Meriter

7. Jacob Casimir De la Gardie, broder till D. 4, 6, 8 och 9, greve till Läckö och Arensburg, friherre till Ekholmen, herre till Kolk, Soneburg, Kida, Tarwast, Tiurala, Runsa och Arnö samt Biskopstorp, f. 3 febr. 1629 i Stockholm, d 7 okt. 1658, skjuten under belägringen av Köpenhamn. Student i Uppsala 4 juni 1640; bevistade riksdagarna 1643, 1650, 1651, 1652 och 1654 samt var därunder medlem av flera deputationer och utskott; ambassadkavaljer på den utomordentliga beskickningen till Frankrike i aug. 1646; volontär under prinsen av Condé 1648; överste för Dalregementet 31 maj 1650; överste för livgardet 20 okt. 1650; generalmajor av infanteriet och överkammarherre hos drottningen 16 juni 1653; krigsråd och assessor i krigskollegium 29 juli 1653; riksråd 3 okt. 1653; generallöjtnant av infanteriet 10 nov. 1656; guvernör och militärbefälhavare över Fyn febr.—apr. 1658; general av infanteriet 20 febr. 1658.

Gift 11 jan. 1653 i Stockholm med hovfröken hos drottningen, friherrinnan Ebba Sparre (se denna), f. 1626, d 19 mars 1662 (begraven 19 okt. 1662 i Stockholm), dotter till riksrådet Lars Eriksson Sparre och Märta Baner.

Biografi

D. erhöll en mycket vårdad uppfostran, främjad av naturliga anlag och flit. Efter studier och ridderliga övningar i hemlandet, en tid vid akademien i Uppsala, där han undergick depositionen, medföljde han i aug. 1646 brodern Magnus Gabriel på dennes ambassad till Frankrike. Vid hovet i Paris vann D. stor gunst och deltog ivrigt i nöjeslivet. Hans fader, den gamle riksmarsken, uttryckte emellertid i brev av 17 apr. 1647 sitt misshag över att. sonen »gjorde sig så mycket gemen med fransoserne» och gåve dem »baletter och comedier, efter sådant honom ingen nytta och ära gav». Han löpte också fara, att de skulle söka förföra honom till sin religion. Vid Dunkerques belägring år 1646 av fransmännen under Josias Rantzau förvärvade D. erfarenhet i belägringskonsten och vann tillika i Rantzau en mäktig gynnare. Konungen av Frankrike tilldelade honom 1647 en årlig pension av 2,000 rdr. För den tapperhet, D. visat i det kungliga partiets tjänst vid fronde-orolig-heternas början, erbjöds honom en överstebeställning vid kavalleriet, men hans fader önskade, att sonen först skulle hembjuda fäderneslandet sin tjänst'. Emellertid hade D. åren 1648—50 med sedermera vice presidenten i Dorpats hovrätt Konrad von Wangers-heim som guvernör fortsatt sin edukationsresa dels i Frankrike, dels i Italien, där Rom, Neapel, Venedig, Florens och Genua besöktes. På återvägen till Frankrike hade han i Bryssel haft audiens hos ståthållaren, ärkehertig Leopold Wilhelm. Efter uppvaktning i Nürnberg hos svenska härens generalissimus, hertig Karl Gustav, och besök vid hoven i Dresden och Koburg återkom D. efter fyra års frånvaro till hemlandet. Under sin utrikesresa hade han efter Schering Rosenhanes vittnesbörd komporterat sig väl och »haver en.god conduite».

Efter hemkomsten gjorde D. sitt inträde vid Kristinas hov som en lysande ädling och fulländad världsman efter franskt mönster, ung och vacker, tillika känd för tapperhet och krigisk duglighet. I tornerspel och ringränning glänste han, t. ex. då han på drottningens födelsedag 8 dec. 1652, i tävlan med Klas Tott, erövrade drottningens namnskiffer i diamanter. D. steg alltmer i sin härskarinnas gunst. Redan i okt. 1650 blev han överste vid livgardet och ett par år senare överkammarherre i det efter spanskt föredöme med nya stora charger, ökad personal och strängare etikett utrustade hovet. Till denna snabba karriär medverkade väl i viss mån den äldre brodern Magnus Gabriels gunst hos Kristina och D:s giftermål med hennes förtrogna Ebba Sparre, »la belle com-tesse». Bröllopet firades med stor prakt. Kristina lät vid detta tillfälle uppföra det värdskap, som föreställde, huru drottningen och hennes hov, klädda till herdar och herdinhor, mottogo besök av gudarna. En vecka senare höll greve Magnus till de nygiftas ära en präktig ringränning, där Klas Tott och D. vunno prisen. Ebba Sparre hade brutit en tidigare förlovning med den under Karl XI ryktbare statsmannen greve Bengt Oxenstierna och, efter den danske residenten Peder Juels troligen ej alldeles säkra påstående, på grund av drottningens påtryckning i dec. 1651 trolovat sig med D., en händelse, som bidrog till att skapa en stark missstämning mellan släkterna Oxenstierna och De la Gardie. D: s förhållande till en del främlingar vid Kristinas hov, Bourdelot och andra, var i likhet med den äldre broderns, Magnus Gabriels, allt annat än gott. Våren 1652 hade han tvenne gånger haft »querelle» med Ebbe Ulfeldt, men drottningen hade vid bägge tillfällena medlat förlikning. När Magnus Gabriel De la Gardie uppenbart och oåterkalleligt i nov. 1653 drabbades av Kristinas onåd, manade D. honom att ge sig till tåls och avstå från tanken på att offentliggöra någon försvarsskrift. »Mig tyckes, att ju mindre man brukar pennan, ju bättre är det» (28 aug. 1654). Detta gjorde, att M. G. De la. Gardie och även brödernas mor, Ebba Brahe, misstänkte, att D. påverkats av opinionen vid hovet, liksom de betvivlade, att hans hustru vore att lita på. Som sin familjs verkliga ovänner betraktade emellertid D. Oxenstiernorna. I den gamle rikskanslern såg han »huvudmannen av våra förföljare». Han varnade dock brodern för att bringa sig »i vidlyftighet» helst med rikskanslern. Denne är »som en ek, som, ehuru [den], tyngd av år och skröplighet, vacklar på sin rot, vilken tiden gnagt, dock håller jämvikten genom

sin egen tyngd.--Vi måste vänta, till dess oragen honom helt

och hållet kullslår.»

Året förut inkallad i rådet, tillrådde D. vid de viktiga rådssammanträdena i dec. 1654, att riket skulle sättas i »considerabel krigsförfattning» närmast med hänsyn till Polen. Av detta borde man kräva »real försäkring och satisfaction», dvs. 'avpressa det någon ny landavträdelse, »såsom det där vissare är än bläck och papper». För sitt syftes vinnande borde man villfara polska ständers eller landsändars begäran om skydd, men därvid akta på att ej ryssarna utmanades. D. förordade t. o. m. den rena byteslystnadens grundsats: »man söker sin avantage det bästa man kan.» Då Magnus Gabriel De la Gardie sommaren 1655 som royal-lieutenant övertog befäl i Lifland, följde D. honom. Med en styrka på omkr. 1,000 man, mest ryttare, intog han i juli 1655 stiftet och staden Pilten å kurländska halvön, vars fästningsverk iordningställdes. Adeln, som i övrigt behandlades med välvilja, förmåddes att betala kontribution och avlägga trohetsed till Sveriges konung. Med den lifländska armén gick D. på hösten 1655 genom Litauen till Preussen, där han under spänningen mellan Sverige och Brandenburg 15 dec. 1655 nödgade det med folk och förråd rikt försedda Wehlau tili kapitulation. D., som våren 1656 tillhörde G. O. Stenbocks armé i Preussen, var med sitt regemente och andra trupper i febr. ivrigt verksam vid belägringen av Marien-hurg. Då stadsinvånarna ej ville riskera en stormning, öppnade de ¦8 febr. Marienthor, genom vilken D. ryckte in. Några dagar senare dagtingade slottets besättning, som hårdnackat försvarat sig. D. ledde i konungens närvaro 14 maj stormningen av skansen Gutland vid Danzig och längre fram befästningsarbetena vid Danziger Haupt, viktiga för behärskande av Weichsel, och deltog med 500 kommenderade musketerare 12 okt. 1656 i slaget vid Filipowo, där svenskarna under G. O. Stenbock och brandenburgarna under greve Georg Fr. av Waldeck efter en kort strid vunno en avgjord seger över polackerna under Gosiewski. Han tillbakaslog polackerna vid-Dirschau 2 dec. 1656 samt ledde därpå belägringen av Konitz, som föll efter tre dagars beskjutning nyårsdagen 1657. Våren 1657 följde D. Karl Gustav till övre Polen och medverkade till intagandet av Petrikau 23 mars. Jämte greven av Waldeck sändes D. med en stark kår, bestående av svenska och sieben-burgska arméernas avantgarde, mot Brest-Litovski. Främst tack vare Erik Dahlberghs mod och skicklighet lyckades det dem att iörmå kommendanten Zawicki till kapitulation 13 maj 1657, ehuru han hade en besättning av 2,300 friska knektar. Rakoczis armé, med vilken svenskarna nu samverkade, fann D. »temmelig stark men illa disciplinerad och blott dugelig att härja och ödelägga landet». De flesta begynte redan längta hem »för de icke här have vin att dricka» (till M. G. De la Gardie 13 maj 1657). I juni förde D. armén närmast under G. O. Stenbock från Bug Över Weichsel till Warschau, som intogs 9 juni, och därpå, sedan Stenbock begivit sig hem, som dess högste befälhavare till Bromberg. Erövringen av Flatow efter en natts beskjutning 28 juni 1657 var D: s sista bedrift under polska kriget.

Närmast under konungen förde D. befälet under arméns marsch från Preussen till Holstein. Vid stormningen av fästningen Frederiksodde 24 okt. 1657 ledde D. den mellersta stormkolonnen, bestående av fyra bataljoner fotfolk, mot Mittelporten. Striden blev hård men kort: samtliga trupperna gingo ned i graven, bestego vallen och lyckades driva undan fienden. Två bastioner erövrades, större delen av besättningarna togs till fånga. Vid tåget över Lilla Bält 30 jan. 1658 hade D. befälet över infanteriet, som dock ej deltog i slaget vid Iversnses. D. övergick ej Stora Bält utan stannade på Fyn som dess generalguvernör. Som sådan hade han att förhindra danskarnas förbindelser med Jylland, hålla trupperna samlade, upprätthålla korrespondensen med fältarmén på Själland och sörja för säkerheten för de här och var kvarlämnade truppkontingenterna, liksom ock att avväpna invånarna på Fyn, Lolland och Falster. Att upprätthålla ordningen var på grund av från Jylland flyende knektars, borgares och bönders disciplinlöshet allt annat än lätt. Svårigheter mötte ock med regementenas inkvartering och underhåll liksom vid indrivandet av brandskatten, som adeln vägrade att erlägga. I övrigt sökte D. göra ockupationen så litet tryckande som möjligt. Återkommen från ett kortare besök i Sverige, där hans grevinna låg illa sjuk, deltog D. i det berömda rådssammanträdet i Wismar 23 juli 1658. Liksom Karl Leijon-hufvud framhöll D. faran av att genom ett opålitligt Danmark korrespondenslinjen med själva Sverige bleve bruten, om konungen begåve sig ut i det stora kriget mot brandenburgare och österrikare, och den strategiska nödvändigheten att först sätta sig i besittning av Danmark. Vid Köpenhamns belägring anförde D. som general infanteriet, skyende varken faror eller mödor, då han ledde arbetet i löpgravarna. Då ett danskt batteri 7 okt. tillfogat svenskarna betydlig förlust både i en löpgrav och på en närbelägen skans, skyndade han dit och träffades där av en kanonkula, avskjuten från en i hamnen liggande fregatt. D. levde ännu några timmar, under vilka hans tankar ägnades hans Gud, hans konung och hans maka, och slutade sitt liv utan någon svårare dödskamp. I slutet av maj 1659 fördes hans lik i närvaro av konungen och drottningen »med stor process» i Helsingör över på en jakt, som bragte det till Sverige. Begravningen ägde rum i Riddarholms-kyrkan 24 juli 1659.

Den i förtid bortryckte unge hjälten, som åtnjöt rykte som en klok och gudfruktig man, sörjdes av både konung och folk. Hans levnad blev allt för kort för att hans stora egenskaper fullt skulle kunna framträda, men vad han uträttat, var betydligt nog, helst som han ofta, särdeles under det polska kriget, hade att kämpa mot allehanda svårigheter. Så skriver han en gång: »Penningar vete vi intet, vad det är, och livsmedlen falla ock så knappt, så man intet vet, varav man skall leva.» Själv vore han sjuk och hade ej mottagit »ett runstycke från konungen eller ett höstrå åt sina hästar» (till M. G. De la Gardie 1 juni 1656).

D: s rättframma och hurtiga krigarlynne framträder i hans otvungna brev till den äldre brodern, Magnus Gabriel. Han kom emellertid i en vansklig mellanställning, då han hade att skriftligen framföra konungens tillrättavisningar med anledning av dennes förhållande som guvernör och kommenderande general i Lifland, särdeles på grund av hans krav på hjälp från huvudhären och maningar att sluta det polska kriget för att ägna alla krafter åt det ryska. Måhända framkallades härav misstankar, att D. ej nog nitiskt sökt rättfärdiga brodern. Till Sverige kommo onda rykten, som mot D. framkallade en viss fientlighet från broderns gemål, furstinnan Maria Eufrosyne, men vilkas sanning D. i brev till brodern förnekade, förklarande, »att det man är practiquer av våra ovänner, vilka oss söka att brouillera med var annan, emedan de kanske aprehendera, att vårt hus skall bliva för fairmt och stort, där unionen emillan oss bleve». En försoning skedde våren 1657 med Maria Eufrosyne, som erkände sin orättvisa. Gemensam strävan för huset De la Gardies välgång i tävlan med onämnde avundsmän men även med den år 1656 bortgångne rikskanslern Erik Oxenstierna var ett band, som höll bröderna samman trots alla irriterande moment.

Författare

H. Rosengren.

Arkivuppgifter

I De la Gardieska arkivet i Lunds universitetsbibliotek förvaras åtskilliga handlingar rörande D: s militära uppdrag och hans ekonomiska angelägenheter samt ett mindre antal brev till honom, mest från år 1655, bl. a. från M. G. De la Gardie och M. SchuJtz. I riksarkivet finnas skrivelser från D. till arvprinsen Karl Gustav och pfalzgreven Adolf Johan (i Stegeborgssaml.), Axel Oxenstierna, Karl Gustav Wrangel (Skoklostersaml.), M. G. De la Gardie samt konung Karl X Gustav (generalers skrivelser). Några brev till M. G. De la Gardie från åren 1656—57 äro tryckta av G. Wittrock i Hist. tidskr. 1913.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr, D:s skrivelser till K. M:t och M. G. De la Gardie, RA; reduktionsakten n:o 196, kammararkivet; D:s papper, LB. — DelaGard. archivet, 6, 7 (1835, 36); Johan Ekeblads bref, 1—2 (1911—15); Svenska riksrådets protokoll, 16, 1654—1656 (1923); Valda bref till M. G. De la Gardie från fränder och vänner 1656—1678 (Hist. tidskr, 1913). — Likpredikan över D. av E. Emporagrius (1659) samt biografi i Biogr. lexikon öfver namnkunnige sv. män, 4 (1838); J. A. Almquist, Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, 1: 1—2 (1931); J. L. Carlbom, Om Karl X Gustafs polska krig 1655—1657 (1905); dens, Tredagarsslaget vid Warschau 1656 (1906); dens, Karl X Gustaf. Från Weichseln till Bält 1657 (1910); dens, Karl X Gustav. Bält och Roskilde (1912); Ellen Fries, Svenska kvinnor, 2: a uppl. utg. av Sigrid Björklund (1920); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 10, lo^nn'^5'1 J' KleberS' Krigskollegii historia. Biogr. anteckningar 1630— 1865 (1930); C. Molbech, Bidrag til Dronning Christinas, det svenske Hofs og ?o^\tz TUlfeldts Historie i Aarene 1651 — 1655 ([Dansk] Hist. Tidsskr., Bd 5 1844); L. W:son Munthe, Kongl. fortifikationens historia, 2 (1906}; S. Pufen-dorf, De rebus a Carolo Gustavo 'Sueciaä rege gestis (1696); P Sondén Magnus Gabriel De la Gardie och tronskiftet 1654 (Hist. tidskr 1908)' B. Steckzén, Krigskollegii historia, 1 (1930); A. Stille, Schering Rosenhane som diplomat och ämbetsman (1892); M. Weibull, Om »Memoires de Chanutv (Hist. tidskr., 1887—88).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jacob Casimir De la Gardie, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17371, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Rosengren.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17371
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jacob Casimir De la Gardie, urn:sbl:17371, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Rosengren.), hämtad 2024-04-20.