Meriter

1. Johan Anders af Darell i, före adlandet Darelius, f. 12 nov. 1718 i Ods prästgård, d. 19 jan. 1780 i Stockholm. Föräldrar: kyrkoherden i Od Anders Darelius och Karin Rhyzelius. Elev vid Skara gymnasium; student i Uppsala 28 juli 1737; disp. 25 febr. 1741 (Decades binaj thesium medicarum; pres. J. G. Wallerius); studerade i Stockholm 1741—43; avlade i Uppsala examen i teologiska fakulteten 18 maj 1745, i filosofiska fakulteten 3 dec. 1746; med. kand. 12 nov. 1748; med. lic. 6 febr. 1749; disp. limars 1749 (Lignum colubrinum léviter delineatum; pres. K. von Linné); med. doktor 27 apr. 1749. Förordnades 1743 att sköta från finska kriget hemkomna sjuka i Vaxholm och sårade vid dalkarlarnas upplopp i Stockholm; tjänstgjorde som läkare i Västerås 1745; biträdande läkare vid Sätra hälsobrunn 1745—48 och intendent därstädes 1749—50; av med. fakulteten i Uppsala föreslagen till provinsialläkare i Västergötland 6 febr. 1749; praktiserande läkare i Stockholm 1750; medlem av collegium medicum 28 mars 1750; fattigläkare i Maria församling 1750—52; läkare vid det på drottning Lovisa Ulrikas stat inrättade frökenstiftet 1754; uppförd på andra förslagsrummet till assessor i collegium medicum 13 febr. 1754; assessor i samma collegium 4 okt. 1755; inlämnade till collegium medicum ett projekt till medicinalverkets upphjälpande i riket 17 dec. 1755; tf. läkare vid Serafimerlasarettet 1756; erhöll ständig assessorslön 9 aug. 1756; överläkare vid Serafimerlasarettet 13 maj 1758; erhöll ökad lön 8 dec. 1762; adlad 23 jan. 1770; erhöll avsked från Serafimerlasarettet 7 mars 1772 och från assessorsbefattningen 19 jan. 1780. Ledamot av Patriotiska sällskapet 1775.

Gift 14 juni 1752 med Johanna Margareta Faggot, f. 3- okt. 1732, d. 29 dec. 1762, dotter till advokatfiskalen Isak Faggot och Margareta Carré.

Biografi

D., som tidigt förlorade sina föräldrar, fick för sina studier en gynnare i morbrodern biskop Andreas Rhyzelius. I Uppsala lärde han sig rita och teckna, »vartill han hade naturlig fallenhet». Med anledning härav blev han enligt uppgift föremål för intresse av arkiatern Nils Rosén von Rosenstein, som tillrådde honom att studera medicin och sedan synes hava visat honom stor välvilja. Han beredde också D. den högt skattade förmånen att få idka medicinsk praxis under sin direkta handledning. Hur instruktiv denna handledning säkerligen varit, framgår av en bevarad brevväxling mellan D. och arkiatern rörande ett sjukdomsfall, som D. satts att sköta. D. lämnar täta och utförliga uppgifter om patientens symtom och om sina ordinationer och får mottaga arkiaterns omdöme in i minsta detalj, vid ett tillfälle slutande med de uppmuntrande orden: »min herre har i allt burit sig väl åt med baron.» Även senare synes D. ha uppehållit sina förbindelser med arkiatern och haft förmånen få konsultera honom i svårare sjukdomsfall.

Under studietiden i Uppsala blev D. 1741 i någon mån inblandad i en av tidens mest remarkabla befordringstvister. Han stod nämligen såsom respondent på den disputation, »Decades binae thesium medicarum», vari Linnés medsökande till den medicinska professuren J. G. Wallerius på ett synnerligen hätskt och hänsynslöst sätt angrep sin konkurrent. Det är väl icke uteslutet, att D: s förhållande till Linné härigenom kom att bliva tämligen kyligt. Man kan bl. a. utläsa detta av Linnés yttrande beträffande en framställning av D. år 1746 att fortfarande få behålla ett kungligt stipendium, ehuru han uppburit detsamma hela den medgivna tiden. Båda professorerna, Linné och Rosén von Rosenstein, avgåvo yttranden i fakulteten: »Rosén jakade, Linnaeus nekade, men sedermera begav sig.» Linnés yttrande innehåller bl. a. att D., som tidigt fått stipendiet och fått. behålla det även i Stockholm, »sedan han kom att bliva archiater Roséns amanuensis, varken frekventerat publique lektionerne eller private kollegier hos någon annor medicus utan såsom en promotus medicus vistades i Upsala, då han likväl allt detta hade mycket väl av nöden.» Genom praktik hade han också fått »tillfälle att långt mer förtjäna sig än någon annor medicinæ studiosus, varav han kunnat uppföra sig i kläder bättre än de, som nogsamt giver hans villkor till känna». Trots Linnés betänkligheter blev dock slutet, att en av Linné och Rosén undertecknad skrivelse avgick till universitetskanslern 13 maj 1746, vari D:s framställning tillstyrktes och vari det sägs, att »Darelius är en stilla, allvarsam och arbetsam yngling, den där om sig giver vackert hopp». D. fick också behålla sitt stipendium flera terminer. Sedan han avlagt examen theoreticum 12 nov. 1748, antecknade Linné i fakultetens protokoll: »vistades mest i staden hos arch. Rosén, vars collegia han mest frekventerat; föga hos Linneum.»

Såsom läkare vid Sätra brunn synes D. under studietiden ha. förvärvat stort förtroende hos kuranstaltens dåvarande ägare, biskop Andreas Kalsenius, som var livligt intresserad för brunnen och där införde åtskilliga förbättringar. Enligt vad D. själv i ett brev uppgivit var det han, som föranledde biskopen att vid Sätra inrätta ett brunnslasarett för fattiga samt att skänka hela brunnsinrättningen till Uppsala universitet.

År 1750 slog D. sig ned i Stockholm såsom praktiserande läkare. Han torde hava varit mycket anlitad och fick säkerligen på grund av sina förbindelser med Rosén ett stort anseende såsom läkare. Hans personliga egenskaper sägas också hava varit ägnade att tillvinna honom patienternas tillgivenhet: »han var», heter det, »en mycket skickelig och förfaren läkare; han hade ett glatt umgängessätt och var särdeles avhållen av sina sjuka.» Som assessor i collegium medicum (1755—80) nedlade D. ett synnerligen omfattande och mångsidigt arbete, och han räknades såsom en av verkets mest inflytelserika medlemmar. Självständig och utpräglad i sina åsikter som han var, blev han vid flera tillfällen utsatt för kritik och uppträdde också själv till försvar för vidtagna åtgärder.

I en av tidens mest brännande frågor, striden mellan läkare och kirurger och närmast mellan kirurgiska societeten och collegium medicum, kom D. att taga aktiv del. År 1761 utkom en anonym skrift med titel: »Några sanningar med theraf följande slutsatser, rörande medicinalwärket och i synnerhet chirurgiens förbättring.» Författaren, fältskären, assessor J. G. Hiertzeel, förklarade här collegium medicum olämpligt såsom högsta ledare av medicinal-väsendet framför allt på grund av dess brist på representanter för kirurgerna och apotekarna samt påyrkade, att denna högsta ledning skulle anförtros åt den sedan 1737 verksamma, mångsidigare sammansatta simdhetskommissionen. Kirurger och läkare borde enligt Hiertzeels mening vara skilda kårer, och kirurgerna borde ej utbildas vid universiteten, där huvudsakligen teoretisk undervisning lämnades, utan i de större städerna, där praktisk handledning vid sjukhusen kunde erhållas.

Bland de många motskrifter, Hiertzeels inlägg framkallade, märkas även några »Karta frågor och anmärkningar», som anonymt utgåvos av D. Skriften bäres framför allt av övertygelsen om de teoretiska studiernas grundläggande betydelse för läkarutbildningen. »Praktiken, som läres eller utövas utan en grundad, vid akademien inhämtad teori, är ett purt kvacksalveri.» »Doctores och chirurgi njuta så snart lika heder och uppmuntran, som de äga grundad insikt i medicin; kunnandes ock i den händelse doctores och chirurgi befatta sig samfält så med in- och utvärtes krämpor.» Vad D. påyrkade var i själva verket en sammansmältning av läkare och kirurger till en kår. Utvecklingen kom ju också att gå i denna riktning, men det är ej bekant, att D. deltog i den fortsatta hetsiga polemiken.

I sin ämbetsutövning i collegium medicum hade D. emellertid även på ett annat sätt beröring med striden mellan kirurger och läkare. Anatomise och chirurgiaB professorn Roland Martin hade 1759 hos konungen gjort ansökan om säte och stämma i collegium medicum, men kollegiet hade, med undantag av dess preses, Abraham Bäck, avstyrkt framställningen, som ock avslogs. Hur förbittrad Martin var över denna motgång, framgår av ett brev med bifogad P. M. till P. J. Bergius av 20 febr. 1761. Han går här ytterst strängt till rätta med kollegiet och åtskilliga dess åtgärder, vilka han anser vara orsaken till »all den illvilja och hat, som denna kår ådragit sig, så väl av publiken som av sine kammerater». Särskilt D., som betecknas såsom den mest inflytelserike medlemmen i kollegiet, är föremål för Martins kritik. Det har otvivelaktigt varit olyckligt för D: s eftermäle, att av de ytterst sparsamma personliga notiser, som finnas om honom från hans samtid, just en motståndares hätska klander är den utförligaste. Martin skildrar D. såsom en utpräglad strebernatur, föga nogräknad med medlen och tämligen hänsynslös, då det gällde att skaffa sig förmåner, samt ger för övrigt uttryck åt en djup ringaktning för D: s kunskaper och insikter. Inom kollegiet synes D. emellertid hava åtnjutit ett stort förtroende, och protokollen vittna om, att han verksamt deltagit i dess arbete vid handläggandet av åtskilliga av tidens viktigaste medicinska frågor. Bland dylika må nämnas frågan om inrättande av ett ammebesiktningskontor i Stockholm. Förslag härom hade 19 maj 1756 väckts av Abr. Bäck, men ärendets närmare utarbetande uppdrogs åt D. Syftet var, enligt kollegiets underdåniga skrivelse 29 jan. 1757, att så många späda barn ej måtte för framtiden som dittills genom vanskötsel samt de flesta ammors vårdslöshet och skämda hälsa alltför tidigt dö bort till det allmännas kännbara saknad och folkstammens ansenliga minskande. Institutionen kom till stånd redan 1757 och var i verksamhet till 13 jan. 1860.

Såsom överläkare vid Serafimerlasarettet fungerade D. från 1758; år 1766 anställdes emellertid på grund av hans sjuklighet till hans medhjälpare J. L. Odhelius, som år 1772 blev hans efterträdare. Överkirurg var samtidigt Olof af Acrel. Dessa båda överläkares tjänstgöring vitsordas av lasarettsdirektionen i en skrivelse till riksdagen 1761 sålunda, att »bägge i sina göromål ådagalagt så mycken insikt och erfarenhet samt flit och oförtrutenhet, att de så in- som utrikes förvärvat sig både heder och beröm». På grund av vissa anmärkningar mot Serafimerlasarettet, särskilt dess ekonomiska förvaltning, tillsattes av riksdagen år 1761 en lasarettsdeputation för en ingående granskning av dessa förhållanden. Såväl D. som Acrel hade att besvara en mängd frågor från denna deputation, vars betänkande, som avlämnades år 1762, innehöll en del anmärkningar mot den ekonomiska förvaltningen vid lasaretten. Den enda erinran beträffande sjukvårdsfrågor, som gjordes, gällde gratisutlämning av medicin från lasarettet till fattiga samt att någon ersättning av lasarettets medel lämnats till yngre läkare vid lasarettet för av dem meddelad sjukvård åt stadens fattiga. Deputationen ansåg, att dessa åtgärder, om de skulle bibehållas, borde bekostas av den av ständerna inrättade medicinalfonden. Lasarettsdeputationens reformförslag blevo av ständerna enhälligt avslagna.

Frågan om särskilda fattigläkare i Stockholm blev emellertid sedermera föremål för fortsatta utredningar, vilka slutligen resulterade i att Gustav III i den nya medicinalstaten av 21 juli 1773 förordnade, att trenne medici till fattiga sjukas vård och skötsel i Stockholm skulle antagas, vilka ur medicinalfonden skulle åtnjuta 400 dir smt och 1,000 dir smt vardera till medikamenter. Instruktion för dessa fattigläkare utarbetades av D. och godkändes av K. M:t 29 juli 1774. D: s enda med angivet författarenamn utgivna arbete, »Socken-apotbek eller någre huscurer» (1760), tillkom av en för tiden ganska karakteristisk anledning. Kyrkoherden i Gillberga socken i Värmland, magister Jöran Jöransson, hade hos landshövdingen beklagat sig över »att folket i hans församling av vanskötsel årligen i stort antal avgått». För socknens avlägsenhet och fattigdom var det omöjligt att bispringa dem med läkareråd och läkemedel, där farms blott en klockare, »som kunde åderlåta, något läsa och skriva samt använda några husmedel i vissa sjukdomar, fast utan ordning och pålitlig anledning». På grund av denna framställning anmodade landshövdingen collegium medicum att draga försorg om denne klockares undervisning »i de stycken, som han kunde fatta, på det han således måtte med mera trygghet kunna tjäna sina sockneboar i deras vanliga sjukdomar». Kollegiet uppdrog också åt D. att lämna klockaren undervisning, och denne fick därefter under några månader närvara vid D: s läkarmottagningar å Serafimerlasarettet, varvid han förde noggranna anteckningar om allt som meddelades honom. Försöket synes ha slagit synnerligen väl ut, ty efter något år vitsordade kyrkoherden, att klockaren »tjänar sina grannar med särdeles förmån». Hans anteckningar från kursen hos D. synas ha blivit utlånade till andra socknar i Värmland, och landshövdingen skrev till collegium medicum och uttalade sin »högeliga åstundan», att dessa anteckningar måtte tryckas, samt gav tillika uttryck åt sin fägnad över kollegiets goda föranstaltande, »vilket så lyckeligen-avlupit, icke allenast till Gillberga sockens utan fleras märkeliga förmån».

Efter omredigering av D. utkommo till följd härav de ovannämnda anteckningarna av trycket. Boken, som innehåller en intressant och överskådlig sammanfattning över den praktiska läkekonstens allmänna principer vid denna tid, var säkerligen av icke ringa gagn, då provinsialläkardistriktens orimliga storlek och de långa avstånden mellan apoteken gjorde medicinalverkets nytta för de mera avlägsna landsdelarna tämligen illusorisk. Kollegiet hade också utverkat en anmodan till konsistorierna »att genom tjänliga föreställningar bringa därhän, att varje kyrka måtte inlösa ett exemplar av samma bok» (23 okt. 1759).

D. var vid sitt frånfälle sextioett år gammal. Han synes under de senare decennierna av sitt liv besvärats av sjuklighet, som nedsatte hans arbetsförmåga. Dödsorsaken var enligt Sacklén en elakartad karbunkel i nacken.

Författare

Gr. NEANDER.

Arkivuppgifter

Brev från D. finnas i Vetenskapsakademiens bibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Lignum colubrinum leviter delineatum. Upps. 1749. 4: o 22 s. (Diss, praes. C. Linnaaus, resp. D„) [Omtr. i Linnés Amoenitates acädemicae, Vol. 2, Ed. 1—3, 1751, 1762 och 1787; i tysk övers, i dens. Auserlesene Abhandlungen, Bd 3, 1778.] — Socken-apothek och någre husturer, utgifne under Kongl. Collegii medici öfwerseende och besörjande. (Under företalet: Joh. Andr. Darelius.) Sthm 1760. 257, (7) s. 2: a uppl, något förbättrad. Sthm 1771. (4), 257, (12) s. (Även utg. på danska: Et Land-Apothek. . , oversat af Chr. E. Mangor, Köpenh. 1767 -— nya uppl. 1791, 1803 och 1826 — samt på tyska: Landapotheke nebst einigen Hauscuren . . , iibers. v. Jo. C. Weber, Köpenh. 1770.) — Karta frågor och anmärkningar wid de af trycket nyligen utkomne Sanningar med deraf följande slutsatser, rörande medicinal-wärket, och i synnerhet chirurgiens förbättring. Sthm 1761. 22 s. (Anon.) [Med anledning af [J. G. Hiertzeel], Några sanningar, med theraf följande slutsatser, rörande medicinal-wärket och i synnerhet chirurgiens förbättring. Sthm 1761. — Ang. övriga stridsskrifter i denna fråga se nedannämnda arbete av Hjelt, som dock i fråga om de anonyma författarne har från de vanliga delvis avvikande uppgifter.]

Källor och litteratur

Källor: Adelsbrev, biographica, Collegii medici skrivelser till K. M:t 13 okt. 1754 och 4 okt. 1755, Collegii medici protokoll samt lasarettsdeputa-tionens protokoll och akter, allt i RA; sjukjournaler, förda dels av N. von IRosenstein, dels under hans tillsyn, UB (sign. D. 708 b; inneh. även ett antal brev, växlade mellan D. och Rosenstein). — Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné, 1:1 (1907), s. 49, 253, & 1:5 (1911), s. 103. — O. E. A. Hjelt, Svenska och finska medicinalverkets historia 1663—1812, 1—3 (1891 —93); K. O. Larsson, Huvudstaden och sjukhusfrågan (1922), s. 32 o. följ.; J. F. Sacklén, Sveriges läkare-historia, 1 (1822); P. Tersmeden, Sätra brunns krönika 1700—1715 (1916).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Anders Darelli, af, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17283, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gr. NEANDER.), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17283
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Anders Darelli, af, urn:sbl:17283, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gr. NEANDER.), hämtad 2024-11-08.