Meriter

Dehn, Sigismond Jean Baptiste, f. omkr. 1774 i Hamburg, f 7 nov. 1837 i Stockholm. Delägare i ett bankir- och handelshus i Altona 1793, vilket trädde i likvidation omkr. 1811; hemlig svensk agent vid kongressen i Wien 1814—15; befullmäk-tigad att med Preussen bestämma tid och sätt för Svenska Pommerns avträdande 8 juni 1815; avslöt konvention i Berlin härom 4 juli 1815; befullmäktigad att indriva kronprins Karl Johans fordringar i Tyskland 30 juli 1815 och att förhandla om från fält- tågen 1813—14 härrörande fordringar och skulder 31 juli 1815; befullmäktigad att med Preussen förhandla om svenska fordringar och skulder i Svenska Pommern 28 nov. 1816; svensk generalkonsul i Berlin 20 febr. 1818—1827; förvaltare vid Karl XIV Johans bruksegendomar i Lappland 1825. BVO 1815; RNO 1817.

Gift. Makan död 1810 eller 1811.

Biografi

D., som var av judisk börd och först under senare delen av sitt liv knöts till Sverige, bildade år 1793 tillsammans med två andra personer ett bankir- och handelshus i Altona. Om hans verksamhet före övergången i svensk tjänst år 1814 är vår så gott som enda källa en p. m. från D. år 1827 med självbiografiskt innehåll (Borussica, RA). Av denna framgår, att D:s firma importerade kolonialvaror och italienskt siden, avsett för norra Europa, samt att hans kompanjoner dött 1810 och 1811. Firmans verksamhet hade redan då avsevärt försvårats genom kontinentalsystemet. Då D. icke dolde sina antifranska sympatier och sannolikt alltför tydligt negligerade den franska blockadpolitiken, lät den franske marskalken Davout konfiskera firman tillhöriga varulager till ett uppgivet värde av 450,000 francs. Oförmögen att bära detta slag tvangs D., sannolikt år 1811, att låta firman gå i likvidation.

Redan långt tidigare hade D. trätt i affärsförbindelse med den preussiske statskanslern, furst Hardenberg, och dennes dotter, grevinnan Pappenheim på Hasselburg i Holstein, vilkens homme d'affaires han länge synes ha varit. Under den för Preussen svåra tid 1806—07, då fransmännen infallit i landet, blev D. i tillfälle att göra det stora tjänster, med största sannolikhet genom att förmedla lån. Efter egen uppgift blev han som tack härför efter sin bankrutt erbjuden en ledande plats i det preussiska finansministeriet som chef för en därunder lydande »société maritime», ett anbud som han dock med kännedom om landets dåliga finanser ej vågade antaga. Efter samma källa blev han vidare år 1812 erbjuden att som preussisk diplomatisk agent medfölja på fälttåget mot Ryssland, men avböjde åter, denna gång på grund av sin ovilja mot den franska politiken. I stället upptog han på nytt sin bankirrörelse i Altona, delvis i Hardenbergs tjänst, men utsattes åter för svåra trakasserier från fransk sida, då divisionsgeneralen Vandamme 1813 besatte staden, och flydde till Danmark, där han ägde medborgarskap. Övervakad av den franske ministern Alquier, kände han dock även här sin ställning osäker, varför han skyndade att ställa sig under kronprins Karl Johans beskydd, då denne i jan. 1814 ryckte in i Holstein. Den svenske tronföljaren hade redan som fransk guvernör i Hamburg lärt känna D. och använt honom för olika affärstransaktioner, möjligen också för uppdrag av mera privat natur (Crusen-stolpe). Han mottog honom nu vänligt och lät honom som finansexpert följa den svenska armén på dess fortsatta tåg mot Frankrike.' Då den återvände till hemlandet, stannade D. någon tid vid Dobe-rans kurort, där han inom kort av Hardenberg erhöll ett uppdrag, som kom att helt förändra hans verksamhetsområde. Vid anträdandet av det norska fälttåget hade Karl Johan i juli 1814 låtit förstå, att han vore villig förhandla med Preussen om Svenska Pommerns försäljande. Hardenberg lät nu genom D., som uppsökte kronprinsen i Fredrikshald, hälsa, att saken lämpligen kunde uppgöras vid den förestående Wienkongressen. Genom denna i litteraturen icke uppmärksammade hemliga beskickning, som gjorde Wien till förhandlingsort i frågan, kom Karl Johan på tanken att taga D. i sin tjänst som diplomatisk och finansiell agent för att genom förtroliga förhandlingar nå, vad som icke nåddes på officiell väg. Medan Karl Löwenhielm, Sveriges officielle representant vid kongressen, endast utrustades med tämligen vaga instruktioner i ämnet, fick D. klart besked om kronprinsens önskan att sälja Pommern liksom om villkoren härför. Utrustad med ett kreditiv på 90,000 rdr för hemliga utgifter, varibland presenter och mutor torde spelat huvudrollen, reste D. till Wien för att i hemlighet söka nå en uppgörelse med Hardenberg, till vilken han ägde obehindrad tillgång.

D:s förhandlingar stötte till en början på stora svårigheter, då Preussen närmast eftertraktade en uppgörelse med Danmark, och det var egentligen först sedan Löwenhielm i apr. 1815 upptäckt D:s uppdrag och de båda etablerat ett lojalt samarbete, som saken på allvar avancerade. På grund av att Löwenhielm saknade detaljföreskrifter i frågan, föll det dock närmast på D: s lott att utforma den konvention, som 7 juni ingicks. De ekonomiska förhandlingarna sköttes helt av D., men tydligt är, att denne genom sitt inflytande hos Hardenberg kommit att befrämja även den diplomatiska uppgörelsen mer än som i regel betonats. Säkert är emellertid också, att han för att nå sitt mål icke dragit sig för att så långt hans instruktioner tilläto gå Preussens intressen tillhanda. Sålunda till-: kom bestämmelsen, att Stralsunds fästning skulle avlämnas med bestyckhing och dithörande kanonslupar, helt på D:s ansvar;' genom ändring av myntsorten i köpesumman minskades också denna till Preussens fördel utan att den officielle representanten tycks hä genomskådat detta (Forssberg). Till D:s personligen utförda uppdrag hörde också den hemliga tilläggs artikel, genom vilken kronprinsen personligen tillförsäkrades en summa av 11/2 million rdr preuss.' cour.

Löwenhielm', som inför regeringen vitsordat D:s nit och finansiella skicklighet vid förhandlingarna, utrustade honom efter dessas slut med en, senare av regeringen bekräftad, fullmakt att i Berlin förhandla om tid och sätt för Pommerns avträdande och köpesummans erläggande, vilket ledde till en 4 juli 1815 avslutad konvention. Att man i Sverige till fullo uppskattade det sätt, på vilket D. skött sina .diplomatiska uppdrag, framgår av att han knappast hunnit hem med sagda konvention, förrän han åter sändes utomlands. D. skulle nu skaffa Preussens ratifikation på traktaterna och om möjligt utverka några för Sverige förmånliga ändringar i betalningssättet. Vidare skulle han inkräva Sveriges utrikes fordringar sedan fälttåget mot Napoleon och härav betala motsvarande skulder, omhänderha kronprinsens privata affärer utomlands samt slutligen söka förmå Preussen att mot avdrag på köpesumman för Pommern betala f. d. kungliga familjens krav på Sverige. I dessa vidsträckta finansiella uppdrag erhöll han en långtgående handlingsfrihet, som vittnar om tilltron till hans förmåga; »han överväger således det ena och det andra emot de villkor, som kunna på stället obtineras, och därefter inrättar han sina operationer», står det sålunda bl. a. i hans instruktioner.

För att kunna fullgöra sitt första uppdrag tvangs D. att resa till Paris, där Preussens konung och ledande statsmän befunno sig. Här lyckades han utverka en den 9 sept. daterad tilläggsartikel til] konventionen, varigenom i denna fastställda varuleveranser enligt svensk önskan utbyttes mot något reducerade penningbetalningar. Muntligen lät han därefter genom en kurir meddela generallöjtnant Gustav Boije, som utsetts att överlämna Svenska Pommern, att detta nu kunde gå för sig. Det har hittills icke observerats, att enligt Boijes redogörelse Sveriges sista tyska provins officiellt avträddes efter denna synnerligen informella uppmaning från D: s sida (Boije till Wetterstedt 24 nov. 1815, Borussica, RA).— D. inledde därefter förhandlingar med de österrikiska statsmännen om den summa, Sverige skulle utfå som sin andel av den under fälttåget i de besatta länderna pålagda krigskontributionen. Då han trots ett par månaders förhandlingar icke nådde något resultat, överlämnade han frågan till ett bankhus i Wien och avreste till Karlsruhe, där han torde ha förhandlat med ombud för drottning Fredrika. Helt osannolik förefaller icke den initierade Crusenstolpes uppgift, att han här också med klingande medel lyckats vinna prinsens av Väsa guvernör, därmed undanrödjande förmenta faror för Karl Johans tron. I Frankfurt a. M. fortsatte han därpå förhandlingarna om likvidation av Sveriges skulder och uträttade åtskilliga finansiella uppdrag för den kungliga privatkassans räkning. I början av år 1816 överflyttade han slutligen sina förhandlingar till Berlin, där han mot slutet av året jämväl fick i uppdrag att med Preussen förhandla om en rad ekonomiska spörsmål, som sammanhängande med Pommerns avträdande.

Sistnämnda fråga visade sig mycket svårlöst och kvarhöll D. i Berlin ända till år 1822, då en uppgörelse slutligen kom till' stånd. D., som 1818 utnämnts till svensk generalkonsul i Berlin, dock utan tjänstgöringsskyldighet i denna egenskap, fungerade nu som ett slags halvofficiell diplomatisk representant, speciellt företrädande Karl Johans och G. F. Wirséns vidlyftiga finansiella intressen och bl. a. ivrande för en påtänkt giftermålsförbindelse mellan prins Oskar och en preussisk prinsessa. Härunder tillvann han sig alltmera Karl Johans förtroende, och stora penningsummor gingo genom hans händer; sålunda erhöll han vid ett tillfälle 885,000 rdr preuss. cour. av Guadeloupemedlen för att därmed betala svenska statens skulder i Sachsen och Brabant (Schinckel). Sedan hans speciella uppdrag slutförts, ansåg sig D. icke ha mera att vinna i Berlin, där hans inflytande efter furst Hardenbergs död avsevärt minskats. Han överflyttade därför till Sverige, där han nu trädde i konungens privata tjänst och av honom uppbar en årlig pension på 5,000 rdr. Hans många förbindelser' utomlands togos även i det följande i bruk för olika penningtransaktioner. Men sedan hans gynnare Wirsén avlidit och Magnus Brahe ungefär samtidigt uppstigit till konungens förklarade gunstling, miste D. såväl som konungens barndomsvän De Camps, vilken ofta tjänstgjort som mellanhand vid Karl Johans förbindelser med D., så gott som allt inflytande. M. J. Crusenstolpe, som personligen var mycket initierad i dessa frågor, vet visserligen berätta, att D. förstått göra sig intressant för konungen genom den omständigheten, att han som förtrolig gäst umgicks i ryske ministern van Suchtelens hus, men erkänner samtidigt, att han direkt negligerades av Brahe.

Då D. förlorade sitt personliga inflytande hos monarken, erhöll han emellertid av denne ett speciellt uppdrag, som han synes ha skött intill sin död. Karl Johan inköpte under 1820-talet ett antal jordegendomar och bruk inom landet, varvid D. bl. a. tyckes ha tjänstgjort som mellanhand. Då dessa vansköttes, utsåg konungen särskilda uppsyningsmän, som skulle ingripa i deras skötsel, och på detta sätt blev D. år 1825 förvaltare över konungens norrländska bruk, de s. k. Gällivareverken; med deras väldiga odlings- distrikt, där Kari Johan trätt i S. G. Hermelins spår. Med anledning härav vistades D. långliga tider i nordligaste Sverige; speciellt intresserade han sig för att förbättra malmbrytningen i Gällivare, varom bl. a. en av honom år 1828 utfärdad kungörelse till befolkningen därstädes bär vittne (Crusenstolpe).

D. ägde påtagligen en betydande skicklighet som finansman och underhandlare, vilket vitsordas ej blott av de många uppdrag, han erhållit och lyckligen slutfört, utan också av det inflytande, han vann hos män, sådana som Karl Johan och Hardenberg. Bland den förres många icke officiella rådgivare och ombad var han uppenbarligen en av de märkligaste, ehuru det väl ej råder något tvivel om att han understundom mottog och utförde uppdrag av mindre smickrande natur för honom såväl som för uppdragsgivaren. Crusenstolpe, som väl kände honom, har skildrat honom på följande sätt: »Det var en man med hög bildning, vidsträckt beläsenhet, stort förstånd, djup människokännedom, lång världserfarenhet, det finaste och angenämaste umgängessätt, outtömlig i underhållande berättelser om snart sagt alla samtidens framstående ryktbarheter, av vilka många voro honom personligen kända...; för övrigt slug och listig, med lika fin hörsel som spetsig tunga, obesvärad av grundsatser, artig och inställsam, men farlig att vända ryggen till.» Ungefär på enahanda sätt karakteriseras han av en man av helt annat skaplynne, A. von Hartmansdorff, som samarbetat med honom vid Pommerns avträdande: »Han hade läst mycket och ökat sina kunskaper framför allt i svenska språket genom köpmansresor..., var ganska skicklig, lättsinnig såsom en fransos, och alldeles icke nogräknad om medlen att vinna sina ändamål.» Om D: s sålunda betygade bildningsintressen vittnar väl också i någon mån det faktum, att han var daglig umgängesvän med den bekante fosforisten J. Kr. Askelöf. Någon personlig förmögenhet samlade ej D. Vid dödsfallet uppgingo tillgångarna till 3,000, skulderna till över 6,600 rdr b: ko. Hans arvingar voro sönerna f. d. stallmästaren Josef Dehn i S:t Petersburg och litteratören Sigfrid Vilhelm Dehn i Berlin samt en svagsint dotter. — Diplomatiska rapporter och brev från D. finnas i riksarkivet, som även förvarar brev från honom till G. F. Wirsén, vidare anträffas brev från honom till L. von Engeström och Askelöf i K. biblioteket. De viktigaste källorna rörande D. och hans verksamhet i Karl Johans tjänst torde emellertid finnas i kungliga familjearkivet, vilket dock ej varit tillgängligt vid utarbetandet av denna biografi; i bouppteckningen finnes antecknat, att räkenskaper, brev och handlingar rörande D:s uppdrag i Karl Johans tjänst överlämnats till konungens ombud.

Författare

Herbert Lundh.

Källor och litteratur

Källor: Depescher från D. i saml. Borussica och Cassareana samt ut-rikesdep. dossier Finanshandlingar, Del. 1 & 2 (1815—19), P. M. från D. 12 maj 1827, bilagd envoyéen E. K. Ff. von Tarrachs not till svenska regeringen 29 apr. 1827, Aug. von Hartmansdorffs berättelse om Pommerns avträdande (Hartmansdorffs saml.), brev från D. till G. F. Wirsén samt handlingar ang. Pommerns avträdande 1815 i saml. Borussica, allt i RA; brev från D. till J. C. Askelöf, KB. — M. J. Crusenstolpe, Stamfaderns antece-dentia (1863); G. Ulfsparre, Från Karl XIV Johans dagar, utg. af S. J.' Boéthius (1907). — J. Feuk, Sverige, på kongressen i Wien 1814—1815. (1915); E. Forssberg, Sverige och Preussen 1810—1815 (1922); B. von Schinkel & C. Rogberg, Minnen ur Sveriges nyare historia, 9 (1864).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sigismond Jean Baptiste Dehn, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17395, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herbert Lundh.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17395
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sigismond Jean Baptiste Dehn, urn:sbl:17395, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herbert Lundh.), hämtad 2024-04-19.