Meriter

3. Johan Fredric Carpelan, den föregåendes broder, f. 14 dec. 1745 på Meisala löjtnantsboställe i Halikko socken, d. 27 dec. 1808 i Göteborg. Student i Åbo dec. 1759; volontär vid Västerbottens regemente 14 dec. 1759; furir vid majorens kompani 14 dec. 1762; auskultant i Åbo hovrätt 1763; sergeant vid Piteå kompani 30 juli 1764; K. livdrabant 9 apr. 1766 (erhöll resolution på lön 17 febr. 1767); löjtnant i armén 20 dec. 1769; bevistade riksdagen 1771—72; stabslöjtnant vid sekondmajorens kompani av Åbo läns regemente 22 apr. 1773; förklarades skyldig räkna tur från transporten och ej från sista fullmaktsdatum 13 dec. 1773; kapten i armén 28 juli 1774; kapten med kompani vid Österbottens regemente 22 nov. 1775 och vid Västerbottens regemente 1 maj 1776; direktör vid Nasa silververk 1776—85; regementsfullmäktig vid riksdagen 1778; sekondmajor 10 aug. 1779; v. landshövding i Uleåborgs och Eajana län 12 jan. 1785; landshövding därstädes 26 juli 1785; befälhavare över Uleåborgs trupper 1789; friherre 15 maj 1790; befriad från truppbefälet 19 juli 1790; erhöll generalmajors titel 23 aug. 1790; bevistade riksdagen 1800; generalmajor i armén 8 maj 1800; landshövding i Göteborg 11 juni 1800; överkommendant över fästningarna på rikets västra kust 12 juni 1800 med 3,000 rdr taffelpenningar; befälhavare över arméns västra kårer 21 jan. 1801; ordförande i karantänskommissionen 27 nov. 1802; ånyo beordrad att sätta rikets västra gräns i försvarstillstånd mars 1806; generallöjtnant 15 febr. 1808; entledigad 23 febr. 1808 från överkommendantsbefattningen med bibehållande av högsta befälet över Göteborgs garnison och taffelpenningarna. RSO 1779; ledamot av Patriotiska sällskapet 1790 och av Finska hushållningssällskapet 1798; KSO 1799; LVVS 1800 (ordförande 1802); KmstkSO 1802; hedersledamot av krigsmannasällskapet 1804.

Gift 27 aug. 1776 med Magdalena Maria Noraeus, f. 5 febr. 1759, d. 30 aug. 1824, fosterdotter till sidenfabrikören Jonas Norin i Stockholm.

Biografi

C. tvekade först i valet mellan den civila och militära banan. Efter avslutade juridiska studier hade han redan låtit skriva in sig i hovrätten i Åbo, då han (apr. 1766) antogs till livdrabant. De militära befordringarna förde honom med tiden till Västerbotten, där hän bl. a. röjde tidstypiskt intresse för ekonomiska strävanden ge- nom att verksamt arbeta för gruvdriften på Nasafjäll. En verklig insats i Finlands odlingshistoria kom han att göra, sedan han (1785) blivit landshövding i Uleåborgs och Kajana län. Man kan med trygghet påstå, att han varit en av de bästa landshövdingar, som Finlands nordligaste län haft under den svenska tiden. En av hans första åtgärder var att med spannmål undsätta Kajanatraktens allmoge, som efter nödåret 1783—84 befann sig i synnerligen svår belägenhet — den första spannmålstransport, som skett till denna landsdel. Förbättrandet av länets handelsförhållanden låg C. mycket om hjärtat. Så utverkade han redan år 1788 för Brahestad obehindrad utövning av stapelstadsrättigheter. För att grundligt lära känna sitt vidsträckta län gjorde han täta resor även till de avlägsnaste bygder. Man har enligt anteckningar i hans dagböcker beräknat, att han i tjänsten tillryggalagt till lands över 4,000 mil, ofta på obanade vägar och mången gång till fots, och i båt över 400 mil.

Krigsutbrottet 1788 avbröt C:s reformarbete, och många av hans planer måste skjutas undan till framtiden. Men han visade även under kriget samma ivriga verksamhetslust. Tack vare hans stora energi och organisationsförmåga blev det nästan skyddslösa landet till största delen bevarat för krigets fasor. Han ingav genast till regeringen ett förslag till Kajana läns försvar, som vann konungens bifall (3 mars 1788). För att bevara den gamla gränsfreden mellan norra Finland och Ryssland sände han tillika i slutet av aug. 1788 befallningsmannen i Sotkamo Karl Costiander till guvernören i ryska Karelen Timofej Tutolmin med ett särskilt förslag, angående gränsfreden. Detta gav emellertid blott en av fiendens förtroendemän, ett ryskt hovråd von Tiesenhausen, ett tillfälle att i genomskinligt syfte söka inleda underhandlingar med landshövdingen. Ryssarna ville, hette det, icke anse svenskarna som fiender, om de blott ville avhålla sig från delaktighet i kriget och taga sin tillflykt till kejsarinnans beskydd, helst då »såväl riksstånden som alla svenska och finska trupper... av välbetänksamhet enhälligt bett om Hennes Kejserliga Majestäts beskydd, om deras rättigheters återställande och om freden, vilken de genom en självmyndighet förlorat», och då konungen själv genom sin bortresa från armén ådagalagt sin »ånger över ett skadligt krig, som utom riksständernas bifall emot alla svenska rikets grundlagar av honom är påbegynt». C:s svar lämnade i tydlighet intet övrigt att Önska. »Om jag kunde vara nog nedrig,» säger han, »att antaga det av hovrådet von Tiesenhausen gjorda anbud, oväntat av dem, som älska ära och redlighet, skulle jag säkert förtjäna ett. billigt förakt. Jag får därför försäkra, att hovrådet med all säkerhet kunnat spara all den möda, han nu och tillförene använt att förleda svenska undersåtar från deras trohet och tillgivenhet mot sin konung och sitt fädernesland.» Sin avsikt att ej ofreda ryskt område ville han väl vidhålla, men han skulle ock veta att försvara svenska gränsen, om den överskredes eller angrepes av ryska trupper. För att sätta makt bakom sina ord reste C. i okt. och nov. omkring i sitt län och överenskom med allmogen om bildandet av en trupp på omkr. 2,000 man till dess försvar. Därjämte förbundo sig gränssocknarna att om så erfordrades gå man ur huse mot fienden, och slutligen skulle allmogen låta rotera sig och sätta upp ungefär 600 man reguljära trupper, varav 300 man jägare. Soldaterna erhöllo på vanligt vis torp, och allt var behörigen genomfört innan årets slut. Uleåborgs län kunde väl synas vara i behov av dylika skyddsåtgärder, då Österbottens regemente var kommenderat till södra Finland och Kajana lantkompani blott utgjorde 150 man lantmilis. Men den allmänna krigsledningens krav fingo gå före. Under sommaren 1789 måste C. sända 774 man till Kuopio län för att bevaka magasinen i Joensuu och Jorois. Samma sommar överenskom C. med allmogen i Kemiträsks och Kuusamo socknar om uppsättandet medelst rotering av ett skidlöparkompani, varmed Kajana bataljon skulle förs lärkas. Hösten 1789 erhöll C. befallning att infinna sig i Lovisa, där han av konungen själv erhöll order att för följande års fälttåg ombilda sin brigad till en reguljär trupp. Till följd härav överenskom C. med allmogen i Uleåborgs län om uppsättande av ytterligare 480 man. Likaså värvades på C:s tillskyndan ungefär 500 man, vilka sedermera jämte de förutnämnda bildade Uleåborgs läns lätta infanteriregemente och artillerimanskap. Allt detta verkställdes med stor skyndsamhet. Redan i apr. månad 1790 kunde de åtta kompanierna, som C stampat fram, avtåga till gränsen, men strax därpå kom order från konungen, att brigaden skulle överföras till Karelen. Synbarligen var detta oväntat även för C, och gränsallmogen visade sig missnöjd, då den berövades frukten av sina ansträngningar för eget skydd. Det uppkom oroligheter, som endast genom eftergifter från C:s sida kunde stillas. En del av trupperna fingo stanna i länet till gränsens försvar, men med återstoden ryckte C. genom Savolaks och Karelen ända ned till Kymmene älv. Konungen uttalade sedermera sitt synnerliga välbehag, med C:s åtgärder. Ett synligt tecken på detta välbehag var, att C. 7 maj 1790 upphöjdes i friherrligt stånd jämte sin äldre broder Simon Vilhelm Carpelan, vilken dock måhända var mindre förtjänt av nådevedermälet (se ovan).

Efter kriget kunde C. ånyo med odelad energi ägna sig åt skötseln av sitt län. Han började åter resa omkring, höll möten med allmogen och uppmuntrade den till allehanda ekonomiska förbättringar. Han ivrade för mossars och kärrs utdikning och uppodling liksom för rensande av älvar, forsar och kanaler, åtgärder mot älvmynningarnas översvämningar om våren och anläggandet eller förbättrandet av vägar, broar och kanaler. Vidare yrkade han på byordningar, reguljärare byggnadssätt, uppförande av stenkyrkor, brandstodsföreningar och bättre brandredskap. Till jordbrukets befrämjande anbefallde han byggandet av större rior och ängslador, jordens bättre hävdande och indelning i treskiften, potatis-, lin-, hamp- och humleodling samt förbättring av gärdesgårdarna. Krea-tursaveln borde upphjälpas, och smöret skulle erhålla en omsorgs-fullare behandling. Även till det för orten mycket betydelsefulla fisket sträckte sig hans nit. Fiskpatorna borde anläggas ordentligare och tagas upp om hösten, laxen skulle saltas och ansas bättre, fiskynglet skyddades medelst vitesförbud. Vidare uppmuntrade han till nyttiga slöjder, till anläggande av sockenmagasin och lasarett och till bättre barnuppfostran samt sökte motarbeta fylleri och lättja. Till allmogens upplysande utarbetade C. en broschyr om jordbrukets och lanthushållningens förbättrande, vilken år 1793 utkom på finska i Åbo och sedermera, måhända något förkortad, år 1795 trycktes i Patriotiska sällskapets i Stockholm journal. Själv lät han därutav kostnadsfritt utdela 600 exemplar. Otvivelaktigt främjades landshövdingens patriotiska syften genom hans kloka, grundliga och uppmuntrande föreställningar, genom belöningar och vitesförbud och genom hans eget föredöme, och även regeringen gav honom sitt stöd, fastän de viktigaste reformerna icke kunde genomföras i brist på nödiga medel. Man har beräknat, att under C: s tid i hans län uppkommit 460 nybyggen om 88 mantal och att skatterna genom dessa och ny skattläggning på gamla hemman stigit med över 1,400 rdr årligen. En synnerligen viktig och betydelsefull reform var även, att räntepersedlarna i hela länet med undantag av tre socknar förvandlades i säd, smör, hö och penningar. Dessutom genomdrev C, att Kuusamo socken åtog sig en årlig brännvinsskatt av en rdr på mantalet. År 1795 reglerades även under C:s överinseende gränsen mellan Uleåborgs län och Västerbottens lappmark, som dittills till men för inbyggarna i båda länen varit obestämd. Likaså avslutades en långvarig tvist angående fiskerättig-helerna i Kemi träsk. För att på ett verksamt sätt motarbeta, den i länet blomstrande »rysshandeln», vilken medförde import även av sådana varor, som borde kunna tillverkas i landet, och därför var alldeles oförenlig med tidens ekonomiska åskådningar, föreslog C. (1798) att söka utveckla den lilla staden Kajana till ett industricentrum för Uleåborgs län och överhuvud för de nordliga delarna av Finland. C. yrkade på anläggandet av följande industriföretag, »vartill Kajana stad i synnerhet är lämplig i anseende till dess läge och fördelar av vattudragen», nämligen linne-, buldans-, vadmals-och grövre klädesväverier, färgerier och tryckerier, garverier och sämskmakerier, harts- och terpentinkokning, pottaskesjuderi, tobaksfabrik, järnsmide och glasbruk. Lägges härtill ett beckbruk vid Kajana och ett tjärraffinadverk vid Niskafors, igenkänner man en sen avläggare av den förädlingsentusiasm, som med lika liten ekonomisk realitet bakom sig så ofta framträtt under frihetstiden. Till slut må bland C: s projekt till ortens fromma nämnas hans förslag, att Finlands andra biskopsstift skulle flyttas från Borgå till Uleåborg och norra Finland i samband därmed få ett eget gymnasium. Förslaget skall enligt flera källors uppgift ha vunnit regeringens godkännande men kom som bekant ej till utförande.

C. bevistade den stormiga riksdag, som hölls i Norrköping 1800. Under denna blev han utan ansökan utnämnd till landshövding i Göteborgs och Bohus län och förordnad till överkommendant över fästningarna vid rikets västra gräns. Utnämningen kom för C. oväntat och var icke heller välkommen. Tvenne gånger anhöll han att få kvarstanna vid sin förra befattning och i det län, där han varit i stånd att göra så mycket och där hans arbetskraft och organisationsförmåga voro synnerligen av nöden, »men», såsom hans biograf säger, »han behövdes i Göteborg för att hålla en bullersam pöbel till ordning och skick och det förblev därvid». Huru omtyckt och älskad C. var i Uleåborgs län, framgår av följande sats, som läses i C: s flyttningsbetyg: »Uleåborgs län kan ej förekomma sin förlust. Dess lott bliver att sakna, att välsigna, och dess välsignelser skola aldrig upphöra.» .

Även under sin Göteborgstid ägnade C. mycken uppmärksamhet åt länets ekonomiska förkovran. År 1804 utgav han en liknande avhandling, som han utarbetat i Uleåborg, lämpad för det nya länet och dess förhållanden. Nya lasarett inrättades i länet, varvid särskilt de mindre bemedlade av länets invånare kommo i betraktande. Genom subskription sammanbragtes en fond av 2,000 rdr för inrättande av kurhus i Strömstad och Uddevalla. Största delen av sin tid måste dock C. ägna försvarsväsendet, varom han inlade stor förtjänst. Knappast hade' han tillträtt sin nya befattning, förrän han i jan. 1801 erhöll order att övertaga befälet över de kårer, som utgjorde arméns s. k. västra fördelning, samt att sätta fästningarna på rikets västra gräns i försvarsdugligt skick, allt försiktighetsåtgärder i anledning av Englands hotande hållning mot de nordiska statemas stora, neutralitetsförbund. C. uppgjorde en defen-sions- och provianteringsplan, som godkändes av konungen och sattes i verket. Genom subskription samlades över 5,000 rdr till byggande av 12 kanonbåtar, och allmogen förband sig att lämna manskap till deras bemanning. Följande år, 1802, föreslog C. inrättande av en ridande artilleritrupp på 64 man till gränsens försvar. I mars 1806, då man befarade ett fientligt inbrott från Norge, blev C. beordrad att sätta rikets västra gräns i försvarsskick. Militära åtgärder vidtogos och proviant samlades, nya batterier uppfördes, varibland ett uppkallades efter honom. Krigsfaran gick dock förbi och redan i sept. samma år fick C. tillstånd att återgå till fredligare värv samt entledigades efter generalbefälets upprättande 1808 från överkommendantsbefattningen å fästningarna vid västra gränsen. Han bibehöll dock högsta befälet över Göteborgs garnison. — Till slut må omnämnas, att C. år 1807 fick i uppdrag att oförmärkt beslagtaga en summa av 375,000 rdr av de subsidiemedel, som engelska regeringen sänt till den ryska och vilka medel ankommit till Göteborg. Den omnämnda summan utgjorde svenska hovets resterande fordran hos det ryska enligt Drottningnolmstraktaten av år 1791. Detta grannlaga värv fullgjordes av C. till regeringens fulla tillfredsställelse.

C: s rastlösa verksamhet betygas av hans livsverk, hans allvarliga religiositet, oegennytta, försonlighet och ädelmod, hans oförskräckt- het och rådighet i faran vitsordas av hans samtida.

Författare

A. E. Cederberg.

Arkivuppgifter

— Hans efter- lämnade papper, däribland en egenhändig dagbok, fullföljd till år 1802, hava använts för en otryckt minnesteckning, som ligger till grund för den utförliga biografien i »Finlands minnesvärde män», 2 (1855—57). Jämte officiella skrivelser, ansökningar och dylikt förvarar riksarkivet brev från C. till J. V. Sprengtporten och Erik Ruuth. Ordförandeskapet i Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg nedlade han (1802) med ett tal kallat »Anmärkningar öfver vissa samhällsplikter», vilket förblivit otryckt.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Tal, då familje-vapnet krossades efter öfverste-lieute-nanten . .. herr Daniel Lagerbom... 1780. — Lefvernes-beskrifning öfver... general-lieutenanten... högvälborne baron herr Wilhelm Carpelan. Sthm 1792. 48 s. (Anon.) — Neuwo ja johdatus maan wiljelemisen ja huonen hallituxen parandamiseen, Oulunborin ja Cajanin läänisä, yhteisen kansan hywäxi. .. Suomexi käätty Samuel Bohmilda. Åbo 1793. 56 s., 1 tab. (Även i utdrag på svenska: Hjelpreda och wälmenta råd till jordbrukets och landt-hushållningens förbättrande uti Uleåborgs och Cajana län. . ., i Patriot, sällsk. journal, 1795.) — Några grunder för jordbrukets och hushållningens förbättrande uti Göthe-borgs- och Bohus- län, till allmogens underrättelse författade. Gtbg 1804. 32 s. — Tal. .., då ordningsman Abel Timming... insattes uti den nya ordnings-rätten wid Nyby nybygge och manufactur-werk den 11 apr. 1791. Sthm 1805. 15 s.

Källor och litteratur

Källor: Krigsexpeditionens diarier, militaria: ansökningar och meritförteckningar, samt landshövdingeskrivelser, RA. — Handl. rör. förhållandena vid Finlands östra gräns 1788—1790, medd. af V. Wasastjerna (Historiall. arkisto, 9, 1886); H. G. Porthans bref till M. Calonius, 1—2 (Skrifter utg. af Sv. lit.-sällsk. i Finland, 1 & 5, 1886). — J. Bromé, Nasafjäll (1923); Finlands minnesvärde män, 2 (1855—57); H. Fröding, Det forna Göteborg (1903), s. 110—112; dens., Berättelser ur Göteborgs historia under gustavianska tiden (1922); K. G. Leinberg, Bidrag till kännedomen af vårt land, 1 (1885); V. Ljungberg, Göteborgs befästningar och garnison (Skrifter utg. till Göteborgs stads 300-årsjubileum, 8, 1924); G. Rein, Kriget i Finland åren 1788, 1789 och 1790 (1860); Sveriges krig åren 1808 och 1809, utg. av Generalstabens krigs-hist. avd., 6 (1915); A. Wjilskmajn, Vänrikki Clementjoffin ja vääpeli Costi-anderin kertomukset tapahtumista Suomen itärajalla syyskuulla v. 1788 (Historiall. aikakauskirja, 1908).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Fredric Carpelan, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16467, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. E. Cederberg.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16467
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Fredric Carpelan, urn:sbl:16467, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. E. Cederberg.), hämtad 2024-04-23.