Meriter

2. James Dickson, den föregåendes broder, f. 3 febr. 1784 i Montrose, Skottland, d. 17 nov. 1855 i Göteborg. På kontor i Edinburgh 1798; handlande i Leith 1805—09, i Göteborg 1809—16; burskap där 23 mars 1810; grundare och ledare av firman James Dickson & Co. 1816—55; kommitterad för. underhandling om statslån 1818; medlem av direktionen för segelfart på Göta älv 1824 —1838; huvudman för Göteborgs spårbank 1829—33; konstit. led. av Göteborgs sundhetsnämnd 1830; tit. kommerseråd 1837; led. av Göteborgs o. Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott 1837—48.:LVVS 1836; RNO 1838; HedLVVS 1855. Ägde Överås i Örgryte sn.

G. 6 sept. 1814 . i Göteborg m, Margareta Eleonora Bagge, f. 12 jan. 1795 i Göteborg, d. 8 dec. 1857 där, dotter av grosshandlaren Carl Johan Bagge och Catharina Elisabeth (Elise) Beckman.

Biografi

D. kom tjugufemårig till Sverige, medan den äldre brodern Robert (D. 1) inflyttat 1802. D. hade dessförinnan under fyra år drivit egen rörelse i Leith, som var Edinburghs hamnstad och den centrala skotska importorten för nordiskt, d.v. s. dittills alldeles övervägande norskt virke. Det vår därför ingen tillfällighet, vare sig att D. redan året efter sin ankomst upptogs i Göteborgs handelssocietet, eller att han från början i sitt nya hemland målmedvetet specialiserade sig på trävaruexport. Den viktigaste returfrakten blev, enligt uppgift, de billiga engelska bomullstyger eller -garner, som vid samma tid inledde sitt segertåg genom vårt land. Konjunkturen på den svenska västkusten kring 1810, då Napoleonstiden närmade sig sin kulmen, var för den unge banbrytaren gynnsam icke blott därför; att den engelska blockaden av de norska hamnarna nu skärptes till det yttersta, utan också på den grund, att det grövre sydnorska timret efter sekellång påfrestning visade tydlig tendens att utsina. Det var då naturligt, att den äldre brodern Robert tagit norskt tonnage i sin tjänst för någon enstaka trälast från Göteborg redan under krisens uppsegling (1807), och att D. allt oftare anlitade samma hjälp för sitt både värmländska och norrländska exportvirke efter 1814, sedan blockaden avvecklats. D. torde tillika av det norska föredömet eggats att småningom låta bygga allt flera egna fartyg på det varv i Göteborg, som åtminstone, tidtals och endels ägts av den kända patricierfamiljen Bagge, där han sedan 1814 var ingift. Men under det Dicksönernas tonnage i stort förblev ojämförligt underlägset norrmännens, synes D, som trävaruman i det västliga Värmlands innandömen vunnit ett betydande, kanske ojämförligt försprång över andra såväl norska som svenska företagare. Norrmännen hade sedan flera århundraden sökt sig ett bakland på dessa marker, inte minst vid uppsvinget mot 1800-talets mitt, då de gjort djärva framstötar på andra sidan gränsen.

Den västsvenska trävarurörelsen hade före D: s tid icke blott haft att utstå en övermäktig konkurrens av det lättillgängliga och välkända sydnorska virket och det östvärmländska järnet utan också tillbakahållits av direkta utförselhinder, som t. o. m. den högvärdiga svenska metallen haft svårt att bära. Man synes länge inskränkt sig till köptimmer, som upphandlats från allmogen i Värmlands sydvästliga del. Timret fraktades från Vänerns utlopp förbi Trollhättan både land- och sjöväg, försågades i spridda verk vid Lilla Edets forsar, som tidigt förvärvats av göteborgsgrossörer, transporterades därefter som plank och bräder på den härifrån segelbara Göta älv av ett bångstyrigt, privilegierat båtgille och mottogs slutligen i Göteborg av ett nytt gille, som hade monopol på överföringen av dessa laster från den inre hamnen till den yttre. Det oförädlade materialet — master, bjälkar, spiror o. s. v. — gjorde forsfärden utan omvägar och synes därför till en början dominerat D: s utskeppningar. Men öppnandet av Trollhätte kanal 1800, som efter hand revolutionerat Göteborgs rörelse, tillät inom fyra årtionden (till 1844) plankexporten genom Göta älv att springa upp till mer än den tjugufemdubbla, under det motsvarande utförsel av bräder och järn stannade vid en fyra- till femdubbling. Plankor voro just det grövre virke, som de norska skogarna icke längre förmådde leverera, men Dicksönerna, enligt uppgift, vid sina värmlandsavverkningar särskilt omhuldade. Man vet, att den ovannämnda familjen Bagge i Göteborg under tre generationer gjort mer än någon annan för Trollhätte kanals tillkomst och första tillvaro, och det är väl i viss anknytning till dessa sina nya fränders bruks- och förlagsaffärer på Värmland, som D. först börjat inköpa sågat virke därifrån. Han förvärvade (1819—25) andelar i provinsens äldsta och med tiden största sågverk, Dejefors-Forshaga, övertog ej senare än 1819 på arrende en såg vid Trollhättans översta fall och inropade till sist (1844) på auktion det stora Edsvalla bruk, vars rörelse den nu sextioårige skotten, sedan flera år innehavare av sin första million, redan tidigare förlagt. Sedda i stort inriktade sig de Dicksonska förvärven framför allt på Nors- och Klarälvarnas, i varje fall Klarälvens, övre vattensystem, dit järnhanteringen från öster aldrig i större skala nått, om Uddeholm undantas. Dejefors och Forshaga, ett par av Klarälvens, om ej större, så besvärligare fall torde synts den äldre bruksrörelsen alltför dyrbara att montera men blevo i D: s hand en nyckelposition till de väsentligen orörda skogsvidderna i Dalby, Södra och Norra Finnskoga socknar och kapellag, ja, slutligen också till förvärv bakom den norska gränsen och långt in i dalasocknen Lima, där Klarälvens betydligaste östra tillflöden rinna upp. Jämsides med anläggningen av en privat bruksbana för järn och virke från Deje till Forshaga, som blev Värmlands första, gjorde också D. sitt första stora skogsköp inom Dalby (Höljes) 1836. En riksdagsmotion i början av 1850-talet om statsunderstöd till kanalisering av nämnda sträcka föranledde firman att erbjuda en utbyggnad av bruksbanan för allmänt, bruk, om garanti gåves, att kanal icke med kungligt medgivande kom till stånd under femton år. I en anonym broschyr, som utvecklar motiven för ansökningen, hävdar D. både bruksbanans företräden framför kanalen och billigheten av de frakttaxor han tillämpat. Bland de företag, som det stora forskomplexet i Klarälven, ett andra Trollhättan, gjort beroende av Dicksönerna, befunno sig dels gamla bruk, som under konjunkturförskjutningen börjat driva träförädling, främst Uddeholm, dels vissa nytillkomna mindre sågverk. En visserligen polemisk broschyr, som starkt angriper Dicksönerna, uppger försågningen vid enbart Dejefors kring seklets mitt till 1,900 timmer per dygn. Om detta belopp omräknas i plankor och bräder efter måttstock från de samtida Dicksonska verken i Norrland, skulle Dejefors, under angiven förutsättning, tillverkat något mer än vad hela Värmland i årligt genomsnitt exporterat av sågvirke under 1850-talets senare hälft (uppåt 190,000 tolfter). Hur stor försågningen varit utöver exporten — alltså till inrikes förbrukning och på lager — kan varken för Dejefors' eller provinsens del generellt konstateras, då marginalen synes betydligt växlat både från år till år och trakt till trakt under denna genombrottstid. Men även om »skräcken ger stora ögon», har tydligen Dejeforsproduktionen, i bredd med grannarnas, för samtiden tett sig kolossal, och man talade något tjugutal år senare, med sikte både på Värmlands- och Norrlandssågarna, om Dicksönerna som »de största trävarutillverkarna i världen». D. framstår, ensam eller tillsammans med andra, i upprepade ansökningar till regeringen (1819, 1823, 1825, 1831) som banbrytare både för tids-eller virkesbesparande sågningsmetoder och skäliga lättnader i tull-, konvoj- och kanalavgifter på trävaror. Hur föga firman åsyftat och uppnått ett motsvarande övertag inom den hävdvunna värmländska exportnäringen,: bruksrörelsen, visar en jämförelse med den främsta provinskonkurrenten, Uddeholm. Ehuru Edsvalla under den period av ungefär ett årtionde det befann sig i Dicksönernas ägo uppges ha inemot femdubblat sin stångjärnsavkastning, var denna produktion, i årligt genomsnitt under 1850-talet, dock endast något mer än femtedelen av Uddeholms.

Man ser den värmländska länsstyrelsen under den Dicksonska tiden likasom slitas mellan sin fruktan för skogens förstöring å ena sidan och häpnaden inför den fantastiskt ökade penningomsättningen i en avskild landsdel å den andra. Det finns en privat uppgift, att utlägget vid Höljesköpet var »40 á 50 tusen rdr», men vinsten i händelse av framgång »beräknad till millioner». Urskogens förruttnande utan annan gallring än eldens innebar i sig själv en misshushållning, och monografierna över Uddeholmsverken (Almquist, Lovén) rättfärdiga den hårda, nästan språngartade framfart i virkesmaterialet, som under Jonas Wærns ledning vid 1800-talets mitt kännetecknar detta storföretag. Men produktionsökningen kompenserades för Uddeholms vidkommande både av framsynta initiativ till uthållig skogshushållning och sociala välfärdsåtgärder, som helt sakna varje känd motsvarighet hos Dicksönerna. Det är sant, att dessa senares expansion möttes av böndernas både villighet och behov att sälja, och rovdriften på skogen, verklig eller skenbar, var väl även för deras del en, om än oavsiktlig, föryngringsfaktor. Men den tydliga kapptävlingen mellan både firmor och uppköpare i olika förklädnader ger väl någon trovärdighet åt pamflettskribenternas myckna tal om både Dicksöners och andras försåtliga kontrakt med bönderna, deras hänsynslösa tubbande med säljarna och bedrägliga omstämplingar av redan försålt virke. Faktum är, både att firman J. D. & Co., skördade särskild vinst på sina Värmlandsaffärer, som det gamla kommerserådet i det längsta fortfor att personligen leda, och att, efter dess plötsliga avträde från skådeplatsen, Värmland befann sig i samma läge som tidigare Sydnorge: det grövre virket gick hastigt tillbaka i dess export. Dicksönerna försålde inom ungefär ett år efter grundläggarens död till olika spekulanter sina värmländska verk. Edsvalla med Höglunda gods gick till de s. k. Kymsbergs intressenter, ett konsortium av bruksägare i omgivningen; Dejefors med Forshaga försåldes till brukspatron H. G. Geijer av Uddeholmssläkten. Den stora firman synes alltså efter tre årtionden funnit provinsen utkramad på sina fruktbaraste vinstmöjligheter. Det var Krimkriget, som med sin våldsamma efterfrågan vållade dimensionsnedgången i Västsverige, liksom Napoleonstiden gjort det i Sydnorge. Men konjunkturen gav också en för tiden vacker köpeskilling: för Edsvalla 150,000, för Dejefors 315,000 rdr rmt. Till förstnämnda bruk hade utom stångjärnshammare och sågverk (vid Mörnersberg) hört en klädesfabrik, som nedlades av D., och en kvarn, som ombyggdes av honom.

Det är för D: s vittfamnande ande betecknande, att han nästan jämsides med starten av sin värmländska trävarurörelse tillika lagt grunden för en norrländsk, måhända vägledd av norska affärsvänner. Han övertog eller inköpte sågverk, varv och lastägeplats vid Ljunga älv (Matfors och Svartvik) 1826—32, vid Urnan (Baggböle, Holmsund) 1838, vid Gide- och Husumälvama i norra Ångermanland (Husum) 1838 och vid Ljusnan (Sandame, Askesta) 1852. Det åldrande kommerserådet besökte ännu så sent som 1847 sina norrländska anläggningar, där endels andra problem än de värmländska dykt fram. Men han torde som regel anförtrott vissa yngre släktmedlemmar, som efter hand upptogos i hans firma — brorsonen James (D. 3) och sonen. Oscar (D. 8) — den närmaste uppsikten över de bottniska reserverna. En minnestecknare kallar honom ännu i den sena åldern »den ledande, uppfinnande tanken i allt», och det är för hans rastlöshet i arbetet karakteristiskt, att han under ett sjukdbmsanfall det sista året fick »den fixa idén, att han var ruinerad» och för klarhets vinnande nödgade sina söner till upprepade undersökningar av affärsställningen både vid Göteborgs- och Londonkontoren. Han litade i sista hand blott till sin son Robert (se släktöversikten), som redan utträtt ur familjefirman.

D. hyllade, säger en biograf, grundsatsen »ingen vän i affärer», och vissa skildrare säga honom helt behärskad av den egna »fordelen», såsom hans halvengelska, uttal skulle lytt. Hans bulvaner utmålas som försimplade kopior av sin chef, svart i svart. Avund kan ha spelat in i dessa omdömen. I framgång och förutseende en lysande typ för den industriella revolutionen bidrog han också till tekniska framsteg: införde lancashiresmide, kolade sågavfall, organiserade Vänerntransporter. Trots förlust av halva sin förmögenhet krisåret 1816 och nytt avbräck tio år senare, som kom honom att likt brodern tänka på avflyttning, kunde han efter glänsande stigning i konjunkturerna — man ser året 1852 särskilt utpekas — vid sin död efterlämna ett kapital av omkring 31/2 millioner rdr rmt. Men hans företag skapade ingen lokal tradition, hans kommunala insats förblev begränsad, om än tydligen vid olika omröstningar mycket bemärkt, och en donation ur hans kvarlåtenskap, som gick till förstärknnig av broderns stiftelse, gjordes ej av honom själv men av efterlevande i hans namn. Lycklig i sitt äktenskap, gästfri och generös vid insamlingar och kungabesök sökte D. vederkvickelse från arbetsmödorna i trägen läsning av engelska klassiker, vilket kanske bidragit att lyfta honom in i Vetenskaps- och vitterhetssamhället.

Författare

W. Carlgren.

Arkivuppgifter

— Brev från D. finnas i Wirsénska och Skogmanska samlingarna, i Eugéne von Rosens samling och Wet-terstedt-Gyldenstolpeska samlingen i Riksarkivet samt i Uppsala univ.-bibliotek.

Källor och litteratur

Källor: (förutom ovan under släktöversikten och Robert D. d. ä. nämnda) Finansexpeditionen: Enskildas ansökningar 1773—1793, 1810—1840, RA. — Fartygs- och lastspecialer, i Trollhätte kanalverks arkiv (ben. meddelande av arkivarien N. Norman, Trollhättan); L. Brodin, Firman Dicksons värmländska bruk (1926) och V. Myren, Beskrivning jämte historia över till A.-b. Edsvalla bruk hörande egendomar och anläggningar (1920 ?), båda handskr. tillh. kammarherre J. Dickson, Vikaryd. — K. M:ts bef.-h:s i Värmlands län femårsberättelser 1823—55; P. M. rörande slussanläggningen i Clara elf (1854). — J. A. Almquist, Uddeholmsverken (1899); E. S. Bring, Trollhätte kanals historia till 1814 (1911); J. Furuskog, De värmländska järnbruken (1924); F. Loven, Om våra barrskogar (1903); [A. F. Olsson], Firman James Dickson eller bidrag till skogshandteringens historia (1874).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
James Dickson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17515, Svenskt biografiskt lexikon (art av W. Carlgren.
), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17515
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
James Dickson, urn:sbl:17515, Svenskt biografiskt lexikon (art av W. Carlgren.
), hämtad 2024-04-25.