Meriter

1. Sveno Benedicti Elfdalius Camoenius, f. 1588 i Älvdalen i Värmland, d. 26 aug. 1666 i Karlstad. Föräldrar: kaplanen, sedermera kyrkoherden i Älvdalen Benedictus Erici och Magdalena Svensdotter Brunia. Genomgick Karlstads skola; student i Uppsala 24 aug. 1606; företog en studieresa till tyska universitet 1614–18 och blev bl. a. student i Helmstedt 1614 och i Greifswald 17 dec. 1617; disp. 24 juli 1617 i Helmstedt (De vero et bono eorumque oppositis falso et malo; pres. N. A. Granius); fil. magister i Greifswald våren 1618. Prästvigd 1619; rector scholae i Karlstad och kyrkoherde i Hammarö prebendeförsamling 1619; kyrkoherde i Fryksdalen 1626;, prost över Fryksdals prosteri 1632; bevistade riksdagarna 1638, 1649, 1650, 1651, 1654, 1655 och 1658; superintendent 13 mars 1647 med säte i Mariestad och från 28 juli 1647 i Karlstad; tillika kyrkoherde i Kils pastorat 1650; erhöll 11 maj 1658 brev på adlig frihet.

Gift 1) 4 juli 1619 i Nor med Sara Norenia Erlandsdotter, f. 29 jan. 1598, d. 15 maj 1651, dotter till kyrkoherden i Nor och prosten över Västersysslets prosteri i Värmland Erlandus Gudmundi; 2) 28 sept. 1653 med Maria Roman, f. 1632, d. 28 jan. 1681, dotter till landsbokhållaren i Värmland Arvid Persson Roman på Västervik och 1673 omgift med amiralitetskammarrådet Gudmund Spak, adlad Ehrencrantz.

Biografi

C. tillhörde en släkt, vilken under tre generationer, son efter far, varit kyrkoherdar i Älvdalen, som då omfattade hela nuvarande Älvdals kontrakt, med centrum i Ekshärad, och utgjorde nära en tredjedel av Värmland. Det efter hemsocknen bildade namnet Elfdalius har han också någon gång liksom fadern brukat. Namnet Camoenius gavs honom i Uppsala av Joh. Messenius. Liksom åtskilliga andra, som framdeles skulle spela en framstående roll inom svenska kyrkan (såsom de blivande biskoparna Tonas Petri Gothus, Johannes Matthia? och Olaus Laurelius) hörde nämligen C. till Messenius' studentkrets. I det såsom en frukt av de poetiska övningarna vid hans kollegium utgivna dikthäftet Apophoreticon (1611) är C. en av medarbetarna (med en nyårsgratulation till landsprosten över Värmland Kari Praetorius i Karlstad), liksom vi återfinna honom i listan på de medspelande i Disa. I namnet Camoenius (camoena = sång) ville tydligen Messenius giva ett uppmuntrande erkännande åt de poetiska anlag, han menat sig finna hos den unge värmlänningen; men denne använde det själv först sedan han blivit superintendent och då blott tillfälligtvis. I vad mån han varit invecklad i de uppträden, som vållades av motsatsen mellan »messenianer» och »rudbeckianer», är obekant; men möjligen stod anträdandet av hans långa utrikes studieresa 1614 i något samband med Messenius' förflyttning från Uppsala.

De förväntningar om litterär alstring, som C. synes ha väckt hos Messenius, infriade han icke, och han har icke förvärvat någon plats i Värmlands litterära historia. Men för den andliga odlingen i landskapet har han haft en banbrytande betydelse. Alltifrån det han efter hemkomsten från utlandsresan som rektor övertog ledningen av den då ännu mycket outvecklade bildningshärden i Karlstad och intill hans död var hans livsarbete oavbrutet ägnat åt hemlandskapet. En ledande ställning där intog han redan från 1632 som prost över Fryksdals prosteri, vilket omfattade Älvdals, Kils och Grums härad, dvs. större delen av Värmland; »landsprost» var också en benämning, som ibland brukades om ämbetets innehavare. Vid superintendenten Jonas Nicolai Oriensulanus' bortgång 9 sept. 1646 syntes han också självskriven till efterträdare; av superintendentiens prästerskap nämndes han i första rummet; även det vid 1647 års riksdag samlade prästerskapet uppförde honom på förslaget, och i regeringen hyste man ingen tvekan. Själv sökte han emellertid avböja utnämningen och begav sig i sådant syfte personligen till Stockholm. Han begynte känna ålderns tyngd; »han hade ro», yttrade han efteråt, »men sådan oro kom honom oförmodeligen före. Romarne gjorde sina sextioåriga gubbar fria från alla sysslor; men honom gavs ingen vila, utan arbetet ökades och bekymret fördubblades.» Hans betänkligheter fingo dock vika, men hans personliga ingripande ledde till en för Värmland betydelsefull förändring. När hertig Karl 1580 på egen hand utbröt Värmland jämte Vadsbo och Valle härad i Västergötland ur Skara stift och av.dessa områden bildade en egen superintendentia, bestämde han Mariéstad till säte för superintendenten, säkerligen mest för att motarbeta en befarad liturgisk propaganda från Skara. Det onaturliga i denna anordning, varigenom superintendentssätet var förlagt i en utkant av den vidsträckta superintendentian, blev med tiden allt mer uppenbar; och Axel Oxenstierna yttrade en gång i rådet (30 sept. 1640), att »där Gud sparde honom livet, till dess superintendenten i Mariestad bleve död, skulle med superintendentian så lagas, att 1) superintendenten skall residera i Karlstad, 2) därtill läggas Värmland och Dal, men 3) Vadsbo och Valle härad till Skara stift tillbaka igen». Nu yrkade C., att tillfället skulle begagnas, men vissa svårigheter yppade sig. Karlstads pastorat, med vilket superintendentsämbetet vid förändringen måste förenas, var icke ledigt; »är då bäst låta blivan i Mariestad», resolverade drottning Kristina, och1 utnämningen 13 mars 1647 lämnade den gamla ordningen orubbad. Frågan togs emellertid genom C:s bedrivande upp igen vid några rådssammanträden i juli, men då gjorde sig Mariestadsintressena gällande med Per Brahe som förespråkare. Och först sedan drottningen lovat giva något till underhåll åt Mariestads kyrka, beslöts 28 juli »superintendentians translation» till Karlstad. Kyrkoherden där Israel Canutius blev i stället förflyttad till Mariestad (4 aug.), vilket pastorat han dock lyckades få utbytt mot Filipstad. Sin ämbetsgärning hade C. då redan begynt med ett prästmöte i Karlstad vid Eriksmässan, som han inlett med en synodaloration »de vita verbi divini ministri» (aldrig tryckt).

C. var ej blott den förste superintendenten, som hade sitt säte i Karlstad, utan också den förste superintendent över Värmland, som var infödd värmlänning. Trots sin ålder blev han en kraftig stiftsstyresman i de stora 1600-talsbiskoparnas stil, och han »lade sig all vinning om att befrämja sitt fäderneslands uppkomst och välstånd, enkannerligen uti kyrko- och skolväsendet». I hans ämbetsområde gjordes 1658 den förändringen, att Vadsbo och Valle härad återförenades med Skara stift och i stället Dalsland och de nio nordliga pastoraten i Bohuslän lades till superintendentian (de sistnämnda fördes 1693, när hans son tillträdde superintendenturen, till Göteborgs stift). Enär domkapitlets protokoll och handlingar förstörts genom brand och icke heller några visitationsprotokoll från hans tid finnas, är det icke möjligt att i detalj följa hans vård om stiftet; men hans nitälskan berättigar i viss mån den honom av Fryxell givna äretiteln »Värmlands apostel». Klarare ljus faller över hans omsorger om undervisningsväsendet. Då den gamla skolbyggnaden i Karlstad, i vilken han själv undervisat, »begynt mycket att föråldras och förlorat bliva», tog han initiativ till uppförande av ett nytt skolhus och, då inga allmänna medel stodo till förfogande, vädjade han med framgång till givmildheten. Den nya byggnaden uppfördes av sten, och hösten 1661 var en del av »den nye skolen vid torget» färdig att tagas i bruk. Som sitt mål satte C. att utveckla skolan, som vid hans ämbetstillträde närmast hade formen av en trivialskola, till ett gymnasium, likvärdigt med de gamla stiftsstädernas. Hans ansökan hos drottning Kristina om inrättandet av ett sådant blev visserligen avslagen, men detta hindrade honom ej att nå målet på en annan väg. Han omdanade i samråd med stiftets präster rektorsklassen så, att undervisningen där sköttes av fem lärare liksom i gymnasierna och fick en omfattning, motsvarande deras. Lektorstiteln, som redan förut framträtt, blev den vanliga för rektorsklassens lärare, vilka således även därigenom jämställdes med gymnasiernas lärare. Reformen ställde omsider regeringen inför ett fullbordat faktum, för vilket den böjde sig. Om formlig stadfästelse givits, är okänt, men i en K. resolution 13 okt. 1675. kallas Karlstads skola för gymnasium, och i en K. resolution 27 nov. 1680 talas om att ett gymnasium »för rum tid sedan till Karlstad förlagt, är». Som skapare av Karlstads gymnasium intar C. en central ställning i den värmländska bildningens hävder, och frukterna av hans arbete dröjde icke länge att, visa sig i värmländska insatser i vårt lands andliga kulturliv. Hans omvårdnad sträckte sig också till de i Uppsala studerande värmlänningarna. När dessa, 1655 för en farsots skull måste lämna universitetsstaden, tillkallade han den nyligen från utlandet hemkomne värmlänningen Jordan Edenius, redan då känd för sin lärdom, och denne höll under en längre tid i superintendentens hus ett privat kollegium för de hemmavarande studenterna.

I det politiska livet trädde C. visserligen föga fram, men dock tillräckligt för att tydligt framstå som en av de präster, vilka gjorde skäl för benämningen »tribuni plebis». Värmland var ett fattigt landskap, och C: s hjärta ömmade för det tryck, som vilade på allmogen. När detta 1638 framkallade ett upplopp, närmast riktat mot »lilla tullen», och en regeringskommission sändes till Värmland för att rannsaka däröver, uppträdde C. som allmogens förespråkare; det slutade också med endast skrapor och amnesti. Vid riksdagen 1650 hörde han till dem, som utan tvekan yrkade på en framställning till drottningen om kronogodsens återkallande; »motiven att reducera godsen», yttrade han (23 aug.), »är juramentum, som skall ske (vid kröningen); är skadligt, att godsen äro borta 1) för konungen haver intet att taga till, när behöves; 2) bliva undersåtarna, ruinerade av pålagor; 3) är befruktandes för inbördes oenighet». Även vid riksdagen 1655 talade han för reduktionen med hänvisning till ständernas ed »att hjälpa till att styrka konungens rätt».

På sin höga ålderdom anlitade C. sin son som biträde i sin ämbetsförvaltning, men han predikade själv varje söndag. Den 12 aug. 1666 sände han bud till eloqventie lektorn P. M. Gyllenius — densamme som genom sin dagbok lämnat ett värdefullt bidrag till Karlstads skolas historia — med begäran, att denne den dagen ville predika, enär C. om natten blivit svårt sjuk. Fjorton dagar senare höll. Gyllenius tacksägelse över honom.

Författare

Rurik Holm.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Nyårsgratulation på latinsk vers till prosten mag. Carl Prastorius, i J. Messenii Apophoreticon, quo pubes academica felicem annum Maecenatibus exoptat, Sthm 1611, 4: o. — Disp. de vero et bono eorumque oppositis falso et malo. Helmstedt 1617. 4: o. (Diss., prass. Nicol. Granius.)

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr. och prästeståndets prot., RA; Bidrag till sv. kyrkans och riksdagarnes historia, utg. af S. P. Bexell, A. Ahlqvist och A. Lignell (1835); Uppsala univ. matrikel, 1 (1900—1911); Sv. riksrådets protokoll, 10—16 (1907—23). — Likpredikan av E. Brunnius över C:s första hustru Sara Norenia Erlandsdotter (1651); L. A. Anjou, Sv. kyrkans historia (1866); C. Annersledt, Upsala universitets historia, 1 (1877); A. Fryxell, Berättelser' ur sv. historien. 9 (1901); P. M. Gyllenii dagbok 1622—1667, utg. af R. Hausen (1880); J. Hammarin, Carlstads stifts herdaminne, 1 (1846); A. Noreen, Släkten Noreen (1917): C. T. Odhner, Sveriges inre historia under drottning Christinas föimyndare (1865), A. O. Rhyzelius, Episcoposcopia sviogothica (1752); H. Schack, 'Messenius (1920); V. Vendel, Skolväsendet (En bok om Värmland av värmlänningar, 2, 1918).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sveno Benedicti Elfdalius Camoenius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16343, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rurik Holm.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16343
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sveno Benedicti Elfdalius Camoenius, urn:sbl:16343, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rurik Holm.), hämtad 2024-04-20.