Meriter

Bernhard (Berndt) Henric Crusell, f. 15 okt. 1775 i Nystad, d. 28 juli 1838 i Stockholm. Föräldrar: bokbindaren Jakob Crusell och Margareta Elisabet Messman. Volontär vid änkedrottningens livregemente till fot 1788; tjänstgjorde på skärgårdsflottan under kriget 1788—90; transporterades till den i Stockholm förlagda bataljonen av regementet 1791; rustmästare med pipares lön 5 juni 1792; åtnjöt samtidigt undervisning av violinisten M. D. Böritz; kammarmusikus och klarinettist vid hovkapellet 1793 (var hautboist och trumpetare 1819; jmfr K. brev 5 maj); företog en resa till Tyskland våren 1798—1799 och studerade där under sju månader för klarinettvirtuosen Fr. Tausch i Berlin; vistades i Paris 1803—04 och utbildade sig där i harmonilära vid konservatoriet samt åtnjöt undervisning av Berton och Gossec; tf. hovkapellmästare 1808—10; musikdirigent vid första infanteribrigadens enskilda musikkår; erhöll av K. M:t direktörs titel 2 juni 1818; förste kammarmusikus; erhöll avsked från befattningen vid hovkapellet 31 dec. 1833 samt pension 22 febr. 1834 (enligt utfästelse av teaterdirektionen 1807, K. brev 30 apr. 1819 och riksens ständers skrivelse 21 apr. 1829). LMA 1801; ledamot av Götiska förbundet 1818; erhöll Svenska akademiens stora guldmedalj 1837.

Gift 17 okt. 1799 med Anna Sofia Klemming, f. 15 juni 1778, d. 24 apr. 1855, dotter till bisittaren, sedermera åldermannen i bleckslagareämbetet Johan Kristoffer Klemming i Stockholm.

Biografi

C:s musikintresse vaknade mycket tidigt. Sedan hans föräldrar 1784 bosatt sig i Nurmijärvi, uppmärksammades hans begåvning av en löjtnant E. L. Armfelt, som bodde i närheten. Av fru Armfelt fick han undervisning på piano, av klarinettisten Westerberg vid Nylands regemente lärde han spela dennes instrument, som också skulle bli hans. I jan. 1788 följde han Armfelt till Sveaborg och erhöll där anställning som musikvolontär tack vare en ny gynnare, majoren Olof Wallenstierna. Hos denne upptogs C. som barn i huset och lärde sig nu bl. a. franska språket. Då majoren efter Gustav III:s finska krig, i vilket även C. deltog, 1791 förflyttades till Stockholm, bereddes också hans skyddsling transport dit. I huvudstaden fick C. icke blott tillfälle till fortsatt utbildning i musik och till allmänbildande studier utan kunde även framträda offentligt och lät flera gånger höra sig solo på konserter. Nu anställdes han jämväl som klarinettist i hovkapellet av G. J. Vogler, som vid denna tid nyengagerades och som var honom synnerligen bevågen. År 1798 erhöll han understöd för en studieresa till Berlin, där den berömde klarinettisten Fr. Tausch blev hans lärare. Efter att med framgång ha givit konserter i Berlin och Hamburg återvände han därpå till Stockholm. Ett par år senare besökte han Finland och S:t Petersburg. Under denna resa återsåg han sin gamle fader, som avled året därpå, samt lät höra sig i Helsingfors till förmån för de brandskadade i Björneborg och i Åbo (8 och 20 juli). Det blev enda gången, C. kom tillbaka till sitt fädernesland, men ännu några månader före sin död hade han detta i kär åtanke. Sina sista sånger skrev han till några texter av J. L. Runeberg, som fängslat honom. I ett brev till skalden säger han sig ha känt sig »härtill ytterligare uppmanad i min egenskap av finsk landsman — en titel, varpå jag sätter det största värde».

Ända från den tyska studieresan hade C:s anseende som utövande konstnär oavbrutet stigit, och 11 mars 1803 framträdde han även som tonsättare med en »klarinettkonsert med orkester». Stockholms främsta kretsar öppnade sig nu för den uppmärksammade konstnären, och han anknöt där förbindelser, som blevo av betydelse för hans fortsatta utveckling. Franske ministern baron J.-F. de Bourgoing erbjöd honom 1803 efter hans debut som kompositör att medfölja till Paris för att driva kompositoriska studier. C. mottog anbudet med glädje. I den franska huvudstaden bodde han i de Bourgoing's hem och erhöll därifrån de bästa rekommendationer. Med klarinettisten Lefebvre stod han på förtrolig fot under hela Parisvistelsen. Bland berömda musiker, med vilka han trädde i förbindelse, kunna utom hans lärare Gossec och Berton nämnas Cherubini, Méhul, Baillot och den då som musiker tämligen okände Auber. Han återfann också i Paris en gammal vän från Stockholm, Louis Piccinni, som varit sångmästare vid K. teatern 1796—1802. Efter några månader fick C. anbud på en plats i italienska teaterns orkester, men konungen, som vid denna tid befann sig i Karlsruhe, vägrade honom förlängd permission. Han måste därför omedelbart resa hem. Den 4 mars 1804 gav han med biträde av hovkapellet en egen konsert i Riddarhussalen. På denna utförde han som solo med orkesterackompanjemang förutom en klarinettkonsert av Mozart några variationer av egen komposition (antagligen det sedan så berömda op. 12). Under de följande åren uppträdde han ofta i solo för klarinett, ej sällan i egna kompositioner. Nu följde även en period av rik alstring. Jämte konserter och konsertstycken för klarinett, valthorn och fagott, alla med orkester, skrev han kammarmusik för klarinett, violin, altviolin och violoncell. I den förnäma världens salonger framträdde han ofta och blev där snart en gärna sedd gäst ej blott som utövande musiker utan även som en vinnande, vänsäll, högt bildad personlighet. Två gånger skall han ha varit föreslagen till hovkapellmästare, första gången antagligen vid J. Kr. Fr. Hæffners avgång 1808, då han dock fick stå tillbaka för mera meriterade medtävlare, och andra gången efter Jean Baptiste Du Puy 1822. Denna gång torde C. ha ansetts självskriven. Du Puy hade föreslagit honom, och den allmänna meningen inom operan och hovkretsarna var för hans val. Men just då avled hans älsklingsdotter Sofia, som några månader förut (dec. 1821) ingått äktenskap med hans bäste vän i hovkapellet, den berömde fagottvirtuosen Frans Preumayr. C. greps av djup melankoli och drog sig tillbaka. En resa till Karlsbad, som han på sommaren 1822 företog i sällskap med J. J. Berzelius, hade ej någon verkan. I en levnadsteckning, som han 1825 sände till Marianne Ehrenström, säger han, att han reste hem för att få dö. C:s hälsa hade alltid varit vacklande, och ej sällan omtalas hans sjukdom i konsertannonserna (t. ex. 1805 och 1807). Själv skrev han (1825) till Marianne Ehrenström: »Dans l'enfance luttant contre le besoin et dans l'âge mûr contre les maladies, mon talent n'a jamais pu être développé, et si pourtant j'ai eu quelque succés comme artiste, vous verrez par ces feuilles [dvs. självbiografien], qu'il y a bien peu de mon propre mérite.»

I Stockholms musikliv deltog C. endast indirekt i det organiserande arbetet. Dock står han 22 nov. 1817 tillsammans med J. Berwald, J. M. Fr. Hirschfeld, Fr. Preumayr och K. F. Braun som undertecknare av ett upprop för några subskriptionskonserter. Dessa kammarmusikaftnar fortsatte flera år framåt och synas ha varit mycket omtyckta. Även flera av C:s kompositioner utfördes där. Såsom militärmusiker hade C. sedan sin utnämning till »rustmästare med pipares lön» 1792 rikligt tillfälle att utbilda sig till dirigent. Märkligt nog omtalas det dock aldrig, att han lett någon orkesterkonsert i Stockholm. Men sedan han, ovisst när, erhållit befattningen som musikdirigent vid första infanteribrigadens enskilda musikkapell, fick han under mötena sin tjänstgöring förlagd till Linköping och tog där livlig del i musiklivet. Så uppförde han 1819 Haydns oratorium »Skapelsen» med biträde av amatörer i staden. Likaså gav han ofta konserter för välgörande ändamål samt till förmån för en änke- och pupillkassa för musikidkare, som han arbetade på att få till stånd. Enligt V. Berg, som flera gånger hörde honom i Linköping, var han betydande även som dirigent.

Som exekutör ansågs C. stå i allra främsta ledet. Samtida prisa gärna hans själfulla föredrag, poetiska uppfattning och ädla ton, som särskilt i legato var hänförande. I Tyskland jämfördes han med sin lärare Tausch (Gerber). Ännu 1830 lät han höra sig som solist på konserter, men sedan uppträdde han endast privat, så vid Harmoniska sällskapets samkväm 28 okt. 1831 och, förmodligen sista gången, på slottet vid firandet av drottningens födelsedag 8 nov. 1831. Vid detta tillfälle spelade han »fantasier för klarinett, på ett tema av Barberaren». Många av C. utbildade lärjungar bidrogo att göra hans spelsätt vida känt även i utlandet. Den förnämste av dessa var A. Addner, som blev anställd i ryska hovkapellet och på 1820-talet var en av Sveriges främsta klarinettvirtuoser. Andra lärjungar från 1820-talet voro: Karl Köbel, G. G. Gerlach, Kr. F. Böhme, Samuel Kellman, Kindgren, Wetterström och möjligen även J. A. Fabian och Karl Ehrenreich. Även en del förnäma amatörer, vilka genom C. fått intresse för hans instrument, kunna räknas till hans lärjungar. Bland dessa nämner V. Berg särskilt sedermera landshövdingen J. O. Nauckhoff, som 1808—13 vistades i Stockholm och 1812—13 var ordonnansofficer hos Karl Johan.

I utlandet förskriver sig C:s anseende som tonsättare från den tid, då hans kompositioner började utkomma i tryck. År 1811 företog han en resa till Leipzig för att skaffa förläggare till sina verk och träffade där avtal med Ambrosius Kuhnel om deras utgivande. År 1812 utkom som opus 1 den 1803 komponerade första klarinettkonserten i B dur, tillägnad den berömde konstmecenaten Gustav Trolle-Bonde, på vars gods Sävstaholm C. ofta varit gäst. Detta verk, som då redan många gånger framförts i Stockholm, spelades sedermera synnerligen ofta i Gewandhus i Leipzig. Kühnel dog emellertid på hösten 1813, och ett år senare begärde C. sina manuskript tillbaka av efterträdaren K. F. Peters. Följden blev, att denne började ånyo trycka hans kompositioner. Sina verk tillägnade C. ibland några av sina gynnare såsom G. Fr. Åkerhielm, den blivande chefen för operan och hovkapellet (opus 3), diplomaten Genserik Brandel (opus 4) och disponenten på Österby bruk Karl Gustav Löwenhielm (opus 7). Ett bevis på den popularitet, C:s kompositioner nästan omedelbart vunno, är att även franska förläggare (Gambaro, Richault) — liksom en ny Dresdenförläggare (J. G. Seeling) — under den följande tiden utgåvo tonskapelser av honom.

Alltsedan 1803 hade C. ej sysslat med komponerandet av klarinettkonserter, oaktat den första vunnit allt större popularitet. Men den 18 mars 1815 kunde han på programmet till en av hovkapellets konserter sätta en »ny klarinettkonsert» (i F-moll), som trycktes som opus 5 1816 och tillägnades kejsar Alexander I av Ryssland, säkerligen med tanke på C:s finska härstamning. Efter detta verk inträdde ett avbrott i utgivningen av C:s kompositioner. Opus 6 trycktes först 1822, opus 12, de ovannämnda Variationerna, som blev C:s sista tryckta instrumentala komposition, tillhör 1820-talets slut. Sitt närmast föregående verk, en klarinettkonsert i B-dur, betecknad som opus 11, hade C. tillägnat kronprins Oskar, vilken alltsedan sitt äktenskap 1823 med särskild iver deltagit i musiklivet och ofta haft C. som gäst vid sina musikaftnar.

C:s insats som instrumental kompositör inskränker sig ej till de tryckta verken. I handskrift finnas talrika variationer, marscher, potpourrier m. m., ofta komponerade för regementsmusik vid skilda tillfällen. Mycket populära blevo ett par för hovkapellet avsedda verk, en valthornskonsert, skriven för C:s gode vän den berömde valthornisten Hirschfeld (uppförd första gången 10 apr. 1813), och en kvintett för tre fagotter — närmast de tre högt ansedda bröderna Preumayr —, cello och kontrabas, variationer över »Göterna fordomdags drucko ur horn» (uppförd första gången 20 mars 1807). Ett tredje mycket berömt verk blev arrangemanget av Beethovens Septett för militärinstrument (spelad första gången 11 nov. 1813). Ett »Pastorale» för klarinett (mskr. i Musikaliska akademien) uppfördes å Gewandhaus i Leipzig, ehuru det aldrig trycktes.

Som kompositör av instrumentala verk står C. närmast den franska virtuosa skolan med Viotti, Kreutzer och Baillot. Något av Cherubini's och Méhul's formrenhet kan även skönjas. Tysk tonkonst (Mozart, Beethoven) var ej C. främmande, men Frankrikes kultur låg honom mest om hjärtat. De vänner, han förvärvat under sin vistelse i Paris, glömde han aldrig. Under 1820-talet synas dock tyska mästare ha börjat intressera honom mera. Weber och Spohr ha sålunda säkerligen halt betydelse för utformningen av hans sista verk. Större självständighet som kompositör ådagalade C. knappast, men hans tonsättningar äro ädelt skrivna och äga en viss poetisk charm, som ännu gör dem intressanta. En recensent i Heimdall 29 nov. 1828 träffar säkert det rätta, då han yttrar: »Det utmärkande i C:s musik är måhända mindre uppfinningens rikedom och nyhet än den harmoniska känslan, den ädla och säkra hållningen, den rena stilen. Hans arbeten äro med sann artistisk förmåga behandlade, äga plan och klarhet; ävensom de äro fria från all affektation, varför man alltid hör dem med nöje.»

Om C:s instrumentala verk utgöra den internationella delen av hans produktion, tillhöra de vokala så mycket mera den nationella. Han var en poetiskt anlagd natur med utpräglat sinne för språk och litteratur. Ehuru han aldrig fick gå i någon skola och under sin ungdomstid mest var upptagen av sina musikaliska studier, förvärvade han ett belevat sätt i de fint estetiska hem, där han upptogs som barn, och väcktes tidigt till litterära intressen. Livet förde honom sedan ständigt, in i nya andligen livaktiga kretsar, och sina vänner kunde han som äldre välja bland kulturlivets spetsar. Särskilt drogs han till hem, där han av högtstående kvinnor kunde vinna sympati och förståelse. Fru Armfelt odlade gossens musikaliska smak och gav honom en moderlig omvårdnad tillsammans med sina egna barn. I Stockholm blev särskilt grevinnan Ulrika Vilhelmina von Schwerin hans alltid hjälpsamma beskyddarinna. Då C. 1803 skulle resa till Paris, var det enligt Malla Silfverstolpe hon, »den hederliga goda grevinnan Schwerin», som övertalade »hans hustru att samtycka till denna resa, som hon så sörjt över», och lovade, att intet skulle fattas henne och barnen under mannens frånvaro. Om denna vänskap vittna också grevinnans ännu bevarade förtroliga, intressanta brev till C. under den tid (1826—35), då hon bodde på Husby gård i Östergötland. Säkerligen brukade C. under sin sommartjänstgöring i Linköping ofta besöka henne och hennes man, generalmajoren Kurt Filip Karl von Schwerin. En annan beskyddarinna var grevinnan Margareta Hedvig Cronstedt, född Alströmer, som samlade alla huvudstadens musikaliska talanger till stora musiksoaréer på Karlberg. Av C:s manliga vänner ha redan nämnts Gustav Åkerhielm och Gustav Trolle-Bonde samt Genserik Brandel, som synes ha stått honom mycket nära. Till hans intimaste vänner hörde vidare Bernhard von Beskow, vilken bl. a. i brev till honom ingående skildrade Paris musikliv. Helt säkert var det Beskow, som 1837 tog initiativet till att C. fick Svenska akademiens stora guldmedalj. Särskilt på 1820-talet nämnas ofta J. O. Wallin, Frans Mikael Franzén och Berzelius som C:s förtrogna. En krets för sig intogo bland C:s vänner den nya nationella väckelsens föregångsmän, Jakob Adlerbeth, Erik Gustav Geijer, Esaias Tegnér och J. G. Sandberg.

Sandberg hade C. lärt känna under sin tjänstgöring i hovkapellet — han hade en tid varit musikelev hos Vogler, C:s förste musikaliske beskyddare, och länge haft anställning i K. teaterns dekorationsateljé. I hans hem kunde C. även musicera tillsammans med hans hustru Sofia Dorotea, född Kökeritz, en väl utbildad pianist. I Sandbergs sällskap företog C. 1830 sin sista utrikes resa till Danmark, där de båda bemärkta männen enligt en notis i Heimdall (4 sept.) mottogos »på det mest förekommande sätt». Ett vackert minne av vänskapen mellan C. och Sandberg är det här avbildade porträttet, där notrullen i C s hand visar första temat till andra klarinettkonserten.

Geijer hörde första gången C. på en musikafton hos grevinnan Cronstedt på Karlberg i apr. 1807, men intrycket var då ej enbart fördelaktigt: »C. spelade en kvartett av egen komposition [antagl. opus 2]. Den ägde i detta avseende ej något utmärkt värde. Exekutionen ägde det visserligen. Jag hade ej hört C:s klarinett förr och har hört den mycket för litet, men även den föreföll mig för smäktande, för retande, för vek.» Mera odelad var hans tillfredsställelse ett par år senare: »C. gav», skriver han nu, »en konsert, som var ibland de bättre, jag någonsin hört. C. spelte saker av egen komposition, som voro förträffliga.» Efter återkomsten från den engelska resan 1810 fick han tillfälle att lära känna C. från en annan sida, nämligen som sångkompositör. C. hade då ännu föga framträtt inom den vokala musiken, endast några mera obetydliga, sånger hade tryckts (se nedan), och om också några av de senare tryckta sångerna möjligen härröra från tiden före 1810, voro de dock otvivelaktigt obekanta utanför en trängre krets av vänner. Av en viss betydelse var det därför, då Geijer i sept. 1811 av C. fick mottaga musik till »Manhem», som dock tyvärr ej är bevarad. Enligt Geijer kom musiken »oombuden», och C. hörde ej heller till den götiska kretsen. I förbundet inträdde han visserligen men först 1818, och hans musik till »Den siste kämpen» (deklamatorium) torde härröra från 1830-talet.

Av helt annan betydelse för C:s konstnärsskap blev Tegnérs diktning. Först hans Tegnérsånger fäste en allmännare uppmärksamhet på hans vokala kompositioner. Redan 29 okt. 1819 antecknar Malla Silfverstolpe rörande en musikafton i Uppsala, där kronprins Oskar var med: »Flyttfåglarna av Tegnér med Crusells musik behagade honom mycket.» I brev till Tegnér 6 maj 1822 meddelar Franzén, att han hört »Flyttfåglarne» sjungas efter C:s musik och tillägger: »En gång är då riktig poesi satt på en den värdig musik. Jag vet mig icke hava hört något mera poetiskt-musikaliskt.» Musiken till »Flyttfåglarne» och »Sång till Jämtlands fältjägare» trycktes samtidigt i musikbilagorna till Iduna 1822. Vid denna tid omtalas även planer på en folksång av Tegnér med musik av C, vilka dock aldrig realiserades (Jakob Adlerbeth till Tegnér 8 nov. 1822). År 1824 sände C. till skalden sången »Mathilda», och i 1825 års upplaga av »Frithiofs saga» möta som musikbilaga C:s två första tonsättningar till denna diktcykel. Själv skriver Tegnér redan i nov. detta år till Beskow: »Hans 'Ingeborgs klagan' sjunges nu över hela Göta rike; och skall ett sådant misslyckat stycke som Frithiof kunna få en blott tillfällig popularitet, så fordras därtill, att en man som han tar den på sina vingar.» År 1826 utgav C. tio Frithiofssånger, året därpå kom en ny upplaga med tolv sånger. Den följdes omedelbart åv en dansk och en tysk. Sedermera trycktes ytterligare C:s musik till »Sång till solen» (även i sättning med orkester i K. teaterns bibliotek) och »Fågelleken» (1828). Efter publicerandet av Frithiofssångerna skrev Tegnér en hyllningsdikt till C.

C:s produktion omfattar även många andra sånger. Den 12 jan. 1814 uppfördes å konsert »Sång i anledning av Norges förening med Sverige». Även andra sångstycken kunna hänföras till tiden före 1820, men C:s främsta vokala produktion inföll dock under 1820-talet. Jämte två häften »Sångstycken» (det första med delvis möjligen äldre kompositioner) och Tegnérsångerna höra bland flera andra till denna period: »Hymn till Greklands befrielse» (utförd första gången 17 juni 1826), »Ej Nordens gamla stamträd» (för Uppsalastudenterna, som utförde den första gången 21 jan. 1829) och framför allt den berömdaste av alla hans manskvartetter: »Hymn» (»Hell dig, Du höga Nord», uppförd första gången på konsert i Stockholm 24 sept. 1829, tryckt först 1835). Även på 1830-talet var C:s produktion ganska rik. Ett tredje häfte »Sångstycken» komponerade under detta årtionde utkom 1838. Då trycktes även hans ovannämnda Runebergssånger, komponerade fyra månader före hans död.

En säregen form, som C. upptog efter Brendler (och C. M. von Weber), var deklamatoriet. Redan långt före Brendler hade han i »Frithiof går i landsflykt» (troligen komponerad 1825) försökt deklamation med solosång (däribland den berömda »Heimskringlas panna»). Planer på att behandla »Frithiof på havet» som deklamatorium i mera bred stil med orkester realiserades ej, men det stora deklamatoriet med kör och orkester upptog han senare i festkantaten vid Göta kanals invigning 26 sept. 1832 och i Geijers »Den siste kämpen» (sannolikt från 1836 eller 1837). För scenen hade C. frånsett ett tidigt obetydligt försök 1808 ej skrivit något, då K. teatern år 1823 anförtrodde honom att sätta musik till Guilbert-Pixérécourt's »Lilla slafvinnan». Uppdraget intresserade honom livligt, och premiären 18 febr. 1824 blev en stor succés. Ej mindre än trettioåtta uppföranden ägde rum de följande fjorton åren. Tre stycken (»Snart dagen ändat har», »I svaga länkar», »Länge har jag») blevo omtyckta konsertnummer, och även uvertyren spelades länge å konserter. Till C:s produktion för scenen kan man även räkna ett antal operatexter, som han på 1820- och 1830-talen översatte.

På det vokala området framstår C. ej som någon stor tonskald, men det fint poetiska sätt, varpå han tolkade dikterna, slog an. Flera av hans melodier ha med rätta blivit mycket omtyckta. C. valde med förkärlek deskriptiva ämnen, där han kunde måla och förtydliga. Många av de götiska dikterna erbjödo honom de episkt breda teckningar, som han föredrog, och göternas fosterländska hänförelse delades av honom. Bäst lyckades han i den storvulet patetiska genren och i naturmålningar, där han kunde följa en dikt i alla dess skiftande stämningar. Måhända hade samtiden rätt, då den nämnde »Fågelleken» som hans yppersta tonskapelse, även om nutiden står mera främmande för hela denna konstart. C:s kompositioner röja stundom en ängslan att ej få med allt hos dikten, som tyder på, att det poetiska och musikaliska intresset ej alltid vägde jämt hos honom och som lätt kunde leda till ett oroligt experimenterande med olika konstarter. Märkligt är, att han aldrig riktigt helt stannade inom liedens ram. Ofta avbrytes cantilenan av ett recitativ eller en instrumentalsats, som väl mycket erinrar om teaterstycket. Gärna väljer han också dialogartade sånger. »Frithiof och Björn» är ett typiskt exempel på denna sångart. Även eljest återkommer dialoggestalten ofta, och här och där övergår den- till trio. Solo och kör är även ett omtyckt uttryckssätt, som sammanträngt möter oss i »Konungavalet» och mera utfört i »Flyttfåglarne» m. fl. Till sist skapas så det brett anlagda deklamatoriet som den naturliga formen.

Inom manskören var C. ej särskilt produktiv men nådde där en så mycket större berömmelse. Sådana körer som »Rings drapa», »Hell dig, Du höga Nord», »Ej Nordens gamla stamträd» komma länge att sjungas. Liksom alla under 1810—30-talens övergångstid vacklar han mellan å cappella och ackompanjerad kör. Han börjar med trestämmig sättning och övergår först vid 1820-talets mitt definitivt till den fyrstämmiga. Som kvartettkompositör vann C. en utomordentlig popularitet. Långt innan sångerna trycktes, voro de kända. De sjöngos först i »Harmoniska sällskapet» och »Sällskapet för sångövningar», som båda stodo nära kronprinsens speciella musikkrets. Sedan spriddes de inom den förnäma världen och de burgna borgarhemmen och nådde slutligen ut till folket. Till Uppsala kommo de först med »Ej Nordens gamla stamträd» år 1829. C:s sånger röja många av hans bästa kompositörsegenskaper: god metodik, eggande rytmik och god, fyllig harmonik. Åt den romantiskfosterländska pånyttfödelsens varma och storvulna stämningar förmådde han giva en form, som gjorde den till vida kretsars egendom. — C. ligger begraven på Solna kyrkogård, där ett monument utvisar hans sista vilorum.

Författare

T. Norlind.

Arkivuppgifter

C:s efterlämnade, för tidens musikhistoria mycket viktiga brevväxling finnes i K. biblioteket. Brev från honom finnas dessutom i Musikaliska akademiens bibliotek samt i universitetsbiblioteken i Lund och Uppsala. Musikaliska akademien innehar dessutom en viktig samling tryckta och otryckta tonsättningar av C, däribland många autografer. Särskilt märkas originalkompositioner och arrangemang för militärmusik i första livgrenadjärregementets till akademien, överlämnade musikbibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Självbiografi av C. i utdrag på franska i: Marianne Ehrenström, Notices sur la littérature et les beaux-arts en Suede, Sthm 1826, 2: Théatre et musique, s. 53—62. — Brev från Bernhard Crusell, utg. av Daniel Fryklund. Sundsvall 1918. 44 s. — Enstaka brev av C. därjämte meddel. av E. Sundström i Sv. tidskr. f. musikforskn., Årg. 2 (1920), s. 303— 306, och T. Norlind, ibid., Årg. 7 (1925), s. 151—154.

Översatt: [P. Sterbini (efter Beaumarchais)], Barberaren i Sevilla, eller den fruktlösa försigtigheten. Opera-komik i fyra akter. Fri öfvers. fr. ital. Musiken af Rossini. Sthm 1825. (4), 75 s. Ny uppl. Sthm 1862. 12: o 83 s. 3: e & 4:e uppl. Sthm 1873, 1886. 12: o 64 s. (3:e & 4:e uppl.: Opera-repertoire, N:o 64.) — [A. E. Scribe], Hvita frun på Avenel. Opera-komik i tre akter. Musiken af Boyeldieu. Öfvers. fr. fra. Sthm 1827. (3), 90 s. (Tills, med N. J. af Wetterstedt; orden till sången av C.) Ny uppl. Sthm 1865. 12: o 79 s. (Opera-repertoire, N:o 29.) — [J. N. Bouilly], Fidelio. Opera i två akter. Musiken af L. van Beethoven. Öfvers. fr. ty. Sthm 1832. (2), 69 s. Ny uppl. Sthm 1865. 12: o 48 s. (Opera-repertoire, N: o 32.) — [A. E.] Scribe, Fra Diavolo eller Värdshuset i Terracina. Komisk opera i tre akter. Musiken af Auber. Sthm 1833. 85 s. Senare uppl. Sthm 1867, 1874 och 1896. 12: o 68 s. (Opera-repeitoire, N:o 39.) — [A. E.] Scribe & G. Delavigne, Den stumma från Portici. Musiken af Auber. Sthm 1836. 72 s. Senare uppl. Sthm 1860, 1871 och 1876. 12: o 44 s. (Opera-repertoire, N:o 18.) — [A. E.] Scribe & [A. H. J. Duveyrier] Mélesville, Alphyddan. Opera-komik i en akt. Musiken af Ad. Adam. Sthm 1837. 12: o 72 s. — [A. E.] Scribe & [J. F. C] Delavigne, Robert af Normandie. Opera i fem akter. Musiken af G. Meyerbeer. Sthm 1839. 12: o 68 s. Senare uppl. Sthm 1839, 1840, 1861, 1867 och 1873, de bägge sistn. 12: o 55 s. (4:e—6:e uppl.: Opera-repertoire, N:o 22.) —¦ [L. da Ponte (efter Beaumarchais)], Figaros bröllop. Opera-buffa i fyra akter. Musiken af W. A. Mozart. Öfvers. fr. ital. Sthm 1851. 12: o 82 s. (Bibliothek för theater, vänner.) Senare uppl. Sthm 1859, 1863, 1876, 1901, de tre sistn. 12: o 80 s. (2: a—5:e uppl.: Opera-repertoire, N:o 17.) Kompositioner i tryck: a) instrumentalmusik: Concerto pour la clari-nette avec accomp. de 2 violons, flute, 2 hautbois, 2 bassons, 2 cors, 2 trom-pettes, timbales, alto et basse. Leipz. [1812], Även i en uppl. Paris [1828]. (Op. 1; tillägn. greve Gustaf Trolle-Bonde.) — Quatuor pour clarinette, violon, alto et violoncelle. Leipz. [1814]. Även i en uppl. Paris u. å. (Op. 2.) ¦— Concertante pour clarinette, cor et basson avec accomp. de grand orchestrc. Leipz. [1815]. Även i en uppl. Paris u. å. (Op. 3; tillägn. frih. Gustaf Åkerhielm.) — Quatuor pour clarinette, violon, alto et violoncelle. Leipz. [1816]. Även i en uppl. Paris u. å. (Op. 4; tillägn. envoyén Genserik Brandel.) — Grand .concerto pour la clarinette avec accomp. de 1'orchestre. Leipz. [1818]. Även i en uppl. Paris u. å. (Op. 5; tillägn. kejsar Alexander I.) — Trois duos pour deux clarinettes d'une difficulté progressive. Leipz. [1822]. Även i en uppl. Paris u. å. (Op. 6.) — Rondo pour deux B-clarinettes avec accomp. de pianoforte ou de violoncelle. Dresden [1822]. — Quatuor pour la clarinette, violon, viola et violoncelle. Leipz. [1824]. Även i en uppl. Paris u. å. (Op. 7; tillägn. greve Gustaf Löwénhjelm.) — Quatuor pour la clarinette ou flute, violon, alto et violoncelle. Leipz.. [1824]. Även i en uppl. Paris u. å. (Op. 8.) -— Divertimento per 1'oboe, con accomp. di violino, alto et violoncello. Leipz. [1824]. Även i en uppl. Paris u. å. (Op. 9.) —¦ Concerto pour la clarinette avec accomp. de grand orchestre. Leipz. [1828]. (Op. 11; tillägn. kronprins Oskar.) — Introduction et air Suédois varié pour la clarinette avec grand orchestre ou de pianoforte. Leipz. [1829]. (Op. 12.)

b) vokalmusik: Wid bergsrådinnan L. Robsons graf. Sthm 1819. — Sångstycken med accomp. för fortepiano. H. [1]—3. Sthm [1822—38.] (1. Tio sånger. 1822. — 2. Sex sånger. 1824. — 3. Nio sånger. 1838.) — Den lilla slafvinnan. Romantisk opera i 3 akter [af R. C. Guilbert-Pixérécourt]. Klaver-utdrag. Sthm 1824. (Även olika partier därur särsk. utgivna.) — 'Ingeborgs klagan' & 'Vikingabalk' (bil. till 2: a uppl. av Es. Tegnérs Frithiofs saga, Sthm 1825). ¦— Tio sånger ur Frithiofs saga, satta i musik. Sthm [1826]. — Tolf sånger ur Frithiofs saga, satta i musik. Sthm [1827]. (Samma sånger som föreg. med tillägg av n:o 5, 'Frithiof hos Angantyr' och n.-o 11, 'Rings dräpa'.) Senare uppl. Sthm 1868 m. fl. [Även i dansk uppl.: Tolv Sange... Köpenh. 1826; norsk uppl.: Udvalgte Sange... Kristiania 1836 (7 sånger); tysk uppl.: Zehn Gesänge . . . Leipz. 1827 (Op. 10).]-^- Hymn för Greklands befrielse. Sthm [1826]. — Fogelleken. Sthm 1828. — Gåsen och lärkan. Sthm u. å. — Sång till solen. Sthm u. å. — Skandinavisk sång. Sthm u. å. — Flytt-foglarne. Sthm u. å. — Suck vid målet. Sthm u. å. — Harpan. Sthm [1832]. — Tre sånger av J. L. Runeberg. Sthm [1838]. Därjämte enstaka sånger bl. a. i: Musikaliskt tidsfördrif 1809 (kupletter ur 'Skomakaren i Damas'; 'Air'); Skaldestycken satta i musik, utg. af O. Åhlström, 1809 ('Vänner, glädjens tidehvarf är kort'); Iduna, H. 9, 1822 ('Sång för Jemtlands fältjägare', 'Flytt-foglarne') och 10, 1824 ('Göten'); Nordmannaharpan, H. 2 ('Romresan'); Amphion, 1835 (Hymn: 'Hell dig, du höga Nord I'); »Sillsalaten» af P. Wester-strand ('Gubben Mowitz klagar', 'Göterne fordomdags', 'Åt hvarje menighet'); Lördagsmagasin för guitarrspelare, H. 1—2 (arrangement för guitarr). — Ett flertal av C: s sånger äro även utgivna i nytryck eller upptagna i senare sångsamlingar, såsom Svensk sång (1900—01) m. fl.

Kompositioner i handskrift: a) instrumentalmusik: Concertino för fagott (MA bibi.). — Trio för klarinett, valthorn och fagott (ibid.). — Konsert för klarinett och pianoforte (ibid.). — 'Airs suédois' för fagott och pianoforte (ibid.). — Pastorale för klarinett och pianoforte (ibid.). — Potpourri för klarinett, valthorn och fagott (ibid.). — Adagio poco andante med orkester (ibid.). — Marsch för Östgöta militär (ibid.). — Diverse kompositioner för militärmusik, bestående av fantasier, potpourrier, marscher.

b) vokalmusik: Den lilla slafvinnan (partitur i K. teaterns bibi. och MA bibi.). — Sång till solen (sång med orkester; K. teaterns bibi.). — Den sista kämpen (deklamatorium med körer; K. teaterns bibi. och MA bibi.). — 'Mannen med det fasta sinnet.' Kör, komp. till B. von Plåtens begrafning år 1829 (MA bibi.). — Vid Göta kanals invigning d. 26 sept. 1832 (deklamatorium med körer). — Två romanser: 'Le souvenir' och 'Les regrets' (MA bibi.). — 'Ej Nordens stamträd må förtvina' (kör) m. fl. sånger.

Källor och litteratur

Källor: Chefens för första infanteribrigaden skrivelse till K. M:t maj 1818, direktörens för K. hovkapellet och spektaklerna skrivelse till K. M:t 24 mars 1.819 och statskontorets skrivelse till K. M:t 21 jan. 1834, RA; generalmönsterrulla 1792 samt biographica, krigsarkivet; självbiografi (i två versioner), brev till C. och andra smärre handl., KB.—Riksens ständers prot. och handl. 1828—30. — C:s ovannämnda brev samt brev av Tegnér, Geijer, Franzén och G. A. Silverstolpe; B. von Beskow, Minnen (1870; ny uppl. 1928); H. Lilljebjörn, Minnen från förra hälften af 1800-talet (1912); L.A.Malmgren, Sv. theaterminnen (1859); Malla Montgomery-Silfverstolpe, Memoarer, 1—2 (1914); J. M. Rosén, Några minnesblad (1877); samtida tidningar och tidskrifter. — O. Andersson, Inhemska musiksträvanden (Hfors 1907); dens., Bernhard Henrik Crusell (Finsk tidskr., 1926); W. Berg, Musiklexikon (handskr. i MA bibi.); Fr. Cronhamn, En tonskald. Några små anteckningar ... (Sv. musiktidn., 1887); F. A. Dahlgren, Anteckningar om Stockholms theatrar (1866); [H. Glimstedjt, Bernhard Crusell som brevskrivare (Stockh. dagblad 28 sept. 1919); W. L[agus], Musikaliska sällskapet i Abo 1790—1890 (1890); A. Mankell, Sveriges tonkonst och melod. nationaldikt (1853); T. Norlind, Allm. musiklexikon, 1 (l:a & 2: a uppl., 1916, 1927); T. Norlind & E. Trobäck, Kungl. hovkapellets historia 1526—1926 (1926); N. Personne, Svenska teatern, 6 (1925); [H. A.] R[einhol]m, Bernhard Henrik Crusell (Finlands minnesvärde män, 1, 1853—54); M. G. Schybergson, Lefnadsteck-ning öfver Jakob Tengström (i dennes Vittra skrifter i urval, 1899); H. Winter, Berndt Henric Cruselin 150-vuotismuisto (1925). — För C:s verk även: C. F. Whistling, Handbuch d. musikal. Literatur (1828, Erg.-bde 1829 o. 1834). — Se i övrigt: E. L. Gerber, Neues hist.-biogr. Lexikon der Tonkünstler, 1 (1812); E. Kneschke, Die 150-jähr. Geschichte d. Leipziger Gewandhaus-konzerte 1743—1893 (1893) samt flera på finska språket avfattade tidnings-och tidskriftsuppsatser, särskilt i anledning av 150-årsjubileet 1925.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
B (Berndt) H Crusell, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15721, Svenskt biografiskt lexikon (art av T. Norlind.), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15721
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
B (Berndt) H Crusell, urn:sbl:15721, Svenskt biografiskt lexikon (art av T. Norlind.), hämtad 2024-11-08.