Meriter

4. Daniel Cronström, son till C. 2, den föregåendes brorson, f. 29 sept. 1655 i Avesta, d. 30 aug. 1719 i Paris. Företog utrikes studieresor. Sekreterare vid N. Bielkes kommission till Frankrike 21 mars 1679 och kvarblev sedan som kommissionssekreterare därstädes; assessor i Svea hovrätt 4 nov. 1682 men tillträdde ej denna befattning; erhöll diverse uppdrag, i Frankrike 8 maj 1695; resident vid franska hovet 13 aug. 1702 (erhöll första audiensen 29 maj 1703); e. o. envoyé i Frankrike 4 nov. 1703 (antog titeln enligt K. brev 12 jan. 1704). — Ogift.

Biografi

Under sin långa vistelse i Paris förvärvade C. naturligtvis en mycket god kännedom om franska förhållanden i allmänhet, och även med den franska politiken och dess ledande män kom han i nära beröring. Att han under åren efter Ludvig XIV: s död ej var i stånd att i god tid förutse och förbereda den svenska regeringen på den betydelsefulla omsvängning i Frankrikes politik, som under denna tid ägde rum och som för Sverige medförde så olyckliga följder, kan man knappast klandra honom för, ty den kom för så gott som alla överraskande, och den nya riktningens seger var länge tvivelaktig. En viss aning därom hade han dock tämligen tidigt, ehuru han ej synes till fullo ha förstått dess betydelse. Men C. var uppenbarligen ej i besittning av någon större politisk skarpblick, och även som underhandlare förefaller han ha varit högst medelmåttig. I alla de viktiga förhandlingar, som fördes mellan Sverige och Frankrike under hans ministertid, tog han ringa eller ingen del, de gingo genom särskilda svenska sändebud eller genom Frankrikes representanter hos Karl XII. Åtskilligt har därvid till och med hemlighållits för C. Han klagade också själv, att han blivit skjuten åt sidan vid Erik Sparres utsändande och att han alltid fick på sin lott obehagliga uppdrag, under det att de, som kunde förskaffa underhandlaren det franska hovets välvilja, överlätos åt andra. Han visade dock i regel ett stort, om än stundom ovist nit, och beträffande anskaffandet av fortifikationsofficerare och hantverkare m. m. under Karl XII:s sista år inlade han betydande förtjänster. I tronföljdsfrågan synes han ha anslutit sig till det hessiska partiet. Vid underrättelsen om Karl XII: s död skrev han till sedermera konung Fredrik I: s fader, lantgreve Karl av Hessen : »J'ose donc, Monseigneur, prendre part á votre joie; V. A. S. ne scauroit plus regarder la Suéde que comme ses propres états.»

En viktigare insats än som diplomat gjorde C. som en slags svensk ambassadör i Paris för de sköna konsterna. Förbunden med Nikodemus Tessin d. y. i en långvarig, obruten vänskap, visade han sig outtröttlig i att på alla sätt befordra de konstnärliga förbindelserna mellan Sverige och Frankrike. Man kan från 1690-talet räkna en ny period i den svenska konstkulturen, en period, som kan kallas den svensk-franska och som varade under en stor del av 1700-talet. Det torde icke vara för mycket sagt, att det var C: s intensiva förmedlarverksamhet, som inledde denna för vårt land så utomordentligt bestämmande nyorientering.

En av C: s tidigaste insatser i konstnärliga frågor var i själva verket av politisk art. Under 1680-talet voro de franska skulptörerna sysselsatta med att modellera ärestoder över Ludvig XIV. En av de främsta av dessa skulle resas på Place des victoires i Paris. Initiativet var en privatmans, duc de la Feuillade, som ville överbjuda allt dittills sett i glorifiering av konungen. Han lät Martin Desjardins utföra en bild av fursten, krönt av segergudinnan, och lät honom dessutom i ett antal reliefer visa Ludvigs dygder och segerrika dåd. Bland dessa förekom även en scen över »les Suédois rétablis en Allemagne»; här framställdes Karl XI med sina män bugande i underdånighet för Ludvig XIV och tackande för hans hjälp. När C. år 1685 fick höra talas om detta projekt, besökte han såväl duc de la Feuillade som skulptören Desjardins. Enligt sin egen berättelse gav han inför dessa uttryck åt den vildaste förbittring över den kränkande framställningen av Sverige. Han krävde, att reliefen skulle krossas i tusende bitar, och hotade med brytning mellan Sverige och Frankrike, om den uppsattes. Reliefen göts likväl i brons, om ock något korrigerad, och den harmlösa framställningen finnes ännu att beskåda i Louvre, utan att veterligen hava vållat några storpolitiska förvecklingar. C. höll emellertid mycket styvt på denna sin bragd och lät långt senare berättelsen därom föredragas för Karl XII, som också förklarade sig nöjd med sin patriotiske diplomats åtgärd.

Den temperamentsfulla oförskräckthet och den intensiva envishet, som skymtar i denna episod, fann C. ett lyckligare bruk för i frågor av mera speciell konstnärlig natur. Det är i själva verket en så omfattande verksamhet, han här utvecklat, att det är svårt att göra den rättvisa i en kort översikt. I ett brev av 7 maj 1697 gav Tessin statskontoret upplysning om vad C. allt uträttat redan intill detta datum, och det är icke ringa. Han nämner först, att till Sverige inkommit fjorton »differente ouvriers» från Paris, vilka rest till Sverige med sina familjer. »Och såsom vid slike personers val mycket är angelägit så väl angående deras capacitet som conduite, så har H. Cronström haft mycken möda härvid, att kunna få vid det frantzöska hovet efterlåtelse till deras resa, varvid rätt stor difficultet som oftast har varit.» Det är här fråga om de framstående franska konstnärer, som genom C. engagerats för det svenska slottsbygget, bland andra bröderna Chauveau, målaren och skulptören, fadern och sonen Foucquet, den förre den store bildhuggaren, slottslejonens skapare, den senare målare, jämte alla de andra skickliga dekoratörerna, ornamentisterna, gjutarna etc, välkända i kungliga slottets byggnadshistoria från 1690-talet och 1700-talers början. C: s korrespondens visar, med vilken storartad omsorg han gjorde sitt val bland Paris och Versailles konstnärer. Han utfrågade de ledande mästarna, en Girardon, en Bérain, om deras mening, han besökte de olika artisternas ateljéer och gav en synnerligen ingående värdering av deras kvaliteter, och han gjorde sig icke minst möda med att taga reda på deras liv och karaktär. Hans rapporter giva intima upplysningar om dessa parisartisters levnadsförhållanden och utsätta dem stundom för en mycket närgången skärskådan. Ofta avråder han från engagement på grund av sin nära kännedom om konstnärernas förhållanden till vinet, kvinnan eller penningen.

C. inskaffade även i riklig mängd konstverk. Han uppköpte en stor mängd skulpturer, såväl av de största mästarna, Girardon och Desjardins, som av mindre mästare såsom Le Hongre och Le Fevre, vilket, allt sändes till Sverige. Men framför allt införskaffade han från de mest betydande franska konstnärerna ritningar till den svenska konstens tjänst. Genom denna sistnämnda åtgärd gav han icke blott Tessin och hans medhjälpare stöd för deras arbete i Sverige utan skapade även ett svenskt arkiv av franska ritningar, som ur allmän europeisk synpunkt är av största historiska intresse. Dessa ritningar finnas nämligen i stor mängd bevarade i nationalmuseum och utgöra en samling från Ludvig XIV:s tid, vartill Frankrike självt har blott få motstycken. C. lyckades sålunda beveka den store trädgårdsarkitekten André Lenötre att sända planer till trädgårdar, bland annat över Grand Trianon. Dessa blad äro i själva verket de enda kända originalen av dennes hand. Vidare lyckades C. skaffa en serie projekt, förfärdigade av den store Louvrearkitekten Claude Perrault. Den stora franska samlingen Perraultritrtingar har i en brand förkommit, och de svenska bladen utgöra Claude Perraulfs enda efterlåtenskap. C. föranstaltade jämväl om avritningar av Lorenzo Bernini's beryktade Louvremodeller, som gått förlorade. Söker man upplysning om dessa, äro de säkrast att finna i nämnda ritningar. Framför allt stod C. i förbindelse med den store ornamentisten Bérain och sände till Sverige omfattande samlingar av kostymskisser, teaterdekorationer, ritningar till plafonder, skepp, vagnar etc. från dennes ateljé, däribland även sådana, som Bérain direkt gjort för Sveriges räkning att här utföras. Han föranstaltade dessutom, att de största byggnadsföretagen i Frankrike under hans tid, såsom Vendömeplatsen, Versailles' anläggningar, Marly lustslott, avritades helt och i detaljer, och gav härigenom icke blott impulser till svensk konstnärlig produktion utan hopbragte även en samling dokument av högsta intresse för kännedomen om dessa storverks tillkomst. Utom dessa originalteckningar hemsände han de bästa gravyrverken och kopparsticken över fransk konst, som alltjämt utgöra en stomme i svenska statens franska gravyrsamling. Tessin nämner även i sin rapport till statskontoret, att det är C, som har att »beställa om de tapeterne, som skole förfärdigas efter de skilderierne, som äro utskickade och ännu vidare översändas skola angående vår Högst-salige konungs siste gloire vyrdigste krigs actioner». Dessa gobelänger över Karl XI: s aktioner började under C:s överinseende att vävas i Paris år 1700.

Vidare omtalar Tessin, att C. »förskafft den permissionen vid frantzöska hovet, att man får gjuta av emot sextio stora statuer i gips uti de former, som konungen i Frankrike med oändlig bekostnad har låtit forma uppå de antique bäste statuerne i Italien... och det som i detta fallet har kostat tunnor gull för Frankrike, läre vi kunna have utur bem:te former med en par tusend rdr». Här antydes ett av C: s mest tidsödande och mest betydelsefulla, arbeten. Under många år lade han ned all sin energi på att erhålla tillåtelse att för Sveriges räkning avgjuta dessa antiker, av vilka formarna funnos i konungens ägo i Paris, och han följde med oegennyttigt intresse det långvariga arbetet med förfärdigandet och avsändandet av de stora kopiorna till Sverige. Denna antiksamling, som kom att spela stor roll i svensk skulpturhistoria och en gång långt senare skulle väsentligt bestämma den unge Sergels bana, står till stora delar alltjämt bevarad i den svenska Konstakademien.

Ännu en viktig gren av det svenska kulturlivet under Karl XII:s första tid befordrade C. genom engagemanget av den franska Rosidorska komedianttruppen, som 1699 kom till Stockholm och spelade under 1700-talets första år.

Det hittills nämnda ger en antydan om allt vad C. lyckats införskaffa av franskt till Sverige. Men en annan och icke mindre viktig sida av hans verksamhet var att göra den svenska konsten känd i Frankrike. Tessin sände honom gång efter annan ritningar av sina största arbeten. C. mottog dem med djupaste beundran och skrädde icke orden, då han prisade sin väns konst. Om de första ritningarna till slottet 1694 säger han, att »jag kan med fog utan flatterie säga, att jag efter min ringa connessence ingen ting har funnit, som uti en så simple goust har en sådan grandeur och majestetelig air». Men han underställde Tessins projekt även omdömet av de främsta konstdomarna i Frankrike. Tack vare honom hava vi uttalanden av en Perrault, en Girardon, en Lenôtre, en Mansard, en Gabriel, en de Cotte över den svenska produktionen, och kanske dessa fransmän även någon gång i sin egen produktion tagit direkt intryck därav. Men framför allt sökte C. intressera Ludvig XIV själv för svenskens konst och lyckades även få dennes ritningar i konungens händer; konungen betygade även' flerfaldiga gånger sin uppskattning av dem.

Till Tessins tjänst engagerade C. även ett stort antal gravörer, däribland Seb. Le Clerc, Audran, Lepautre, Simonneau, vilka stucko Tessinska arbeten i koppar, ofta under överinseende av C. Sin största ansträngning för att skänka den svenska konsten ära i Frankrike utvecklade emellertid C. i samband med Tessins förslag till Louvre's byggnad. Arkitekten hade av egen drift i Sverige utfört ett grandiost projekt till det kungliga palatsets fullständiga ombyggnad och önskade få detta presenterat vid det franska hovet och för Ludvig XIV själv. Genom sina goda franska förbindelser, bland annat med markis de Torcy, och genom sin enastående ihärdighet lyckades C. göra denna presentation till en verkligt celeber händelse i det franska konstlivet och utvecklade i översvallande ordalag, bland annat för Ludvig XIV, det svenska Louvre-förslagets förtjänster. Han visar sig i denna ganska ömtåliga konstnärliga affär, där det gällde att möta motstånd från många håll och av många orsaker, som en skicklig, om också en smula intrigant konstdiplomat och framför allt som en hängiven beundrare av Tessins konst. I hans utförliga rapporter får man ganska intressanta upplysningar om ett stort antal franska konstnärer liksom om Ludvig XIV själv; i sin något naiva uppskattning av den svenske konstnären tillskrev han emellertid all kritik mot denne jalusie de métier och skapade genom sina antydningar i detta avseende miss- stämning särskilt mellan Tessin och Mansard. Ännu ett decennium efter denna affär deltog C. med lika stor iver i en liknande, då Tessin till Frankrike avsände ett omarbetat Louvreförslag liksom ett stort museiförslag för Versailles. Men trots C:s bemödanden lyckades det denna gång än mindre än den förra att nå ett verkligt resultat av dessa svenska konststrävanden, detta även på den grund att Tessinförslagens andra uppträdande i Paris inträffade samtidigt med Ludvig XIV:s död.

Under sin envoyétid spelade C. även en roll för de svenska konstnärer, som besökte den franska huvudstaden. Särskilt omhändertog han trädgårdsarkitekten Johan Hårleman vid dennes besök i Paris 1699, Göran Josua Törnqvist, adlad Adelcrantz, vid dennes Parisvistelse 1705 och i all synnerhet den unge Karl Gustav Tessin vid hans första utlandsfärd 1714. Den sistnämnde satte han i lära hos Bérain, hjälpte honom vid hans studier i franska ateljéer och övervakade även noggrant hans privata liv, som han fann vara »trop vagabonde». Utan tvivel hava de nämnda konstnärerna i hög grad C. att tacka för sin fina bildning i fransk konst. Därför står även den svenska 1700-talskonsten efter Nikodemus Tessin d. y. i tacksamhetsskuld till honom.

Liksom andra tjänstemän under denna tid utfick C. sin lön sent och oregelbundet. Han utgjuter sig också ofta i klagomål över ekonomiska svårigheter, som åtminstone under hans senare år ej synas ha saknat varje grund. Av de många Cronströmska godsen föllo på hans lott Sundsör och Nykvarns bruk i Södermanland, med underlydande 18 1/8 mantal. Då han efter fem månaders svår sjukdom avled, ansågo hans närmaste, att hans lik »nödvändigt måste föras utur de papistiske länderne», och beslöto att låta begrava honom på hans broder general Isak Cronströms gods i Holland.

Författare

R. Josephson. Med bidrag av P. Sörensson.

Arkivuppgifter

Riksarkivet förvarar, utom C:s beskickningsarkiv och ämbetsskrivelser av honom, brev från honom till samtida diplomater (i beskickningsarkiven) samt till Hedvig Eleonora, K. Cantersten, G. H. von Goertz, Gabriel Turesson Oxenstierna och N. Tessin d. y. samt den sistnämndes brev till C. i koncept. Brev till och från C. finnas ock i Uppsala universitetsbibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Lettre d'un gentilhomme italien a. un ministre d'état d'un prince d'Allemagne. Trad. de 1'italien. 4: o 8 a. (Warmholtz n:o 5870.) — [Berättelse ang. C: s ingripande i fråga om relieferna på en av kolonnerna vid Place des victoires i Paris] (tr. under rubr. 'Påpasslighet fordomdags af en svensk agent' av M. T. Crusenstolpe i dennes Portefeuille, D. 3, Sthm 1842, s. 1-6).

Källor och litteratur

Källor: Biographica, riksregistr., C:s ovannämnda brev, allt i RA. — A. Anjou, Kongl. Svea hofrätts presidenter samt embets- och tjänstemän 1614 —1898 (1899); J. Bottiger, Bernard Foucquet och gjuteriet på rännarbanan (1916); N. Personne, Sv. teatern under gustavianska tidehvarfvet, 1 (1913), s. 56 o. följ.; P. Sörensson, Sverige och Frankrike 1715—1718, 1—3 (1909 —21); L. Weibull, Carl XII:s död (Skandia, 1929), s. 248.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Daniel Cronström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15711, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Josephson. Med bidrag av P. Sörensson.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15711
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Daniel Cronström, urn:sbl:15711, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Josephson. Med bidrag av P. Sörensson.), hämtad 2024-04-19.