Meriter

Ekholm, Nils Gustaf, f. 9 okt. 1848 i Smedjebacken (Kopp.), d. 5 april 1923 i Stockholm (Hedv. EL). Föräldrar: apotekaren Nils Peter Ekholm och Christina Ulrika Forsgren. Mogenhetsex. i Norrköping 6 juni 1868; student i Uppsala 27 sept. 1869; fil. kand 27 jan. 1876; tf. amanuens vid Uppsala meteorologiska institution 1876–81 och 1884–90; lärare vid Ultuna lantbruksinst. 1878–81 och 1883–91; lärare vid Uppsala tekniska aftonskola 1878–81 och 1884–90; ledare av sv. meteorologiska expeditionen till Spetsbergen. 1882–83; fil. lic. 27 maj 1887 vid Uppsala univ.; disp. för fil. drsgrad 30 maj 1888 (promov. 31 maj 1889); docent i meteorologi där 4 juli 1888–8 okt. 1892; e. o. amanuens vid Meteorologiska centralanstalten i Stockholm 1 juli 1890; amanuens 1 dec. 1902, professor vid och chef för denna 6 dec. 1913–18; föreläsare vid Stockholms borgarskola läsåren 1896–97 till 1901–02 och 1909–10, 1916–17; deltog i S. A. Andrées expedition till Spetsbergen 1896 för den tillämnade nordpolsfärden i ballong; matematiker och aktuarie vid Sv. livförsäkringsbolaget 1898. LVA 1905; RNO 1909; LVVS 1910; LLA 1914. Hedersl. av Royal Meteorological Society i London 1892. Innehade även utländsk orden.

G. 27 okt. 1895 i Stockholm (Hedv. El.) m. piano- och sånglärarinnan Agnes Elphidina Bodén, f. 2 maj 1865 i Nordmarks sn (Värml.), d. 6 okt. 1932 i Stockholm (Hedv. El.), dotter av kontraktsprosten Jonas Bodén och Augusta Hallén.

Biografi

Nils E:s insats är främst frukten av en lycklig kombination av ett starkt vetenskapligt intresse och en klar blick för praktisk tillämpning av vetenskaplig kunskap.

I Uppsala hade den unga livskraftiga meteorologiska vetenskapen vid den tid då E. började sina akademiska studier just börjat få fast fot. En lärarbefattning i meteorologi, med R. Rubenson som förste innehavare, hade inrättats 1870 och ombildades, sedan Rubenson 1874 efterträtts av H. Hildebrandsson, 1878 till en e. o. professur, med vilken chefskapet för den meteorologiska institutionen förenades. År 1876 blev E. efter avlagd fil. kand.-examen, med bl. a. fysik och matematik som ämnen, amanuens vid det meteorologiska observatoriet i Uppsala. De impulser han därvid erhöll, främst genom samarbetet med Hildebrandsson, blevo bestämmande för hans framtida verksamhet. Han tillförde härvid den meteorologiska forskning åt vilken han ägnade sig en fond av grundlig fysisk och matematisk skolning och hade förmånen att få arbeta i en atmosfär präglad av ett starkt medvetande om de viktiga och omfattande uppgifter, som väntade den nya vetenskapen.

Den första större uppgift, i vilken E. spelade en framträdande roll, sammanhängde med den svenska polarexpeditionen till Spetsbergen 1882–83, vilken ingick som ett led i det stora och omfattande internationella företag, som brukar kallas »det första polaråret», och vid vilket tolv stater förenat sig om inalles fjorton expeditioner för utforskning av de jordmagnetiska, meteorologiska och luftelektriska förhållandena i främst de norra polartrakterna. E. utsågs till ledare för den meteorologiska delen av det vetenskapliga observationsarbetet och senare, då den först utsedde ledaren, kommendörkapten F. Malmberg, av sjukdom blivit förhindrad att, deltaga, till chef för expeditionen i dess helhet. Bland övriga deltagare märkes S. A. Andrée, som ledde de luftelektriska arbetena, E. Solander och V. Carlheim-Gyllensköld. Kontakten med den förstnämnde kan här noteras med intresse såsom en inledning till den samverkan, som senare skulle uppkomma i samband med ett mindre fruktbärande men mera sensationellt företag: Andrées ballongexpedition till polen.

Bland de observationer, som E. utförde under den svenska polarexpeditionens övervintring vid Kap Thordsen på Spetsbergen, märkas särskilt de som rörde luftens fuktighet och molnens höjd. Vid bearbetningen av dessa observationer gjorde E. en viktig och bestående insats, som han fullföljde genom senare arbeten över samma ämnen, främst genom sin doktorsavhandling »Undersökningar i hygrometri». Hans studier ledde honom till fastställande av vissa, oriktigheter i äldre psykrometerformler, som användes för att bestämma luftens fuktighet och vilka uppkomma, därför att hänsyn ej tagits till olikheten av den mättade vattenångans tryck över vatten och över is vid samma temperatur. E. utarbetade på grundval av observationer och experiment nya psykrometerformler, vilka, ännu äro i användning och kunna betraktas som klassiska.

Då S. A. Andrée i början av 1890-talet som svensk pionjär i ord och handling gjorde sig till förespråkare för ballongen som färdmedel och medel för vetenskaplig utforskning av atmosfären, knötos hans och E: s intressen åter tillsammans, och då Andrée 1895 framlade sin plan för att uppnå nordpolen medelst ballong, vann han i E. en entusiastisk främjare av densamma. E. gick så långt, att han på Andrées begäran ställde sig till förfogande som deltagare i expeditionen, och med detta prospekt för ögonen ägnade han ett energiskt arbete åt förberedelserna. Då ångaren Virgo i juni 1896, följd av entusiastiska jubelrop och högt spända förhoppningar, lämnade Göteborg för att föra Andrée-expeditionens medlemmar och utrustning till Spetsbergen, hörde E. sålunda jämte Andrée och N. Strindberg till dem, som skulle »göra det». Olämpliga väderleksförhållanden och vissa sent upptäckta brister i ballongens konstruktion gjorde emellertid denna gång expeditionen om intet.

E. hade under sina arbeten med förberedelsen till expeditionen särskilt genom vissa försök med ballongen kommit till den uppfattningen, att en grundförutsättning för en lycklig utgång var, att ballongens täthet blev betryggande, d. v. s. att gasförlusterna genom läckage reducerades. Då Andrée icke visade sig villig att ägna denna fråga tillräcklig uppmärksamhet, avsade sig E. deltagandet i 1897 års expedition, en åtgärd för vilken han fick uppbära mycken kritik särskilt i den sensationslystna dagspressen, men för vilken han, såsom utgången senare visade, hade mycket befogade skäl.

År 1890 hade E. knutits till den under Vetenskapsakademiens egid stående meteorologiska centralanstalten, som vid denna tid hade Rubenson till chef. De uppgifter, som ålågo denna institution, voro främst Sveriges klimatiska utforskning samt uppgörande och spridning av väderleksförutsägelser. Denna sistnämnda uppgift, som efter 1872 tillvunnit sig en växande uppmärksamhet, inneslöt i sig arbete på utvecklingen av de teoretiska grundvalarna för ett sådant arbete. Åt dessa båda huvuduppgifter ägnade E. under hela sitt återstående liv ett energiskt och oegennyttigt arbete. Han lämnade sålunda i »Sveriges land och folk» en översiktlig redogörelse för Sveriges klimat, utarbetade metoder för beräkning av månadsmedeltemperaturen vid svenska stationer från terminsiakttagelser och analyserade den årliga gången hos lufttemperaturen medelst s. k. harmonisk analys. De periodiska variationerna hos de meteorologiska elementen tilldrogo sig ett starkt och ihållande intresse från E: s sida. Inom det vid denna tid bildade Fysiska sällskapet i Stockholm uppehölls kontakten mellan företrädare för den rena fysiken och dess tillämpningar, och särskilt genom förbindelsen med den initiativ kraftige och idérike Svante Arrhenius mottog E. här många uppslag, som han energiskt fullföljde. En frukt härav äro hans undersökningar över de kosmiska företeelsernas inverkan på vädret. Sålunda utgav han tillsammans med Arrhenius studier över månens inflytande på molnighet, luftelektricitet, norrsken och oväder och sökte utreda orsakerna till klimatets ändringar i geologisk och historisk tid.

Av större betydelse än dessa till stor del statistiska arbeten, är E: s insats inom den dynamiska meteorologien och framför allt hans verksamhet för utvecklandet av grunderna och metoderna för väderleksförutsägelser. Han behandlade sålunda jordrotationens inverkan på strömningarna i atmosfären, varvid han var bland de första att framhäva betydelsen av de vertikala rörelserna, och nådde viktiga resultat beträffande dessa rörelsers uppträdande inom cyklonerna. Metoden att klarlägga vädrets utveckling genom uppritande och analys av synoptiska kartor hade alltsedan 1854, då Leverrier i Frankrike organiserade den första regelbundna väderlekstjänsten, införts i de flesta kulturländer, men metoderna för dessa analyser voro i ständig utveckling. E. gjorde härvid en betydande insats genom införandet av fysikaliska beräkningsmetoder och genom sitt framhävande av betydelsen av ett strängt fysikaliskt betraktelsesätt. I detta avseende kan han i viss mån anses som en föregångare till Vilhelm Bjerknes och den s. k. Bergenskolan. I samarbete med sin assistent och medarbetare sedermera kommerserådet Martin Jansson studerade han lufttrycksändringarnas inflytande, införde teckning av s. k. isallobarer – linjer som sammanbinda orter med samma lufttrycksändring på viss tid – vid analysen av de synoptiska kartorna och grundade härpå metoder att förutsäga vädret och särskilt stormarna. En följd av dessa arbeten var det svenska stormvarningsväsendets organisation, varigenom efter 1905 stormvarningar regelbundet utsändas till den svenska sjöfartens fromma. E. kan betraktas som det svenska stormvamingsväsendets grundare.

E. förenade med ett outtröttligt intresse för sin vetenskap en sällsynt arbetsförmåga och icke ringa praktisk duglighet. Härtill sällade sig en ganska ofta framträdande envishet. I alla dessa egenskaper var han en mycket typisk representant för den aktningsvärda befolkning som Karlfeldt besjungit i »En envis dalkarls visa». Hans energi och envishet kommo honom väl till pass vid väderlekstjänstens organisation, som han genomförde trots alla belackare, som i dessa begynnelsens tider ej voro sena att infinna sig. »Aldrig kommer han till heders, varför gick han ej till väders», skrev Albert Engström i Strix som text under en karikatyr, sannolikt härtill föranledd av någon eklatant felslagen väderleksprognos. Men E. smålog ett ironiskt leende och arbetade på, envis och oförtröttlig. Och han kom även till heders på många sätt. Han blev hedersledamot av Royal Meteorological Society i London och ledamot, av många andra lärda akademier och samfund. Då han avled 1923 vid 75 års ålder stod det klart, att om han också kanske ej varit en de stora idéernas och initiativens man, så hade dock en betydande pionjär inom den teoretiska och praktiska meteorologien gått bort.

Författare

Anders Ångström.

Arkivuppgifter

Brev och handlingar från och om E. finnas i Vetenskapsakademiens bibliotek samt brev i Univ.-biblioteket, Uppsala (till H. Hildebrandsson).

Tryckta arbeten

Se bibliografi i VA Årsbok, 1925, s. 281–285, med följande tillägg: Fyrställiga logaritmisk-trigonometriska handtabeller, jemte några andra tabeller samt formler och konstanter för underlättande af siffer-räkhingar. Ups. 1885. XXVIII, 69, (3) s, 1 tab. (Tills, med C. V. L. Charlier och K. L. Hagström.) – L'expédition polaire en ballon de M. S.-A. Andrée (L'AeröphiIe, Année 6, Paris 1898, s. 7–23). – Zur Lebensversicherung der Frauen in Schweden (Berichte, Denkschriften und Verhandlungen des fiinften internationalen Kongresses fiir Versicherungs-Wissenschaft.. , 1, Berlin 1906, s. 617–623). – Die Erfabrungen der Lebensversicherung. Zur Frage von der Sterblichkeit der Abstinenten und Nichtabstinenten in Schweden. Sthm 1908. 10 s. – Das Problem des mathematischen Risikos; die Sicherheitsreserve bei Versicherungsanstalten und Pensionfonden (Gutachten, Denkschriften und Verhandlungen des sechsten internationalen Kongresses fiir Versicherungs-Wissenschaft.. , 1:2, Wien 1909, s. 855–875). – Evolution de la mortalité des personnes assurées dans la compagnie d'assurance »Svenska lif» å Stockholm (Septiéme congrés international d'actuaires . . . Rapports, mémoires et procés-verbaux, 1, Amsterdam 1912, s. 633–639). – Om dödligheten bland Svenska lifs läkareundersökta försäkringstagare (Svenska lifförsäkringsbolaget 1891–1916, Sthm 1916, s. 51–60). – Transsumt av... utlåtande den 11 sept. 1917... om »sammanförande till en gemensam institution av vissa smärre vetenskapliga anstalter m. m.» . . . Sthm 1917. 22 s. – Angående inrättandet av en riksanstalt för meteorologi och hydrografi. Utlåtande till Kungl. Vetenskapsakademien av utsedde delegerade. Upps. 1917. 18 s. (Tills, med E. W. Dahlgren och K. Sondén.) – Dessutom diskussionsinlägg vid nordiska och internationella försäkringskongresser.

Källor och litteratur

E:s ovannämnda brev och skrifter; Hedv. Eleonora-förs-s vigselbok 1895, dödbok 1923 och 1932. – atrikel över styrelsemedlemmar, lärare och elever vrd Ultuna lantbruksinstitut 1848–1932 (1932); K. G. Odén, Östgötars minne. Biografiska anteckningar om studerande östgötar i Uppsala 1595–1900 (1902); [Biogr. av] A. Wallén i VA årsbok 1925.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Gustaf Ekholm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16847, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Ångström.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16847
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Gustaf Ekholm, urn:sbl:16847, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Ångström.), hämtad 2024-04-20.