Meriter

Jesper Ingevald Crusebjörn, f. 12 juli 1843 på Avinge i Grödinge socken, d. 24 juni 1904 i Umeå. Föräldrar: hovjunkaren Frans Adolf Crusebjörn och Lovisa Magdalena Fougt. Elev vid Strängnäs h. elementarläroverk ht. 1855—vt. 1862; student i Uppsala 26 maj 1862; furir utan lön vid Västmanlands regemente 8 sept. 1862; passerade graderna vid andra livgardet 1863; avlade officersexamen 26 okt. 1863. Underlöjtnant utan lön vid Västmanlands regemente 11 dec. 1863 och på stat 9 aug. 1864; genomgick krigshögskolan 1 sept. 1865—18 sept. 1867; repetitör därstädes 20 sept. 1867—31 juli 1872; löjtnant av andra klass 12 nov. 1867; tjänstgjorde tidvis i lantförsvarsdepartementets kommandoexpedition under åren 1869—74; officer vid generalstaben 14 dec. 1869; tf. lärare i topografi för tre månader vid krigshögskolan 9 juli 1872; biträdande lärare i krigskonst och krigshistoria därstädes 31 juli 1872—1877 och lärare i samma ämnen 27 juli 1878—31 juli 1882; stabsadjutant och löjtnant vid generalstaben 19 dec. 1873; adjutant vid indelta infanteriets underbefälsskola på Karlsborg 14 maj—10 sept. 1874; placerad å generalstabens krigshistoriska avdelning 1 okt. 1874—okt. 1875 och okt. 1878—1881; stabsadjutant och kapten vid generalstaben 27 aug. 1875; placerad å militärstatistiska avdelningen 15 okt. 1875—1878; kapten i Västmanlands regemente 12 juli 1878; lärare i krigskonst och krigshistoria vid artilleri- och ingenjörshögskolan 1878—10 maj 1879; brigadchef vid fälttjänstövningarna 27 juni—8 juli 1878; kompanichef vid infanteriunderbefälsskolan å Karlsborg 15 maj—13 sept. 1879; kommenderades utom riket med militärt uppdrag 28 febr. 1880 och besökte därvid Tyskland, Österrike och Serbien mars—sept. 1880; sekreterare i kommittén angående lantförsvarets ordnande 30 okt. 1880—19 juni 1882; stabschef i femte militärdistriktet 14 juli 1881—1885; deltog i norska generalstabens övningar i trakten av Vormsund och Hamar sept.—okt. 1882; sekreterare i särskilda utskottet (för härordningsfrågan) vid riksdagen 1883; ledamot av Stockholms stadsfullmäktige 1 apr. 1883—31 mars 1889 och var därunder bl. a. ledamot av drätselnämndens andra avdelning 1884 —88 och av beredningsutskottet 1886—89; överadjutant och major vid generalstaben 13 apr. 1883; tjänstgjorde vid lantförsvarsdepartementets kommandoexpedition 1884—85; tf. souschef därstädes 1 okt. 1885—30 apr. 1886 och chef för samma expedition 1886—88; stabschef under fälttjänstövningarna i Västergötland sept. 1886; sekreterare i kommittén angående nytt tjänstgöringsreglemente för armén 13 okt. 1886 och ledamot i samma kommitté 9 nov.—22 dec. 1888; överstelöjtnant och förste major vid andra livgrenadjärregementet 3 febr. 1888; överstelöjtnant och chef för Jämtlands fältjägarekår 13 juli 1888; överste i armén 11 sept. 1891; landshövding i Västerbottens län 13 nov. 1891; avgick ur armén 20 nov. 1891; ordförande i Västerbottens läns hushållningssällskap 1892—99 och 1904; ordförande i styrelsen för samma läns lantbruksskola i Yttertavle 1892; ledamot av riksdagens första kammare för Västerbottens län 1894—96, av dess andra kammare för Umeå, Skellefteå och Piteå 1897—1902 och ånyo av dess första kammare för Västerbottens län från 1903 och var därunder bl. a. ordförande i första kammarens talmansdeputation 1894; ledamot av kommittén angående lapparnas renbete 1 apr. 1895-—27 maj 1896; ordförande i kommittén angående Sveriges fasta försvar 14 maj 1897—25 juli 1898; ledamot av styrelsen för Umeå byggnads-a.-b. 16 dec. 1898—9 juni 1900; återinträdde i armén som generalmajor i armén 27 okt. 1899 (med tur i generalitetet från 1891); statsråd och chef för lantförsvarsdepartementet 27 okt. 1899; generallöjtnant 7 juni 1901; avgick från statsrådsämbetet och erhöll avsked ur armén med tillstånd att kvarstå i generalitetets reserv samt återgick till landshövdingsbefattningen i Västerbottens län 27 juli 1903. — Ägde husen n:o 3 Inedaisgatan och n:o 2 Humlegårdsgatan i Stockholm. LKrVA 1876; RNO 1882; RSO 1884; KNO1kl 1893; LLA 1899; KSO1kl 1900; hedersledamot av Västerbottens läns hushållningssällskap 1900; KmstkSO 1901; innehade dessutom utländska ordnar.

Gift 31 juli 1873 på Lövstalund i Grödinge socken med Augusta Georgina Bahrman, f. 23 juli 1850, dotter till stadsmäklaren Göran Napoleon Bahrman i Stockholm.

Biografi

C. tillhörde den generation av svenska officerare, som fick sin militära åskådning bestämd under intryck av den allmänna värnpliktens segertåg i Europa strax efter förra århundradets mitt. Han var under 1870- och 1880-talen en ivrig medlem av den för nämnda princips tillämpning i Sverige verksamma föreningen Värnpliktens vänner, och han arbetade i tal och skrift för de nya åsikternas spridning bland den svenska allmänheten. Vid sidan av sin rent militära karriär fick han genom utländska studier vidga sin erfarenhet inom krigskonst och härorganisation, och såsom sekreterare såväl i den av Posseska regeringen tillsatta lantförsarskommittén som i särskilda utskottet för härordningsfrågans behandling på riksdagen 1883 fick han insikt och inblick i det vidlyftiga komplex av frågor, åsikter och strävanden, som betingade den svenska försvarsrörelsens historia under 1800-talets senare decennier. Både genom nämnda verksamhet och såsom kommunalman i Stockholm förvärvade han vana vid parlamentariskt arbete, vartill hans öppna och godmodiga väsen och hans lätthet att umgås med människor gjorde honom synnerligen väl lämpad. C: s befattning som landshövding i Västerbottens län, vartill han utnämndes 1891, gav honom ett administrativt verksamhetsområde, för vilket han ägde goda förutsättningar, men den blev också för honom en språngbräda till det politiska livet. Under tre riksdagar (1894—96) representerade han sitt län i första kammaren och under två valperioder (1897—1902) länets städer i andra kammaren för att därefter återbördas till den första. I riksdagen begränsade sig C. huvudsakligen till två kategorier av frågor: de som speciellt rörde Norrland och de militära frågorna. Till de förra hörde t. ex. hans inlägg i debatterna rörande lappfogdarnas avlöning (1895) och hemmansklyvning (1896); till den under hans riksdagstid framträdande agitationen mot bolagens jordförvärv i Norrland ställde han sig i allmänhet ganska avvisande (t. ex. yttrande i andra kammaren 2 mars 1898). Alldeles särskilt intresserade han sig för övre Norrlands kommunikationsfrågor; icke minst ur försvarssynpunkt. Då han (första kammaren 18 apr. 1894) ivrigt förordade den ifrågasatta järnvägsanläggningen Boden—Haparanda, gjorde han det under starkt betonande av det intima sambandet mellan stambanans utsträckning och befästningarna i Norrbotten, och med samma iver trädde han några år senare i andra kammaren i bräschen för en järnväg från Boden till Yttermorjärv (7 apr. 1894) och för byggandet av en statsbana från Gällivare till norska gränsen (12 maj 1897 och 30 mars 1898). Riksförsvarets stärkande var nämligen det allt behärskande ledmotivet i C: s politiska strävan. I första kammaren anslöt han sig till de ivrigaste försvarsvännerna (Robert Almström, Oskar Alin, Lars Berg, Herman Behm, Teofron Säve m. fl.), och hans namn syntes vid flera tillfällen under motioner, som avsågo försvarets stärkande. 1895 gällde det åtgärder för ökande av örlogsflottan, utveckling av det fasta försvaret och anskaffning av tidsenliga gevär, och 1896 avsåg man ökade anslag till försvaret och upptagande av ett inhemskt obligationslån för försvarsändamål. Även i debatterna rörande militära anslagsfrågor lät C. ofta höra sin stämma, t. ex. när det var tal om befästningsarbeten vid Oskar-Fredriksborg och Vaxholm (första kammaren 27 mars 1896), Göteborgs befästande från sjösidan (andra kammaren 7 maj 1897) och anskaffande av nya eldhandvapen (15 mars 1899). Samtidigt med sin verksamhet som landshövding och riksdagsman erhöll C. ett mycket viktigt uppdrag, i det att han förordnades till ordförande i den 1897 tillsatta s. k. stora befästningskommittén. Det viktigaste resultatet av denna kommittés arbete — ett resultat, som otvivelaktigt väsentligen är att tillskriva C: s inflytande — var förslaget om anläggandet av en fästning vid Boden. Det ansågs numera som en tidsfråga, när C. i egenskap av krigsminister skulle inträda i regeringen, och detta tillfälle kom vid friherre Axel Rappes avgång (27 okt. 1899). C. ingick då såsom chef för lantförsvarsdeparte-mentet i E. G. Boströms ministär och kvarstod i samma egenskap även under F. von Otters statsministertid.

Till C: s statsrådstid knyter sig icke blott hans egen förnämsta livsgärning utan även ett synnerligen betydelsefullt utvecklingsstadium i det svenska riksförsvarets historia. Redan under den första riksdag C. såsom statsråd bevistade (1900) lyckades han bringa två viktiga militärfrågor i hamn. Den ena gällde en försöksmobilisering, för vilken han vann båda kamrarnas bifall. Den andra gällde anslag till befästningsanläggningar vid Boden. Så djupt engagerad som C. var i denna fråga, var det naturligt, att han genomdrev, att dess utgång gjordes till kabinettsfråga; icke desto mindre avslog andra kammaren, men minoriteten var så pass stor, att framgång i den gemensamma voteringen syntes möjlig, och i densamma beviljades Bodenanslaget med 212 ja mot 149 nej. Att C. hemförde seger i de nämnda båda frågorna, får nog till ej ringa del tillskrivas de försänkningar, han sedan gammalt hade i riksdagskretsar, icke minst bland andra kammarens bönder. Av ännu större betydelse var C: s personliga ställning till riksdagen för härordningsfrågans öde vid 1901 års riksdag. Sedan C. (6 juli 1900) uppdragit åt generalstaben att utarbeta ett förslag till arméorganisation, helt byggd på allmänna värnpliktens princip och med slopande av indelningsverket, och sedan detta förslag i god tid före riksdagen publicerats och diskuterats, framlade von Otterska regeringen inför 1901 års riksdag ett av C. kontrasignerat förslag om ren värnpliktsarmé med 12 månaders fredsövning för samtliga vapenslag. Striden blev hård, och C. var i ännu högre grad än 1900 den, som å regeringens sida skötte det parlamentariska spelet. I första kammaren segrade regeringsförslaget i huvudsak, andra kammaren däremot antog en från lantmannahåll emanerande reservation, som stannade vid 8 månaders utbildning över hela linjen. Den sammanjämkning, som särskilda utskottet därpå föreslog och som i huvudsak gick ut på 240 dagars övning för infanteriet, 365 dagar vid specialvapnen och 300 dagar vid flottan, blev av båda kamrarna bifallen, och därmed var 1901 års härordning med dess så gott som rena värnpliktsarmé ett fullbordat faktum. Utgången berodde till stor del på att regeringen tack vare ett utlåtande av ett i hast inkallat generalsmöte kunde förklara sig gå med på sammanjämkningen, och C. måste, då han i första kammaren tillstyrkte densamma, försvara sig mot ett från de ivrigaste försvarsvännerna framburet klander för bristande hållning, varigenom frågan enligt deras mening slutat med »en ömklig kompromiss». Den nya härordningen förde med sig en mängd problem, vilka C. under de följande åren såsom krigsminister fick handlägga; av dessa var det icke minst kvistiga frågan om nybyggnader för armén och regementenas förläggning. Rörande sistnämnda spörsmål sades meningsskiljaktigheter ha yppat sig mellan C. och Boström, vilken sommaren 1902 återkommit som ministärens chef, och det skulle ha varit på grund av denna dissonans, som C. lämnade sin plats i statsrådet (27 juli 1903). Denna framställning av saken torde emellertid icke vara riktig; verkliga förhållandet synes ha varit det, att C, då han övergick till andra Boströmska ministären, av hälsoskäl gjort det förbehållet att endast behöva stanna kvar över nästa riksdag. Under hela sin statsrådstid hade han hållit landshövdingestolen i Västerbotten reserverad för sig, och dit återvände han efter avslutad verksamhet vid konungens rådsbord. På denna post nedlade C. nu liksom under den föregående perioden ett nitiskt arbete och skaffade sig en betydande popularitet; bland bestående resultat av hans verksamhet må särskilt nämnas byggandet av bibanan mellan Vännäs och Umeå, vilken för sistnämnda ort. blev av epokgörande betydelse. Sedan C. 1903 återinträtt i första kammaren, höll han sig i debatterna ännu mer än förr enbart till militära frågor; att märka är emellertid, att han 1904 underskrev motionen om det Lundebergska villkoret (den progressiva beskattningens undandragande från de gemensamma voteringarna vid utsträckning av rösträtten till andra kammaren). C:s hälsa var emellertid bruten, och redan 1904, ett knappt år efter återflyttningen till Umeå, bortrycktes den i vida kretsar uppbume mannen. En helt säkert träffande bild av C. har givits av landshövdingen Hugo Hamilton, som lärt känna honom både i kommittéarbete och i riksdagsmannavärv. C. var, säger denne, »en intelligent, kunnig och mycket slug man, hade en sällsynt förmåga att sammanjämka skilda meningar och kompromissa fram vad han i botten ville. Jag säger 'i botten', ty sin verkliga mening släppte han ej ut i första hand.» Liksom andra framhåller Hamilton särskilt, att C. i umgänget var jovialisk och kvick. Lustigt skildras, hur han just tack vare sitt jovialiska lynne fann sig till rätta med sitt anekdotiskt kostliga yttre — han var »liten och så korpulent, att han nästan var klotrund, hade ett stort, fult huvud, mycket hög ansiktsfärg och stora, yviga röda mustascher».

Författare

G. Jacobson.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Kort sammanfattning af de vigtigaste bestämmelserna rörande arméns organisation. Sthm 1870. (8), 123 s. (Tills, med H. Raab; anon.} —¦ Kort redogörelse för Danmarks arméorganisation. Sthm 1871. XI, 95 s. — Öfversigt af grannstaternas arméorganisationer. Sthm 1873. (3), IV, 171 s. — Öfversigt af allmänna värnpligtens tillämpning i Sverige under förflutna tider. Föredrag hållet vid Fören. värnpligtens vänners ord. sammanträde d. 3 april 1879. Sthm 1879. 34 s. — Årsberättelse af föredraganden i krigskonst (uppläst... den 23 jan. 1883) (Kr V A Handl., 1883, s. 35—66).

Därjämte medarbetat i kommittébetänkanden (se texten); riksdagsmotioner m. m.

Källor och litteratur

Källor: Biographica, tjänsteförteckningar för generalstaben 188b och Jämtlands fältjägarekår 1889, krigsarkivet. — Riksdagens prot. och handlingar; samtida tidningar; KrVA Handl. och tidskr., 1904; Generalstaben 1873—1923 (1923); H. Hamilton, Hågkomster (1928); [V. Millqvist], Andra kammarens män 1897—99, af Spectator (1899).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jesper I Crusebjörn, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15718, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15718
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jesper I Crusebjörn, urn:sbl:15718, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-19.