Meriter

Gustaf Henning Elmquist, f. 5 dec. 1871 i Eskilstuna, d. 23 aug. 1933 i Stockholm (Nik.). Föräldrar: rektorn Johan Gustaf Theodor Elmquist och Hilda Elisabeth Palmgren. Elev vid realskolan i Eskilstuna 1879, vid Karolinska högre allm. läroverket i Örebro 1885, mogenhetsex. där 22 maj 1889; student vid Uppsala univ. 13 sept. s. å.; fil. kand. där 12 dec. 1891; e. o. amanuens vid Uppsala univ.-bibliotek 22 dec. s. å.–1895; kanslist vid kyrkomötet 1893; fil. lic. i Uppsala 31 jan. 1895; kanslist hos riksdagens första kammare s. å.; notarie hos andra kammaren 1896–97; e. o. tjänsteman vid Kommerskollegiums statistiska avdeln. 31 mars 1896; amanuens där 1 sept. 1897; sekr. i kommittén för Sveriges deltagande i 1900 års världsutställning i Paris 1897 och i dess arbetsutskott s. å.–1902; tf. ledare för det arbetsstatistiska arbetet i Kommerskollegium 25 jan. 1898 (förnyat förordnande 21 febr. 1899 och 29 jan. 1901); notarie vid kyrkomötet 1898, hos första kammaren 1898—1906; stenograf hos Stockholms stadsfullmäktige 1899–1905; student vid Lunds univ. 16 jan. 1900; disp. pro gradu där 17 jan. s. å.; fil. doktor 31 maj s. å.; sekr. i Stockholms yrkesskolekommitté 1901–02; led. av Stockholms arbetsförmedlingskommitté 1902; förste aktuarie i Kommerskollegii avdeln. för arbetsstatistik 14 nov. s. å.; v. ordf. i styr. för Stockholms arbetsförmedling 1905–06; sakkunnig inom Civildep. för utarbetande av förslag till lag om medling i arbetstvister samt till organiserande av den offentliga arbetsförmedlingen i riket 1906; stadsfullmäktig i Stockholm 1906–10; ordf. i förliknings- och skiljedomsnämnden 1906 och 1907; byråchef för Kommerskollegii arbetsstatistiska avdeln. 13 nov. 1908; led. i kommerskollegiikommittén 13 nov. 1908–1913; led. av styr. för Svenska livförsäkringsbolaget 1908, för Stockholms stads statistiska kontor 1909 (v. ordf. från 1912); sakkunnig inom Civildep. för utredning av frågan om inrättande av ett centralt ämbetsverk för sociala ärenden 30 dec. 1911; led. av redaktionskommittén för »Sveriges land och folk» 6 okt. 1912–1915; chef för Socialstyrelsen 18 okt. 1912 (tilltr. 1 jan. 1913) och dess generaldirektör 24 juli 1914 (tilltr. 1 jan. 1915)–1919; led. av bestyrelsen för 1915 års utställning i San Francisco och av dess arbetsutskott 22 aug. 1913; led. av Statens livsmedelskommission 11 aug. 1914–1917; ordf. i Folkhushållningskommissionen 28 sept. 1916–31 dec. 1920, i Sveriges delegation för det skandinaviska varuutbytet 1917–19, i Sveriges delegation för det nordiska och internationella socialpolitiska arbetet 1919–20; ordf. och chef för Arbetsrådet 1 nov. 1919–31 dec. 1921; ordf. i kommittén för Rysslandshjälpen 1920; statsråd och chef för Socialdepartementet 27 okt. 1920–13 okt. 1921; envoyé i Helsingfors 16 dec. 1921–26 sept. 1925; ordf. i delegation för sjöfartsavtal med Finland 1922, för avtal rörande flyttlapparna 1924; landshövding i Örebro län 26 sept. (tilltr. 1 okt.) 1925; ordf. i arbetsfredsdelegationen 1926, i sockerkommissionen s. å.; överståthållare i Stockholm 27 nov. (tilltr. 1 dec.) 1928; ordf. i Sv. trafikförbundet s. å., i direktionen för Gymnastiska centralinstitutet 1930. – RVO 1901; RNO 1907; KNO1kl 1915; KFinlVRO 1918; KDDO1gr. 1920; KNS:tOO1kl s. å.; Iqml 18:e storl. m. kedja s; å.; StkDDO 1921; KmstkNO 1922; StkFinlVRO m br 1924; GV:sJmt 1928; KmstkVO 1932; innehade även ett flertal andra utländska ordnar.

G. 6 april 1898 i Stockholm (Kungsh.) m. Brita Mathilda Boberg, f. 21 dec. 1872 i Eskilstuna, dotter av civilingenjören Erik Theofron Boberg och Ebba Mathilda Bjurberg.

Biografi

Henning E. blev student i Örebro 1889 med högsta betyg och studerade sedan i Uppsala, där han 1895 blev licentiat med bl. a. ämnena historia och statskunskap i examen. Han begynte s. å. sin tjänstgöring som stenograf m. m. hos riksdagen och fick senare liknande uppdrag, också som sekreterare, där, hos Stockholms stadsfullmäktige och en mångfald andra institutioner. Härigenom förskaffade han sig ovanligt goda förutsättningar för att i mer självständig ställning utöva en gagnande och framgångsrik verksamhet i det allmännas tjänst. I Uppsala hade han även börjat studera för juris utr. kandidatexamen samt tenterat nationalekonomi och romersk rätt, men avbröt dessa studier. I stället ingick han 1896 i Kommerskollegium, där han kvarstod i 16 år. Här kom E. i beröring med företeelserna på det område, inom vilket han skulle göra sin förnämsta samhälleliga insats, socialpolitikens. Kommerskollegii statistiska ämbetsuppgifter hade kort förut vidgats till att omfatta jämväl arbetsstatistik, och E. fick omedelbart taga befattning därmed. Snart nog blev han ledare för denna gren av kollegii verksamhet och utarbetade förslag till det framtida ordnandet av arbetsstatistiken. I anslutning till denna verksamhet förvärvade E. sin filosofie doktorsgrad i Lund 1900 med avhandlingen »Arbetsstatistiska studier rörande den svenska tobaksindustrien». Vid denna tid, då industrialiseringen av vårt land hastigt fortskred och arbetarklassens maktställning grundlades, hade E. under sin tjänsteutövning goda tillfällen att lära känna förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. Det gamla patriarkaliska systemet blev utsatt för svåra påfrestningar, och E., som tidigt insåg den oundvikliga utvecklingen hän mot arbetarnas organiserande och arbetsvillkorens bestämmande genom kollektivavtal, fann det vara en angelägen uppgift att, till undgående av förödande strider mellan parterna på arbetsmarknaden, främja åstadkommandet av skäliga dylika avtal genom medling i arbetstvisterna. Redan kort tid efter sekelskiftet erhöll han också sitt första medlingsuppdrag, och ej långt därefter ledde och slutförde han betydelsefulla förhandlingar rörande arbetsvillkoren inom tobaksindustrin samt utarbetade det första riksavtalet med tillhörande förhandlingsordning för denna industri. År 1903 utsågs E. till ordförande i de lokala skiljenämnderna för byggnadsfacken i Stockholm – en nog så påfrestande uppgift – och vidare fick han bl. a. 1905 det mycket vanskliga uppdraget att medla i den då uppkomna stora kommunalarbetskonflikten i nämnda stad, vilket uppdrag resulterade i det första kommunalarbetaravtalet och efterföljdes av liknande uppdrag och avtal beträffande andra orter. Förutom vid nu berörda konflikter medverkade E. till åstadkommande av kollektivavtal för bl. a. verkstadsindustrin och de enskilda järnvägarna.

Ett erkännande av sin sakkunskap i fråga om medling i arbetstvister fick E. 1906, då han av regeringen insattes i den året förut tillsatta kommittén för granskning av ett tidigare för riksdagen framlagt men då icke godtaget lagförslag rörande offentlig medling i arbetstvister, ett förslag som gav upphov åt den s. å. utfärdade lagen i ämnet. Ledningen av denna lags tillämpning anförtroddes åt Kommerskollegium och utövades närmast av dess avdelning för arbetsstatistik, som ju E. förestod sedan rätt länge. E. fick sålunda vara med om att föra lagen ut i livet och hade tillfälle att nära följa den offentliga medlingsverksamheten, men givetvis förhindrade hans nyssnämnda chefskap honom att själv utöva sådan verksamhet. I biläggandet av storstrejken 1909 deltog han sålunda ej direkt. På grund av enskilda uppdrag kvarstod han emellertid några år som förhandlingsledare och skiljedomare inom vissa verksamhetsområden, såsom byggnads-, bryggeri-, typograf- och bokbinderifacken samt den enskilda järnvägsdriften.

Med sitt livliga samhällsintresse och outtröttliga verksamhetsbegär kunde E. dock ej begränsa sin socialpolitiska intressesfär till socialstatistik och medling i arbetstvister. Sålunda arbetade han, såsom förut antytts, på uppdrag av Stockholms stadsfullmäktige med frågan om kommunal arbetsförmedling samt väckte i egenskap av medlem av nämnda kår två motioner rörande bostadsväsendet. I detta ämne höll han även tvenne föredrag 1907.

Kommerskollegium hade också småningom fått såsom ledande myndighet taga befattning med ett ökat antal betydelsefulla socialpolitiska uppgifter angående bl. a. arbetets säkerhet och sundhet, förmedling av arbetsanställning samt sjukkasse- och understödsföreningsväsende. Den allmänpolitiska utvecklingen uppställde jämväl, såsom förut berörts, en mångfald krav på förbättringar i samhällslivet. För E. stod rätt tidigt klart, att för genomförande på tillfredsställande sätt av nödvändiga sociala reformer erfordrades en särskild, på det socialpolitiska området sakkunnig myndighet, dit flertalet mer betydelsefulla ärenden på berörda område kunde sammanföras: Med anledning av vissa riksdagsmotioner tillsatte regeringen 1908 den s. k. kommerskollegiikommittén, som jämte de s. k. departementalkommitterade 1911 avgav förslag till upprättande av en »socialstyrelse», och E., som insatts i den förstnämnda kommittén, torde ha spelat en framträdande roll. Kommittéförslaget godtogs i huvudsak, och E. fick jämte några andra i uppdrag att utarbeta förslag till närmare bestämmelser rörande det nya verkets organisation och arbetssätt. Vid fullgörande av detta uppdrag sökte E. bl. a. på olika sätt åt verket trygga en tillfredsställande kontakt med parterna på arbetsmarknaden och ett visst oberoende av rådande politiska konjunkturer. Han bemödade sig även att tillförsäkra verket en effektiv och för dess ämbetsuppgifter väl avpassad utrustning i statistiskt avseende. Socialstyrelsen trädde i verksamhet vid ingången av år 1913, och dess förste chef blev E.

Länge fick E. emellertid icke ägna sig åt Socialstyrelsens mångskiftande uppgifter. Vid världskrigets utbrott 1914 befanns det snart påkallat, bl. a. för tryggande av tillgången på livsmedel och motverkande av befarad arbetslöshet, att vidtaga extraordinära åtgärder beträffande lagstiftning och statsförvaltning. E. deltog livligt i förberedelserna härför och insattes i den kort tid efter krigsutbrottet upprättade Statens livsmedelskommission. I Folkhushållningskommissionen, som tillsattes 1916 och i viss mån ersatte nyssnämnda kommission men även utrustades med nya maktpåliggande uppgifter, blev E. ordförande. På denna för landets såväl produktion som konsumtion av livsmedel synnerligen viktiga post nedlade E. ett utomordentligt omfattande och intensivt arbete – måhända alltför påfrestande även för en person med E:s starka fysik. De många och för såväl producenter som konsumenter ofta nog mycket kännbara restriktionerna beträffande livsmedlen kunde givetvis icke undgå att väcka missnöje i vida kretsar, och detta missnöje kom begripligtvis att särskilt gå ut över E. Efter krigets slut erkändes dock allmänt, att E. förtjänat tacksamhet för det sätt, varpå han, i vad på honom ankom, lett de statliga åtgärderna för tryggandet av landets livsmedelsförsörjning.

Efter världskrigets slut och när Folkhushållningskommissionens verksamhet väsentligen avvecklats, hade E. givetvis tillfälle att återinträda i sin chefsbefattning för Socialstyrelsen. Han gjorde emellertid ej detta annat än mer tillfälligtvis – sannolikt mycket av hänsyn för sin gamle vän och medarbetare Gunnar Huss, som uppehållit befattningen under E:s ledighet. Mot slutet av år 1919 trädde det nyinrättade Arbetsrådet, för frågor rörande 8-timmarslagens tillämpning, i verksamhet, och såsom chef för detsamma fann E. nya och betydelsefulla arbetsuppgifter på det socialpolitiska området. Sedan rådets verksamhet någorlunda stabiliserats, syntes emellertid E:s intresse för dess något enformiga arbete i viss mån ha minskats. Han torde också 1920 ha med tillfredsställelse antagit erbjudandet att såsom socialminister inträda i den då av landshövdingen frih. Louis De Geer bildade ministären, ehuru han – såsom De Geer meddelat – »ansåg sig själv mindre lämpad för uppdraget på grund av den avoghet, man på många håll hyste» mot honom och andra för deras verksamhet under nödtiden. De Geer skriver, att han för sin del icke fick någon anledning att ångra sitt val.

E:s verksamhet som socialminister kännetecknades ej av några mer betydelsefulla lagstiftningsåtgärder – ett förhållande som torde finna sin förklaring i hans korta funktionstid, ej fullt ett år, i »fredskrisen» och obenägenheten för ytterligare sociallagstiftning nära nog omedelbart efter 8-timmarslagens genomförande.

Liksom vid det näst föregående ombytet av verksamhetsfält lär E. med tillfredsställelse ha hälsat sin hösten 1921 skedda utnämning till Sveriges minister i Finland. Förhållandet mellan de båda länderna var, bl. a. på grund av det sätt varpå Ålandsfrågan avgjorts, vid nämnda tidpunkt mindre gott. E. ansågs med hänsyn till personliga förbindelser och vissa tjänster, som han gjort Finland under sin verksamhet i Folkhushållningskommissionen, ha särskilda förutsättningar att förbättra nämnda förhållande, och han torde även själv ha varit besjälad av en livlig önskan att verka därför. Förutom ett flertal överenskommelser i olika avseenden mellan de båda länderna, bl. a. angående upprättandet av en fast undersöknings- och förlikningsnämnd, vittna åtskilliga företeelser under E:s ministertid i Helsingfors om hans bemödanden att främja samförståndet dem emellan. Bland dylika företeelser må erinras om finske presidentens besök vid det svenska hovet – sedermera återgäldat med ett besök av svenska kungaparet i Helsingfors, besök i Finland av en svensk eskader samt av svenska lantbrukare, sångare, skyttar m. fl. ävensom bildandet av en finsk avdelning av föreningen Norden. Prins Eugen besökte Finland i samband med en utställning av sina konstverk. För åstadkommande av en värdig svensk legationsbyggnad i Helsingfors å den för ändamålet inköpta fastigheten var E. synnerligen verksam – Sverige skulle därmed giva ett uttryck för sin uppskattning av Finland. Nämnas må här även, att E. sökte verka för en bättre förståelse i Sverige av den finskspråkiga befolkningens synpunkter. Av omdömen, som vid E:s frånträdande 1925 av ministerposten i Helsingfors uttalades i den finska pressen ävensom från högsta regeringshåll, framgick, att han i stort sett väl lyckats i sina strävanden att närma de båda folken till varandra. E. torde under sin Finlandstid ha väl vårdat sig om sina i Finland bosatta landsmän. Bl. a. lär han ha livligt medverkat till åstadkommande av en kyrka för rikssvenskarna i Helsingfors.

Sedan E. lämnat Socialstyrelsen samt ordförandeskapet i Folkhushållningskommissionen, hade han emellertid snart åter förordnats till ordförande i några betydelsefulla förlikningskommissioner. Detta fortfor jämväl efter E:s förflyttning som minister till Helsingfors och återkomsten därifrån. Sålunda hemkallades E. från Finland bl. a. för att medla i den stora byggnadskonflikten 1923–24 och den verkstadskonflikt, som hotade vid årsskiftet 1924–25. Ej långt därefter, i februari 1925, blev han anmodad att leda förhandlingarna till avvärjande av den mycket omfattande lockout inom industrin, som Sv. arbetsgivareföreningen proklamerat. Bland senare, mer betydande arbetstvister, som löstes under E:s ledning, kunna nämnas storkonflikten inom stenindustrin 1926 samt konflikter inom pappersmasseindustrin 1928 och pappersindustrin 1930. Nämnas må här slutligen även, att E. sistnämnda år ledde förhandlingarna för åvägabringande av ett nytt riksavtal för kommunalarbetarna.

E. torde kunna sägas ha varit vårt lands ej blott praktiskt taget förste utan även dess förnämste förlikningsman i arbetstvister. Han var banbrytande för medlingsidén och ägde ovanliga personliga förutsättningar för medlingsverksamheten. Från olika håll ha vitsordats hans omfattande insikter och erfarenheter på näringslivets olika områden, hans praktiska förstånd, hans stora människokännedom och förmåga att intuitivt utleta möjligheterna för vinnande av samförstånd, hans övertalningsförmåga samt framför allt hans okuvliga energi och viljestyrka. Han ansågs på sina håll vara en »hård» förlikningsman, som något envetet drev sin egen mening, men han nådde också i regel samförstånd och det på villkor, som med hänsyn till rådande förhållanden oftast kunde anses i skälig mån tillfredsställande för parterna. Hans tillkallande vid särskilt svårartade konflikter betraktades allmänt som en sista utväg, och otvivelaktigt har hans förlikningsverksamhet åt vårt land räddat mycket betydande värden av såväl materiell som immateriell natur.

Från Finland hade E. 1925 återbördats till hemlandet såsom landshövding i Örebro. Han fick där åtaga sig de mångahanda bestyr, som i regel åvila en länschef. Han blev sålunda ordförande i länets hushållningssällskap, naturskydds- och jaktvårdsföreningar samt samfundet Örebro stads- och länsbibliotek och föreningen Örebro läns museum, m. fl. länsinstitutioner. På anordnandet av Örebro läns utställning och lantbruksmöte 1928 nedlade E. ett stort och uppskattat arbete. Sina representativa plikter utövade han med intresse och framgång; i en mångfald invignings- och andra offentliga festligheter deltog han och höll därvid uppmärksammade anföranden. Liksom i Helsingfors fick E. i Örebro tillfälle att lägga i dagen sitt konstintresse vid en omfattande upprustning och utsmyckning av slottet i sistnämnda stad.

E. hann emellertid knappt bli hemmastadd i sitt län, förrän fråga uppstod om hans förflyttning, 1928, till Stockholm för att där bli överståthållare. Det lär också ha varit endast med viss tvekan, som han antog detta erbjudande. Såsom Stockholms stads högste styresman blev E. i ännu högre grad än vad fallet varit i Örebro underkastad representativa förpliktelser. En mångfald sammanslutningar av olika slag kallade honom till ordförande eller hedersledamot, och E. var sådan, att han i allmänhet gjorde sig gällande, var än han kom med. På sin 60-årsdag blev han även föremål för synnerligen omfattande och storartade hyllningar. Fullföljande sina traditioner från Helsingfors och Örebro nedlade han ett intresserat arbete på överståthållarpalatsets förbättrande och förskönande.

E. var, såvitt man av det yttre kunde döma, begåvad med en stark fysik men hade föga benägenhet att spara sina krafter eller vårda sin hälsa. Genom överansträngning under många år – bl. a. till följd av nattvak vid förhandlingar – försvagades småningom hans motståndskraft, och efter några års utövning av överståthållarämbetet började han känna allvarliga symtom till ohälsa. Han avled i sitt hem i Stockholm i augusti 1933.

E:s andliga utrustning nådde i många avseenden betydligt över det genomsnittliga måttet. Ett ovanligt klart förstånd i förening med ett utomordentligt gott minne underlättade hans studier och arbete. Han hade en snabb uppfattning och ett säkert omdöme på såväl det teoretiska som praktiska området. Ett livligt men tillika kritiskt intresse för människor gav honom en omfattande och säker människokännedom. När så härtill kommo en sällsynt stark viljekraft, en outtröttlig verksamhetslust och arbetsförmåga samt en stark ambition, hade E. tydligtvis sällsynt stora förutsättningar för att göra sig gällande och uppnå ledande befattningar på samhällets höjder.

I sitt uppträdande kunde E. ofta förefalla sträv och inbunden, för att ej säga något bister. Ej sällan var han också jäktad av sina synnerligen talrika och påfrestande arbetsuppgifter. De, som kommit i närmare beröring med E., kunde emellertid vitsorda, att han ingalunda saknade sinne för livets ljusare sidor. Han värderade sålunda ett gott skämt och trivdes väl i goda vänners krets. Hans vänfasthet var stor och hans hjälpsamhet utomordentligt omfattande. Som chef var han fordrande och något diktatorisk men visste att taga vara på dugligheten och sökte gärna tillgodose sina underordnades intressen. Såsom utmärkande för E. må här även framhållas hans starkt nationella inställning, som på flera sätt kom till uttryck, bl. a. i hans livliga intresse för försvaret. Utan överord torde E. med hänsyn till kynne, begåvning och livsgärning kunna betecknas som en svensk storman. – E.s papper tillhöra delvis änkefru Brita Elmquist, Stockholm.

Författare

A. Molin.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Bidrag till stenografiens historia i Sverige under föregående århundraden (Beretning om det nordiske Gabelsberger-Stenografmöde i Christiania 1894. Christiania 1896; enl. Inbjudningsskrift till doktorspromotion 1900). – Bericht uber die stenografischen Verhältnisse in Schweden (Verhandl. d. internat. Gabelsbergerstenographen-Congress zu Budapest 1896; enl. ovan anförd källa). — Världsutställningen i Paris år 1900. Utdrag af för utställningen' gällande allmänt reglemente och program. Sthm 1898. 44 s. (Anon.) – Arbetsstatistiska studier rörande den svenska tobaksindustrien. Akad. afh. [Lund]. Sthm 1899. 2 bl„ 77, XLI s. – Sverige på 1900 års verldsutställning i Paris (Teknisk tidskrift 1899. Allm. afd. No. 31, s. 201—204; 32, s. 201–211; 34, s. 227–228. Sign.: H. E–t). – Undersökning af tobaksindustrien i Sverige. På uppdrag af kongl. kommerskollegium... Sthm 1899. 374 s. (Arbetsstatistik 2). – Suède. Catalogue special. Sthm 1900. XXV, 258 s. (Exposition universelle de 1900, å Paris). – Till 1901 års yrkesskolekomité i Stockholm af dess särskilde delegerade afgifven reseberättelse rörande yrkesundervisningen i Tyskland, Österrike-Ungern, Schweiz, Belgien och Holland. Enligt uppdrag utarb. [1901]. Fol. Tryckt titelbl. och innehållsförteckn. = 2 bl. samt stencilerad text = 161 bl. – Undersökning af den mekaniska verkstadsindustrien i Sverige. På uppdrag af kongl. kommerskollegium... 1–2. Sthm 1901, 04 1. 359 s., 2. 473 s. (Arbetsstatistik 3–4). – Arbetsgif vareorganisation en i Danmark. Sthm 1902. 22 s. & omsl. (Sign.: H. E–t; särtr. ur Stockholms dagblad). – Några anteckningar om den offentliga arbetsförmedlingen i Tyskland (Social tidskr., Årg. 2, 1902, s. 133–138; sign.: H. E–t). – Staten och arbetsförmedlingen (Ibid., Årg. 3, 1903, s. 327–329; sign.: H. E–t). – öfversigt af yrkesundervisningen i utlandet, enligt uppdrag utarb. Bil. till yrkesskolekomiténs betänkande 1903. Sthm 1902. 231, (1) s. (Bih. n :r 5 till Stockholms stadsfullm :s beredningsutskotts utlåtanden och memorial för år 1903; även var.-tr. s. å. med övertiteln: Bil. till yrkesskolekomiténs betänkande, 1903). – Offentlig arbetsförmedling. Sthm 1904. 10 s. (Rubr.-titel). – Åtgärder för ordnande af lärlingsväsendet inom det svenska handtverket. En sammanfattande redogörelse. Kristianstad 1906. 29 s. (Handt-verksorganisationens skrifter, N :r 3, 1906). – Statstjänarne och bostadsfrågan. Ett föredrag. Sthm 1908. 23 s. – Det allmänna och livsmedelsfrågan; ur ett föredrag i Frisinnade klubben i Stockholm [och, med tillägg, även i Göteborg] (Social tidskr., Årg. 15, 1915, s. 337–350; även särtr. s. å., 16 s.) – Stadskommunernas ställning till livsmedelsfrågan under den nuvarande kristiden (Sv. stadsförb. 2 :a ordinarie kongressens förhandl. i Malmö 1915, s. 108–133 & 225–231; även särtr. s. å., 27 s.) – Dyrtiden. Ett föredrag å Akademiska fören. i Lund den 6 maj 1916 [och, med tillägg, vid fattigvårdsmötet i Nyköping den 18 maj 1916] (Social tidskr., Årg. 16, 1916, s. 224–239; även särtr. s. å., 16 s. & omsl.) – Brödsädesregleringen, dess förutsättningar och innebörd. Ett föredrag. Sthm 1917. 18 s. – Det internationella socialpolitiska arbetet (Det nordiska interparlamentariska förbundets delegerademöte, Stockholm, september 1919, s. 114–148; även särtr. s. å.) – Örebro slott genom tiderna. Ett föredrag. Örebro 1926. 23 s., 4 pl.-bl. – [Preliminära utkast till lagar om kollektivavtal och om arbetsdomstolar.] Sthm 1927. 51 s. (Tills. m. G. Huss och A. Lindhagen). – Motortrafik och nykterhetskrav. [Ett uttalande] (Tirfing, Årg. 23, 1929, s. 131–132). – Varför jag är försvarsvän. Lindesberg 1929. 11, (1) s. (Riksförb. för Sveriges försvar. Skriftserie. 1929, N :r 1). – Örebro möte år 1529 jämte en inledande översikt av reformationens genombrott i Sverige (Örebro möte. Minnesskrift utg. av Hj. Holmberg, 1929, s. 51–82; även särtr. s. å., 32 s. & omsl.) – Tal [till A. Nobels minne] (Avtäckningen av minnestavlan över Alfred Nobel vid Vinterviken 19 "/o 30, [1930], 3 bl.) – Svenska flaggans öden genom tiderna. Högtidstal vid svenska flaggans fest... 1929 (Sveriges flagga. Utg ... av Mahon [H. M. V. Mattsson], 1931, s. 1–2). – Välj svensk vara. Radioföredrag den 16 nov. 1931. Sthm 1931. 7 s. 2 :a uppl. 1932. (Bil. till Tidning för Stockholms läns ooh stads hush.-sällsk.) – Am Grabe Gustav II Adolfs. Kede den 11. Sept. 1932. Sthm 1932. 4 :o 1 bl.

Utgivit och redigerat: Sleipner. Stenografisk tidskr. 10:de–11:te årg. (1895–96).

Källor och litteratur

J. A. Almquist, Kommerskollegium och riksens ständers manufakturkontor samt konsulsstaten 1651–1910 (1912–15) ; L. De Geer, Politiska hågkomster från åren 1901–1921 (1926), s. 101; K. E. Forsslund, Skådespel och skaldeliv i 90-talets Uppsala (Hågkomster och livsintryck, 18, 1937); O. Nyman, Svensk parlamentarism 1932–1936 (1947); L. Rickson, Henning Elmquist (Samf. Örebro stads- och länsbiblioteks vänner. Meddel., 5, 1934); Kungl. utrikesdepartementets kalender 1924, 1925, 1926; överståthållarämbetet 1634 18/io 1934 (1934), s. 272.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Henning Elmquist, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16035, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Molin.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16035
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Henning Elmquist, urn:sbl:16035, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Molin.), hämtad 2024-04-16.