Meriter

2. Fredric Magnus Cronberg, den föregåendes son, f. 21 aug. 1668 i Stockholm, d. där 23 apr. 1740. Ingick vid G, V. von Budbergs (Västra Nylands) infanteriregemente 1688; bevistade kriget i Holland 1688–90; tjänade i holländsk krigstjänst 1690–93, som volontär vid generallöjtnant Dellwiks regemente 1690–91 och som regementskvartermästare därstädes 1692–93; fänrik vid Västerbottens regemente 24 febr. 1694; löjtnant därstädes 6 juli 1698; löjtnant vid livdragonregementet 2 jan. 1700; kapten därstädes 29 nov. 1700; överstelöjtnant i armén 1702; överstelöjtnant vid Västgöta kavalleriregemente 28 juli 1704; interimsöverste för Närkes och Värmlands regemente 20 maj 1710; överste därstädes 28 maj 1710 (meritförteckn.); överste för Västerbottens regemente juni 1711 (med fullmaktsdatum 13 okt. 1710)–26 juni 1717; generalmajor 2 jan. 1717; tf. landshövding i Västerbottens län 7 jan. 1717; landshövding i nämnda län 19 nov. 1717; friherre 19 nov. 1717; landshövding i Uppsala län 26 apr. 1719;, generallöjtnant av infanteriet 11 sept. 1719; generalfälttygmästare 16 dec. 1728.

Gift 4 nov. 1704 med Elisabet Broman, d. 20 maj 1748, dotter till superintendenten Erlandus Svenonis Broman och änka efter rikshistoriografen Petrus Lagerlöf.

Biografi

C:s ungdom inföll under en jämförelsevis lång fredsperiod i vårt land. För erhållande av praktisk utbildning i krigarens yrke var det nödvändigt att söka anställning i främmande tjänst. Detta i förening med en viss äventyrslusta torde varit skälet till att han skyndade att anmäla sig vid ett av de regementen, som 1688 av Karl XI ställdes till Vilhelms av Oranien förfogande. Under de närmaste fem åren deltog han i dennes krigsföretag, varvid han sin »begynnelse gjorde med musköten». Att han vann sina förmäns förtroende framgår därav, att han under de två sista åren trots sin ungdom fick tjänstgöra som regementskvartermästare. Efter hemkomsten gick det trögt med befordringarna ända till utbrottet av det stora nordiska kriget. Nyss utnämnd till kapten vid livdragonregementet blev han svårt sårad i slaget vid Narva 20 nov. 1700 men kunde dock kvarbliva vid sitt regemente. Under 1702 års fälttåg sårades han återigen vid Klissov 9 juli 1702 och denna gången så allvarligt, att han nödgades begära permission hem till Sverige. Redan samma år togs han här i anspråk för nya uppgifter. Han erhöll högsta ledningen vid överförandet av ett gevärs-, artilleri- och ammunitionsförråd till Finland samt synes därstädes hava medverkat vid organiserandet av ett folkuppbåd. Enligt egen uppgift antog han och utbildade officerare av såväl infanteriet och artilleriet som fortifikationen samt lyckades uppbringa uppbådet till en styrka av 15,000 man. Hans verksamhet kom alltså redan nu att inriktas på det område, inom vilket hans förnämsta livsgärning kom att ligga, nämligen det militärorganisatoriska. Härtill torde nog även hava bidragit, att han aldrig synes hava så fullt återvunnit sin hälsa, att han kunde uthärda med fältlivets strapatser. Han deltog visserligen som överstelöjtnant vid Västgöta kavalleriregemente i fälttåget i Skåne 1710, men förföljdes fortfarande av sin gamla otur. I slaget vid Hälsingborg erhöll han nämligen ej mindre än fyra blessyrer, varvid han bl. a. fick tre fingrar på högra handen avhuggna. Omedelbart härefter blev han på framställning av amiral Hans Wachtmeister beordrad till Karlskrona för att vara behjälplig vid försvarsverkens iståndsättande därstädes. Efter några månader togs han i anspråk för nya uppgifter. I maj fick han taga befälet över det genom olyckorna vid Pultava och Perevelotjna hårt åtgångna Närke-Värmlands regemente, och följande år förflyttades han till Västerbottens regemente, som befann sig i ett ännu bedrövligare skick. Nyuppsatt efter Pultava hade det i slutet av 1709 och början av 1710 överförts till Östersjöprovinserna för att tjänstgöra som besättning i Reval m. fl. fasta orter, där »det förra regementet», för att begagna C:s ord, »så olyckligen bortsmälte i Riga och Reval uti pesten 1710» och de överlevande efter fästningarnas fall bortfördes i rysk fångenskap. Detta regemente, som sålunda under kortare tid än två år blivit tvenne gånger så gott som tillintetgjort, skulle alltså än en gång uppsättas, en uppgift, som måste varit förknippad med de allvarligaste svårigheter. Redan påföljande år befann sig emellertid regementet åter i krigsdugligt skick. Att C. lyckades lösa detta uppdrag på så anmärkningsvärt kort tid vittnar om ett mindre vanligt mått av kraft och organisationsförmåga. Det nyuppsatta regementet togs under de närmaste åren i anspråk för vakthållning längs kusterna söderut, först på västkusten och sedermera i Roslagen. Regementets rekryteringsområde blottades emellertid på trupper och utsattes för ryssarnas upprepade och våldsamma härjningar. Karl XII fann det också nödvändigt att där äga en kraftfull, med de militära förhållandena fullt förtrogen landshövding. Den dittillsvarande innehavaren av ämbetet, den åttiårige A. E. Ramsay, avlägsnades, och C. fick i jan. 1717 träda i hans ställe som styresman i Västerbottens län. Hans verksamhet i denna befattning blev dock tämligen kortvarig. Då hans nedsatta hälsa endast med svårighet uthärdade de stränga norrländska vintrarna, anhöll han om förflyttning till ett sydligare län och utnämndes redan 1719 till landshövding i Uppsala. Sedan landet äntligen fått fred 1721, gällde det att genom sträng sparsamhet och ändamålsenliga förvaltningsåtgärder hela de sår, som kriget slagit. C. synes med nit och duglighet hava ägnat sig åt den mångfald av maktpåliggande och svåra, uppgifter, som under denna period påvilade civilförvaltningens främsta målsmän. Icke desto mindre utnämndes han 1728 till generalfälttygmästare. Att han själv ej önskat denna förflyttning torde kunna slutas därav, att han inom kort anmälde sig som sökande till flera andra befattningar såsom presidentskapet i bergskollegium (1729) och landshövdingestolen i Göteborg (1730). Artilleriet var vid denna tid organiserat som ett enda regemente med generalfälttygmästaren som chef och en överste, vilken under honom utövade det omedelbara befälet. Generalfälttygmästarens uppgift synes huvudsakligen ha bestått i att handhava uppsikten över artillerimaterielen, manskapets beklädnad m. m. dylikt samt till en viss grad i handläggande av personalfrågor. Denna organisation, som endast inrymde ett ringa mått av initiativ och handlingsfrihet åt chefen, torde, jämte de tryckta tiderna efter Karl XII:s död, förklara, att C:s verksamhet ej kom att bliva av någon nämnvärdare betydelse. Härtill bidrog nog även, att befattningen synes hava varit jämförelsevis svagt avlönad och att den numera till åren komne mannen började tyngas av svåra ekonomiska bekymmer. Ett personligt lönetillägg av 1,500 dlr smt, som han uppbar fr. o. m. 1731, tycks endast hava medfört en tillfällig lättnad i hans år från år alltmera undergrävda ekonomi. Att han i sin sist innehavda befattning ej kom att uträtta något av större vikt får dock icke undanskymma hans stora förtjänster om fäderneslandet under hårda och upprörda tider.

Författare

A. Kugelberg.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Handskrift: En gudelig tancka som hwar Christen bör märckia uppa, så lärer han wisserligen hafwa en styggelse til synden. 4: o 6 bl. (KB, sign. A. 563; skänkt av förf. till drottning Ulrika Eleonora enl. påskrift av henne 18 dec. 1729).

Källor och litteratur

Källor: Militaria: meritlistor för Västerbottens regemente och meritförteckn., biographica, G. A. Taubes brevväxling 1714—19 (krigshist. handl.) samt skrivelser från C. som chef för Västerbottens regemente 1711 —17 och landshövding i Västerbottens och Uppsala län, allt i RA; biographica, krigsarkivet. — Leonard Kaggs dagbok, utg. af A. Lewenhaupt (Hist. handl., 24, 1912); Karol. krigares dagböcker, utg. af A. Quennerstedt, 2—3 (1903—07); C. G. A. Bergenstråhle, Kungl. Västerbottens regementes krigshistoria (1917); A. Lagerfelt, Minnesskrift med anledning af artilleristabens 100-årsdag- den 4 maj 1907 (1911).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredric Magnus Cronberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15670, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Kugelberg.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15670
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredric Magnus Cronberg, urn:sbl:15670, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Kugelberg.), hämtad 2024-04-19.