Meriter

Ericsson, Johan, f. 5 juni 1852 i Vallsta, Arbrå sn (Gävleb.), d. 19 juni 1936 där. Föräldrar: hemmansägaren, riksdagsmannen Eric Ersson och Anna Johansdotter. Hemmansägare; nämndeman, led. av kyrko- och skolråd, ordf. i kommunalstämma, huvudsakligen under 1890-talet; led. av Gävleborgs läns landsting 1893–96 och 1903–22 (v. ordf. från 1916); led. av riksdagens andra kammare 1897–1917 (led. i tillfälligt utskott 1902, i särskilt utskott 1903, suppl. i konstitutionsutskottet 1903–05, led. i detta utskott 1906–17); led. av kommittén för landstormens organisation 1903; av Liberala samlingspartiets förtroenderåd 1907–17; statsrevisor 1910–12; led av Frisinnade landsföreningens verkställande utskott 1911–13 och av dess förtroenderåd; led. av kommittén för apoteksväsendets omorganisation 1912–19; led. av kommunalfullmäktige i Arbrå 1918–26. Distriktsdeputerad för Hälsinglands distriktstempel av Templarorden 1897–1909, ordf. i Sveriges nationaltempel av Templarorden 1909–14, kassör och verkställande led. i Nationaltemplarordens byggnadsfond 1925–33. RVO 1909.

G. 20 maj 1880 i Arbrå Sn m. Gölin Persdotter, f. 30 sept. 1858 där, d. 30 nov. 1922 där, dotter av hemmansägaren Per Ersson och Brita Andersdotter.

Biografi

E., känd som Johan Ericsson i Vallsta, var son till den på 1850- och 1860-talen mycket framstående bondepolitikern Eric Ersson i Vallsta (om denne och släkten se Ersson, Eric). Hemmet präglades, vid sidan av intresset för jordbruket, av den nära kontakten med politiken. E. har själv berättat om hur fadern redan tidigt sökte intressera honom för allmänna angelägenheter. Så gick han exempelvis efter Lantmannapartiets bildande igenom partiets programpunkter med den då 15-årige sonen. – Efter faderns frånfälle övertog E. hemmanet, vilket han innehade till sin död.

År 1896 blev E. med ens känd. Han invaldes då som det nybildade Folkpartiets representant i andra kammaren efter en för den tiden exceptionellt omfattande valstrid, som gav genljud i hela landet. Domsagans tidigare ombud var den bemärkte Olof Jonsson i Hof, vilken dock som huvudmannen bakom lantmannapartiernas sammanslagning 1895 ådragit sig de liberalas synnerliga misshag och av dessa ansågs ha svikit sina väljare. I en icke mindre hetsig valfejd 1899 – tre val måste då på grund av överklaganden hållas – besegrades Olof Jonsson ånyo. På båda sidor ansågs denne vara den större kapaciteten, men, framhölls det på liberalt håll, här stod striden mellan förmågan och karaktären. E:s motståndare voro tämligen överens i sin karakteristik av honom: »en hederlig nolla». E. gjorde sig till en början föga bemärkt i riksdagen. Han var ej någon större talare och »helt visst tillhör han ej dem, vilka fängsla uppmärksamheten med mera pikanta inlägg i kammarens debatter», men hans yttranden utmärktes av stor klarhet och reda och framfördes med en viss pondus. Med sin saklighet, grundlighet och stora arbetsförmåga förvärvade han efter hand ett osedvanligt förtroende hos kammarens ledamöter och fördes fram till ledarskiktet inom sitt parti, liksom han inom den stora nykterhetsgruppen var en av de mest inflytelserika. E. blev genom sitt långa ledamotskap i konstitutionsutskottet (1906–17) väl insatt i de konstitutionella problemen, och när han en eller annan gång per riksdag yttrade sig, var det i dylika frågor eller i spörsmål rörande jordbruket eller Norrland.

Vid sidan av politiken var nykterhetsrörelsen hans stora intresse. År 1885 inträdde han i IOGT och övergick 1891 till Templarorden samt blev en av de verksammare krafterna inom hemortens synnerligen livaktiga förening. Han var den, som tog initiativet till bildandet av Hälsinglands distriktstempel, och som dess ombud vid templarordens möten uppmärksammades han snart och valdes 1909 till chef för orden, som då hade omkr. 50 000 medlemmar. E:s chefstid sammanföll med nykterhetsorganisationernas framflyttande av sina stridslinjer; de krävde enträget partiella reformer som en etapp på vägen till slutmålet, totalförbud. E. gillade denna politik, men stod inom Templarorden ej som oomstridd ledare. Med knapp majoritet omvaldes han såväl 1910 som 1912. Vid årsmötet 1910 var »Vallstafrågan» en av de mest debatterade. Opponenterna ansågo, att E. genom ett yttrande vid 1909 års storstrejk frångått den politiska neutralitet, som ordenschefen borde intaga, och årsmötet uttalade sitt beklagande av det inträffade. – Vid sammanslagningen av Templarorden och NGTO 1922 tog E. verksam del, och sin sista insats inom ordensväsendet gjorde han som plikttrogen kassör i Nationaltemplarordens byggnadsfond.

E. strävade ej efter att stå i spetsen och mottog flera av sina uppdrag efter mycken tvekan, men sin natur likmätigt engagerade han sig helt i vad han åtog sig. Om hans personlighet i övrigt bära tvenne statsministrar vittne, C. G. Ekman: »norrlandsfrisinnet torde knappast, ha ägt en till sinnelaget mera förnämlig och helgjuten representant» och Karl Staaff: »en rätt israelit, i vilken intet svek bor».

Författare

Gunnar Wallin.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Anföranden och motioner i andra kammaren.

Källor och litteratur

Källor: Arbrå förs:s födelsebok 1852, 1858, Landsarkivet i Härnösand; Arbrå förs :s vigselbok 1880, dödbok 1936. – Riksdagsprotokoll; Templaren 1909–14. – A. Grundel, Frisinnade Landsföreningen 1902–12 (1912); H. Johansson, Den sv. godtemplarrörelsen och samhället (1947); V. Johnson, År som gått. Till minnet av Hälsinglands TO :distrikts bildande år 1897 och TO :s och NGTO:s sammanslagning till NTO år 1922 (1947); V. Millqvist, Svensk riksdagskalender 1903 (1903); dens., Svensk riksdagskalender 1909 (1909) ; [dens.], Andra kammarens män 1897–99, af Spectator (1899); [dens.], Andra kammarens män 1900–02, af Spectator (1902); Minnesskrift utg. med anledning av Hälsinglands distrikt-tämpels 10-årsjubileum 1897—1907 (1907); 1897–1922, Minnesskrift utg. med anledning av Hälsinglands distriktstempels 25-års jubileum (1922); H. K. Rönblom, Frisinnade Landsföreningen 1902–27 (1929); W. Skarstedt, Nykterhetsrörelsens banerförare (1903); A. Wåhlstrand, 1905 års ministärkriser (1941) ; I. öman, Karl Staaffs första ministär (1923). – Födelsedagsintervju och biografi i Ljusnan 1922, nekrolog där 1936 samt i Templar-Kuriren 1936 (av C. G. Ekman).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Ericsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15376, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Wallin.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15376
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Ericsson, urn:sbl:15376, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Wallin.), hämtad 2024-04-25.