Meriter

1. David Klöker (Klöcker), adlad Ehrenstrahl, dp 27 april 1628 i Hamburg (St. Nikolai), d. 27 okt. (gravsten i Storkyrkan, Stockholm; själaringning 28 okt.) 1698 i Stockholm (Nik.). Skrivare vid svenska kansliet i Osnabriück under förhandlingarna före Westfaliska freden; ägnade sig samtidigt åt teckning och målning; studieresa i Nederländerna 1648–50; anställd hos Carl Gustaf Wrangel i Wolgast 1651; inkom till Sverige i okt. 1652: anställd hos änkedrottning Maria Eleonora s. å. och ännu i jan. 1654; resor i Italien 1654–58, sedan i Frankrike och England m. m.; återkom till Stockholm aug. 1661; konungens hovkonterfejare 16 dec. s. å.; adlad 23 nov. 1674; hovintendent 16 juni 1690.

G. 1) 1663 m. Maria Momma, f. 18 nov. 1635 i Amsterdam, d. 6 mars 1680 i Stockholm (Tysk.), dotter av brukspatronen Willem Momma och Maria de Bruyn, samt brorsdotter till kommissarierna Abraham och Jacob Momma, adlade Reenstierna; 2) 3 maj 1681 i Stockholm (Tysk.) m. Emerentia Baumann, d. 2 aug. 1693 i Stockholm, dotter av rådmannen i Wismar Michael Baumann, samt förut g. m. kyrkoherden i S:ta Gertruds församling i Stockholm, fil. magistern Johannes Gerdes (f. 1624, d. 1673).

Biografi

Om E:s barndom och föräldrahem i Hamburg vet man föga. Fadern var skräddare, modern uppges ha hetat Otman (Othman). Sköldobrevets uppgift att han tillhört en tysk adlig ätt är obevisad. David Klöker eller Klöcker (han skriver med växlande stavning), som han i början och ännu länge hette, var den femte av nio syskon. Redan som barn skall han ha visat konstnärliga anlag. Beröring med Sverige fick E. som skrivare vid svenska fredsdelegationens kansli i Osnabrück. Vid denna tid fick han under några veckor undervisning i målning av en obetydlig lärare. E. visade därvid så stor fallenhet för målarkonsten, att han inom kort lärde sig att utföra rätt goda porträtt. Detta gav honom mod att helt ägna sig åt konstnärsbanan. Efter fredsslutet 1648 fortsatte han sin utbildning i Amsterdam under samråd med sin landsman, den ett par år äldre porträtt- och djurmålaren Juriaen Jacobsz, som dock blott var en medelmåttig förmåga. E:s största behållning från Nederländerna torde därför ha varit den vidgade erfarenhet han fick genom att se de stora mästarnas verk. Ett av E:s tidigaste arbeten, bilden av Carl Gustaf Wrangels lekande barn 1651 (på Skokloster), visar inga lärdomar från den utomordentligt drivna holländska målningstekniken utan är en intagande framställning i tysk anda, god i kompositionen, rörlig i teckningen och vacker i färgharmonierna. Målningens datering anger, att E. nu befann sig på samma ställe som familjen Wrangel, d. v. s. i Wolgast. Den »höga herre», som enligt den tyske målaren och konsthistorikern Joachim Sandrart varit i tillfälle att se några av E: s arbeten och införskrivit honom från Holland, var således C. G. Wrangel, vid denna tid generalguvernör i Pommern, och E. kallas 1652 direkt fältmarskalken Wrangels konterfejare. I Wolgast har E. även utfört några porträtt av officerare och ämbetsmän jämte det ståtliga ryttarporträttet på Skokloster av Wrangel själv, ett av E: s förtjänstfullaste verk, daterat 1652. Han har likaledes målat tre bilder av Wrangels hovnarr Henrik Hasenberger (två på Skokloster, varav åtminstone den ena från 1651, samt en, daterad 1652, i Nationalmuseum).

Wrangel kom i okt. 1652 till Sverige, och säkerligen följde E. då med, ty inom kort var han i änkedrottning Maria Eleonoras tjänst, utan att man dock vet, vad han fick utföra. Han uppbar 300 dir smt för ett år, rese- och tärepenningar, bl. a. för färd till Nyköping, och ännu i jan. 1654 kvitterar han 300 dlr smt från drottningen. Emellertid for E. snart åter på lång studiefärd, först till Italien 1654–58. I Augsburg råkade han med säkerhet Joachim Sandrart, som sedermera omnämnt honom i sin »Academie der Bau-, Bild- und Mahlerey-Künste». Våren 1654 måste E. ha anlänt till Venedig. I ett album med E: s teckningar (nu hos E: s ättlingar familjen Braunerhielm på Sandemars fideikommiss, Österhaninge sn, Sthm, där E:s måleri är synnerligen rikt representerat) har han ritat av venetianska byggnader, bl. a. San Marco, prokuratorspalatsets fasad mot Piazzettan och den då nära fullbordade S. Maria della Salute, som han beundrat även inuti. Längre upp vid Canal Grande ritade han av Ponte Rialto. I slutet av dec. 1654 kom Erik Dahlbergh som guvernör för två unga friherrar Mårten och Henrik Cronstierna till Venedig. Något, sammanträffande mellan E. och Dahlbergh där är icke direkt känt, men förekomsten av i mångt och mycket överensstämmande teckningar i E:s nämnda album och en samling av Dahlberghs skisser från Venedig (i K. biblioteket) visar, att de säkerligen råkats. Man har skäl antaga, att de då började förstudier för att gemensamt utgiva ett topografiskt verk. Dahlbergh for med bröderna Cronstierna till Rom över Ferrara, Bologna, Ravenna m. m. och framkom i mars 1656. Troligen har E. varit med, ty samarbetet dem emellan fortsatte delvis i Rom, som Dahlbergh dock lämnade i juni. E. hann måla ett porträtt av sim vän, om vilket sedan talas i deras livliga brevväxling, och deras vänskap varade livet ut. E. omnämner även ett annat porträtt, som han målat i Rom, nämligen av kardinalen lantgreve Fredrik av Hessen. Han upplät ett lusthus i sin vackra trädgård på Monte Cavallo som ateljé åt E. Denne berättar härom: »Jag skulle önska, att jag kunde taga min målarkammare med, då jag reser, ty jag är säker på att ej under hela min levnad få en så skön; det är ett lusthus med blott ett rum, smyckat runtom med statyer ... Då jag öppnar min dörr eller mitt fönster, kan jag sitta och måla de härligaste trädgårdsperspektiv efter naturen.» Kardinalen skaffade honom tillträde till flera högtidligheter i Peterskyrkan och synes även ha varit E:s mecenat. På sina strövtåg i Rom bar E. sin skissbok med sig och bland hans teckningar finner man där Faustinas och Vespasiarms' tempel, Konstantins triumfbåge, motiv från Colosseum, Ponte rotto och Cestiuspyramiden samt från Tivoli, bl. a. Vestas tempel. E. blev på detta sätt förtrogen med antikens minnesmärken, vilka ju kommo att spela en stor roll för barocken. Pietro da Cortona har utan tvivel haft betydelse för honom som förebild, men uppgiften, att E. varit Cortonas elev, har ej bekräftats. E. beundrade emellertid de djärva freskomålningarna i S. Maria della Vallicella och takmålningarna i Palazzo Barberini med deras på massverkan och effektfull fördelning av ljusa och mörka partier byggda kompositioner. Det italienska konstspråket med svindlande visioner, ljus- och skuggspel, svävande kroppar, draperier och moln samt olika symboler är den anda, som sedan blir rådande i E:s monumentalmålningar i Sverige. E. var emellertid en eklektiker, mottaglig även för andra riktningar.

Mot slutet av sept. 1658 började E. förbereda sin avresa från Rom och hade redan tidigare bett Dahlbergh att hos Karl X Gustav hemställa om ett pass för E., avfattat »som om han vore konungens målare». När E. fick passet, fick han även konungens uppmaning att komma hem och bli hans hovkonterfejare. E. saknade dock respengar och kvarblev över sommaren. Han bör ha lämnat Rom på senhösten. Han for över Florens och Livorno till Marseille och omtalar i samband därmed, att han tänkte skicka lådor med målningar och konstsaker via Paris till en bror i Hamburg. Troligen tog han själv samma väg. Två teckningar i SandemaT-: albumet av en romersk triumfbåge i Orleans vittna om uppehåll på vägen. I april 1659 är han. antecknad i svenska församlingens i Paris stambok, och i febr. 1660 löste E. ut den unge Henrik Cronstierna ur häkte för gäld med 900 rdr. E. trivdes ej i Paris, men trassliga affärer och sjukdom kvarhöllo honom. Han talar om en del beställningar, som han hade att utföra. Av hans senare monumentalmålningar och stilen i flera av hans porträtt ser man, att Ludvig XIV: s smakdiktator, Charles Le Brun, gjort ett starkt intryck på E. I nov. s. å. var E. i England. Den vid Karl II: s hov omhuldade porträttkonsten har ej lämnat honom oberörd. Även här har han haft beställningar, men E. fick be Dahlbergh förstärka hans reskassa. Han gjorde sig även underrättad om Hedvig Eleonoras inställning till hans återkomst, över Nederländerna och Hamburg, där han hos en bror hämtade sina saker från Italien, kom E. till Stockholm i aug. 1661, efter att först ha besökt sin »patron» Dahlbergh nära Nyköping. I Stockholm hade E. det svårt men hoppades på änkedrottningens hjälp. Man rådde honom att göra något, som kunde visas upp, och han målade då ett porträtt av Lorentz von der Linde. Redan 23 aug. fick E. audiens hos Hedvig Eleonora, blev välvilligt mottagen och fick beställning på ett porträtt av en av hennes systrar. E:s konkurrent om platsen som hovmålare var den från Danmark hitlånade holländaren Abraham Wuchters, som var en naturalistisk porträttör och ej förtrogen med högbarockens illusionism, rörliga komposition samt allegoriska och klassicistiska bildstoff. E. gjorde allt för att intrigera ut Wuchters. Också återvände denne redan våren 1662 till Danmark. Det blev i stället E., som blev ledaren för det karolinska måleriet.

Utsikterna ljusnade snart. E. fick måla M. G. De la Gardie samt Hedvig Eleonora och Karl XI på dubbelporträtt, drottningen tog E. med till Drottningholm och Gripsholm för att se på målningar hon fått från Danmark. E. framförde vid detta tillfälle sina aspirationer på hovkonterfejarplatsen, som Karl Gustav lovat honom. E., som bott illa hos herr »Policarpo», tydligen assessor Polycarpus Crumbügel (slutligen landshövdingen frih. P. Cronhielm), flyttade till hovapotekaren S. Ziervogel bredvid Tyska kyrkan. Äntligen 18 dec. 1661 utfärdades K. M:ts kallelsebrev för E. som hovkonter-fejare med en årslön av 600 dir smt och skyldighet att utföra åtta bröstbilder av Karl XI ärligen utan särskild ersättning samt andra porträtt och målningar efter överenskommen taxa. E. önskade nu bilda eget hem. Den utvalda var Maria Momma av den kända finansiärsläkten, men det dröjde med jaord. E. förtrodde sig åt Dahlbergh i brev, talade om sin konst som mera värd än guld och ansåg sig själv vara en målare, vars like knappt fanns fyra eller fem av i världen – mindervärdeskomplex hade han icke! Då E. nyåret 1663 for till Hamburg, sände han breven till Maria Momma genom Dahlbergh. I Tyskland utförde E. beställningar för hoven i Gottorp, Mecklenburg och Gustrow. Han hade även Dahlberghs uppdrag att se sig om efter en kopparstickare för Suecia Antiqua, liksom det troligen är E., som förmedlat, att Dahlberghs verk skulle utges i Sverige; även senare stödde E. på olika sätt hans Sueciaverk. Efter hemkomst i juli uppvaktade E. familjen Momma i Nyköping, det blev förlovning och i slutet av året giftermål. I april 1666 inköpte E. tomten Svartmangatan 20 i Stockholm, där han lät uppföra ett eget hus, som familjen småningom flyttade in i.

Av Hedvig Eleonoras hovräkenskaper och av bevarade konstverk framgår, att E. på något mer än två år utförde sextiotre arbeten, en rik prestation. Det var huvudsakligen bilder av änkedrottningen, hennes tyska släktingar och Karl XI men även porträtt av Georg Stiernhielm (Gripsholm) och Beata De la Gardie (Nationalmuseum). Räkenskaperna visa emellertid, att E. enligt tidens sed fick sina arvoden mycket ojämnt; slutligen fick han anvisningar på tullinkomster från sin svärfader Willem Mommas mässingsbruk i Nyköping. Dåliga konjunkturer nödgade Momma att begära ekonomisk hjälp av E., och slutligen överlät svärfadern sept. 1677 mässingsbruket på E. Denne hade redan i april 1676 insatt tullnären Olof Ersson Rockman som sin fullmäktige och faktor i mässingsbruket. I okt. 1678 lät Momma vid häradsrätten protokollföra, att E. hade dispositionsrätten över mässingsbruket m. m. E. fick härav många omsorger och hade bl. a. långa processer med svärfaderns bröder Abraham och Jacob Momma, adlade Reenstierna, och deras arvingar. Tvisterna bilades först sedan E:s svärson, häradshövdingen, sedermera vice presidenten i Svea hovrätt J. Wattrang, övertagit ledningen av mässingsbruket.

Även efter 1667 var E., om än ej i samma utsträckning som förut, ivrigt sysselsatt med porträttbeställningar för hovet och enskilda. Han fick emellertid mot 1660-talets slut också stora dekorativa uppgifter, först i utsmyckandet av paradsängkammaren på Drottningholm. Här utförde han allegorier över Karl X Gustavs och Hedvig Eleonoras förmätning, Karl XI:s födelse och uppfostran m. m. Vid denna tid bad E. i brev till Dahlbergh, som då var i Paris, om underrättelser rörande en stor dekorativ målning, som Charles Le Brun var sysselsatt med. E. hade således intrycken av denne i livligt minne. Ännu ett stort uppdrag fick E. på Drottningholm 1669, då Hedvig Eleonora lät honom dekorera valvet i stora trappan med sitt namnchiffer, omgivet av allegoriska figurer.

Redan omkr. 1665 synes adeln ha vidtalat E. att utföra plafonden till stora riddarhussalen, men saken uppsköts. Våren 1669 hade han en skiss färdig, som förevisades direktionen. På hösten var beställningen klar, och E. skulle erhålla 2,000 rdr sp. Först i juli 1674 lyfte målaren slutlikvid för verket. Målningen, som utfyller själva spegeln i takvalvet, fick sitta isolerad i det f. ö. vitmenade taket ända till 1719, då den erhöll den ännu bevarade omramningen. Den praktfulla plafonden visar Svea, omgiven av dygderna, med iEterniteten lyftande stjärnekransen över Sveas tron och Fama utbasunerande den nyvordna stormaktens ära. Riddarhusplafonden är »ett av E: s lyckligaste verk, trots den tunga apparaten friskt i uppfattning och utförande. Den icke så litet yverborna och praktkära svenska stormaktsadeln kunde icke gärna ha fått ett verk, som passade den bättre» (Silfverstolpe). E. lät G. C. Eimmart i Nürnberg 1678 sticka verket i koppar, vilket gjorde kompositionen vida känd. Belöningen för sina utförda stora arbeten fick konstnären mot slutet av 1674 i adelsbrevet. Han skrev sig och signerade sedan David Klöker (eller Klöcker) Ehrenstrahl. Även hans lön ökades. Därjämte utfärdades förbud (K. brev 7 dec. 1671) att i Sverige och därunder lydande provinser efterbilda vad E. låtit sticka eller framdeles läte sticka i koppar samt att å annan ort efterbilda och i Sverige införa eller försälja sådana kopparstick.

I samband med festligheterna vid Karl XI:s regeringstillträcLe 18 dec. 1672 fick E. ett ganska omfattande uppdrag att utföra i kopparstick, nämligen bilder av den karusell, som hölls på rännar-banan vid Hötorget i Stockholm och där konungen uppträdde i romersk fältherredräkt. Kort därpå beställde konungen även ett porträtt till häst »å la romaine». Först 1685 tycks E. på allvar ha beslutat sig för att göra sin kopparsticksbok färdig, det bekanta verket »Certamen equestre», i det han i samarbete, med den förut nämnde Eimmart fullföljde arbetet.

Redan i ett brev till Nils Bielke 1672 omtalar E., att han har »ein Stück von seinen Leuten machen lassen», d. v. s. han har redan då en ateljé, där medhjälpare och elever bistå vid utförandet av de många beställningarna. Sålunda hade E. bl. a. kallat sin systerson David Krafft (adlad von Krafft 1719) till Stockholm 1675 och undervisat honom. Även E:s bevarade räkningar visa, att han var överhopad av arbete. Modellernas ansikten har E. i regel icke anförtrott åt de medhjälpande lärjungarna. Han utförde 1676 en bild av Karl XI:s kröning (Drottningholm), 1677 tidstypiska allegorier: »Sanningen avslöjad av tiden», »Klokheten återupprättar rättvisan» samt »Historien och ryktet». Ersättning fick han i anvisning på Tobakskompaniet. Karl XI bestämde 1678, att E:s årslön, 600 dlr smt, skulle utgå i rdr sp., d. v. s. höjas till 1,200 dir smt. Även arvodet för porträtt och målningar »ä part» höjdes. Från år 1680 finns ett stort antal porträtt av E., bl. a. av M. G. De la Gardie.

E. miste på våren 1680 sin första hustru, som begrovs i S. Nikolai kyrka i Nyköping. I mars 1681 ingick han nytt gifte med Emerentia Baumann, änka efter framlidne kyrkoherden Gerdes i Tyska församlingen i Stockholm. E. anhöll om konungens tillstånd till giftet, då Emerentia ej var av adlig familj, och erhöll försäkringar, att han ingenting hade att befara. S. å. höjde Karl XI åter taxan för E:s målningar: en bröstbild 60 rdr, knästycke 140 rdr, porträtt i naturlig storlek 200 rdr, ryttarporträtt 300 rdr. E. fick alltjämt, talrika beställningar och ägnade sig nu bekymmerfritt åt konsten men började plågas av »podager», som alltmer ansatte honom. Han målade bl. a. helfigur av drottning Ulrika Eleonora. En bekant målning av E., tilltalande för vår tid genom sin enkelhet och ovanlig för den tiden genom modellernas anspråkslösa ställning, är porträttet av brunnsmästaren i Medevi och hans båda söner (Gripsholm). Den är signerad 1689 och förekommer på räkning till Hedvig Eleonora sept. 1690. Från 1686 är det bekanta porträttet av bondeståndets talman Per Olsson (Gripsholm), där ännu en representant för enklare samhällsklasser förevigats. E. hade sökt bot i Medevi för sin värk men plågades även efter brunnskuren 1687, och i maj 1688 hade han så svåra anfall, att han måste bäras. Småningom blev han bättre och återfick sin energi. Han målade dubbelporträtt av prins Karl och prinsessan Hedvig Sofia i antikiserande dräkter (1687; Gripsholm). Då N. Tessin d. y. kom från Rom med skiss över kyrkan II Gesu i Rom och valvmålningama där efter Berninis teckningar, var E. entusiastisk i brev till Dahlbergh. E. fick på så vis impulser från barockens nyskapelser.

Den stora duken av Karl XI i sin familjekrets (Gripsholm) tillkom på 1680-talet, liksom bilden av Ulrika Eleonora d. ä. med sina barn och ett självporträtt i allongeperuk. Konungen tog E. med till Kungsör och lät honom måla älgar – E. suckade. Det hjälpte ej. Hästar, björn- och vargjakter, orrspel och tjäderlek, rävar, ugglor och hundar – från små koketta salongsexemplar på sammetskuddar till kraftiga ulmerdoggar – fick E.vid olika tillfällen porträttera. Främst på sina två stora fågeltavlor (Drottningholm) har E. även en landskaplig bakgrund, som gör honom till en av de första svenska landskapstolkarna i måleriet. Våren 1690 fick han hovintendents titel, tack vare Dahlbergh. E. var nu sysselsatt med den stora serien av de kungliga råden (Gripsholm). I mars 1691 omtalar han i brev till Dahlbergh tolv som färdiga och de åtta åten-stående som påbörjade. När de voro avslutade, skulle han påbörja generalsporträtten (Karlberg), vilka således böra vara tillkomna 1691 eller 1693, icke 1680, som påskrift på bildernas baksida anger. År 1692 tillkom även det praktfulla självporträttet med fantasien och målarkonsten (Nationalmuseum; se bild). Året därpå påbörjades de stora allegorierna för konungens audiensrum på Drottningholm. Verket, fyra väggmålningar och en plafond, avslutades 1695 (nu den s. k. Ehrenstrahlssalongen).

För sin hälsa vistades E. 1693 åter i Medevi och miste s. å. även sin andra hustru. Sina återstående år framlevde han i ensamhet under tilltagande sjukdom. Han utarbetade (efter 1680), i vissa delar efter utländska handböcker, sin omfattande målarhandbok, »Kurtzer Unterricht», utg. av G. M. Silfverstolpe 1918. Under hans egen tid utkom hans förteckning över »Die vornehmste Schildereyen, welche in denen Pallästen des Königreiches Schweden zu sehen sind, inventiret, verfertiget und beschrieben» (1694), 'samt en be- skrivning över hans målningar för Slottskyrkans kor i Stockholm (1695). Den sistnämnda gällde två mäktiga dukar, »Den yttersta domen» (uppsatt i Slottskyrkan i nov. 1695) och »Kristi korsfästelse», vilka vid slottsbranden 1697 nedskuros från väggen något skadade; de fingo sedan sin plats i Storkyrkan.

Under sina två sista år måste E. bäras upp på sin målarkammare. Han arbetade ivrigt med förberedelser till omfattande kopparsticksverk. Även det föraktade djurmåleriet fick E. sysselsätta sig med under sina sista år. Karl XI skrev från Kungsör 12 febr. 1697, att »konterfejaren Kraft» (E:s systerson D. v. Krafft) visserligen »avtagit den vite ekorn», som en stalldräng hittat i juli 1696, »krit vit och haver röda ögon», men konungen ville ändå ha den avmålad av E. I ett annat brev (18 febr.) erkänner Karl emot-tagandet av »de tvenne skilderierne, varpå hunden Courtisan och de tvenne orrhanerne stå avmålade». E. dog hösten 1698 och begrovs i Storkyrkan (epitafium där trol. av B. Foucquet).

Man bör vid helhetsbedömningen av E. som målare erinra sig barockens speciella konstprogram och lära, så olika en senare tids men fullt anammade av E. själv, därav förkärleken för allegorierna, litterära symboler i varelse- eller föremålsform, med mycken spekulation bakom kompositionen. Själv skrev E., att »den, som liknar en konstrik, vacker tavla vid en klok och väluttänkt gåta, han begår förvisso icke något misstag». Porträttet ansågs enligt dåtida fransk akademisk smak vara en godtagbar konstprodukt men skattades ej högt, då likhetskravet hindrade koncentrationen på det stora och upphöjda. Som mindervärdiga betraktades landskap, jaktstycken, blomsterstycken, stilleben och genrebilder. Den prosaiske Karl XI befallde emellertid E. att måla även hundar, hästar, björnar, älgar o. s. v. En hans bild av två upphängda orrar är ett av den svenska konstens vackraste stilleben. På Strömsholm finns en utvald samling av E:s realistiska måleri, främst djurmåleri. Även i porträttkonsten nyttjade E. programenligt mytologiska och allegoriska figurer och symboler. Koloriten är redan från början kraftig, men från att under 1660- och 1670-talen vara inriktad på att åtskilja figurer och föremål genom harmonierande lokalfärger, går E. på 1680-talet över till att mera iakttaga penselstreckens beskrivande värde såväl koloristiskt som formalt. Hans pensel blir friare och uttrycksfullare, vilket målningen Karl XI i familjekretsen och flera av de kungliga rådsporträtten visa. En livfull karakteristik av den avbildade eftersträvade E. vanligen icke, ehuru han på 1670-talet synbarligen varit road av att giva sina modeller ett livsbejakande uttryck, och även eljest, då modellen intresserade honom, lockas han till en mera personlig skildring såsom i porträtten av Stiernhielm och vännen Dahlbergh. Man måste erinra sig, att vad samtiden önskade se icke var en djupare persorikarakteristik utan ett representationsporträtt. Den dekorativa kraften utmärker E:s porträtt, och han fick skolbildande betvdelse som porträttör.

Författare

Axel Sjöblom.

Arkivuppgifter

E:s brev 1658–97 (67 st.) till Erik Dahlbergh finnas i Riksarkivet, liksom brev till Nils Bielke m. fl. Likvidationer (n:ris 61–62 och 92–93:5) rörande E. finnas i Kammararkivet. I Uppsala univ.-bibliotek finnas tre brev från E. Utom den förut nämnda skissboken finnas endast några få handlingar rörande E. i arkivet på Sandemar. Några av böckerna i Sandemars bibliotek ha E: s namnteckning och åtskilliga andra ha sannolikt tillhört honom. E:s »Kurtzer Unterricht» finns i två handskrifter: i Tosterupsaml. i Riksarkivet samt i Uppsala univ.-bibliotek (sign. Z 100).

Avbildningar efter porträtt målade av E. finnas i Svenskt biografiskt lexikon hittills i delarna 1, s. 211; 2, s. 339; 4, s. 237, 249; 8, s. 623; 9, s. 105, 617; 10, s. 711, 719; 11, s. 86.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Certamen equestre caeteraque solemnia HolmiK Sueco-rum ao: 1672 m. decbr. celcbrata. .. [Även med tysk titel:] Das grosze Carrosel und prächtige Ring-Rännen nebst dem, was sonsten Fürtrefliches zu sehen war, alsz . . . Carl der Eijlffte, die Regierung ... anträtt. Holmia? u. å. Tvärfol. (4), 13, (4), 13 s, titel -f 63 pl.-bl. – Die vornehmste Schildereyen, welche in denen Pallästen des Königreiches Schweden zu sehen sind, inventiret, verfertiget und beschrieben. Sthm 1694. Fol. 34 s. – Explication öfwer the twenne stora schilderier, som hoff-intendenten David Klöcker Ehrenstrahl hafwer inventerat och förfärdigat uti choret, af Kongl. slotz kyr-kian i Stockholm. [Sthm] 1695. 4: o (16) s. – Disa. Historia von der Königin Disa, kurtzlichbeschrieben, und in S Kupfer-Bildnussen vorgestellet. U. o. o. å. Tv. 4:o (4) bl, 8 pl.-bl. (En variantuppl. med 4 pl. och annan pl.-numrer. finns i UB.) — Kurtzer Unterricht, Observationes und Regulen von der Mahlereij. Utg. av G. M. Silfverstolpe. Sthm 1918. 4: o XLVII, 111 s, 1 pl.-bl. (Arkiv för svensk konst- och kulturhistoria, 3.)

Källor och litteratur

Källor: (utom E:s egna arbeten, se ovan) Riksregistr., Biographica, Ehrenstrahls brev till Erik Dahlbergh, RA; Hedvig Eleonoras hovkassaräkningar, Slottsarkivet; E:s brev till Nils Gyldenstolpe, Carl Gyllenstierna och Bengt Rosenhane, UB; B. Rapp, Ehrenstrahls djurmåleri [lic.-avh. i manuskr. hos förf.]; G. M. Silfverstolpe, Ehrenstrahls ungdom [ofullbordat manuskr, tillhör Albert Bonniers förlag]; St. Nikolai församlings i Hamburg dopbok, Hamburgs stadsarkiv. – Handlingar till konung Carl XI:tes historia, utg. af S. Loenbom, 8 (1767), s. 220 f.; Karl XI :s almanacksanteckningar, utg. av S. Hildebrand (1918); Tessin och Tessiniana [utg. av F. W. von Ehrenheim] (1819), s. 365 ff. – S. E. Bring, Sueciaverket och dess text (Lychnos, 1937), s. 10, 15; H. Cornell, Den svenska konstens historia från hedenhös till omkring 1800 (1944); E. Dahlberg, Dagbok (1625–1699), utg. af H. Lundström (1912); E. Ericsson & E. Vennberg, Erik Dahlbergh, hans levnad och verksamhet (1925); A. E. Falck, Hantverksskrån och fabriksväsen i Nyköping från äldre tider (1928); A. Hahr, David von Krafft och den Ehrenstrahlska skolan (1900); dens, David Klöcker Ehrenstrahl (1905); O. W. Lagerholm, Ehrenstrahl och allegorin (1883); A. Lindblom, Sveriges konsthistoria från forntid till nutid, 2 (1944); K. K. Meinander, Porträtt i Finland från 1840-talet (1931); W. Nisser, David Klöcker Ehrenstrahls italienska skissbok på Sandemar (Konsthist. tidskr, 1, 1932); dens, Erik Dahlbergs och David Klöcker Ehrenstrahls skisser från den klassiska Södern (Tidskr. för konstvet., 23, 1940); C. G. Nordin, Minne af hof-intendenten David Klöker v. Ehrenstrahl (Sv. akad. handl. ifrån år 1796, 5, 1813); B. Rapp, Ehrenstrahl, en stor djurmålare... (Sv. Dagbl. 12 nov. 1944); dens., Kring sex nyrestaurerade hästporträtt av Ehrenstrahl (Västmanl. fornm.-fören:s årsskrift, 34, 1946); L. Rostrup Boyesen, Abraham Wuchters i Sverige 1660–62 (Kunstmuseets Aarsskrift, 28, 1941); J. Sandrart, Academie der Bau-, Bild- und Mahlerey-Kiinste (1675); G. M. Silfverstolpe, Riddarhuspalatset (Sveriges riddarhus, utg. av C. Hallendorff, 1926); A. Sjöblom, Kring Ehrenstrahls tidigaste arbeten (Konsthist. tidskr., 11, 1942); dens., David Klöcker Ehrenstrahl (1947); P. Sondén, Bröderna Momma-Reenstierna (Hist. tidskr., 31, 1911); Svenska kungliga porträtt i Svenska porträttarkivets samlingar, utg. av S. Strömbom (1943); Svenska slott och herresäten, Södermanland (1908); Sveriges kyrkor. Stockholms kyrkor. 1. S. Nicolai eller Storkyrkan. H. 3 (1927); B. Waldén, Nicolaes Millich och hans krets (1942); N. G. Wollin, Industrierna vid Hargs ström under fyra sekel (1943); F. U. Wrangel, Stockholmiana, 1–4 (ny uppl. 1912), s. 252 ff.; dens., Minnesskrift vid Svensk-lutherska Parisförsamlingens 300-årsjubi-leum (1926). – Meddel. av arkivarien D. Almqvist, Stockholm, rörande manuskript och böcker pa Sandemar.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
David Klöker (Klöcker) Ehrenstrahl, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16718, Svenskt biografiskt lexikon (art av Axel Sjöblom.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16718
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
David Klöker (Klöcker) Ehrenstrahl, urn:sbl:16718, Svenskt biografiskt lexikon (art av Axel Sjöblom.), hämtad 2024-04-19.