Meriter

15. Johan Wilhelm Ekman, son till E. 9, f. 30 maj 1842 på Lesjöfors, Ramens sn (Värml.), d. 12 april 1907 på Hennickehammar, Färnebo sn (Värml.). Elev vid Göteborgs realgymnasium 1853– 54; elev vid Bergsskolan i Filipstad 1855–56; brukselev vid Lesjöfors 1858; studier i utlandet 1859–60; genomgick Teknologiska institutet 1861–64; genomgick metallurgiska kursen vid bergsakademien i Leoben i Steiermark 1865; bergsingenjör vid Lesjöfors 1866; förvaltare vid Långbanshyttan, Färnebo sn (Värml.), 1867 och vid Gustafsfors, Torrskogs sn (Dalsl.), 1869; studieresa till kontinenten och England 1871, till Tyskland 1880 och 1881; disponent för Gustafsfors fabrikers a.-b. 1873–1900; delägare i Gustafsfors och Lesjöfors; led. av styrelsen för Dalslands kanal a.-b. 1874–1907; landstingsman i Värmlands län 1886–87, 1896–99; ägde Hennickehammar i Färnebo sn, bosatt där från 1900.

G. 14 maj 1869 i Filipstad m. Julia Charlotta Wallroth, f. 30 aug. 1843 i Filipstad, d. 30 juni 1924 på egendomen Hastaberget vid Filipstad, dotter av handlanden brukspatron Carl Johan Wallroth och Johanna Catharina Berggren (samt moster till Selma Lagerlöf).

Biografi

Johan E., som skulle komma att höra till cellulosafabrikationens banbrytare i Sverige, utbildades till bergsingenjör. Han genomgick Filipstads bergsskola och Teknologiska institutets fackavdelning för mekanik och kompletterade sina studier med praktik på faderns bruk Lesjöfors samt utomlands, bl. a. vid bergsakademien i Leoben (Steiermark). Sedan han 1869 blivit knuten till Gustafsfors, som innehades av Ekman & Co. i Göteborg och av fadern, gjorde E. detta bruks utveckling till sin livsuppgift.

År 1871 företog E. en resa till kontinenten och England för att studera nya tillverkningsmetoder inom pappersmasseindustrien. Vid sin hemkomst arbetade han för att järnbruksdriften vid Gustafsfors eller vid det under detta lydande bruket Lennartsfors skulle avlösas av en cellulosafabrik med papperstillverkning. Man beslöt sig för att igångsätta en sådan fabrik vid Gustafsfors, och 1873 bildades ett aktiebolag, där E:s farbror Janne E. (E. 10) innehade aktiemajoriteten. Genom engelsmannen G. Fyfe's förmedling inköptes maskiner från England, vilka anlände till Gustafsfors hösten 1873. Installeringen anförtroddes åt Conrad Haeger, som 1873–76 var knuten till Gustafsfors som ingenjör. Fyfe's metod visade sig i längden ohållbar, varför Haeger delvis lade om tillverkningen. År 1877 efterträddes Hæger av ingenjör C. F. Pettersson, som dock ej var så hemmastadd i cellulosafabrikatiorien.

Johan E. grep från denna tid själv mera in i fabrikationens tekniska frågor. Tidigare hade han endast genom andra, främst Hæger, haft förbindelse med övriga cellulosaföretag. E. bröt 1877 denna isolering och besökte bl. a. ingenjör F. E. Morén vid Värmbol samt anläggningarna vid Borkhult, Skärblacka, Vargön, Sörstafors, Holmen och andra pappersbruk. År 1880 studerade han tillverkningen vid Delary-fabriken i Småland och bevistade s. å. de tyska cellulosafabrikanternas möte i Nürnberg. Genom den tyske ingenjören, sedermera professor Ernst Kirchner fick han tillfälle att se åtskilliga fabriker på kontinenten. E. var även intresserad av sulfitcellulosametodens utexperimenterande och företog följande år en resa till Tyskland för att studera A. Mitscherlichs metod.

E. framträdde även själv som konstruktör. Han konstruerade bl. a. en ny sodacellulosakokare, som fabriksledningen kallade »den långa kokaren». Den blev ej använd i större utsträckning, då den visade en del brister, men har kvarlevat som terpentinbehållare. År 1894 började han konstruera en ny smältugn, då han ej var nöjd med de äldre typerna, och i oktober s. å. patenterades för Sverige den Ekmanska smältugnen för soda. E. var även inne på en av de under senare tider mest uppmärksammade vägarna för konstruktion av knutsilar. Patentbyrån gjorde emellertid en del erinringar mot uppfinningen, som kom E. att låta den anstå.

För tillverkningen på Gustafsfors funnos olika utvecklingsvägar. E. kunde antingen söka förkovra pappersmasseproduktionen kvalitativt och kvantitativt eller också förädla cellulosa till papper. E. valde papperet, och detta visade sig i längden fördelaktigt. De tre egenskaper, som främst bidrogo till E:s framgångar i driften av Gustafsfors, voro en alltid vaken blick för vad som inom hans område hände på teknikens fält, ett idogt fullföljande av långt i förväg upplagda riktlinjer samt icke minst stor sparsamhet, då det gällde företagets affärer. – Från ungdomen svag till hälsan och lidande av astma bar Johan E. dock ständigt en stor arbetsbörda. Han hade översyn över den vidlyftiga bruksrörelsen, omfattande sågverk, skogsvård, lantbruk, den gamla brukshandeln samt järnhanteringens avveckling. Så länge fadern levde, stod han i ständig brevkontakt med denne och underställde honom nya projekt och konstruktioner.

E. styrde bruket patriarkaliskt enligt släktens traditioner, och han var en sträng herre, som likväl fordrade mest av sig själv. Den i många avseenden efterblivna befolkningen ägnade han en god omvårdnad och verkade för ökad folkupplysning. Som landstingsman sökte han framför allt förbättra kommunikationerna, främst vägarna på Dal och i västra Värmland samt var under många år ledamot av styrelsen för Dalslands kanal a.-b. Trots sina politiska intressen undanbad han sig riksdagsmannauppdrag såsom alltför tidsödande. Personligen var E. anspråkslös och förtegen, en klok man med vaken blick för nya uppslag och med stillsam ironi.

E. hör till de pionjärer, som säkrade tillvaron för smeder och hyttkarlar vid de dödsdömda gamla järnbruken. I början av 1870-talet grundades tolv cellulosafabriker, av vilka åtta voro efterträdare till järnbruk. På många håll möttes E. av mycket liten förståelse för utbytet av järnet mot cellulosan. För den, som upplevt den senare utvecklingen och den betydelse cellulosa- och pappersindustrien fått, framstår E. som en praktisk uppfinnare samt driftig och framsynt företagsledare.

Författare

Karin Forsberg.

Källor och litteratur

P. A. Hellström, Efterlämnade minnen och anteckningar, H. Lundberg, Minnen och anteckningar från en cellulosaingeniörs verksamhet vid tiden omkring sekelskiftet 1900, D. Ullgren, Bidrag till cellulosaindustriens utvecklingshistoria, J. Ullström, Historik över verksamheten vid Gustavsfors sulfatfabrik och pappersbruk (samtliga i stencil i Sv. pappers- och cellulosaingeniörs-föreningens cellulosahistoriska samling i Tekniska museets arkiv). – Bergsskolans i Filipstad elever 1830–1930, utg. av G. Indebetou (1931); E. Bosceus, Anteckningar om nutidens sv. pappersindustri (Molse chartariss suecanffi, 2, 1923); dens., Två brukspatroner Ekman och cellulosatekniken (Industrihist. skriftserie, utg. av Sv. cellulosa- och trämasseföreningarna, 3, 1945); Cellulosa och papper, utg. av Sv. pappers- och cellulosaingeniörsföreningen (1948); Den svenska cellulosaindustriens utveckling, och nationalekonomiska betydelse. Festskrift utg. av Sv. Cellulosaföreningen (1918); Sv. teknologföreningen 1861–1936. red. av G. Indebetou och E. Hylander, 1 (1937).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Wilhelm Ekman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15875, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karin Forsberg.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15875
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Wilhelm Ekman, urn:sbl:15875, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karin Forsberg.), hämtad 2024-04-25.