Meriter

9. Gustaf Ekman, son till E. 5, f. 26 (ej 29) maj 1804 i Göteborg (Domkyrkoförs.), d. 3 maj 1876 på Långbanshyttan, Färnebo sn (Värml.). Undervisning av privatlärare i hemmet från 8 års ålder; elev vid Göteborgs gymnasium 1818; student i Uppsala 5 okt. 1821; hovrättsex. 3 juni 1823; akademisk bergsex. ht. 1825; auskultant i Bergskollegium 25 april 1825; elev till greve B. B. von Platen vid Göta kanal och Motala verkstad 1825; elev vid Falu bergsskola 1826–27; anställning som elev på Jernkontorets masmästeristat 23 jan. 1827–jan. 1832; utländska resor 1828, 1831, 1833, 1835 och 1840; tf. översmedsmästare vid Jernkontoret 30 mars 1830; förordnades att leda vallonsmidesförsök vid Dormsjö och Söderfors i maj s. å.; smidesdirektör 1 okt. 1833–juni 1836; förvaltare vid Lesjöfors bruk (Ramens sn, Värml.) 1836; bergslagens deputerad i Jernkontoret 1838; delägare i Lesjöfors vid faderns död 1847 och bildade jämte sina bröder Lesjöfors a.-b. 1866; e. o. fullmäktig i Jernkontoret 1856–62; led. av kommittén för undersökning av svenskt järns lämplighet till järnvägsmateriel 1860–63; led. av riksdagens första kammare 1866–67 och av kyrkomötet 1868. LVVS 1831; LVA 1847; RNO 1850; LLA 1858; KVO 1861; KNO1kl 1873; erhöll Jernkontorets stora guldmedalj 1832 och Jernkontorets belöningsjetong i guld 1868.

G. 13 nov. 1836 i Göteborg (Domkyrkoförs.) m. sin kusin Carolina (Lina) Lovisa Wahlberg, f. 16 juli 1805 på Lagklarebäck, Fässbergs sn (nu Mölndal) (Göt. o. B.), d. 24 juli 1882 i Torrskogs sn (Älvsb.), dotter av grosshandlaren i Göteborg Nils Fredrik Wahlberg och Anna Margaretha Ekman.

Biografi

Vid den tid, då E. stod i sin mannaålders fulla kraft genomgick den svenska järnhanteringen en allvarlig kris, beroende på flera samverkande omständigheter. Den ökade efterfrågan på järn och stål, som var en följd av en rad nya uppfinningar och konstruktioner under 1700-talets slut, framtvingade särskilt i England nya metallurgiska metoder, vilket allt sammantaget medförde den under 1800-talets första hälft kraftiga industriella expansionen. Sveriges hegemoni som det främsta landet för järn- och ståltillverkning var bruten, och om landets järnhantering icke genomgick en teknisk och organisatorisk förnyelse, skulle svenskt järn helt ha förlorat sin plats på världsmarknaden. Även ordinärt svenskt järn blev delaktigt av den ökade efterfrågan i England. För att i längden i någon mån kunna stå sig i konkurrensen måste emellertid Sverige åstadkomma en kraftig kvalitetsförhöjning av det svenska järnet och ävenledes genom nya metoder nedbringa tillverkningskostnaderna samt öka produktionen. Ingen såg detta klarare än E., och han visade sig även äga de kunskaper, den erfarenhet och den rätta blick för bristerna i de svenska metoderna och för de medel, som behövdes för att kunna rycka upp den svenska järnhanteringen.

År 1828 gjorde E. sin första utländska resa för att studera järnverk, och när han återkom 1829, började han arbetet med den svenska tackjärntillverkningens och de svenska smidesmetodernas förbättring. De viktigaste förändringar, som ägt rum i England, voro dels införandet av puddlingsmetoden, genom vilken av i kokseldade masugnar blåst tackjärn kunde med stenkol framställas ett billigt ämnesjärn, dels användandet av spårvalsverk, som möjliggjorde storproduktion av stångjärn och finjärn på ett snabbare och därmed billigare sätt än vid utsmidning under vattenhjulsdrivna hammare. Därtill kom att ångmaskinen började införas i järnverkens drift.

I Sverige voro många fackmän övertygade om nödvändigheten av en övergång till valsning för att öka och förbilliga produktionen. Man var endast oense om valsningens inflytande på järnets kvalitet. E. var emellertid övertygad om att järnets kvalitet skulle väsentligt förbättras genom valsningen, om järnet dessförinnan bibringades god vällhetta. Han är med andra ord den förste svenske metallurg, som insåg vällningens och vällningstemperaturens inflytande och medverkan till ökad täthet hos järnet. En god vällugn för inhemskt bränsle var således villkoret för svensk valsverksdrift. Vid Ulverstone i Lancashire fann E. den metod för framställning av stångjärn medelst färskning i träkolshärd, som han sedan införde i Sverige under namn av lancashiresmide. E: s stora mål var införande av en kombination av denna metod med valsning i spårvalsverk för stångjärnstillverkning. För att detta skulle gå, erfordrades en lämplig vällugn. Det skulle taga E. tretton år att konstruera en sådan ugn, och först när hans koltornsvällugn var färdig 1843, kan man säga att lancashire-metoden i sin fullständiga form möjliggjorts i vårt land.

Det tog emellertid lång tid att inarbeta de nya metoderna i Sverige. En av anledningarna härtill var, att arbetarna, som voro vana vid den sedan länge använda tysksmidesmetoden och andra smidesförfaranden, hade svårt att tillämpa det nya arbetssättet. Andra hinder voro Sveriges dåliga skogshushållning samt den gamla bergslagstiftningen. Det konservativa privilegiesystemet för smidesrättigheter hindrade nämligen den nödvändiga expansionen vid de olika järnbruken, ökningen av järnets konkurrenskraft var således ett mycket sammansatt problem.

Det har ofta gjorts gällande, att C. Fr. Wærn på Bäckefors var den, som införde lancashiremetoden i Sverige. Detta är en slutledning, som dragits ur den oriktiga föreställningen, att det vid Bäckefors under namn av lancashiresmide 1829 införda nya smidessättet var detsamma, som bedrevs i Lancashire. Det är emellertid klarlagt, att den metod Wærn införde vid Bäckefors var det sydwalesiska s. k. lancashire-smidet och ej det i Lancashire bedrivna, av E. till Sverige införda smidessättet. Ett ivrigt samarbete ägde dock rum mellan E. och Wærn för att åstadkomma en kvalitativ förbättring av järnet, och E. fick dessutom låna ett par smeder från England, vilka Wærn flyttat över till Bäckefors för att lära svenska smeder handgreppen vid de engelska härdarna. Detta underlättade hans instruktionsverksamhet. Sin andra resa till England 1831 företog han för övrigt huvudsakligen för att närmare studera metoderna och handgreppen vid härdarna.

E. har gjort mycket för skogshushållningen i vårt land. Hans insatser härvidlag bestå i att han sökt spara på skogsprodukterna genom nedbringande av träkolsförbrukningen, vilket lyckades framför allt genom E:s konstruktion av en gasvällugn. Även genom införande av slutna härdar och utnyttjande av de från härdarna avgående gasernas värme åstadkoms en väsentlig bränslebesparing. För att öka skogsavkastningen började E. vid mitten av 1830-talet med kulturförsök på skog. Bränslebesparing och god skogsvård voro också nödvändiga för den produktionsökning, som E:s tekniska nydaningar krävde. På tio år femdubblades smidesrätten vid Lesjöfors. Hans verksamhet för att trygga bränsleförsörjningen har också, liksom hans nya metoder, haft den största betydelse för hela den svenska järnhanteringens omdaning. Genom dessa insatser har han väsentligt bidragit till att skapa förutsättningarna för det gamla privilegiesystemets upphörande. År 1833 företog E. sin tredje resa till England, denna gång för att studera stålbränning och stålmanufaktur. Han koncentrerade sig särskilt på att förbättra det svenska brännstålet för att få upp det till samma kvalitet som det engelska. Då han 1835 på nytt for över, hämtade han en engelsk stålbrännare och en engelsk filsmed med sig till Sverige. Filsmeden anställdes vid Lesjöfors, och den blygsamma filtillverkning, som då kom igång där, grundade den stålmanufaktur, som senare gjort bruket berömt.

E. har även konstruerat en blåsmaskin (1832) och en mumblingshammare för Bäckefors samma år. Han gjorde också en varmapparat, som uppsattes vid en tyskhärd vid Forsbacka 1833 och en annan vid Dalkarlsjöhyttans masugn. Båda eldades till en början med ved, men Forsbackaapparaten ändrades snart, så att den erhöll sitt värme från härdgaserna. Troligtvis var detta första gången de blivit använda på detta sätt, ty när E. sedan tilldelades Brukssocietetens belöningsjetong i guld motiverades detta med »det av honom uppfunna sättet att tillgodogöra det vid metallurgiska processer bortgående värmet».

Som uppfinnare var E. ingen djärv experimentator utan prövade sig lugnt och försiktigt fram med tillämpande av egna och andras tidigare gjorda erfarenheter. Hans skarpsynthet och iakttagelseförmåga voro honom härvidlag till stor hjälp. Hans grundliga och samvetsgranna sätt att gå tillväga besparade honom många felgrepp och misstag. När han lyckades lösa det segslitna problem, som hans koltornsvällugn utgjorde, fick denna lösning snarare karaktären »av ett lyckat resultat av på egna och andra vetenskapsmäns observationer grundade omsorgsfulla beräkningar, än av en realiserad idé».

Under sina många resor skaffade sig E. imponerande kunskaper, och dessa underhöll och utökade han genom en omfattande korrespondens med utländska teknici, industrimän och vetenskapsmän. Han sökte alltid det bästa sällskap och umgicks gärna i högt bildade familjer, där han fick många vänner. Men han var icke endast mån om att själv vidga sitt vetande utan ville även meddela det åt andra, och detta tog sig uttryck i hans omsorg om och intresse för folkbildningsarbetet.

Vid Lesjöfors, där E. bosatte sig 1836, samt vid Långbanshyttan och Persberg inrättade han folkskolor, som kunde mäta sig med de bästa i landet. Han deltog gärna själv i undervisningen och strävade efter större utrymme på skolschemat åt de naturvetenskapliga ämnena. Han undervisade även själv sina arbetare, och det berättas, att han sällan eller aldrig gav en befallning utan alltid genom logiskt resonemang sökte få sina arbetare att följa hans förslag och idéer. År 1871 utdelade han en liten skrift med titeln: »Välmenande ord till Lesjöfors arbetare», där han inskärpte kunskapernas vikt samt nödvändigheten av att de vilade på sant religiös grund.

Om E. har sagts, att han var en »serviceman» i detta ords bästa betydelse. Liksom han själv alltid gick metodiskt tillväga och prövade sig fram med tillhjälp av andras erfarenheter och vetande, utgjorde det en glädje för honom att se sina egna upptäckter och rön rätt använda och utnyttjade av andra. I Jernkontoret spelade han en stor roll och framstår även där som en av de dominerande personligheterna inom sin tids järnhantering.

E:s insatser ha i viss mån ställts i skuggan genom den stora omvandling av vår järnhantering, söm började med införandet av götstålsprocesserna från 1860-talet och framåt. Under E:s aktiva tid var det redan av trafiktekniska skäl ofrånkomligt, att den svenska järnhanteringen måste fortsätta att i stort bygga på träkol. Därmed är det sagt, att förutsättningarna saknades för en sådan massproduktion, som de nya metoderna skapade. Tillverkningen måste trots all utvidgning av produktionskapaciteten bevara en relativt smådriftsmässig karaktär. Det var inom denna historiskt givna ram E. och hans samtida gjorde sin insats. Den har kallats måhända »det ärorikaste bladet i den svenska järnhanteringens och t. o. m. i Sveriges hela ekonomiska historia» (Heckscher). E. hörde till de främsta bland dem, som gjorde det möjligt för Sverige att ensamt utan stenkolstillgångar bevara en betydelsefull järnhantering efter stenkolsjärnets genombrott. Vad detta betydde för vårt land under hans egen verksammaste tid behöver ej utläggas. Men det bör framhållas, att det jämväl skulle ha inneburit en katastrofal förlust för Sveriges ekonomiska liv, om icke väll järnstillverkningen och exporten av väll järn kunnat hållas i gång under de nya metodernas första utvecklingsperiod. Därtill kommer, att en dyrt förvärvad yrkesskicklighet skulle ha gått förlorad, om den svenska järnhanteringen dukat under för den utländska konkurrensen på 1830- och 1840-talen. Att en sådan utveckling förhindrades var först och främst E:s förtjänst. Det är detta, som gett honom en rangplats bland den svenska bergshanteringens män. För att hedra minnet av en man, som »utövat ett mäktigt inflytande på utvecklingen av Sveriges hela järnindustri» lät Brukssocieteten 1877 prägla en medalj över E. – Brev från E. finnas i Uppsala univ.-bibliotek samt bl. a. till P. F. Wahlberg (11 st. 1832–70) i Vet.-akademiens bibliotek.

Författare

Torsten Althin. Karin Forsberg.

Tryckta arbeten

Se bibliografi i VA Lefnadsteckningar, 2, Sthm 1878–85, s. 153–154, med följande tillägg: Betänkande rörande nordvestra stambanans sträckning mellan Christinehamn och Arvika, afgifvet af de vid Wermlands läns landsting år 1864 tillsatte komitérade. Filipstad 1865. 40 s., 1 karta. (Undert. som kommittéledamot.) Ny uppl. Sthm 1865. – Nordvestra stambanan och dess inflytande på Wermlands Jerntillverkning, skogsskötsel och jordbruk. Filipstad 186o. 16 s. Ny uppl. Sthm 1865. (Sammanhäftad med: [A. Sjögren], Om nordvestra. stambanan genom Wermland.) – Sammanställning af de skäl och motskäl, som bhfvit a omse sidor andragne uti tidningsartiklar och broschyrer, rörande nordvestra stambanans olika sträckningar. Sthm 1866. 4:o. 20 s – Dessutom' smärre meddelanden och diskussionsinlägg i Wermländska bergsmanna-föreningens annaler 1852–75 samt yttranden i Första kammarens protokoll 1867

Källor och litteratur

Källor: Göteborgs domkyrkoförs:s födelsebok 1804, Landsarkivet, Göteborg; dödbok 18S2, pastorsämbetet Ramen; G. Ekmans biografiska anteckningar, KVA. – J. A. Almquist, Bergskollegium och bérgslagsstaterna 1637–1857 (1009); A. Edestam, Dalsländska järnbruk. 3. Gustafsfors bruk (Dalia, 10,1940); G. Ekman, Ur Storforsverkens historia (1921); dens., Gustaf Ekman och järnhanteringen (1942); dens., Gustaf Ekman, svenska järnhanteringens nydanare för 100 år sedan (1944); A. Ericsson, Lesjöfors aktiebolag 1867–1917 (1917); B. Geijer, Den värmländska järnhanteringen i forntid och nutid (En bok om Värmland, 2, 1918); E. F. Heckscher, Svenskt arbete och liv (1941), s. 284; Å. Holmberg, Sverige och den ekonomiska skandinavismen vid 1860-talets början (Studier tillägnade Curt Weibull, s. 195–224, 1946); E. Hubendick, Gasgeneratorn förr och nu (Daedalus 1941) ; G. Indebetou, Bergshögskolans elever under dess första 100-årsperiod (1919); M. Lagerberg, Göteborgare, 2 (1914); G. Lagerström & H. Erickson, Fullmäktige i Jernkontoret 1747–1947 (1947); J. A. Leffler, Lancashiresmidets införande i Sverige (En bergsbok till Carl Sahlin, s. 113–124, 1921); H. V. Millqvist, Svenska riksdagens borgarstånd 1719–1866 (1911); A. Montgomery, Industrialismens genombrott i Sverige (ny uppl. 1947); P. v. Möller, Gustaf Ekman (VA Lefnadsteckningar, Bd 2, 1878–85); dens., 1867 års första kammare (1875) ; G. Retzius, Biografiska anteckningar och minnen, 1–2, (1933–48); S. Rönnow, Bidrag till en svensk technologia numismatica (Dsadaltis 1941) ; M. Rubenson, Fosterländska resebilder. 1. Wermland (1872) ; C. Sahlin, De svenska degelstålsverken (Med hammare och fackla, 4, s. 35–38); C. A. Hj. Sjögren, Gustaf Ekman (nekr. i Wermländska bergsmannaföreningens annaler, s. 3–11,1877, tr. 1878); H. Wieselgren, I gamla dagar och i våra (1900); R. Åkerman, Gustaf Ekman (VA Lefnadsteckningar, Bd 4, 1899–1912).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Ekman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15865, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torsten Althin. Karin Forsberg.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15865
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Ekman, urn:sbl:15865, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torsten Althin. Karin Forsberg.), hämtad 2024-04-23.