Meriter

2. Gustaf Dyrssen, den föregåendes broder och tvillingbroder till D. 3, f. 26 mars 1858 på Klagstorp, N. Kyrketorps sn (Skarab.), d. 24 okt. 1934 i Stockholm. Åtnjöt undervisning i hemmet till 1871; elev vid Sjökrigsskolan 28 sept. s. å.; som primus I sin årgång underlöjtnant vid K. flottan 26 okt. 1877 med turberäkning fr. o. m. 9 okt.; löjtnant 26 sept. 1881; genomgick franska minskolan i Boyardville 1883—84; lärare vid Sjökrigsskolan 1889—92; kapten 5 sept. 1888; marinattaché i S: t Petersburg 16 okt. 1891—96; lärare vid Sjökrigshögskolan 1898—1900; kommendörkapten av 2. gr. 15 april 1898 och 1. gr. 30 dec. 1901; kommendör 30 okt. 1903; chef för Sjökrigsskolan 28 sept. 1900—05 och för Sjökrigshögskolan en kortare tid 1905; varvschef i Stockholm 9 nov. 1905—10; chef för Marinförvaltningen 23 juni 1910—30 sept. 1920; konteramiral 17 febr. 1911; viceamiral 5 juni 1917; efter avskedstagandet vid inträdd pensionsålder 27 mars 1923 kvarstod han på egen begäran i flottans reserv tre år utöver de författningsenliga fem till 26 mars 1931; stadsfullmäktig i Stockholm 1901—13; led. av drätsel-, handels-, sjöfarts- och lönenämnderna där samt av direktionen för navigationsskolan; en lång följd av år medlem av Skeppsholms församlings kyrkoråd. GMts 1886; LÖS 1896; RSO 1897; LKrVA 1900; KVO2ki 1904; KSO2kl 1905; KSO1kl 1910; HedLÖS 1910; LKrVA1kl 1911; KmstkSO 1918; innehade flera utländska ordnar.

G. 7 nov. 1885 i Stockholm m. friherrinnan Elsa von Otter, f. 24 nov. 1862 i Karlskrona, dotter av generallotsdirektören och viceamiralen friherre Carl Gustaf von Otter och Gustafva Charlotta. Bollman.

Biografi

Sin första tjänstgöring som officer fick D. förlagd till Karlskrona station, där vistelsen dock blev kort, i det han redan hösten 1879 kommenderades till en tvåårig kurs vid Gymnastiska centralinstitutet och överflyttades till Stockholms station, vilken han under hela sin återstående tjänstetid kom att tillhöra. Sedan D. hösten 1881 beviljats tillstånd att ingå i engelsk örlogstjänst, blev han där kommenderad till tjänstgöring å det i medelhavsflottan ingående pansarskeppet Superbe och kom härigenom bl. a. i tillfälle att deltaga i denna flottas bombardemang av Alexandria 1882, vilket renderade den unge officeren förutom ovan nämnda guldmedalj för tapperhet till sjöss såväl engelsk medalj som en egyptisk orden. På hösten 1882 gick D. i fransk tjänst samt tjänstgjorde därunder först på pansarskeppet Redoutable i franska medelhavsflottan samt därefter, 1883—84, vid en kombinerad torped- och minkurs i Boyardville.

Hemkommen hösten 1884 blev D. adjutant hos chefen för flottans militärpersonal samt 1885 sekreterare i den kommitté, som under F. W. von Otters presidium skulle uppdraga riktlinjerna till uppsättandet av ett fast minförsvar och anvisa vägen för båtsmanshållets avskrivande. De härvid framförda förslagen blevo grundläggande för K. propositioner i dessa viktiga organisationsfrågor.

Åren 1885—90 tjänstgjorde D., med avbrott endast för en långtur med korvetten Freja till Västindien och Medelhavet vintern 1887-—88, som kadettofficer och lärare vid Sjökrigsskolan och i samband härmed på kadettfartygets sommarexpeditioner. I den nyinrättad o flottans stab gjorde D. sitt inträde 1890 och kvarstod på denna post i sex år. Samtidigt var han fr. o. m. 1891 vår förste marinattaché i S: t Petersburg, där han vistades längre eller kortare tid varje år. Bland de viktiga utredningar inom staben, i vilka D. under tiden varit den drivande kraften, må anföras det organisationsförslag till en sjökrigshögskola, som i så gott som oförändrat skick kort därpå blev gillat och stadfäst; även vid utarbetandet av nya signal- och taktiska föreskrifter för flottan inlade D. stor förtjänst.

Åren 1896—1900 var D. kommenderad till stations- och varvstjänst, först som kompanichef och sedan som ekipagemästare på Stockholms örlogsvarv. Efter att härunder sommaren 1897 ha tjänstgjort som sekond å pansarbåten Thule beordrades han på hösten s. å. att i samma befattning utgå med korvetten Freja på en längre expedition till Sydamerika och Kongo. På utresan anländ till Kap Verde-öarna insjuknade D. så allvarligt i klimatfeber, att han nödgades landvägen begiva sig hem. Sommaren 1899 såg han sig åter i stånd att gå till sjöss och förde under sommaren i egenskap av avdelningschef befälet över vår första torpedskola, förlagd till Stockholms skärgård. Följande vinter arbetade D. som ledamot i den kommitté, vars betänkande i sinom lid lades till grund för det nyskapade kustartillerivapnets organisation, i samband varmed det fasta minförsvaret uppgick däri. Kallad till chef för Sjökrigsskolan hösten 1900 möttes D. där bl. a. av omsorgen om den nytillkomna kustartillerilinjens inarbetande i organisationen samt. vidtagande av nu erforderliga åtgärder för en hastigare utökning av flottans officerspersonal, vilket problem löstes på så sätt, att ynglingar från lägst nedre sjunde klassen i statens allmänna läroverk inympades på skolans fjärde klass och sålunda efter endast tre års vistelse i Sjökrigsskolan kunde vinna befordran till officerare, ett system, som gav överraskande goda resultat. De tre första åren av sin chefstid vid Sjökrigsskolan förde D. om somrarna befälet på något av kadettfartygen; efter befordran till kommendör tjänstgjorde han under sommaren 1904 som divisionschef på en pansarbåtsdivision i kustflottan.

I nov. 1905 tillträdde D. varvschefsämbetet i Stockholm, på vilken befattning han kvarstod till hösten 1910, då han blev chef för Marinförvaltningen. Även under sin tid som varvschef var D. flera gånger kommenderad till sjöss. Sålunda var han sommaren 1907 åter divisionschef på en pansarbåtsdivision samt förde under höstens stora krigsövning på västkusten befälet över hela kustflottan, utökad med ett antal trupptransportfartyg. Våren 1908 förde han från pansarbåten Oscar II befälet över den eskader, som med anledning av prins Wilhelms förmälning, till Ryssland överförde H. M. Konungen och hertigparet av Västergötland med sviter. År 1909 var han slutligen chef på höstens skjutskoleeskader på Hårs-fjärden. Detta var hans sista befäl till sjöss.

Tyngdpunkten av D: s livsgärning i sjövapnets tjänst blev förlagd till Marinförvaltningen. Här möttes han av särskilt maktpåliggande arbetsuppgifter, främst utförandet av det nybyggnadsprogram för marinen, som blivit av 1914 års senare riksdag stadfäst.

Samtidigt tog första världskriget sin början, vilket skapade betydande svårigheter vid programmets genomförande på grund av oförutsedda prisstegringar och stark försening eller helt uteblivande av kontrakterad materiel. Att maskineriet trots alla svårigheter kunde hållas i gång länder förvaltningen och särskilt dess chef till största heder.

Genom den efter fredsslutet alltjämt kvarstående dyrtiden uppstodo allt större svårigheter att få beviljade anslag att räcka till, och förvaltningen försattes därför ofta i ett brydsamt läge. Dessa bemästrades visserligen i stort sett, men då D. ej önskade biträda de metoder, som av den då sittande liberal-socialistiska samlingsministären anvisades, blev han avlägsnad från sin post, vilken åtgärd, för att ej väcka för mycken uppmärksamhet, vidtogs i tvenne etapper. I okt. 1919 förordnades D., utan att själv härtill ha förklarat sig villig, att som ordförande leda en utredning rörande förrådsverksamheten vid marinen, varmed sammankopplades ett tillfälligt frånträdande av chefskapet för förvaltningen. Samtidigt förordnade K. M:t en av ämbetsverkets avdelningschefer att under den tid förrådssakkunniges utredning pågick utöva chefskapet. Det definitiva avskedandet ägde rum under lika uppseendeväckande former på eftersommaren följande år.

Före sin avgång från Marinförvaltningen hade D. vid sidan av andra trägna göromål hunnit handlägga två betydelsefulla utredningar av organisatorisk art. Sålunda var han 1911 ordförande i den kommitté, som utarbetade det förslag till marinläkarkårens organisation, vilket sedermera vann statsmakternas gillande, och 1917 blev han mitt under brinnande världskrig likaså ordförande för de sakkunniga med parlamentariskt inslag, som erhöllo i uppdrag att ingiva ett efter vissa riktlinjer avpassat förslag till modifikationer i Marinförvaltningens egen instruktion, i avsikt att tillförsäkra avdelningscheferna där större handlings- och beslutanderätt. Detta betänkande ligger till grund för instruktionen av 1919. År 1916 blev D. en av statens representanter vid underhandlingarna med Stockholms stad rörande markbyte vid Kaknäs och Lindarängen, vilka resulterade i ett avtal, tack vare vilket flottan blev ägare till stora områden på Djurgården samt Beck- och Fjäderholmarna.

I den marinberedning, som konstituerades av fackmän på olika områden för att tillhandagå den 1919 nedsatta försvarsrevisionen, förordnades D. som ordförande och inlade stora förtjänster om det synnerligen auktoritativa hemliga yttrande och förslag, som i okt. 1921 till K. M: t ingavs — må sedan vara, att detta aktstycke av försvarsrevisionen ej ens upptogs till behandling. Sedan marinberedningen avslutat sina arbeten, uppdrogs åt D. att vara ordförande i marinundervisningskommissionen, i vilken befattning han kvarstod till sitt avskedstagande.

Med genomträngande förstånd förenade D. ett tjänstenit, som sällan torde finna sin like. Som ytterligare tillgång förfogade han över en ej vanlig stilistisk begåvning, vilken kom honom synnerligen väl till pass vid utformandet av de mångahanda utredningar och betänkanden, i vilka han blev den drivande kraften. Men även vid sidan av den rena tjänsteutövningen ställde han — och detta jämväl efter avskedstagandet — sin rika erfarenhet och fint skurna penna till förfogande för värnandet av flottans tid efter annan starkt hotade bestånd. En varm hängivenhet för vapnet var också ett av de starkaste inslagen hos D. Kompromissförfarande och politisk konjunkturanpassning hade i honom ingen anhängare. Från de krav han som ansvarig ämbetsman uppställt som ofrånkomliga för flottans vidmakthållande, vek han ej en tum. I likhet med sina bröder .skydde D. ej striden, då det gällde att försvara de intressen han var satt att bevaka, och som naturligt var skonades han ej heller av .sina motståndare, som på allt sätt, ej minst under anonymitetens mask, i pressen sökte misstänkliggöra det s. k. D[yrssen]-systemet. Luttrad genom dessa sin mannaålders strider och med en med tiden alltmer fördjupad livssyn framstod D. mot slutet av sin levnad som en i ovanlig grad helgjuten personlighet, högt uppburen av det vapen han så troget tjänat. D: s hälsa hade aldrig varit stark. Under en .ångbåtsfärd på Mälaren sensommaren 1934 ådrog han sig den förkylningssjukdom, som, under kommande höst gradvis förvärrad, .24 okt. ändade hans verksamma liv. Sin sista viloplats fick han på galärvarvets minnesrika kyrkogård.

Författare

G. Unger.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Alexandrias bombardement skildrad i rapport till kongl. rsjöförsvars-departementet (Tidskr. i sjöväsendet, Årg. 45, 1882, s. 369—388). — Kunna några taktiska regler uppställas för minbåtars användande och hvil-!ken röle bör det rörliga minförsvaret intaga vid ett försvar af våra kuster?

(Om minbåtars användande i strid och om försvar mot minbåtsanfall. Två .föredrag i K. sjökrigsskolan. 1= Tidskr. i sjöväsendet, Årg. 49, 1886, s. .237—247). — Genmäle med anledning af broschyren Sjöförsvarets förfall

fav J. F. = J. L. Frykholm]. Sthm 1890. 24 s. (Anon.; tills, med D. U. W.

Linder; undert.: dlj.) —• De svenska eskaderöfningarna sommaren 1894 (Nord. -tidskr. 1895, s. 89—106). —¦ Betänkande angående omorganisation af sjö-krigsskolan afgifvet af... 1906 tillkallade sakkunniga. 1—2. Sthm 1908.

3 bl., 135 s.; 3 bl., 93 s., 1 vikt pl.-bl, (Undert. föret, såsom kommittéordf.) —• Utredning rörande aflönings- och tjänstgöringsvilkor för marinläkarekåren

m. m. afgifvet af tillkallade sakkunnige... 13 januari 1911. Sthm 1911.

3 bl., 40 s. (Undert. föret, såsom kommittéordf.) — Betänkande och förslag beträffande förrådsverksamheten vid marinen avgivet av. . . 1919 tillkallade sakkunniga. Sthm 1921. IX, 301 s. (Undert. föret, såsom kommittéordf.) Till-lägg till... Sthm 1922. VI, 92 s. (Statens offentl. utredn., 1922:6; undert. föret, såsom kommittéordf.) — Motsvara våra maktmedel till sjöss det nuvarande östersjöläget? Lindesberg 1928. 8 s. (Riksförb. för Sveriges försvar. Skriftserie, 1928, N :r 3). — Minnen från ungdomsåren till sjöss och lands. Karlskrona 1931. 201 s., 1 bl. (Sammandrag av artiklar under rubr. Nära sex decennier i flottans tjänst, i Vår flotta, Arg. 24, 1928, febr. och följ.)

Källor och litteratur

Källor: L. L. von Horn, Biografiska anteckningar. 3:3. Officerare, som tjenat vid örlogsflottan åren 1825—1891 (1934); G. Lilliehöök, F. d. vice-nmiralpn Gustaf Dvissen CKrVA Handl. 1934). s. 200 f.; G. Unger, Gustaf Dvrssen (Tidskr. i sjöväsendet, 97, 1934), s. 612 f.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Dyrssen, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17766, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Unger.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17766
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Dyrssen, urn:sbl:17766, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Unger.), hämtad 2024-04-16.