Meriter

16. Axel Ekman, son till E. 11, f. 2 aug. 1869 på Finspångs slott, Risinge sn (ög.), d. 11 dec. 1939 i Stockholm (Osc). Studier för informator i hemmet; verkst. direktör i a.-b. Finspongs styckebruk 1893—1917; ordf. i styr. för Brandförsäkringsbolaget Göta och för Sjö- och brandförsäkrings a.-b. Svenska Veritas; led. av styr. för Lesjöfors a.-b. 1904–16; övertog Kilanda gård, Kilanda sn (Älvsb.) efter fadern 1904; godsägare på Mo gård, Risinge sn (ög.) från 1906; landshövding i Skaraborgs län 3 juli 1917–31 aug. (avskedet beviljat 15 juni) 1935. Talrika kommunala uppdrag i Risinge sn 1893–1917; led. av Östergötlands läns landsting 1896–1905 och 1910–16; led. av riksdagens andra kammare 1903–17 (led. av särskilda utskottet nr 2 1908, suppl. i statsutskottet 1906–08, led. av statsutskottet 1909–17, därav som v. ordf. 1912–13 och 1914B–16 samt ordf. 1917); led. av Östergötlands hushållningssällskaps förvaltningsutskott 1905–17; led. av järnvägsstyr:s organisationskommitté 1906, v. ordf. 1916; led. av sakkunniga för granskning av förslag till förvaltning av de permanenta verken i Boden m. m. 6 sept.–8 okt. 1909; suppl. för fullmäktige i riksgäldskontoret 15 mars 1910–14 maj 1912, fullmäktig 24 maj 1912–17 april 1918 (v. ordf. 11 maj 1916–4 jan. 1918); ordf. i vissa utredningar i anledning av den s. k. Södertäljekommissionens utlåtande 8 dec. 1911–16 jan. 1913; ordf. i järnvägspersonalkommittén 23 febr. 1912–20 dec. 1913; ordf. i tulltjänstemannakommittén 31 dec. 1912–2 sept. 1914; suppl. för järnvägsfullmäktige 1912–25; ordf. i styr. för statens uppfostringsanstalt å Bona 1914–17; v. ordf. i styr. för konungariket Sveriges stadshypotekskassa 25 maj 1915–1918; led. av pensionsfondskommittén 18 juni 1915–15 febr. 1916; av kassaförstärkningskommittén 8 juli 1916– 25 juli 1-916; led. av Östergötlands läns skogsvårdsstyrelse 1916–17; ordf. i tvångsuppfostringskommittén 21 maj 1918–22 april 1921; i lasarettsstadgekommittén 30 jan. 1920–1922; v. ordf. i Svenska trafikförbundet 1924–35; ordf. i Svenska mosskulturföreningen 1930. RVO 1897; RDDO 1898; RNO 1908; KVO2kl 1913; KVO1kl 1919; KNO1kl 1920; LLA 1922; KmstkNO 1927; GVrsJmt 1928; KmstkDDO 1932; Iqml 12.storl. s. å.; innehade flera andra utländska ordnar.

G. 10 juli 1895 på Ekenäs, Örtomta sn (Ög.) m. friherrinnan Marianne Klingspor, f. 29 april 1872 på Grönlund, Åsbo sn (Ög.), dotter av hovmarskalken greve Philip Otto Leonard Klingspor och Ida Maria Sjögren. Marianne E. innehar bl. a. GV:sJmt, Pro Patrias guldmedalj att bäras om halsen och medaljen Iqml samt äger Kilanda säteri och Guntorp (Skepplanda sn, Älvsb.).

Biografi

E. studerade i hemmet under olika informatorer, bl. a. sedermera professor Rickard Steffen. Samtidigt begynte E:s skolning för praktiska uppgifter. Sedan fadern 1884 överfört Finspongs styckebruk till aktiebolag, inträffade 1893 de ovan på dennes biografi (E. 11) skildrade svårigheter, som orsakade faderns tillbakaträdande från den direkta ledningen, varvid Axel E. s. å. blev bolagets direktör; 1899 efterträdde han fadern även som styrelsens ordförande. Det föll på E:s lott att först modernisera och sedan avveckla de industriella anläggningarna. Bruket köptes sålunda 1902 av den skotske industrimagnaten W. Beardmore i Glasgow, som bildade a.-b. Nordiska artilleriverkstäderna, vilket 1905 övergick till a.-b. Bofors–Gullspång, ehuru med förstnämnda bolagsnamn kvar till 1910; från 1913 tillhörde slottet, verkstäderna m. m. Svenska turbinfabriks a.b. Ljungström. E. kom emellertid icke att inträda i dessa nya företag utan kvarstod i faderns gamla bolag, a.-b. Finspongs styckebruk, som emellertid nu ägnade sig enbart åt egendomsförvaltning med lantbruk och skogsskötsel. I dess styrelse ingick även fränden Johan E. (E. 14). Som direktör för bolaget kvarstod Axel E. till 1917, varefter de sista resterna av bolagets egendom försåldes och detta upplöstes.

E. hade under tiden dels slagit sig ned som godsägare på det från Finspång avsöndrade Mogård vid Glans strand (Risinge sn), dels 1903 börjat sin parlamentariska bana. Vägen till riksdagen gick över talrika uppdrag i hemsocknen och landstinget. I riksdagens andra kammare vann han en bemärkt ställning, markerad bl. a. av ordförandeskapet i statsutskottet och vice ordförandeskapet i riksgäldsfullmäktige. Vid sitt val 1902 hade E. varit nog självständig vägra att ingå i något parti och valdes sålunda som vilde. Från 1903 var han medlem av Liberala samlingspartiet. Vid riksdagslivet var E. i så måtto van sedan ungdomen, att han tidigt fick följa sin far till riksdagarna och i dennes Stockholmshem råkade talrika parlamentariker. Redan under sina första riksdagsår visade E. ett allmänt liberalt och socialpolitiskt intresse. Han var en av de talrika medundertecknarna av de liberala partimotionerna i rösträttsfrågan och uppträdde även som talare i saken. Därjämte var han motionär i fattigvårds- och nykterhetsfrågor; sålunda återgår 1918 års stora fattigvårdsreform på ett av E:s initiativ.

Ett levande intresse visade E. under hela sin riksdagstid för kommunikationsväsendet, vilket även dokumenterades genom flera motioner och utredningar. Han var bl. a. ledamot av den för utredning angående sträckningen av stambanan Rönninge—Saltskog och Södertälje kanal tillsatta s. k. Södertäljekommissionen, som framlade ett mot järnvägsstyrelsens avvikande förslag rörande sträckningen av stambanan med anknytning till Södertälje: efter åtskilliga meningsbrytningar beslöt riksdagen (1912), att ifrågavarande arbete skulle utföras i överensstämmelse med den uppfattning E. förfäktat. – E:s intressen berörde även administrativa och tekniska spörsmål. År 1906 insattes han på en vakant plats i den tidigare under s. å. tillsatta kommittén för utarbetande av förslag till förändrad organisation av järnvägsstyrelsen. Kommitténs förslag utgjorde grunden för en k. proposition, som E. med iver försvarade i utskott och plenum. På en punkt hade E. inom kommittén uppträtt som reservant; K. M:t stannade här för hans förslag, vilket också blev riksdagens beslut. Även uppträdde E. som talare i ett flertal förvaltnings- och lönetekniska spörsmål. Han ådagalade dessutom stort intresse för skogsvårdsfrågorna. Som representant för riksgäldsfullmäktige uppträdde E. vid flera tillfällen med försvar för Riksgäldskontorets lånepolitik.

Om E:s verksamhet som vice ordf. och ordf. i statsutskottet hava många erkännsamma ord blivit fällda. Med smidighet visste han ordna samarbetet mellan de olikartat tänkande ledamöterna inom utskottet. Under de starka politiska meningsbrytningarna 1914, då försvarsfrågan stod i förgrunden, anslöt sig E. till högerpartiets uppfattning i denna fråga och avsade sig till följd härav kandidatur till riksdagen vid förestående val. Då inträdde den ovanliga situationen, att valmännen förklarade sig gilla sin riksdagsman, även om han i nämnda fråga icke följde Liberala samlingspartiets åsikt. Därmed bereddes den hos E. starkt framträdande självständigheten en välförtjänt uppskattning.

När E. 1917 tillträdde posten som landshövding över Skaraborgs lan, hade han bestämt sig för att lämna det politiska livet. Det blev en betydelsefull gärning till länets fromma E. kom att utföra som länschef. Med framsynthet och energi genomförde han sina planer; särskilt låg honom utvecklingen av vägväsendet och jordbruksdriften varmt om hjärtat. Men även för turistväsendet och trafikkulturen gjorde E. under landshövdingetiden betydelsefulla insatser, bl. a. arbetande för höjd hotellstandard i sitt län. Sålunda deltog han bl. a. i Sv. trafikförbundets arbete. Hans verksamhet därvidlag sträckte sig långt utanför länets gränser.

År 1935 lämnade E. landshövdingeposten och slog sig nu ned på den gamla, honom tillhöriga familjeegendomen Kilanda mellan Alingsås och Göta älv. Grunddragen i hans karaktär voro personligt mod och moget omdöme, stor människokännedom och varmhjärtad humor. Han var även viljestark och handlingskraftig. E., som i sitt yttre var mycket mån om att vara välvårdad och elegant, älskade gammaldags former och traditioner; senare tiders nivellering av umgängeslivet störde ofta hans känsla för det festligt värdiga. E:s generositet och älskvärda gästfrihet, egenskaper som icke minst ådagalades under hans tid som länschef, voro högt uppskattade.

Författare

Pontus Reuterswärd

Arkivuppgifter

— Några brev från E. finnas i Uppsala univ.-bibliotek och från E. till J. Vising i Göteborgs stadsbibliotek.

Tryckta arbeten

Anföranden i riksdagen, se Riksdagsprotokollen. E. har som kommittéordf. och kommittéledamot undertecknat några betänkanden.

Källor och litteratur

E:s meritförteckningar och handlingar, i Ekmanska arkivet på Kilanda. – Andra kammarens riksdagsprotokoll 1903–17. – T. Althin, Finsponga bilder (1943) ; Albert Engström, Riksdagsgubbar med hexameter (1915), s 80 f.; Mariestad. Minnesskrift... 1933 (1933), s. 86 f.; H. Schiller, Hedersman från fordom och nu (1934) ; R. Steffen, Sidor av en samtida (1947), s. 45–50; Sv teknologföreningen 1861–1936, red. av G. Indebetou & E. Hylander, 1 (1937); P. Wernstedt, Fullmäktige i Riksgäldskontoret 1789–1939 (1939); nekrologer i dagstidningar. – Meddel. av kammarherren, kanslirådet Th. Adlercreutz.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel Ekman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15850, Svenskt biografiskt lexikon (art av Pontus Reuterswärd), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15850
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel Ekman, urn:sbl:15850, Svenskt biografiskt lexikon (art av Pontus Reuterswärd), hämtad 2024-04-19.