Meriter

13. Fredrik Gustaf Ekman, son till E. 8, f. 29 aug. 1852 i Stockholm (Skeppsh.), d. 26 febr. 1930 i Göteborg (Domkyrkoförs.). Elev vid Göteborgs realgymnasium 1866–70; studier vid Chalmerska institutet 1870–72; studerade analytisk kemi i Wiesbaden 1873–74; amanuens vid kem. laboratoriet i Uppsala 1877–78; deltog i undersökningen av havsströmmar i Kattegatt, Skagerak och Öresund 1876, i Vetenskapsakademiens s. k. Östersjöexpedition 1877, vinterexpeditioner i Skagerak och Kattegatt 1878 och 1879 (tills. m. O. Pettersson; den första synoptiska hydrografiska vinterexpeditionen för havsforskning); teknisk chef för a.-b. D. Carnegie & Co. i Göteborg 1880–1900; verkst. direktör där 1900 till dess upplösning 1908; fil. hedersdr i Göteborg 19 sept. 1907; direktör för Svenska sockerfabriks a.-b. i Göteborg 1907–30; styr.-led. i Skandinaviska kredit a.-b. 1909, a.-b. Svenska kullagerfabriken, Fastighets a.-b. D. Carnegie & Co., Sjöförsäkrings a.-b. Gauthiod, a.-b. Bofors, a.-b. Bofors Nobelkrut m. fl. Led. av styr. för sjukhuset i Majorna, av styr. för Majornas elementarläroverk för flickor, av styr. för Renströmska bad- och tvättanstalten i Majorna 1893–97; medl. av Svenska hydrografisk-biologiska kommissionen 1894; led. av Göteborgs hälsovårdsnämnd 1897–1900, av Göteborgs allm. folkskolestyr. 1898, av Göteborgs stadsfullmäktige 1899–1910, av Göteborgs högskolas styr. 1901–30; led. av Internationella rådet för havsforskning 1902, av styr. för Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt 1918, av styr. för Sveriges industriförbund. Donator. Letterstedtska guldmedaljen 1892; RVO 1900; LVVS s. å.; RDDO 1905; RNO 1906; KVO2kl 1914; LIVA 1919; KNO2kl 1920; HedLIVA 1921; KVO1kl 1922; LVA 1926; LFS 1929.

G. 4 jan. 1885 i Växjö m. Gerda Elisabeth Gödecke, f. 19 nov. 1861 i Norrköping, d. 1 sept. 1927 på Råda, Råda sn (Göt. o. B.), dotter av disponenten August Gödecke och Anna Fredrika Bohlin.

Biografi

Vid späd ålder angreps Gustaf E. av sjukdom, vilken följde honom under uppväxtåren. Han fick sin kropp mycket missbildad, hans ena ben var illa åtgånget, hans bål var hoptryckt. Han måste hela livet ha lidit av sin vanförhet. Trots att han måste använda kryckor sökte han under uppväxtåren föra ett härdande liv. Han genomgick Chalmers tekniska läroanstalt och fick därefter, 1873, studieplats hos Fresenius i Wiesbaden. Samtidigt förbättrades hans hälsa och under resten av sitt liv var han ej sjuklig, tvärtom en oöm och härdad man. I Wiesbaden ersatte han först den ena och sedan den andra kryckan med käpp. Slutligen lärde han sig gå med endast en käpp. Sin deformerade kropp ville han ej låtsas om, och han uppträdde som om han ej ens varit medveten om sina lyten. Återkommen till Sverige 1874, fortsatte han sina studier hos Cleve i Uppsala. Här blev han inom kort amanuens på kemiska laboratoriet, där han, tillsammans med Otto Pettersson, som även studerat hos Fresenius, undervisade i analys till 1878. Under denna tid utförde han och Pettersson tillsammans en undersökning över selens då mycket omtvistade atomvikt, ett arbete till vilket senare ofta hänvisats i den kemiska lärobokslitteraturen.

Under Uppsalatiden greps E. av forskningens tjusning. Han förblev hela sitt liv en vetenskapsidkare, ehuru hans dagliga arbete måste ägnas andra intressen. Hans stora kärlek blev havets utforskande. Han kom även att väsentligt främja denna forskningsgren. Hans vetenskapliga intressen voro emellertid förbundna med sinne för den praktiska nyttan och vad som ekonomiskt kunde vara av betydelse.

Den som närmast kom att väcka E:s intresse för havsforskningen synes ha varit docenten A. V. Cronander i Uppsala. Tillsammans med honom företog E. sommaren och hösten 1876 med blygsamma medel undersökningar över salthalt och temperatur samt strömningar i Skagerak och södra Östersjön. Året därpå deltogo båda i den stora av F. L. Ekman (E. 12) ledda expeditionen för undersökning av de Sverige omgivande haven. I jan. 1878 fick E. tillfälle att ensam utföra en undersökning över de hydrografiska förhållandena i bohuslänska skärgården såväl före som efter sillens insteg, för att utreda ett tänkbart sammanhang mellan dessa företeelser. Sillen hade då i 70 år varit borta från Bohusskärgården. Resultaten publicerades 1880. Observationerna voro de första vinterobservationer, som gjordes i svenska hav. Resultaten blevo helt nya och gåvo viktiga uppslag. E. fann, att sillstimmen följde med ett visst vattenslag av viss salthalt och temperatur, det senare så mycket omtalade »norska bankvattnet», vilket inkom från »Norska rännan» vintertiden. När detta sedan undanträngdes av det s. k. Baltiska vattnet från Östersjön försvann sillen. Han fann vidare under den hårda vintern 1878–79, att havsisen uppkom helt plötsligt ur djupet som runda skivor, »tallriksis», så att havet på en vinternatt kunde fyllas med issörja. Han påvisade att denna is hade bildats i ett mellanskikt på c:a 8 m. djup, därigenom att ett färskare vattenlager från Östersjön med fryspunkt t. ex. – 0,5° C hade flödat fram över ett saltare lager, som var genomkylt till närheten av sin fryspunkt, t. ex. – 1° C. I beröringspunkten hade då isbildning inträffat och isen flutit upp till havsytan. Resultaten ha senare blivit ytterligare bekräftade genom fortsatta undersökningar av E. och Otto Pettersson. Dessa E:s upptäckter ha varit av utomordentligt stor betydelse.

Samarbetet mellan E. och Pettersson fortgick sedan oavbrutet i fyrtio år. Arbetet var alltid gemensamt, varvid dock Pettersson i regel bearbetat och redigerat resultaten. Detta berodde på att E. måste ägna sitt dagliga arbete åt andra ting.

Ett resultat var även, att 1894 kunde bildas Svenska hydrografiskbiologiska kommissionen, vars första ledamöter voro bl. a. E. och Pettersson. År 1898 hemställde Pettersson och E., att konung Oscar II behagade taga initiativet till internationell havsforskning, vilket resulterade i Internationella rådet för havsforskning, i vilket E. blev en ledande och högt värderad medlem. Han donerade även 1914 100 000 kr. till Göteborgs högskola för inrättandet av en oceanografisk institution där och stadigvarande undervisning i ämnet oceanografi.

År 1880 emottog Gustaf E. anbud av firman D. Carnegie & Co., där hans farbror Oscar E. (E. 6) var chef och hans fader Emil E. (E. 8) en av de två direktörerna under Oscar (den andre var 1871–99 Henning Frisell), att träda i firmans tjänst som dess tekniske chef och återflyttade då till Göteborg. Då E. vid den tiden ej såg möjlighet till fortsatt hydrografiskt arbete på grund av de stora penningresurser en dylik verksamhet fordrar, antog han anbudet. För tio år framåt avbröt E. nu sitt deltagande i havsforskningen och var även senare mången gång hindrad att medarbeta i expeditionerna. Fanns det någon möjlighet att vara med, försummade han dock aldrig ett sådant tillfälle. Därvid var han en högst aktiv medarbetare, som ej skydde även för andra ansträngande och tröttande mätnings- och observationsarbeten. Han förblev också en intresserad och framgångsrik konstruktör av mätinstrument för hydrografiskt forskningsarbete.

Gustaf E:s inträde i det Carnegieska bolaget blev av största betydelse för detta på två olika sätt. I första hand gällde det härvidlag självfallet tekniken. Det Carnegieska sockerbruket hade tidigare haft sin drift skött av verkmästare; ingen av de ledande personligheterna var tekniker. Detta hade medfört, att företaget ej kunnat följa med i den utveckling, som försiggått i andra länder. Ett vittomfattande och mångårigt utvecklingsarbete, innebärande såväl industriell som ekonomisk verksamhet, blev därför det varåt E. måste ägna hela sin kraft. Produktionen per arbetare och år var, då E. började, 4,5 ton men steg under hans ledning slutligen till 200. Då en högt utbildad raffineringsteknik redan fanns i utlandet, gällde det för E. att söka upp det bästa i maskiner och metoder och kombinera detta på förmånligaste sätt för de svenska förhållandena. Därvid var även att taga hänsyn till, att raffineringen successivt i stor utsträckning övergick från rörsocker till betsocker. Utvecklingen gick så snabbt, att två år efter E:s tillträde inga av de gamla anordningarna funnos kvar i fabriken. Man har även anledning förmoda, att det var E:s modernisering vid Carnegies som blev impulsen till hela den svenska sockerindustriens modernisering.

Men icke blott tekniskt, utan också affärsmässigt kom Gustaf E. tidigt att betyda mycket för Carnegie & Co. Förutsättningarna härför ha antytts i Oscar E:s (E. 6) biografi ovan (s. 78). Den snabba utvecklingen i Skåne med dess sockerbetsodling medförde allt starkare intressen i dessa trakter också för Göteborgsfirman. När lundasockerbolaget bildats 1884, lät Oscar E. höja Carnegies aktieteckning från 10 000 till 150 000, vilket belyser utvecklingen. Det var emellertid Gustaf E., som tog initiativet till bildande av Trälleborgs sockerfabriks aktiebolag 1887. Han ledde uppförandet av dess fabrik, färdig hösten 1888. Då sockerfabriken i Jordberga började, intresserade sig jämte C. G. Stjernswärd tre raffinaderier i företaget, nämligen Malmö, Landskrona och Carnegies, och de tre senare tecknade vid konstituerande bolagsstämma jan. 1890 100 000 kr. var; Gustaf E. ingick i styrelsen. När en råsockerfabrik anlades i Hököpinge 1891 med L. Frænckel som en av huvudintressenterna, övertog Carnegies 500 aktier (100 000 kr.), varjämte Oscar och Gustaf E. tecknade 50 000 kr. vardera, d. v. s. 250 aktier var. År 1895 ägde Carnegies 1 275 aktier där, Oscar E. 250 och Gustaf E. 250 samt Frænckel 574, d. v. s. majoriteten låg förankrad hos de Carnegieska intressena. Även här ingick Gustaf E. i styrelsen redan från början. Emellertid började överproduktion hota på sockermarknaden, vissa bolag fingo avveckla, och när representanter för raffinaderierna möttes i Göteborg 27–28 juni 1894, var det Carl Tranchell, som uppgjorde förslag till fastare sammanslutning mellan dessa. Striden kom naturligtvis att stå om, vilka råsockerkvantiteter varje raffinaderi skulle få. Slutet blev, att Hälsingborgsbolaget vägrade deltaga, varigenom ringbildningen bröts; på betriksdagen i Malmö 13–14 aug. 1894 konstaterades detta öppet av hälsingborgarna konsul P. Olsson och M. Sommelius, vilka biträddes av J. Lachmann. Av de företag, vari Carnegies voro direkt intresserade, ingick Jordbergafabriken jämte fabrikerna i Staffanstorp, Örtofta och Kävlinge i en särskild försäljningsorganisation (syndikatet). Carnegies visade 1895, att de önskade fria händer i frågorna om betareal och betpris. I det 1897 bildade Sockerfabriksaktiebolaget Union ingick E. i ledningen jämte bl. a. Tranchell och Sommelius, varjämte Carnegies övertogo ett stort aktiebelopp. Genom Henning Frisells död 1899 och Emil E: s i febr. 1900 blev det nödvändigt att helt nyrekrytera affärsledningen – Oscar E. var ju vid sekelskiftet 87 år. Nu markerades därför också Gustaf E:s även kommersiella ställning genom att han 1900 blev bolagets ene verkställande direktör. Den andre blev Henning Frisells son, den framstående affärsmannen Erik Frisell, vilken 1899 ingått som kontorschef i firman. Det var således E. och Erik Frisell, som nu tillsammans stodo för Carnegiebolagets åtgöranden.

De skarpaste brytningarna på sockerområdet orsakades från 1890-talets slut av J. Lachmanns icke minst av Carnegies illa sedda framgångar och utvidgningstendenser. Också blev det Carnegies, som ledde motståndet mot honom, medan Tranchell intog en mera medlande hållning. Då Lachmann vägrade att försälja sitt företag till något konsortium, där Carnegies kunde tänkas medverka, fingerade L. Frænckel förhandlingar med utlandet och lyckades, hänvisande till ett fiktivt hamburgkonsortium, köpa ut Lachmann 21 febr. 1902. Omedelbart därpå sammanträdde styrelsen i Union, där Gustaf E. ju satt med, och övertog kontraktet mellan Frænckel och Lachmann, varvid bolagets aktiekapital höjdes. De största aktieposterna togo Carnegies samt Landskrona- och Hälsingborgsbolagen med 2 540 aktier var. Samarbetet mellan Carl Tranchell samt Carnegies män, E. och Erik Frisell, var gott. Gustaf E:s »livliga intellekt, sega målmedvetenhet och betydande förhandlingsskicklighet satte djupa spår ej blott i de företag, som stodo direkt under hans ledning, utan också i det stora samlings- och organisationsarbetet» (G. Olsson). År 1903 deltog E. i inköpet av Östgötaraffinaderiet Gripen, vars majoritet övergick till sockerringen. Slutligen ledde alla konsolideringarna fram till bildandet av Svenska sockerfabriksaktiebolaget, med aktiekapital av 135 millioner kr., på Grand Hotel i Stockholm den 10 aug. 1907. Det var självfallet, att Gustaf E. inträdde i bolagets styrelse; till ordf. och verkst. direktör utsågs Tranchell. Som styrelseledamot kvarstod E. till sin död, var nov. 1916–nov. 1917 ordförande samt 1907–30 direktör för Göteborgsfabriken, som bolaget övertagit. I samband därmed upplöstes det gamla Carnegiebolaget och fördelades på Porterbryggeri a.-b. D. Carnegie & Co. samt Fastighets a.-b. D. Carnegie & Co., av vilka det senare alltjämt består som ett familjebolag.

I egenskap av framgångsrik industriman blev E. anlitad även i styrelsen för en mångfald andra företag. Också för det kommunala livet togs hans förmåga i anspråk. I Högskolans styrelse var han en högt uppskattad medlem, och högskolans ungdom hade i honom en intresserad, givmild och faderlig vän. Han blev högskolans förste hedersdoktor. I Göteborgs Kungl. Vetenskaps- och Vitterhetssamhälle var han medlem. Då Ingeniörsvetenskapsakademien instiftades år 1919, var E. en av de K. Maj:t kallade första fyrtio ledamöterna, och akademien valde honom till sin förste preses. År 1926 invaldes han även i Vetenskapsakademien. Redan 1892 hade denna akademi tilldelat honom sin Letterstedtska guldmedalj för hans vetenskapliga arbeten.

E. hade en stor förmåga att vara samman med människor. Vid Carnegies sökte han bibehålla ett patriarkaliskt system, vilket han ansåg vara det enda riktiga inom industrien. Detta ställde emellertid ökade krav på ledarens arbete. När t. ex. hustrurna kommo i gräl i fabrikens bostadshus, då var det E. som blev efterskickad för att åter stifta fred. Han kunde umgås med människor av alla slag, endast den personliga dugligheten utgjorde för honom måttstocken för människors värdesättning. Därför var han högt skattad av sina arbetare.

E. var väl ej någon idéernas man. Men efter prövning tog han gärna upp andras idéer, då de syntes honom kunna bli fruktbärande. Han hörde till dessa sällsynta människor vilka äro på en gång vetenskapligt och affärsmässigt intresserade och som hinna utöva dessa båda verksamheter samtidigt. Oftast hade han framgång, stundom motgång, i senare fallet med betydande egna uppoffringar och förluster. Han opponerade gärna för att på så sätt finna sanningen. Inför sig själv förblev han därvid, trots sin självrådighet, ödmjuk. I sin eljest omusikaliska släktgren var Gustaf E. musikalisk och särskilt intresserad av att höra orkestermusik. Han var även mycket road av segling. Personligen saknade E. icke drag av utpräglad originalitet.

E:s maka (sedan 1885) Gerda Gödecke var en kvinna med sociala intressen, som på ett klokt sätt tog hand om det till Carnegieföretagen hörande folket, varvid hon särskilt utmärkte sig genom sin godhet. E. hade ett kultiverat hem, fritt från den stelhet och formalitet som givit Göteborg rykte om sig att vara en tråkig stad, och såg alltid gärna gäster hemma. År 1900 inköpte han såsom sommarhem säteriet Råda i Råda sn utanför Göteborg. Denne vitale och spänstige krympling hade ett par intelligenta och vakna blå ögon under en hög panna. Deras till synes hårda glans härrörde från hans aktivitet, viljestyrka och energi. De som kände honom visste, att han var vänfast och trofast som få.

Författare

E. Hubendick.

Tryckta arbeten

Se bibliografi i VA Årsbok, 1930, s. 365—366.

Källor och litteratur

Skeppsliolms förs:s födelsebok 1835–60 (i förs:s arkiv). – E:s egna skrifter; Handlingar rörande donationer i Göteborg, 5–6 (1916–23). – Chalmers tekniska institut. Matrikel 1820–1929. Av G. Bodman (1929) ; Gustaf Ekman, Göteborgs högskolas förste hedersdoktor (Hvar 8 dag 28 juli 1907; -undert. S. Hn); V. W. Ekman, Dr. Gustaf Ekman (Sv. geografisk årsbok 1930); O. Gertz, Kungl. Fysiografiska sällskapet i Lund 1772–1940 (1940); E. Hubendick, Gustaf Ekman (VA Årsbok, 1930); Inbjudning till... doktorspromotion {vid Göteborgs högskola] (1907); L. A. Jägerskiöld, Gustaf Ekman (Sveriges natur, 21, 1930); Gustaf Olsson, se Sylwan nedan; Otto Pettersson, Gustaf Ekman och havens utforskande (Ymer, 47, 1927); The Boyal Bachelor's club 1769–1944 (1947); C. Skottsberg, Minnestal hållna i Göteborgs K. Vetenskaps- och Vitterhets-samhälle 1928–1932 (Göteb. vetensk.- och vitterh.-samh. handl. Bihang, 50, Bil. 1, 1932); Sv. teknologföreningen 1861–1936, red. av G. Indebetou & E. Hylander, 1 (1937); E. Sylwan & Gustaf Olsson, Den svenska betsockerindustrien, 1 (1932); A.. Wallén, Gustaf Ekman (Ymer, 50, 1930) ; J. Vising, Minnesbilder (19381.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredrik Gustaf Ekman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15862, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Hubendick.), hämtad 2024-04-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15862
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredrik Gustaf Ekman, urn:sbl:15862, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Hubendick.), hämtad 2024-04-17.