Karlshamns kyrkoarkiv; Album seminarii Lundensis, Anteckningar rör. seminarium theologicum i Lund, Teol. fakultetens i Lund prot. 1836 och Blekinge nations terminstabeller 1835 —36, allt i Lunds universitets arkiv; Lunds domkapitels prot. och akter 1840—41; Växjö domkapitels prot. och akter 1840—41; brev från C. till C. W. Skarstedt, LB, och till P. Wieselgren, Göteb. stadsbibliotek. — Handl. om prestmötet i Lund 1883 (1883); Sv. akad. handl. ifrån år 1886, 7 (1893); Carlshamns posten, 1840; Carlshamns tidning, 1829. — P. G. Ahnfelt, Studentminnen, 1—2 (1857); N. Lövgren, Katarina Elisabet Posse, f. Ehren-borg (1914); O. Mannström, Bilder och blad ur sv. nykterhetsrörelsens historia (1912); E. Newman, Den Sellergrenska väckelsen i Blekinge (Lunds stifts julbok, 1927); H. Schiick & K. Warburg, Illustr. sv. litteratur-historia, 3 (1913); C. W. Skarstedt, Predikoverksamhetens och den andliga vältalighetens historia till omkr. 1850 ,18791: E. M. Tlretowl, Ur svarta lådan, 3 (1918); C. Westdahl, Lunds stifts och universitets matrikel (1867).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nicolaus Johan Cervin-Stéenhoff, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14775, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ernst Newman.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14775
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nicolaus Johan Cervin-Stéenhoff, urn:sbl:14775, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ernst Newman.), hämtad 2024-04-23.