Meriter

Gustaf Emil Broms, f. 5 sept. 1849 i Stockholm, d. 29 okt. 1903 därstädes. Föräldrar: handlanden i Stockholm Karl Abraham Broms och Fredrika Beata Charlotta Wretforss. Elev i nya elementarskolan i Stockholm ht. 1859–vt. 1865. Anställd å handelskontor; anställd i trävarufirman Bergman, Hummel & C: o 1869; prokurist vid nämnda firmas kontor i Nederkalix; tillika dansk v. "konsul därstädes; chef för firmans huvudkontor i Stockholm 1879–82; bedrev från 1881 egen trävarurörelse i Gamleby (med huvudkontor i Stockholm), grundad på köp av avverkningsrätten i södra Östergötland och norra Småland; ledamot av styrelsen för a.-b. Gällivare malmfält 30 maj 1891–19 okt. 1901 (verkställande direktör 1 juni 1891–5 sept. 1901; ordförande 2 maj 1893–19 okt. 1901) och i styrelsen för Luossavaara-Kiirunavaara a.-b. 21 juni 1893–16 nov. 1900 och ånyo 19 dec. 1900–29 maj 1903 (verkställande direktör 21 juni 1893–1 febr. 1900; ordförande 30 juni 1899–16 nbv. 1900; v. ordförande 19 dec. 1900–29 maj 1903); ordförande i styrelsen för Norrbottens malmförädlings a.-b. 1896–sept. 1903; ensam ledamot av styrelsen för Förenade gruvintressenters a.-b., sedermera Lappmarkens gruvintressenters a.-b. 12 nov. 1898–1901 samt ledamot av samma styrelse 1901–juli 1903; ensam ledamot av styrelsen för a.-b. G. E. Broms egna hem från 28 sept. 1900. RVO 1894; KVO2kl 1897; KNO2kl 1901.

Gift 1) 5 apr. 1882 med Berta Kristina Sofia Öberg, f. 18 jan. 1858, d. 28 mars 1883, dotter till lärftskramhandlanden Johan Öberg; 2) 9 maj 1885 med sin svägerska Anna Augusta Albertina Öberg, f. 13 sept. 1864.

Biografi

Från en framgångsrik men icke anmärkningsvärd bana inom trävarurörelsen övergick B. till gruvindustrien under uppseendeväckande omständigheter. Det engelska bolag, The new Gellivare company, som innehade Gällivaregruvorna, hade mot, slutet av 1880-talet försummat sin brytningsskyldighet, och härav hade en företagsam norrbottnisk affärsman, K. O. Bergman (se denne), begagnat sig för att genom inmutningar förvärva en rätt till det stora malmfältet, vilken godkändes genom häradsrättens utslag 18 juni 1891. Finansieringen av den omfattande verksamhet, som erfordrades för att giva realitet åt återförvärvandet av de norrbottniska naturrikedomarna ur utlänningarnas händer, var väsentligen B:s verk. Tillsammans med Bergman och sin förutvarande principal David Hummel stiftade han aktiebolaget Gällivare malmfält, som 15 maj 1891 övertog Bergmans rätt till gruvorna och efter avgörandet i häradsrätten för en miljon, kr. inlöste det engelska, bolagets anspråk och återstående rättigheter. Sedan staten samtidigt förvärvat den s. k. Luleå—Ofotenbanan från ett engelskt bolag, som erhållit koncession därå, samt iståndsatt linjen Gällivare—Luleå, kunde gruvornas exploatering taga sin början. Arbetsledningen vid Malmberget övertogs till en början av Bergman, medan B. såsom innehavare av aktiemajoriteten samt verkställande direktör och styrelsens ordförande sökte sin uppgift i den allmänna affärsledningen. Hans företagsamhet, handlingskraft och rastlösa energi ägde otvivelaktigt en väsentlig andel i den snabba utveckling, som nu på en gång avlöste det förutvarande stillaståendet. Järnvägsspår utbyggdes till olika delar av fältet, den ena gruvan efter den andra öppnades för exploatering, och på Svartön vid Luleå skapades en modernt utrustad lastageplats. Malmtransporterna kommo också i gång, och årligen nedfraktades 600,000 till 800,000 ton. Inför en svår social uppgift ställdes bolaget därigenom, att den jämsides med rörelsens utveckling växande arbetarbefolkningen till en början nödgades söka sin tillflykt i en kåkstad, vars hygieniska, sociala och sedliga förhållanden synas ha varit ganska upprörande. Marken omkring gruvorna var emellertid kronans, och innan något kunde åtgöras, måste äganderättsförhållandena ordnas. B. och hans kamrater inom bolagets ledande kretsar synas ha varit besjälade av ett uppriktigt intresse för att på det sociala området skapa. en. tillfredsställande ordning, men de ville lägga uppgiften helt och hållet i bolagets händer och sökte därför av kronan förvärva vidsträckta domäner kring gruvfältet (1895). Arbetarbefolkningen åter kände sig oroad av det beroende, vari de enskilda genom en sådan lösning av bostadsfrågan skulle råka, och fordrade, att ett stadsplaneområde skulle upplåtas till fri bebyggelse. De hörda myndigheterna ställde sig i huvudsak på bolagets sida, men i andra kammaren togs frågan upp bl. a. av S. A. Hedin, och hans enträgna varningar mot skapandet av bolagsfurstendömen vunno gehör (1898). År 1899 beslöt därför riksdagen, att tvenne stadsplaneområden skulle avsättas till allmänt bebyggande och bolaget under femtioårigt arrende erhålla den mark, som erfordrades för dess egen rörelse.

Malmbrytningen tyngdes visserligen av de höga fraktkostnaderna och de investeringar, som krävdes för att skapa en storindustri i ödemarken men synes dock hastigt ha utvecklat sig till en sund och vinstgivande affär. Bolaget inskränkte sig emellertid ej till den stora uppgift, för vilken det närmast bildats, utan kastade sig även in i vittutseende gruvspekulationer. Att så skedde, berodde otvivelaktigt framför allt på B:s personliga initiativ. Hans livliga fantasi synes oemotståndligt ha gripits av de oändliga framtidsperspektiv, som det öde landets oerhörda malmtillgångar öppnade, och liksom hela raden av föregångare, vilka, stått längre från förverkligandets möjligheter än han, lät han sig lockas till allt djärvare vågspel för att vinna och bevara kontrollen över de nyväckta eller slumrande rikedomarna. Redan 1892 lät han aktiebolaget Gällivare malmfält köpa aktiemajoriteten i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag och bidrog sedermera verksamt till beslutet om Luleå-Gällivarebanans utbyggande till riksgränsen och Narvik. De fortsatta gruvaffärerna, som togo mycket stor omfattning, bedrevos icke i Gällivarebolagets utan i B:s eget namn men skedde otvivelaktigt för gemensam räkning och finansierades dels genom en förlagsräkning, som B. öppnade med bolaget, dels genom ett kreditiv, som i hans namn erhölls hos Kristianstads enskilda bank. För framtiden fingo dessa spekulationsaffärer den mest genomgripande betydelse, ty det var genom dem, som de stora gruvfälten samlades på en hand och möjligheten av enhetlighet och planmässighet vid deras exploatering bereddes.

Ännu år 1900 synes B. ha varit förvissad om att kunna genomföra sitt verk. Han planerade nämligen då en stiftelse med uppgift att övertaga och för hans familjs räkning för all framtid förvalta aktiemajoriteten i aktiebolaget Gällivare malmfält och Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag. Samma år lät han också ett familjebolag, Lappmarkens gruvintressenters aktiebolag, övertaga både Gällivare- och Luossavaara-Kiirunavaarafältens produktion för tolv år framåt, varpå Lappmarksbolaget fick tillförsäkra honom tio öre per ton av hela försäljningen i »malmören». I verkligheten hade emellertid B:s affärsföretag ej nått den inre konsolidering, som hade erfordrats för att framföra hans vittutseende planer. Aktiebolaget Gällivare malmfält hade under den föregående tiden ganska starkt ökat sina skulder och slutligen år 1898 upptagit ett obligationslån på ej mindre än 10,000,000 kr., som dock delvis användes till konvertering av äldre skulder. Därtill kom så utredningen av B:s gruvspekulationer. I början av år 1901 överfördes B:s kreditivskuld hos Kristianstads enskilda bank, som steg till 3,000,000 kr., på bolaget, och i aug. reglerades dess och B:s mellanhavanden slutgiltigt på så sätt, att bolaget avskrev B:s förbindelser, som nu stego till 4,980,000 kr., och i ersättning fick övertaga samtliga de inmutningar och gruvor, som denne för de nominellt till honom försträckta penningarna förvärvat. Belastningen blev dock härigenom för stark, bankerna uppsade sina lån, och till och med en ansökan om Gällivarebolagets försättande i konkurs ingavs. Den allmänna meningen vände sig med förbittring mot B., han nödgades träda tillbaka ur Gällivarebolagets styrelse, kontraktet om malmförsäljningen till Lappmarksbolaget hävdes — varvid B. dock behöll de honom tillförsäkrade malmörena —, och ledningen av malmförsäljningen, befraktningarna och därmed sammanhängande frågor överlämnades åt en särskild nämnd. Därmed var B:s positiva insats i den norrbottniska gruvindustriens historia slut, och det återstod för honom blott att söka realisera aktiemajoriteten i gruvbolagen, som han. alltjämt innehade. De förhandlingar, som fördes härom, bilda ett mycket sensationellt och lidelsefullt omdebatterat kapitel i de storfinansiella hävderna. B:s ställning komplicerades ytterligare, då staten på grand av formfel vid inmutningen öppnade process mot Gällivarebolaget om dess rätt till gruvorna. Han inledde emellertid förhandlingar med utländska spekulanter, som i varje fall användes som påtryckningsmedel för att framtvinga ett statsingripande i syfte att i svenska händer bevara äganderätten till gruvorna. Till slut lyckades B. år 1903 försälja sina aktier till Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund under förutsättning, att riksdagen gåve sitt bifall till en med regeringen träffad överenskommelse om bl. a. rättegångens nedläggande och en kredit på 20,000,000 kr. till köparen. Den K. proposition, vari avtalet samma år förelades riksdagen, förkastades väl efter meningsbrytningar, som antogo en storpolitisk karaktär, men Trafikaktiebolaget fullföljde dock avtalet med B., och då denne på hösten 1903 oväntat avled av hjärtslag, hade han från de norrbottniska gruvaffärerna räddat en betydande förmögenhet.

Otvivelaktigt var det en entusiastisk tro på den norrbottniska gruvindustriens framtid, som lockade B. in i de spekulationer, som genom bristande finansiering antogo en allt äventyrligare karaktär och slutligen berövade honom ledningen av en storslagen och med hängivenhet omfattad uppgift. Icke endast de insatser, varigenom han medverkade vid den första effektiva exploateringen av de lappländska gruvfälten- och därigenom bidrog till att inleda en ny epok i Norrbottens historia, bära vittne om hans varma tro på detta landskaps utvecklingsmöjligheter. På många områden ingrep han under sin välmakts dagar hjälpande och stödjande. Han visade sålunda frikostighet mot läroverket i Luleå och folkhögskolan i Matarengi. På hans initiativ gjordes ett — visserligen misslyckat — försök att genom en fabriksanläggning på Svartön tillvarataga malmavfallet (malmmullen) och sålunda göra åtminstone en början till en inhemsk förädling av norrbottenmalmerna. I hög grad intresserade B. sig för jordbrukets utveckling. Han understödde sålunda den växtbiologiska anstalten i Luleå och anlade ett mönsterjordbruk vid Holmfors. I Karungi socken inköpte han ett trettiotal hemman, vilka han år 1900 överlät till aktiebolaget G. E. Broms' egna hem, vars uppgift var att i lämpliga lotter stycka, bebygga och därefter till mindre bemedlade överlåta marken. Därjämte skulle bolaget i Tornedalen upprätta en mejeri-och lantbruksskola, en mönstergård och en odlingsförsöksanstalt. Själv hyste B. de livligaste förhoppningar om sin kolonis framtid, men efter hans död saknades den drivande personliga kraften, och hemmanen sköttes av arrendatorer på ett sätt, som föga motsvarade initiativtagarens avsikter. Bolaget valde därför att år 1908 överlämna egendomen, som då hade ett taxeringsvärde av över 155,000 kr., till K. M: t för bildande av en stiftelse för kolonisationsändamål (G. E. Broms' egnahemsstiftelse). Av denna har till 1924 års utgång utlämnats trettio egna hem. Ett verkligt mecenatskap utövade B. gentemot vårt lands naturvetenskapliga forskning. Genom hans hjälp sattes sålunda Vetenskapsakademiens zoologiska havsstation Kristineberg i Bohuslän i stånd att utsträcka sin verksamhet även till vintrarna, och på hans bekostnad företog konservator G. Kolthoff år 1900 en resultatrik zoologisk expedition till Spetsbergen. Nämnas kan även, att B. var en av huvudintressenterna i Svenska dagbladet och i kritiska tider visade sig som dess säkraste ekonomiska stöd.

Författare

B. BOËTHIUS.

Källor och litteratur

Källor: A.-b. Gellivare malmfälts och Luossavaara-Kirunavaara a.-b: s protokoll, Trafik-a.-b. Grängesberg-Oxelösunds arkiv. — A.-b. Gellivare malmfälts styrelse- och revisionsberättelser 1893—1903; riksdagens prot. och handl., särsk. 1898, 1899 och 1903; nekrologer i Sv. dagbladet och Norrbottens-kuriren 30 okt. 1903; [C. F. Lindahl], Sv. millionärer, af Lazarus, 10 (1905); Norrbotten, 1—2 (1921); Stadgar för G. E. Broms' stiftelse (1900). — Se i övrigt, ang. G. E. Broms' egnahemsstiftelse, jordbr.-dep. handl. 31 jtfH 1908, RA; P. Hellström, Norrlands jordbruk (1917); Meddelanden ang. G. E. Broms' egnahemsstiftelse och Alträsks kolonisationsområde i Norrbottens län (1922).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Emil Broms, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17020, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17020
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Emil Broms, urn:sbl:17020, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-11-08.