Biografi

Farensbach (von F.), tysk-baltisk adelssläkt. Ätten F. är ursprungligen från Tyskland; dess stamgods låg nära Köln vid Rhen. Medlemmar av släkten anträffas sedan början av 1300-talet i Livland. Flera representanter för ätten möta i svensk historia både i och utanför svensk tjänst. Dess mest kände baltiske medlem under medeltiden var Wilhelm F., verksam i slutet av 1300-talet och början av 1400-talet. Stridbar och hänsynslös var han motståndare bl. a. till biskop Caspar Schuwenflug. I kampen mot den sistnämnde vädjade Wilhelm F. även till konung Erik av Pommern. Sina egendomsbesittningar hade släkten framför allt i Merjama (Mariemah) sn i Wiek i Estland. På 1500-talet var Wolmar F. till Heimar och Nelwa länsherre under Tyska orden och av ordensmästaren anlitad som sändebud till kejsaren och påven. Han hade med sin maka, en dotter till Jürgen Kursell, elva barn, bl. a. Jürgen F.

Denne Jürgen F. (f. 1552 på Nelwa i Merjama, d. 8 maj 1602) lärde krigaryrket i svensk tjänst och vann sedermera anställning i Frankrike, där han som ivrig protestant hörde till amiral Colignys anhängare. Från Frankrike begav han sig till kejsaren och kämpade i dennes tjänst mot turkarna. Senare återfinnes han som deltagare i nederländska frihetskriget. År 1570 hade han återvänt till Estland. Jürgen F. blev s. å. inblandad i sin morbror Clas Kursells bekanta kupp mot Revals slott men lyckades undkomma vid slottets återerövring av svenskarna. På en beskickning till tsar Ivan blev han rysk fånge men befriades snart och fick befälet i ett ryskt krigståg mot tatarerna. Senare sökte han sig i tjänst som hovmarskalk hos konung Fredrik II av Danmark och fick till följd härav Ösel i förläning. Från dansk tjänst övergick han 1580 i polsk. Stefan Báthory utsåg honom till starost av Wenden, gav honom Karkus i förläning och använde honom som överbefälhavare för de polska trupperna i Livland. Intill sin död blev han den polske konungens tjänst trogen och kom att tillhöra Sigismunds verksammaste anhängare inom den baltiska adeln, var sålunda militär medhjälpare till Zamoyski 1587 (Almquist, Den polit. krisen, s. 196). Han var närvarande vid det bekanta Revalmötet 1589 och stod under de följande åren i beröring med några av de svenska riksråden, bl. a. Gustaf Banér och Gustaf Gabrielsson Oxenstierna. Då Sigismund 1598 för andra gången begav sig till Sverige, fick Jürgen F. befälet över de polska trupperna, som åtföljde honom. I denna egenskap ledde han på Sigismunds sida striderna vid Stegeborg den 8 sept. s. å. men blev på grund av de mellankommande fredsunderhandlingarna ej i tillfälle att fullfölja sin militära aktion mot hertig Karls trupper. Efter slaget vid Stångebro, under vilket han uppehöll sig i Sigismunds omedelbara närhet, återvände han till Livland. Med all kraft arbetade Jürgen F. genom personliga hänvändelser till Sigismund för att stärka polackernas militära ställning där och framdriva undsättningar till det av hertig Karl hotade Finland. Hans värvningar och framstötar mot Estland framkallade misstro och ovilja hos de åt hertigen orienterade kretsarna där. Hans åtgärder rönte delvis till följd av uteblivet understöd från Sigismunds sida ej någon mera betydande framgång. Sedan hertigen överflyttat kriget från Finland till Estland, tog Jürgen F. en verksam del däri. Bl. a. utkämpades 1601 häftiga strider kring Riga mellan hans och hertigens trupper. Under kampen om Fellin sårades han den 6 maj 1602 och avled två dagar senare av sina skador. – Brev från Jürgen F. till Johan III och Sigismund finnas bland Skrivelser till konungen, till Johan Bultius i Kanslitjänstemäns koncept och mottagna skrivelser, till Gustaf Gabrielsson Oxenstierna i Oxenstiernska samlingen och till Gustaf Banér i Strödda familjepapper tillhörande olika medlemmar av Banérska släkten, allt i Riksarkivet.

I sitt 1581 ingångna äktenskap med Thies von der Reckes änka Sophia von Fircks (d. 1598 på Karkus, dotter till Jürgen von Fircks och Anna Westphal) hade Jürgen F. åtminstone tre barn: Wolmar F. (se nedan), Johan och Magdalena. Johan F. skymtar som officer på polsk sida under Sigismunds strider med Gustav II Adolf 1617–18. Magdalena F. var som hovdam anställd hos prinsessan Anna i Warszawa.

En medlem av ätten, Winrich v. F., var fader till den Magdalena v. F., vars dotter (med Evert von Dellwig) Agneta v. Dellwig 1577 äktade fältmarskalken Carl Henriksson Horn (d 1601). Ätten F:s blod fanns således hos deras son fältherren greve Gustaf Horn af Björneborg.

Författare

Bertil Broomé.

Källor och litteratur

Källor (utom ovan nämnda): Bodeckers Chronik Livländischer und Riga-scher Ereignisse 1593–1638 (1890); Henrik von Falkenbergs dagbok och bönbok (1943); Hertig Carls slaktarebenck (1915); Historiska handlingar, 20 (1905), 23 (1910); Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, 1:1 (1888), 1:2 (1896), 2:5 (1893). – N. Ahnlund, Krigare, diplomat och statsfånge (Personhist. tidskr. 1917; omtryckt i dens., Storhetstidens gryning, 1918); H. Almquist, Den politiska krisen och konungavalet i Polen år 1587 (1916); dens., Bidrag till kännedomen om striden mellan Sigismund och hertig Karl 1598—1599 (s. å.); E. Anthoni, Kring en förteckning över politiska flyktingar i polsk tjänst (Hist. tidskr. för Finland, 18, 1933), s. 193–198; B. Federley, Kungl. Majestät, svenska kronan och furstendömet Estland 1592–1600 (1946); Genealogisches Handbuch der baltischen Rltterschaften, Estland, 1–2 (1929–31); A. Korhonen, Puolan puolustussota Liivinmaalla vv. 1600–1601 (Historiallinen arkisto, 40, 1933); Th. Schiemann, Characterköpfe und Sittenbilder aus der baltischen Geschichte (1877); A. Seraphim, Der Kurländer Wolmar Farensbach (E. und A. Seraphim, Aus der kurländischen Vergangenheit, 1893; jfr P. Sondén i Hist. tidskr., 14, 1894, s. 5–8); Sveriges krig 1611–1632, utg. av Generalstaben, 2 (1936); D. Toijer, Sverige och Sigismund 1598–1600 (1930); S. Tunberg, Sigismund och Sverige, 1–2 (1917–18); F. ödberg, Om Klas Kursseli, k. Erik XIV:s och Johan III:s krigsöfverste i Livland (1899).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Farensbach (von), släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15145, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bertil Broomé.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15145
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Farensbach (von), släkt, urn:sbl:15145, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bertil Broomé.), hämtad 2024-04-16.