Meriter

Antoine de Courtin, f. 27 febr. 1622 i staden Riom i Auvergne, d 7 sept. 1685 i Paris. Föräldrar: Antoine Courtin, trésorier général de France á Riom, conseiller du roi en ses conseils d'état et privé samt trésorier et receveur général du clergé de France, och Madelaine de Lalande. Volontär i franska armén under fälttågen i Flandern 1643 och 1644; medföljde franske residenten Pierre Chanut till Sverige 1645; sekreterare hos drottning Kristina och sedermera hos pfalzgreven Karl Gustav; åtföljde pfalzgreven till Tyskland juni 1648 och avsändes därifrån i dennes uppdrag till Paris 1650; erhöll svenskt adelskap 16 juni 1651; sekreterare för expeditioner på franska språket 2 okt. 1652; vistades i enskilda angelägenheter i Frankrike och erhöll därunder franske konungens bekräftelse å adelskapet juli 1654; åtföljde Karl Gustav i Polen 1655—56; svensk resident i Paris 8 sept. 1656; rappellerad 27 dec. 1658 och 2 aug. 1659 men trädde i fransk tjänst; erhöll avsked ur svensk tjänst 16 sept. 1661; fransk »generalkonsul» i Sverige 20 febr. 1661—sommaren 1663 (instr. 17 sept. 1661, ny instr. 3 apr. 1662); förhandlade i England angående Dunkerque's överlåtelse till Frankrike 1662; fransk resident vid de nordiska hoven samt i hansestäderna och de baltiska hamnarna med säte i Köpenhamn våren 1663—okt. 1668 (svenskt pass till Sverige 24 mars 1663, audiens i Köpenhamn 27 apr. 1663, rappellerad 14 maj 1666, avskedsaudiens i Köpenhamn 17 sept. 1668); återvände till Frankrike och skall ha blivit »generalpresident» i norra Frankrike.

Gift med Marie-Salomé de Beauvers (Beuviers).

Biografi

C. var en av de tre sekreterare, som 1645 följde den franske residenten Pierre Chanut till Sverige. Chanut var C:s onkel och en intim vän till dennes fader, vilken tidigare tjänstgjort under honom. I Sverige gjorde sig C. uppburen, vilket framgår av att han efter någon tid anställdes i svensk tjänst, först som sekreterare hos drottning Kristina och kort därefter i samma egenskap hos pfalzgreven Karl Gustav (1648). Då den senare i juni 1648 avreste till Tyskland, var C. i hans sällskap. Han åtföljde honom på hans marscher i Tyskland, vid belägringen av Prag och sedermera på exekutionskongressen i Nürnberg. Därifrån sändes han i Karl Gustavs privata uppdrag till Paris (1650) men återvände efter någon tid till Sverige och förordnades av Kristina att vara sekreterare »till att utfärdiga de saker, som enkannerligen uti det fransöska språket utgå måste» (1652). Redan dessförinnan hade han erhållit svenskt adelskap och i samband därmed donation på en del gårdar i Småland, vilkas avkastning dock enligt hans egen uppgift var helt obetydlig (16 juni 1651). Ett för en utländsk diplomat ganska säreget ynnestbevis erhöll han vid samma tid, nämligen privilegium att under femton års tid ensam förfärdiga och hyra ut ett slags bärstolar, »varuti var man, som sig därav betjäna vill, övertäckt och beskyddad för allehanda oväder till alla orter över hela staden bekvämligen skall kunna genom därtill förordnade karlar buren bliva» (13 febr. 1652). Sedan Karl Gustav dragit sig tillbaka till Öland, fann sig C. överflödig och fick av Kristina tillstånd att i enskilda angelägenheter begiva sig till Frankrike, där han ivrigt väntades av sina anhöriga, vilkas »tendresse», skrev han till Karl Gustav (14 dec. 1652), »est parvenue à un point que rien au monde ne la peut moderer».

Så snart Karl Gustav blivit konung, återkallade han C. i sin tjänst, och denne infann sig i slutet av 1655 vid konungens fältläger i Krakau. I Polen kom C. till användning vid den livliga korrespondens, som konungen på franska underhöll med de polska adelsmännen, och han fick också ordentligt pröva på fältlivets vedermödor. Efter någon tid beslöt Karl Gustav att sända C. till Frankrike i vissa diplomatiska uppdrag. Instruktion utfärdades för honom i Frauenburg (8 sept. 1656), C. begav sig åstad men blev på vägen tagen till fånga av invånarna i Danzig och förd till denna stad, där han satt fängslad i tre månader. Sedan han lösgivits (15 jan. 1657) efter inskridande av några franska vänner,, bl. a. Chanut och Loménie de Brienne, fortsatte han den avbrutna resan och anlände 27 febr. 1657 till Paris. Under C:s fångenskap hade kreditiv och instruktion utfärdats för Klas Tott att fullgöra hans värv, varför han fann denne före sig vid sin ankomst till Frankrike.

C:s uppdrag i Frankrike utgjorde ett led i de underhandlingar, som Karl Gustav förde med denna makt i avsikt att förmå den till verksamt bistånd i det nordiska kriget. Främst gällde det att påyrka utbetalandet av de subsidier, som Sverige ansåg sig ha att fordra av Frankrike sedan trettioåriga kriget och varom förut vid flera tillfällen utan framgång underhandlats. Det rörde sig om icke mindre än 993,445 rdr, varav C. skulle söka utbekomma 273,445 rdr omedelbart. För C. blev det emellertid en tämligen hopplös uppgift att förfäkta detta subsidiekrav. Att av Mazarin begära pengar var som att »lui arracher l'âme», såsom C. konstaterade. Därtill kom, att C. från början fann sig motarbetad av en klick, vars ledare var Mazarin's sekreterare Silhon och som enligt C. även vunnit Klas Tott. C. hade att utstå ganska häftiga duster med Silhon och beklagade sig livligt över den passivitet, som Tott visade i subsidiefrågan. Sedan Mazarin gång på gång skjutit ifrån sig saken under livliga bedyranden av sin villighet att hjälpa, synes det hela ha resulterat i att Mazarin i slutet av 1657 lovade avsända 100,000 rdr till den svenska beskickningen i Frankfurt. C. kunde ej tillbakavisa anbudet men framhöll samtidigt för Mazarin, att det var som att »släcka en eldsvåda med en droppe vatten». Underhandlingarna komplicerades ytterligare därigenom, att drottning Kristina vid samma tid framkom med ett av sina många finansiella projekt, nämligen att hon i stället för inkomsterna av vissa gods i Pommern och annorstädes skulle få uppbära 40,000 rdr årligen av de pretenderade franska subsidierna. C. ålades nu av den svenska regeringen att främja denna sak men undanbad sig att taga befattning med en persons affärer, som för sina ständiga penningkrav vid det franska hovet liknades vid danaidernas såll. Då Kristina på hösten 1657 infann sig i Fontainebleau, inträffade den bekanta Monaldeschiepisoden, om vilken C. i sina depescher till svenska regeringen lämnar utförliga underrättelser (delvis använda av Fryxell i hans framställning av saken). Om motiven till mordet lyckades C. utröna, att Monaldeschi förrått hemligheter, som anförtrotts honom; vilka hemligheter det var, kunde han dock icke utfundera, utom att de sades gälla Italien och icke några kärlekshistorier. Genom samtal med Mazarin kunde C. konstatera det ohyggliga intryck, affären gjort vid det franska hovet: det var icke nog med att Kristina gjort sig omöjlig genom densamma, utan den kunde också bli ett allvarligt hinder för den svensk-franska vänskapen. Sedan C. emellertid betygat den svenske konungens »douleur sensible» över det skedda, synes affären i vad den rörde Sverige ha varit utagerad.

C:s verksamhet i Frankrike sammanföll med det svensk-polska krigets utvidgning till en allmäneuropeisk kris, och den kom att beröra de många politiska problem, som därigenom uppkommo. Redan på sommaren 1657 fick C. upprepade order att med anledning av Danmarks krigshot, Hollands oroväckande förbindelser med Sveriges fiender och österrikarnas inmarsch i Polen begära den franska regeringens .inskridande till Sveriges hjälp. »Il est impossible, que je puisse résister à tous les forces en une fois», skriver Karl Gustav egenhändigt till C. (17 juli 1657). Småningom blir tonen än allvarligare: faran från Brandenburg blir allt påtagligare, och alliansen mellan Österrike och Brandenburg gör den akut. C. erhåller gång efter annan detaljuppgifter rörande den truppstyrka, med vilken konungen av Frankrike enligt »fredsgarantien» borde understödja den svenske konungen. En formlig förnyelse av den svensk-franska alliansen ställes på dagordningen, och Frankrike bör även söka få England med på Sveriges sida. Sverige är angripet och vill ingenting annat än en hederlig fred — det är den synpunkt, ur vilken C. skall framställa krigsläget. Vid tidpunkten för tåget över Bält ålägges C. att arbeta för att svenskarnas stora framgång icke skall väcka avund hos deras gamla bundsförvant. Då C. med en iver, som icke synes ha lämnat något övrigt att önska, framställde dessa yrkanden inför Mazarin, mötte han samma hållning som när det gällde subsidiekravet: samförstånd i princip, välvilliga uttalanden och förespeglingar men föga av bestämda löften och ännu mindre av handling. Mazarin förklarade sig icke ha lämnat något oförsökt för att stödja Sveriges sak i England, Holland, till och med i Turkiet och Siebenburgen; däremot avvisades fordran på garanti mot Danmark, ty denna makt var icke inbegripen i något garantifördrag. Frankrikes huvudintresse var att få fred mellan Sverige och Polen och mellan Sverige och Danmark, för att Sverige skulle kunna vända sina vapen mot Österrike. Karl Gustav visade däremot benägenhet för en uppgörelse med Österrike, och underhandlingarna därom gåvo Mazarin anledning till missnöje och bekymmer, vilket han även lät C. förstå. Också lyckades C. icke förmå Mazarin till något förbindande löfte angående vare sig truppsändningar eller allianser. Visserligen förklarade kardinalen tydligt, att Sveriges deltagande var huvudvillkoret för att Frankrike skulle inträda i det förbund av tyska furstar, varom vid denna tid underhandlades, och visserligen uttalade han för C. sin stora glädje över de svenska framgångarna mot Danmark, men då C. sökte ställa Mazarin mot väggen i alliansfrågan, fick han undvikande svar: Mazarin var visserligen fullt beredd att avsluta en allians men ville icke genom en sådan uppväcka misstro hos de tyska furstarna och bliva »principium till oro i Romerska riket». Då C. ytterligare vid ett besök i Calais (maj 1658) sökte avpressa Mazarin en deklaration, medgav denne öppet, att han icke ansåg alliansen nödvändig. Mazarin vill icke alliansen men söker genom undvikande svar maskera detta — så resumerade C. den förda underhandlingen i ett brev till Karl Gustav 2 juni 1658.

Karl Gustav hade länge nog ansett sig ha anledning att beklaga sig över den likgiltighet, som Frankrike visade för Sveriges sak, och då den långvariga underhandlingen om subsidier, allians och hjälp i Tyskland gav så ytterst magra resultat, beslöt Karl Gustav att återkalla C. Den 14 juni 1658 sände han denne order att snarast möjligt förfoga sig till Sverige för att avlägga rapport om sina negociationer och om det politiska läget. C. stannade emellertid kvar — till sin egen olycka och icke till båtnad för Sveriges intressen. Redan tidigare hade Mazarin insinuerat, att C. opererade för mycket på egen hand, och beklagat sig över hans enträgenhet och benägenhet att framställa de svenska affärerna i alltför mörk dager. Under hösten 1658 ledde detta missnöje nära nog till brytning. Mazarin's brevväxling, bl. a. med den franske residenten hos Karl Gustav Terlon, är uppfylld av häftiga klagomål över C, och C. i sin tur utgöt sig i breven till den svenske konungen över den missaktning, för vilken han var utsatt: då han skulle taga avsked vid hovet, avspisades han med en mindre gulddosa som present och ett brev till Terlon, och han fick veta, att de politiska förhandlingarna undandragits honom och numera fördes mellan de franska och svenska sändebuden i Frankfurt. Han fann sig överallt chikanerad och förtalad och drog sig ifrån umgänget vid hovet. Under tiden hade Karl Gustav ändrat mening och befallt C. att kvarstanna. Sedan andra danska kriget börjat i aug. 1658 och Österrike och Brandenburg visat en hotande hållning, anmodades C. att återupptaga underhandlingen om fransk hjälp, framför allt diplomatisk medverkan för att vinna en engelsk flottundsättning. Med anledning därav överlämnade C. (14 okt. 1658) till Mazarin ett memorial, och nu med den framgång, att Mazarin inskred för att hos den engelska regeringen genomdriva de svenska önskemålen. Denna ljusning varade emellertid ej länge. C. känner sig ånyo utsatt för hat och förtal; han beskylles för att vara en intrigör, som konspirerar tillsammans med Condé's och kardinal Retz' utskickade, den svenska politiken stämplas såsom ostadig och övermodig osv. Karl Gustav hade emellertid tröttnat på C:s ofruktbara negociationer och gav honom formligt entledigande från hans befattning (27 dec. 1658). Förgäves begärde han sedan ny fullmakt av den svenske konungen. Återkallelsen förnyades definitivt i ganska amper form (2 aug. 1659). Då C. emellertid hade order att under korrekta former skiljas från det franska hovet, avsände han till Mazarin, som befann sig på Pyreneiska fredskongressen, ett artigt brev, vari han sökte förklara sitt förhållande i Paris, och han fick ett svar med försäkran, att Mazarin låtit sin vrede mot honom fara. Även sedan C. sålunda blivit uttryckligen skild från sin tjänst hos svenska kronan, dröjde han kvar i Paris. Efter Karl Gustavs död gjorde han, ehuru förgäves, ett försök hos förmyndarregeringen att få kvarstanna i svensk tjänst (29 maj 1661).

C., som efter sitt avsked ur den svenska tjänsten fann användning som diplomat i sitt hemland, skulle ännu en gång komma i beröring med den svenska politiken: det var, då han på sommaren 1661 i franskt diplomatiskt uppdrag kom till Stockholm. Han hade fullmakt av den franska regeringen att avsluta en traktat med Sverige rörande utbyte mellan de båda länderna av vissa handelsvaror, som voro nödvändiga särskilt för flottornas utrustning. Underhandlingen pågick — icke utan svårigheter synes det — under hösten 1662 mellan C. å ena sidan samt K. Kurck, I. Lagerfelt, P. J. Coyet och E. Rosenholm å den andra samt ledde till avslutandet av handelsfördraget 30 dec. 1662, genom vilket bland annat vissa nederlagsorter bestämdes för de båda ländernas handel. C. stannade i Stockholm ända till påföljande vår, uppehöll sig därefter en tid i Göteborg, som bestämts till upplagsplats för franska varor, samt begav sig sedan till Köpenhamn, Hamburg och Lybeck. Han var nu utsedd till Frankrikes representant i Östersjöländerna och skulle i regel uppehålla sig i Köpenhamn. Då Frankrike höll ambassadör vid danska hovet (H. de Terlon hösten 1664—hösten 1665 och hösten 1666—hösten 1668), var han underordnad denne. I aug. och sept. 1664 vistades han ånyo i Göteborg, men synes därefter ej ha besökt Sverige. Hösten 1666 var han i Frankrike och togs då i anspråk för införskrivandet av artillerimateriel för flottan från de nordiska staterna. Samtidigt fick han på uppdrag av Colbert ombesörja utdrivning av master för flottans räkning i de franska skogarna. Sedermera återvände han till Danmark men lämnade redan 1668 detta land. Sina sista år skall han ha tillbragt i Paris, delande sin tid mellan fromhetsövningar och författarskap.

Författare

G. Jacobson.

Arkivuppgifter

Riksarkivet förvarar ett stort antal offentliga skrivelser av C. och andra handlingar rörande honom i serien gallica samt brev från C. till J. Leijonbergh i anglica, till Karl Gustav och Adolf Johan i Stegeborgssamlingen, till M. G. De la Gardie och till D. B. Uttermarck. I Bibliothèque nationale i Paris finnas C:s brev till Colbert och i franska utrikesministeriets arkiv ämbetsskrivelser av C.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Nouveau traité de la civilité qui se pratique en France parmi les honnestes gens. Paris 1671. 12: o XII, 175 s. (Anon.) [Utkom i ett flertal uppl. i slutet av 1600-talet (8:e uppl. Paris 1695) och under 1700-talet, de flesta i Paris, men även i Basel (1671; med fransk, tysk och latinsk titel), Amsterdam (1708) och Avignon (1766; '.. . augmenté de la civilité chrétienne').] — Traité de la paresse, ou 1'art de bien employer le temps en forme d'entretiens. Paris 1673.. 12: o VIII, 191 s. (Anon.) [Andra uppl. bl. a. Amsterdam 1674 samt Paris 1677, 1678 ('...en toute sorte de conditions') och 1743.] — Traité de la jalousie, ou moyens dentretenir la paix dans le mariage. Paris 1674. 12: o 5 bl., 182, (9) s. [Andra uppl. bl. a. Paris 1677, 1682 och 1685.] — Suite de la civilité francaise, ou Traité du point-d'honneur et des regles pour converser et se conduire sagement avec les incivils et les fåcheux. Paris 1675. 12: o XVI, 357 s. (Anon.) [Andra uppl. bl. a. Paris 1680 och 1717.] — Poésies chrétiennes. Paris 1687. 12: o. — L'esprit du saint sacrifice de l'autel. Paris 1688. 12: o XVIII, 615 s. Översatt: H. Grotius, Traité du droit de la guerre et de la paix. Paris 1687. Vol. 1—2. 4: o. [Annan uppl. Haag 1703. Vol. 1—3. 12: o.]

Källor och litteratur

Källor: Ovan åberopade brev och handlingar; rådsprot. och riksregistr. RA. — J. Ekeblad, Bref, utg. af N. Sjöberg, 2 (1915); Recueil des instruc tions données aux ambassadeurs et ministres de France, 13, Danemark (1895) — Nouvelle biographie générale, 12 (1855); Catalogue general des livré; imprimés de la Bibliothéque nationale, Auteurs, T. 33 (1908); F. F. Carlson Sveriges historia under kon. af pfalziska huset, 2 (1856); A. Chéruel, Histoire de France sous le ministére de Mazarin, 3 (1882); Hj. Crohns, Sveriges politil i förhållande till de federativa rörelserna i Tyskland 1650—58, 2 (1901) J. Dumont, Corps universel diplomatique, 6:2 (1728); A. Fryxell, Berättelsei ur sv. historien, 10 (1842); T. Gihl, Sverige och västmakterna undei Karl X Gustafs andra krig med Danmark (1913); Inventaire sommaire de; archives du departement des affaires étrangères. Correspondance politique, 2: 1 (1908); O. de Poli, Histoire généalogique des Courtins (1887); T. Säve Kejsarevalet i Frankfurt 1657—1658 och Sveriges underhandlingar derunder 1869); F. U. Wrangel, Liste des diplomates francais en Suéde 1541—1891 (1891).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Antoine Courtin, de, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15628, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15628
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Antoine Courtin, de, urn:sbl:15628, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-24.