Meriter

Ehrenreich, Johann Eberhard Ludwig,f. 1723 i Ludwigsburg, Würtemberg, d. 8 jan. 1803 i Gumbinnen, Ostpreussen. Fader: hovtandläkaren och hovrådet Johannes Matteus Ehrenreich. Hovtandläkare i Kassel 1742; kallades 1747 till Sverige; hovtandläkare (K. operatör) hos Fredrik I till 1751; förvaltare på Gripsholms kungsladugård 1753; grundlade 1758 Mariebergs fajansfabrik, vilken han förestod till 1766; hovråds titel 22 dec. 1766; ledare av Stralsunds fajansfabrik 1767–70; grundlade senast 1776 en ny fajansfabrik i Königsberg, som 1788 såldes genom auktion.

G. före 1747 m. Maria Eleonora Zelius, f. 1719 i Tyskland.

Biografi

E:s fader, bosatt i Frankfurt am Main, var känd som ägare av ett naturaliekabinett och en utmärkt konstsamling. Själv ägnade sig E. tidigt åt studiet av kemi, naturvetenskap och medicin samt företog utländska resor till Frankrike och England. Återkommen till Tyskland blev han 1742 tandläkare vid hovet i Kassel. Här trädde han i förbindelse med kammarrådet Waitz, som ägde en fajansfabrik, och tillägnade sig goda keramiska kunskaper. År 1747 kallades han till Stockholm, där han tillträdde befattningen som hovtandläkare hos Fredrik I. Efter konungens död anställdes E., som var en mångsidig man med »ett kvickt och livligt ingenium», tack vare sina kunskaper i jordbruk som förvaltare på Gripsholms kungsladugård. Vid riksdagen 1755–56 erbjöd han sig att ställa till ständernas förfogande de uppfinningar han gjort, bl. a. beträffande gödningsmedel samt sädens skyddande mot skadegörelse, och föreslog nya åtgärder till skogsskötselns och fåravelns främjande. E. framlade 1756 sina synpunkter i två avhandlingar (se nedan); i den senare av dessa, som var författad i protektionistisk anda, väckte han bl. a. förslag om inrättande av en svensk lantbruks-societet. Ett decennium senare återkom E. till liknande spörsmål i de »Rön om sparrisplantering», som trycktes i Vetenskapsakademiens handlingar 1765. E. hade senast 1760 flyttat till Kungsholmen, där han drev salpetersjuderi och anlade en stor handelsträdgård.

Det var dock inom ett helt annat område, som E. skulle komma att göra en insats av bestående värde i svensk kultur. Frågan om porslins- och lerkärlsfabrikation blev 1757 aktuell genom G. W. Palmstruchs ansökan om ensamrätt till dylik tillverkning under minst 30 år. E. skyndade sig att förekomma honom. På sommaren 1758 ingav han till konungen ett ödmjukt memorial med förslag att inrätta en »porcellains och stenkärilsfabrik» i Stockholm och ansökan om ett lån för täckande av anläggningskostnader och driftens igångsättande. En bifogad förteckning upptog tio olika sorters porslin och fajans, som E. sade sig vara beredd att tillverka. Skrivelsen jämte en provkollektion av föremål remitterades av rådet till Kommerskollegium, som uttalade sig lika enstämmigt i sitt gillande av E:s projekt som i sin vägran att ställa medel till förfogande. Till denna avoghet mot statlig subventionering av företaget bidrog icke minst Manufakturkontoret, som i ett utlåtande understrukit både den allmänna penningbristen och de osäkra grundvalar, på vilka E:s »vidlyftiga» memorial byggde. Ansökningen blev därefter avslagen i rådet, och E. hänvisades att anskaffa medel antingen genom några förmögna bolagsmän eller genom allmänna subskriptioner.

Det lyckades också E. att intressera ett antal personer för sina planer, och under vintern 1758—59 inköptes Mariebergs malmgård på Kungsholmen för det nya bolagets räkning. Enligt E:s egen utsago gjordes »första början» med anläggningen redan 4 okt. 1758. I varje fal] bedrevs arbetet på fabriksbyggnaden med sådan skyndsamhet, att tillverkningen efter diverse provbränningar under april kunde påbörjas »en gros med äkta porslin» 14 maj 1759. Kommerskollegium utfärdade 28 maj s. å. privilegier för E. och hans bolag att inrätta en »fabrik till förfärdigande av varjehanda äkta och oäkta porcellainer och stenkäril». Natten till 1 juni hemsöktes emellertid anläggningen av en eldsvåda, som i grund förstörde både byggnader och inventarier. E. lät sig dock icke nedslås av denna svåra motgång, vars orsaker aldrig blevo utredda, utan lyckades under sommaren sammanskaffa tillräckligt kapital för att i sept. grundlägga en ny fabrik, som omfattade en ritar- och två drejarsalar, två fajans- och två emaljugnar samt diverse verkstäder, rågodsmagasin m. m. Ett märkligt faktum är, att den nya byggnaden icke innehöll någon porslinsugn, trots att bränningen av äkta porslin i maj 1759 enligt E. lyckats »övermåttan väl». I sin berättelse till Sekreta handels- och manufakturdeputationen framhöll också E., att tillverkningen vid den nya fabriken för att »vinna tiden» till en början skulle begränsas till fajans. Efter nya provbränningar påbörjades tillverkningen för avsalu 10 april 1760, från vilket datum den egentliga fabrikationen vid Marieberg följaktligen kan räknas. Någon tillverkning av porslin kom däremot under E:s tid ej till stånd.

En ny hemställan om statligt understöd, som E. ingav i juni 1761, hade visserligen till följd mycket erkännsamma uttalanden från myndigheternas sida, varjämte övliga tillverknings- och läropremier kommo bolaget till godo, men i huvudsak lämnades ansökningen utan avseende. Det lotteri, som 1764 med K. M:ts tillstånd anordnades, slog inte heller väl ut, och flera samverkande orsaker bidrogo till att försvaga företagets från början hårt ansträngda ekonomi, bl. a. den svåra konkurrensen med det importerade ostindiska porslinet och Rörstrands väl inarbetade varor samt den allmänna handelskrisen vid 1760-talets mitt. Då E. mot slutet av 1766 lämnade sin befattning, hade han dessutom ådragit sig en personlig skuld till bolaget, som han icke kunde gälda.

Om E. icke var den rätte att lotsa Marieberg genom de svårnavigerade ekonomiska farvattnen, måste å andra sidan hans insats som organisatör och ledare av företaget tillerkännas den största betydelse. Redan från början lyckades E. åt sin fajans förläna en jämnhet och vithet i glasyren, som överträffade Rörstrands. Hans praktik som tandläkare och mångåriga studier i kemi voro säkert, av stor betydelse härvidlag. E. skydde ej heller några medel, när det gällde att skaffa goda medhjälpare, vare sig dessa inskrevos från utlandet eller tubbades att överge Rörstrand. En rikedom av välmodelierade föremålstyper och en ofta oklanderlig målning utmärkte från början Mariebergs tillverkning. Vid sidan av det blå och polykroma godset synes dock till en början det helt vita, i dess egenskap av prisbillig och därför konkurrenskraftig vara, ha spelat en framträdande roll. Från E:s sista år vid Marieberg finnes dessutom ett exempel på en fajanspjäs med tryckt dekor. Denna nya metod infördes möjligen av fransmannen Pierre Berthevin, som sedan 1 dec. 1765 var knuten vid fabriken och som ett knappt år senare skulle efterträda E. som chef. Mariebergs fajanser signerades under E:s tid med MB och E under tre kronor. De salufördes från slutet av 1762 i egen bod vid Storkyrkobrinken.

Mot bakgrund av E:s tillvägagångssätt några år senare i Tyskland förefaller det troligast, att han själv tog konsekvenserna av Mariebergs och sin egen konkursmässiga ställning och hellre valde att draga sig ur spelet, när tillfälle därtill erbjöd sig, än att tvångsvis bli skild från företaget. Då bolaget i sept. 1766 ombildades under ledning av sedermera riksrådet greve J. Liljencrantz, hade E. redan sin reträtt tryggad; sedan juni 1765 befann sig ägaren av Stralsunds fajansfabrik, kammarrådet J. U. von Giese, i Stockholm för att söka indriva vissa fordringar på svenska staten, och mellan E. och denne uppgjordes 11 aug. 1766 ett kontrakt, varigenom von Giese »överlämnade och uthyrde» Stralsundsfabriken till E. på tio år. I nov. 1766 slutade E. vid Marieberg, och 22 dec. s. å. utnämndes han till hovråd. Ett halvår senare anlände E. till Stralsund medförande icke mindre än ett fyrtiotal arbetare – en kännbar åderlåtning för fabriksverksamheten i Stockholm. E:s begåvning var förenad även med mindre sympatiska karaktärsdrag, i det han icke kan frånkännas en viss opålitlighet och strävan att med förebringande av halvsanna uppgifter draga sig ur för honom själv obehagliga ekonomiska situationer.

E:s verksamhet i Stralsund bjöd på samma blandning av gott och ont som hans insats vid Marieberg. Produktionen drevs upp och tillverkningens kvalitet höjdes till nivå med de bästa fajansfabrikernas i Europa, men trots många och långa inlagor till myndigheterna, som verkligen resulterade i visst understöd åt företaget, fingo de ekonomiska svårigheterna en allt allvarligare karaktär. År 1769 tvangs E., som föregående år formellt inträtt som ägare, att förpanta icke blott tillverkningen utan även själva fabriken; samtidigt klagade arbetarna hos stadens råd över att deras löner ej utbetalades. För att råda bot på den otillräckliga avsättningen företog E. 1769 och 1770 två resor till Danzig med stora skeppslaster av fajans i avsikt att vid den årliga sommarmarknaden där nå en ny konsumentkrets. Från den andra resan återvände E. aldrig. Ännu i dec. var han kvar i Danzig under förevändning att bilda ett nytt bolag; den egentliga orsaken var utan tvivel, att E. förutsåg det överhängande sammanbrottet vid fabriken. Den tillspetsade situationen fick sin lika radikala som fruktansvärda lösning, då kruttornet i Stralsund 12 dec. 1770 sprang i luften, varvid fabriken svårt skadades, och tillverkningen måste upphöra.

Om E:s senare öden är föga känt. Han grundade efter några år en ny fajansfabrik i Königsberg, som dock aldrig synes ha nått någon blomstring och som 1788 såldes genom auktion.

Författare

Åke Setterwall.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Kort berättelse om någre försök, giorde til landbrukets tienst. Sthm 1756. 4:o 12 s. – Tankar om spannemåls- och matwarors brist, samt thes afhielpande igenom gode inrättningar och drift wid landbrukets upodling. Til allmänt ompröfwande underkastade. Sthm 1756. 4:o 43 s. – Rön, om sparris-plantering (VA Handl. 1765, s. 214–220).

Källor och litteratur

Källor: Biographica, Inrikes civilexprs registr. 1766, RA; Diarium s/io 1751, Riksmarsk.-ämb:s arkiv; Mantals- och uppbördsbok över Klara församl. västra, övre och yttre delar tillika med Kungsholmen för år 1760, Kungsholms församl. husförhörsbok 1761–78, D. 1, Stockholms norra förstads västra kämnärsrätts protokoll i brottmål 1767 s% och 2i/6, 243 och 324, Stockholms stadsarkiv; K. M:ts personella hovstater för år 1758, Slottsark.; Bergianska avskriftssaml. 3, 5, 9, 11, VA. – A. Backström, Rörstrand och dess tillverkningar 1726–1926 (1930); dens. Odekorerade mariebergsfajanser med lila-tonad glasyr (Från Nord. museets samlingar. Bilder och studier tillägnade Gustaf Upmark . . . 1925); J. J. Björnståhl, Resa til Frankrike, Italien, Sweitz, Tyskland, Holland, Ängland, Turkiet och Grekeland, utg. af C. C. Gjörwell, 4 (1782), s. 176 f.; B. Boéthius, Skogen och bygden (1939); [J. Elers], Stockholm, 2 (1800), s. 370; E. G. Folcker, Mariebergs vita fajanser (Festskrift vid Fören. Nationalmusei vänners tioårsjubileum, 1921); dens, Ehrenreich keramikern (Odontolog. tidskr., 11, 1903, s. 9 ff.); E. Hannover, Keramisk handbok, 1 (1919); C. Hernmarck, Marieberg (1946); A. Holmberg, Den bergianska avskriftssamlingen i Kungl. vetenskapsakademiens bibliotek (KB Handl, Bil, N. F. 4, 1938); R. Marsson, Die Stralsunder Fayencefabrik 1757–1790 (Veröffent-lichungen des Stralsunder Heimatmuseums für Neuvorpommern und Rügen, 1, 1928); G. Munthe, Svensk konstslöjd under 1700-talet (1926); C. Rohtlieb, Johan Fischerström (Skrifter utg. av Fahlbeckska stiftelsen, 7, 1926); A. Setterwall, Mariebergs brännugnsbok 1763–1765 (Samf. S:t Eriks årsbok 1939); G. H. Stråle, Mariebergs historia och tillverkningar 1758–1788 (Rörstrands samling af fajans och porslin, 2, 1880); O. U[lm]g[re]n, J. E. L. Ehrenreich. Högtidstal. . . [samt] Minnesfesten öfver J. E. L. Ehrenreich (Odontolog. tidskr., 11, 1903, s. 1 ff.); J. Wessler, Sveriges aflidne tandläkare 1700–1900 (1901); dens., Johann Eberhard Ludwig Ehrenreich. En biografisk studie (Réflector, odont. kvartalsrevy, 2, 1901), s. 288 f.; [dens.], Minnesblad öfver... J. E. L. Ehrenreich, utg. 8. 1. 1903... af Odontologiska sällskapet i Stockholm (1902): dens.. Ehrenreichiana (Odontoloe. tidskr., 11. 1903, s. 13 ff.). – Meddel. av fil. dr Arvid Basckström.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johann Eberhard Ludwig Ehrenreich, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16696, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Setterwall.), hämtad 2024-05-02.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16696
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johann Eberhard Ludwig Ehrenreich, urn:sbl:16696, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Setterwall.), hämtad 2024-05-02.