Meriter

11. Carl Edvard Ekman, bror till E. 9 och E. 10, f. 7^[1] mars 1826 i Göteborg (Domkyrkoförs.), d. 24 dec. 1903 där. Elev vid Beckmanska och Ekska privatskolorna i Göteborg 1833–40; elev vid Chalmersska slöjdskolan 1840, utex. därifrån 1842; elev vid bergsskolan i Filipslad 1843–44; brukselev vid Lesjöfors bruk i Ramens sn (Värml.); tillfällig elev vid bergsskolan i Falun 1846–47; studerade järnhantering i England och Skottland 1846 och 1847; delägare i Lesjöfors bruk 1847; förvaltare vid Finspångs bruk i Risinge sn (ög.) 1848; delägare i bruket 1851, ensam ägare 1856–84; inköpte Stens bruk i Kvillinge sn (Ög.) 1857; inköpte efter en sin avlidne broder Kilanda säteri i Kilanda sn (Älvsb.) 1863; ägare till Fiskeby i Östra Eneby sn, Lotorp i Kvillinge sn, m. fl. egendomar i Östergötland; grundade bl. a. stensliperi i Graversfors samt pappersbruk och massafabrik i Fiskeby; styr.-ordf. i Östgöta hypoteksförening 1876–93, Kantorps gruf a.-b. 1889–99, Östergötlands läns nya brandstodsbolag, Norsholm-Ristens kommunikations a.-b., Pålsboda–Finspångs järnvägs a.-b. 1870; Finspång–Norsholms järnvägs a.-b. 1883; grundade a.-b. Finspongs styckebruk och överlät sina bruksegendomar på detta 1884, ordf. i dess styr. 1884–99. Bergslagens deputerad i Jernkontoret 1855, 1856, 1874, 1878, 1880; e. o. fullmäktig i Jernkontoret 1862–71, fullmäktig 1880–93; led. av Östergötlands läns landsting 1863–86 (ordf. 1873–78, v. ordf. 1879, ordf. 1880–86); led. av borgarståndet för andra bruksdistriktet 1859–60 och 1862–63; led. av första kammaren för Östergötlands län 1867–93 (led. av bankoutskottet 1859–60 och 1862–63, suppl. i statsutskottet 1868–69; led! av detta utskott 1871–80, ordf. från 1875, led. av konstitutionsutskottet 1870, led. av särskilda utskottet för försvarsfrågan 1867, 1869, 1870 och 1875; led. av särskilda utskottet för arbetarfrågan 1890); led. av kommittén för inrättande av en änke- och pupillkassa för folkskollärare 1874; led. av kommittén för avgivande av förslag till åtgärder i syfte att upphjälpa den ekonomiska ställningen i landet 1886–87. RNO 1861; RDDO 1869; KVO1kl 1870; LLA 1876; HedLLA 1879; KmstkVO 1880; Jernkontorets stora guldmedalj 1883; LVA 1889, innehade flera utländska ordnar.

G. 10 juli 1849 i Filipstad m. Anna Augusta Josephina von Schéele, f. 27 okt. 1826 i Filipstad, d. 28 april 1893 i Stockholm, dotter av överintendenten Frans Adolf von Schéele och Maria Elisabeth Lundqvist.

Biografi

När Carl E. växte upp, hade faderns firma, Ekman & Co. i Göteborg, utvecklats till ett av landets ledande järnexportföretag med omfattande engagemang i den mellansvenska bruksindustrien. Denna starka förankring inom järnhanteringen torde ha medverkat till att E., till skillnad från sina äldre bröder, redan från början fick en utpräglat teknisk utbildning. Efter att ha utexaminerats från Chalmersska slöjdskolan studerade han järnhantering, först under ledning av sin tjugutvå år äldre bror Gustaf (E. 9) på Lesjöfors, därefter vid bergsskolorna i Filipstad och Falun och slutligen vid olika järnbruk i England och Skottland. Vid faderns död 1847 blev han tillsammans med sina syskon delägare i Lesjöfors. Följande år antogs han som förvaltare vid Finspångs styckebruk åt grevarna Nils och August Gyldenstolpe, vilka jämte två systerdöttrar ägde bruket. När han tillträdde denna befattning, var han alltså trots sin ungdom väl förtrogen särskilt med järnhanteringens tekniska sida. Det blev emellertid i fortsättningen framför allt de ekonomiska och administrativa frågorna, som han ägnade sitt intresse, och det torde i första hand ha varit hans skicklighet på dessa områden, som grundade hans framgångar som industriman.

När E. kom till Finspång, befann sig detta traditionsrika bruk i ett påfallande dåligt skick i såväl ekonomiskt som tekniskt hänseende, beroende dels på de sedan länge vikande konjunkturerna för den svenska kanonindustrien, dels på att ägarna under de närmast föregående generationerna i första hand hade ägnat sig åt allmänna värv och hade saknat intresse och förutsättningar för att följa med den revolutionerande utvecklingen inom järnhanteringen under förra hälften av 1800-talet. E. satte genast i gång med ett genomgripande tekniskt och organisatoriskt nydaningsarbete, som inom tjugo år tiodubblade brukets produktion och förde det fram till världsrykte. Detta arbete tog fart särskilt sedan han 1856 hade blivit ensam ägare till Finspång. Genom markförvärv i Risinge samt i Kvillinge, östra Eneby och andra angränsande socknar utvidgade han egendomen avsevärt. Bruket försågs med privat telefonnät, privat telegrafförbindelse med Norrköping, eget gasverk, etc, allt vid en tid då dylika anordningar voro mycket sällsynta i Sverige. Så småningom kom företaget, som blev ett av landets största, att förutom styckebruket omfatta masugnar, Lancashiresmedjor, valsverk, trädestillationsverk, massafabrik, pappersbruk, sågverk, stensliperi, ångkvarnar m. m. Kanontillverbningen förblev dock hela tiden den viktigaste rörelsegrenen. På detta område stod Finspång snart utan nämnvärd inhemsk konkurrens. År 1861 anhöll E. hos Stockholms enskilda bank om ett lån på 1 1/2 million kr. för Finspångs bruk. Detta beviljades ej, men saken ordnades så, att bruket utgav partialförskrivningar mot inteckning i bruket till detta belopp. Banken åtog sig i huvudsak lånets skötsel på detta sätt. E. använde pengarna för nödvändiga nybyggnader och började under senare delen av 1860-talet tillverka stålbandade, pansarbrytande bakladdningskanoner av fransk modell. Dessa kanoner vunno snart internationellt anseende, bl. a. på grund av den oöverträffade kvaliteten hos det tackjärn, av vilket de tillverkades, och exporterades bl. a. till Preussen, Nederländerna, Danmark, Ryssland och Italien.

Den starka utvidgningen av driften vid Finspång medförde ökade krav på bränsleförsörjningen. I sin strävan att bemästra detta problem blev E. en föregångsman även inom skogsvården. Han tillkallade jägmästare, som utomlands hade studerat de senaste framstegen på detta område, och lät under trettio år plantera sammanlagt 27 millioner barr- och lövträdsplantor på Finspångs skogar. Målet, att göra Finspång självförsörjande med bränsle, nådde E. icke, men skogsvården möjliggjorde en ganska omfattande försäljning av timmer och bräder från de egna sågverken. För att underlätta tillförseln av livsmedel till den snabbt växande befolkningen inom egendomen tog E. initiativet till förbättringar inom jordbruket, kreatursskötseln, frukt-, bi- och fiskodlingen.

Ett annat område, där det starka uppsvinget för produktionen vid Finspång nödvändiggjorde och förutsatte omfattande reformer, var transportväsendet. E. anlade redan tidigt en hästbana mellan Fiskeby och Norrköping för transport av malm till bruket och av de färdiga produkterna till Norrköping för vidare befordran delvis på egna kölar. För att få förbindelse med Göteborgs hamn via västra stambanan tog han 1870 initiativet till en järnvägslinje Finspång–Pålsboda, som stod färdig fyra år senare. Förbindelse med östra stambanan uppnåddes 1885, då banan Finspång–Norsholm invigdes. Byggandet av dessa järnvägar finansierades genom aktiebolag, där E. var styrelseordförande och i vilka han dels själv köpte aktier, dels förmådde bl. a. de utefter banorna belägna kommunerna att teckna sådana.

Sina underlydande, på 1880-talet uppgående till mer än 5 000 personer, regerade E. i strängt patriarkalisk anda. Han ägnade stort intresse åt deras sociala omvårdnad, genomdrev bl. a. byggandet av Finspångs lasarett och bekostade själv ett ålderdomshem i Risinge socken. I likhet med övriga medlemmar av sin släkt intresserade han sig livligt för folkundervisningen och gav redan 1858 den sedermera riksbekante Anders Berg (se denne) i uppdrag att organisera folkskoleväsendet i Risinge socken efter moderna pedagogiska principer. Bruksskolan i Finspång betraktades snart som en mönsterskola. År 1874 donerade E. 50 000 kr. till uppförandet av den ännu kvarstående Ekmanska skolan i Finspång. Slottet lät han mycket pietetsfullt iståndsätta. Den De Geerska boksamlingen ökades väsentligt, bl. a. med från (E. 5) och svärfader, överintendenten F. A. von Schéele, ärvda böcker. Efter E:s död inköptes det till över 30 000 volymer uppgående biblioteket 1904 av Norrköpings stad och förenades senare med Norrköpings stadsbibliotek. På Finspång förde E. ett magnifikt och gästfritt hus.

Som mångårig ordförande i landstinget spelade E. även politiskt en ledande roll i Östergötland. Sin viktigaste politiska insats gjorde han emellertid som riksdagsman. Såsom ledamot av borgarståndet kritiserade han bl. a. i én uppmärksammad och för framtiden betydelsefull motion 1842 års folkskolestadga, varvid han tog fasta på erfarenheterna från Anders Bergs reformarbete vid bruksskolan i Finspång. Som ledamot av första kammaren i tjugosex år, varav fem som ordförande i statsutskottet, spelade han en av de mest framträdande rollerna i debatterna kring de stora tvistefrågorna under denna period: försvarsfrågan, grundskattefrågan och tullfrågan. Ideologiskt hörde han närmast hemma bland liberalerna. I diskussionerna kring tullfrågan uppträdde han som ivrig frihandelsvän, vilket förorsakade honom heta duster icke endast med motståndarna i riksdagen utan även med hans valmän i Östergötland. Som varm anhängare av den Gripenstedtska handelspolitiken samarbetade han under tvåkammarriksdagens första år med A. O. Wallenberg, D. A. G. Bildt och andra representanter för affärsvärlden och den liberala byråkratien. Det stora inflytande, som denna grupp ansågs utöva vid utskottsvalen, bidrog till uppkomsten av lantmannapartiet i andra kammaren. E. anslöt sig emellertid icke till det av såväl liberala som konservativa element sammansatta majoritetsparti i första kammaren, som trädde i skarp motsättning till lantmannapartiet. Han framträdde i stället tillsammans med friherre J. E. Stjernblad som ledare för det s. k. skånska partiet, vilket i vissa avseenden stod lantmannapartiet nära och även inneslöt rent lantmannapartistiska element. E. och Stjernblad togo 1873 initiativet till den s. k. kompromissen, varigenom den av förstakammarmajoriteten önskade försvarsreformen på ett för framtiden avgörande sätt sammankopplades med den av lantmannapartiet eftersträvade avvecklingen av grundskatterna. E:s ställningstagande på denna punkt torde bl. a. böra ses mot bakgrund av hans dubbla egenskap av godsägare och vapenleverantör. Av stor betydelse var, att han lyckades vinna Louis De Geer för sin ståndpunkt. Kompromissen väckte emellertid starkt missnöje, särskilt i första kammaren, där De Geer, Stjernblad och E. kallades »godtrogenheten», »lättsinnet» och »listen». Förstakammarmajoritetens konstant negativa inställning till E. medförde, att De Geer i fortsättningen undvek närmare samarbete med denne. Därtill kom, att han personligen blev illa berörd av E:s »övermodiga och kassanta sätt» samt av intrycket, att strävan efter statsrådsvärdigheten hade blivit ett självändamål för denne. Därmed korsades E:s och Stjernblads planer på att få De Geer till ledare för skånska partiet och att därigenom föra detta fram till regeringsställning. E. blev emellertid vid flera tillfällen under 1870-talet erbjuden att som representant för »skåningarna» ingå som finansminister i ministärer under De Geer och Arvid Posse, men avböjde. När regeringen 1883 framlade ett förslag till lösning i kompromissens anda av försvars- och grundskattefrågorna, levererade E. en skarp kritik av detta, som han ansåg innehålla ett alltför svagt försvarsvederlag för avskrivningen av grundskatterna. Denna kritik bidrog på ett avgörande sätt till att förslaget föll och därmed till ministären Posses avgång. E. erbjöds då att bilda regering men tackade nej.

Till detta avböjande torde ha bidragit, att grundvalarna för E:s ekonomiska ställning sedan någon tid höllo på att försvagas. Såsom redan nämnts stod Finspång vid mitten av 1860-talet på toppen av tidens tekniska utveckling. Artilleritekniken låg emellertid i stöpsleven, och redan vid 1860-talets slut började konkurrensen från Alfred Krupps stålkanoner bli märkbar. När svenska staten 1879 placerade en betydande kanonbeställning hos Krupp, stod det klart, att Finspångs framtid som kanonindustri var allvarligt hotad. Samtidigt började även en inhemsk konkurrent göra sig gällande, nämligen Bofors, där man vid slutet av 1870-talet lyckades framställa kanonstål, som kunde mäta sig med det Kruppska. Med hänsyn till den rådande ekonomiska krisen, som bl. a. tog sig uttryck i en kraftig kreditåtstramning, tvekade E. inför de experiment och nyanläggningar, som måste föregå produktion av kanonstål vid Finspång. Han synes även på ett ödesdigert sätt ha underskattat stålets överlägsenhet över tackjärnet som material till kanoner. När det gällde att möta konkurrensen från Bofors, förlitade han sig i första hand dels på sitt personliga anseende bland de styrande och på Finspångs namnkunnighet, dels på det faktum, att kanonerna av Boforsstål av tekniska skäl måste färdigställas vid Finspång. Under hänvisning bl. a. till att marknaden knappast förmådde bära två svenska kanonbruk, sökte lian förskaffa sig ett tioårigt monopol på kanonleveranser till svenska staten. Bofors motdrag blev att bygga egen kanonverkstad. Striden mellan de båda företagen väckte stort uppseende, i synnerhet som den tvingade olika statliga myndigheter till ställningstagande, och bilades först 1884 efter påtryckningar bl. a. från regeringshåll. Samtidigt såg sig E. föranlåten att bredda den ekonomiska basen för sitt företag genom att ombilda det till aktiebolag. Överenskommelsen med Bofors innehöll, att de statliga kanonleveranserna skulle delas lika mellan de båda bruken, vilket i praktiken betydde, att Bofors hade tagit hem spelet. Det visade sig snart, att Finspång hade blivit ohjälpligt efter i den tekniska utvecklingen. Härtill hade även bidragit, att Bofors under den långvariga krisen hade erhållit stöd av den stora göteborgsfirman Kjellberg & söner, som ägde aktiemajoriteten i företaget. När Alfred Nobel vid början av 1890-talet stod i begrepp att flytta till Sverige, övervägde han först att förvärva Finspång. I och med att denna affär gick om intet och Nobel i stället 1893–94 övertog Bofors, var Finspångs öde som kanonindustri beseglat.

Samtidigt hotades E:s ekonomiska ställning även från andra håll. Under den långvariga depressionen hade hans kreditsituation gradvis försvagats, bl. a. beroende, förutom av ovan nämnda faktorer, på att investeringarna i järnvägsbyggena hade varit oräntabla. Detta hade föranlett honom att bedriva omfattande kredittransaktioner i a.-b. Strömsbergs bruksegares namn, som han ägde rätt att teckna i egenskap av bolagets prokurist. När Strömsbergsbolagets huvudman, greve Axel Wachtmeister på Kulla Gunnarstorp, 1893 krävde, att E. skulle betala de skulder, som dessa transaktioner åsamkat bolaget, blev E:s situation katastrofal. Den räddades genom medling av presidenten i Kammarrätten Ludvig Annerstedt och genom att E:s bror Johan Jacob (E. 10) och hans kusin Oscar (E. 6) ställde säkerhet för bolagets fordran. Affären hade emellertid väckt ett visst uppseende. E. frånträdde samma år bl. a. riksdagsmannaskapet och insatte sin son Axel (E. 16) som disponent på Finspång. Två år senare nödgades han anställa auktion på en del av Finspångs slotts inventarier. År 1899 lämnade han även posten som styrelseordförande i a.-b. Finspongs styckebruk. Sina sista år tillbragte han på den under Finspång hörande egendomen Fiskeby.

I sin mångsidiga och betydelsefulla verksamhet som affärsman och politiker visade E. stark viljekraft och begåvning särskilt som administratör. Som politiker utmärkte han sig för självständigt ställningstagande och för fasthet och konsekvens, när det gällde att försvara en en gång intagen ståndpunkt. Dessa egenskaper urartade stundom till en viss maktlystnad och oresonlighet, som skaffade honom många vedersakare. Detta fick förödande konsekvenser t. ex. i konflikten med Bofors. E:s motgångar under senare delen av hans bana som industriman måste dock lika väl som hans tidigare stora framgångar ses mot bakgrunden av den snabba föränderlighet i de tekniska och ekonomiska förutsättningarna inom olika verksamhetsgrenar, som utmärkte det industriella genombrottsskedet. Denna labilitet medförde rika expansionsmöjligheter men också påfallande stora risker för djärva och handlingskraftiga storföretagare av E:s typ.

Ett stort antal brev från E. finnas spridda i olika arkiv och bibliotek, i Riksarkivet till F. F. Carlson och A. E. von Rosen i deras respektive brevsamlingar, i K. biblioteket till N. F. Sander och H. Wieselgren, i Uppsala univ.-bibliotek till L. Annerstedt. Vidare finnas brev till brodern J. J. Ekman i Ekman & Co:s arkiv samt till grosshandlaren L. L. Liberg i P. K. Wahlströms brevsamling, Stockholms stadsarkiv,, och till professor Carl Palmstedt i Vetenskapsakademiens bibliotek. Brev från olika brevskrivare till E. ingå i Finspångs bruks arkiv i Vadstena landsarkiv.

Författare

J. M. Fahlström.

Tryckta arbeten

Skogs-ordning för Finspongs gods. Norrköping 1850. (8) s. – Skogsordning för Finspongs gods. Norrköping 1876. 8 s. – Dessutom riksdagsmotioner och anföranden i Borgarståndets protokoll 1859–60 och 1862–63, i Första kammarens protokoll 1867–93 samt i Östergötlands läns landstings protokoll; B. har även som kommittéledamot undertecknat några betänkanden

Källor och litteratur

Göteborgs domkyrkoförs:s födelsebok 1826 i Landsarkivet, Göteborg ; E: s ovannämnda brev och skrifter. – L. De Geer, Minnen, 2 (1892); Ur L. De Geers brevsamling [utg. av G. L. De Geer] (1929); G. Göthe, Tafvel-samlingen på Pinspong (1894); B. Lundstedt, Katalog öfver Finspongs bibliotek (1883) ; E. Thyselius, Förteckning öfver komitébetänkanden 1809–94, 1 (1896); [C F. Wcern,] International Exhibition 1862. Catalogue of works of industry and art, sent from Sweden (1862). – T. Althin, Finsponga bilder (1943); G. Anrep, Svenska slägtboken, 1:3 (1875); J. Bratt, Carl Ekman (Minnenas bok, 1916) ; S. Brisman, Sveriges affärsbanker, [2]. Utvecklingstiden (1934), s. 86; Chalmers tekniska institut. Matrikel 1829–1929. Av G. Bodman (1929); L. Dalgren, Karlskoga historia (1936); Carl Edvard Ekman. [Nekrolog] (Hvar 8 dag 3/4 1904); Arvid Ericsson, Lesjöfors aktiebolag 1867–1917 (1917); E. F. Heckscher, Till belysning av järnvägarnas betydelse för Sveriges ekonomiska utveckling (1907); Å. Holmberg, Sverige och den ekonomiska skandinavismen vid 1860-talets början (Stud. tillägn. Curt Weibull, 1946); Ellen Key, Minnen av och om Emil Key, 1–3 (1915–17); M. Lagerberg, Göteborgare, 2 (1914); A. Lilienberg, Statens ställning till järnvägarna i Sverige (1923); V. Millqvist, Svenska riksdagens borgarstånd 1719–1866 (1911); P. v. Möller, 1867 års första kammare (1875); H. Osbornson, Carl Ekman och Finspång (Norrköpings tidningar 23 och 30 okt. samt 6 nov. 1948) ; T. Petré, Ministären Themptander (1945) ; A. Ridderstad, Histor., geograf, och statist, lexikon öfver Östergötland, 1–2 (1875–80); P. Sondén, Hugo Tamm (1925); B. Steckzén, Bofors. En kanonindustris historia (1946); R. Steffen, Sidor av en samtida (1947), s. 45 ff.; Sveriges historia t. våra dagar, 12–13 (1923–25) ; E. Thermsenius, Lantmannapartiet (1928); R. Törnebladh, Riksdagsminnen (1913); O. Walde, De svenska bibliotekens historia (Svend Dahls bibliotekshandbok, utg. av S. E. Bring, 2, 1931), s. 218 f.; H. Wieselgren, Bilder och minnen (1889); dens., Carl Edvard Ekman (Svea, 61, 1905; sign. H. W.).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Edvard Ekman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15852, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. M. Fahlström.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15852
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Edvard Ekman, urn:sbl:15852, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. M. Fahlström.), hämtad 2024-04-25.