Meriter

1. Nils Andersson Boije till Dalkarlby och Gennäs, d 1568 efter 30 juni. Föräldrar: Anders Karlsson till Bjurböle och Brita Rötkersdotter till Dalkarlby och Gennäs. Var 1523 väpnare; fogde på Raseborg 24 aug. 1530−31; deltog i grevefejden 1534−36; konungens fodermarsk (kallas så 1537 och 1556); jämte Arvid Trolle förordnad till Finland 27 maj 1537 för att hålla vapensyn och inspektera befästningarna m. m.; deltog i Dacke-fejden 1542−43; mottog därunder »befallning» över konungens ryttare; utövade tillsyn över deras förläggning efter upprorets kuvande; sänd till hertig Filip av Pommern 1545 (instruktion 5(?) juli); synes sedermera ha vistats huvudsakligen i Finland och innehade där allehanda civila och civilmilitära uppdrag; utsedd att jämte medförordnade löna »skytter, legefolk oph alle andre parti» på slott och gårdar och eljest i Finland 31 mars 1552; riddare 1554; deltog i ryska kriget 1555−56 och blev därunder ryttmästare för finska ryttare 21 okt. 1555; lämnade denna anställning, varvid det krigsfolk han kommenderat 18 juli 1556 ställdes under Jöns Bruns befäl; avfärdad till Lifland för att inhämta kunskaper om där anställda rustningar 7 maj 1557; svor trohetsed till hertig Johan 7 jan. 1558; domhavande i västra Raseborg 1558−61; uppbar en gärd av kyrksilver i Raseborgs län 1558; utsågs jämte Joakim Bulgrin att under hertig Johans engelska resa i Finland »på alle saker troligen åkte och ther um beställe» (se hertig Eriks brev 6 nov. ,1559); riddare av S:t Salva torsor den 19 juni 1561; förlovades ur hertig Johans tjänst 15 febr. 1562; hövitsman i den mot hertig Johan opererande hären 1563; häradshövding i Raseborgs län s. å. (K. brev 30 aug.); ståthållare på Åbo slott (Bomansson) 1564−65; befallningsman över Viborgs slott och län 25 rnaj 1565 men tillträdde aldrig denna befattning; fältöverste i danska kriget s. å.; förordnad att leda Bohus slotts belägring dec. s. å.; lagman över södra Finland 1568; tf. ståthållare i Finland 20 maj s. å. men avsade sig uppdraget.

Gift med Brita Kristersdotter, d omkr. 1580, dotter till Krister Klasson Horn d. ä.

Biografi

B:s otvivelaktigt betydande förmåga fann i krigiska och fredliga värv den mångsidiga användning, som var karakteristisk för den äldre Vasatidens outvecklade förvaltningsformer. Talrika handlingar bära också vittnesbörd såväl om hans insatser i det offentliga livet som om hans strävanden för sin enskilda ekonomi. Men trots denna goda tillgång på källor ha knappast några mera personliga drag bevarats till vår tid, och det är oftast svårt att urskilja B:s särskilda andel i det kollegiala samarbete, varav tiden gärna betjänade sig. Sina lärospån i förvaltningsarbetet gjorde han som fogde på Raseborg i sin hemtrakt i västra Nyland, där han på vanligt sätt hade att finna sig tillrätta med naturauppbördens många persedlar och bevaka kronans rätt mot adelns oavlåtliga försök att förvärva och därmed frälsa den skattskyldiga jorden samt tillika verkställde uppbörden av den bekanta klockskatten till lybska gäldens betalning (1530). Redan tidigt togs han också i anspråk för konungens strävan att reglera handeln i Finland och särskilt för hans mot hansestäderna riktade handelspolitik, vilken på Finlands sydkust hade en huvuduppgift i förhindrandet av den starkt utvecklade exporten på Reval.

Från verksamheten i hemlandet kallades B. vid grevefejdens utbrott 1534. I juli detta år fick han order att ansluta sig till de till danskamas hjälp avfärdade lanttrupperna, och följande år nämnes han upprepade gånger vid Söffrin Kijls, Jakob Bagges och Arvid Trolles sida bland dem, till vilka konungen riktade sina befallningar om krigföringen och sina enträgna maningar till försiktighet gentemot danskarna; särskilt gärna synes B. ha tagits i anspråk för krigsfolkets löning. Han var ock bland »de gode män både på skeppen och i lägret», som Gustav Vasa (19 sept. 1535) befallde den till krigsmakten nedsände Erik Fleming att bruka i krigsrådet, och slutligen hade han befälet över de knektar och båtsmän, som under vintern avdelades till flottans bevakning. Då Kristian III:s fred med Lybeck i Hamburg väckte den svenske konungens misstämning, fick B. (apr. 1536) befallning att beklaga svennernas nöd till det yttersta för att på så sätt skapa en förevändning för den svenska krigsmaktens återkallande. Även vid demobiliseringen anlitades B. flitigt. Så skulle han hjälpa till att uttaga lämpliga fogdar bland skyttarna (24 juni 1536), och i sin väl knappast alltför noga definierade egenskap av konungens »fodermarsk» biträdde han vid krigsfolkets förläggning i borgläger, en förrättning, som innefattade jämväl utrensandet av »ljusekistor» och andra mindre önskvärda element ur trupperna. Förrättningen avlöpte emellertid icke utan övergrepp från soldaternas sida, och konungen var genast färdig att lägga skulden på B., som ej ridit omkring och hållit ordning »utan far snarerne met annen lösaktighet, thet föge duger» (29 mars 1537). De vreda orden betydde dock ingalunda, att konungen tröttnat på B:s tjänster, tvärtom vittnade fortsatta nådevedermälen om hans avsikt att alltjämt begagna honom.

Den första förmån, B. mottagit av kronan, var rätten att uppbära konungens sakören av sina landbor (9 juni 1530). Längre fram (1535) fick han Tordby bol i Pojo socken, vartill 1537 lades dels kronans dagsverken i Lampis socken i Tavastland, dels två ej närmare angivna socknar i Finland. Hela denna förläningskomplex anslöt sig alltså till B:s stamgods i västra Nyland, men även i det svenska huvudlandet hade konungen sörjt för hans underhåll. Redan 1533 hade han sålunda där i förläning bekommit Våla härad i Uppland, och 1537 begåvades han med ett stenhus i Stockholm. Hans verksamhet blev emellertid närmast förlagd till hembygden. Underhandlingarna om det fördrag med ryssarna, som i juni 1537 kom till stånd; svävade ännu, konungens vaksamhet var spänd och B. och hans krigskamrat från grevefejden Arvid Trolle sändes att sörja för krigsberedskapen på gränsen (27 maj). Då faran drog förbi, har B. måhända funnit tillfället lägligt att återvända till det lugna godsägarlivet. Väl tog konungen honom igen i anspråk för sin strävan att leda Finlands utförsel bort från hansestäderna och över till Sverige (10 dec. 1539), men eljest framträder han ej under ett par år. Till äventyrs kan man utläsa ett vittnesbörd om minskad beredvillighet i rikets tjänst även i det öde, som drabbade B:s förläningar: 1538 indrogs Våla härad, och 1540 måste B., visserligen till följd av en allmän reglering, avstå även från förläningarna i Raseborgs län. Han sökte åberopa sig på sina förtjänster, men konungen hade svaret till hands: hade han tjänat troget, hade det icke varit förgäves, sanningen vore, att B. och andra adelsmän »vele gärne have mygin hjälp och undsättning, men thet I skulle göre oss och kronon ther någen tillbörlig tjäniste före eller late Eder bruke, ther man Eder hava vill, thertill äre I ganske tröge och uvillige ocb hållet så före, att så snart I blive gifte, då skall thet vara Eder strax fritt och medgivit att krype över en side och göre sedan ingen mere tjäniste» (19 juni 1540). Det är ej bekant, om denna admonition förmått B. att utlova större flit, men redan 1540 fick han sin hemsocken Pojo och 16 febr. 1542 Biskopstuna gård i Roslagen med underlydande i förläning. Skäl för dessa nya nådevedermälen fick han så gott som genast göra i Dackefejden. I aug. 1542 förde han en skara knektar och ryttare ned till Lars Siggesson, tog därpå del både i striderna och de förhandlingar, som ledde till den jämväl av B. underskrivna dagtingan med Dacke 8 nov. 1542, samt tillhörde följande år, då han hade »befallningen» över ryttarna, liksom under grevefejden den krets av förnämligare officerare, till vilken konungen merendels ställde sina order. Både under fejden och under de efterföljande mångahanda bestyren vid övergången till fredliga förhållanden fick B. åter röna prov på sin herres otålighet. Han underskrev emellertid arvföreningen 1544 och reste följande år i finansiella ärenden till hertig Filip av Pommern — en beskickning, som kanske är mest minnesvärd därför, att B. som en artighetsgåva från hertigen till Gustav Vasa överbragte Erik av Pommerns bekanta skattebok — men därefter synes en ny period av overksamhet i offentliga ärenden ha inträtt, denna gång markerad genom indragningen av Biskopstuna gård 1545 och Pojo socken 1547. B. reagerade genast vid förlusten av sin finländska förläning, men då han litet sentimentalt förfrågade sig, om han skulle sälja sina hästar och rustningar, utsatte han sig blott liksom 1540 för konungens sarkasmer (1 apr. 1547). Även fortsättningen blev emellertid en fullständig upprepning av episoden vid decenniets början. Efter någon tid inbjöd konungen med påtaglig vänlighet B. till Sten Erikssons bröllop, kort därpå fick han i förläning Virmo storsocken (20 okt. 1548), Säkkisalo bol i Bjernå och Svidia-Tyke ½-bol i Kimito (Lagus, Bomansson) samt 1549 även Pojo (8 juni). Samtidigt med de nya förläningarna började för B. återigen en period av livlig verksamhet. Framför allt användes han inom krigsförvaltningen, i det han regelbundet togs i anspråk för mönstringar, krigsfolkets avlöning, reparation och utrustning av fartyg och liknande ärenden. Likaså fick han nu åter trägen befattning med de åtgärder, som oupphörligt erfordrades för att genomföra Sveriges mot hansestäderna riktade handelspolitik; bland ärenden av detta slag, som han ofta handlagt, kan nämnas kampen mot skärgårdsböndernas handel och försöken att förmå de mindre städernas invånare att överflytta till Helsingfors. Ehuru B:s förläningar snart åter minskades — 1550 indrogs Virmo, 1553 Säkkisalo och Tyke, 1554 Pojo - och vi åtminstone ej känna, att han kompenserats för dessa förluster, fortsatte körningen att använda honom i mångahanda värv. Under ryska kriget stod han åter i framskjuten befälsställning. Jämte Henrik Klasson Horn och Klas Kristersson Horn kommenderade han de 4,000 knektar, som på hösten 1555 deltogo i Jakob Bagges misslyckade expedition till Nöteborg, efter återkomsten fick han ånyo göra tjänst vid rytteriet, och liksom under föregående krig gjorde man flitigt bruk av hans administrativa erfarenhet.

B:s förtroendeställning rubbades ej, då hertig Johan blev sin faders ställföreträdare i Finland (juni 1556); fastän han nu lämnade befälet över sina ryttare, fortsatte de växlande uppdragen. Den 7 jan. 1558 knöts han därjämte närmare till Johan personligen, i det han då jämte några andra av den finländska adelns främsta medlemmar avlade en särskild, i ganska betänkliga ordalag avfattad ed till denne. Hertigen gengäldade hans tjänster genom att förbättra hans underhåll med häradshövdingämbetet i västra Raseborgs län, som han innehade 1558−61, och höjd besoldning (23 aug. 1558); 1561 fick han därjämte 40 lass skattehö av Tenala socken på behaglig tid. B. lät emellertid icke locka sig att deltaga i sin unge herres vittutseende, för Finlands ställning till riket äventyrliga planer. År 1560 och 1561 var han i Stockholm vid Gustav Vasas sista och Eriks första riksdag, och vid den senare mottog han, som redan 1554 blivit riddare, i samband med kröningshögtidligheterna den förnämligare riddarvärdigheten i S:t Salvatorsorden. I början av följande år lämnade han hertig Johans tjänst. Avskedet kan knappast ha berott på onåd från hertigens sida, ty då B:s gård följande år brann, befallde Johan muntligen sin fogde i Raseborgs län att ge honom 8,600 flikar näver till byggnadshjälp. Om anledningen till B:s tillbakaträdande kan man endast uttala förmodanden, men måhända bör man därvid vid sidan av de allmänna politiska förhållandena icke lämna alldeles obeaktat, att han i sina strävanden att arrendera sina gods från Johans sida saknade ett tillmötesgående, som han strax efter avskedet ur dennes tjänst fann hos konungen. B:s egendomar hade med åren tillväxt ansenligt. År 1550 blev han ägare till Germundby i Tenala samt snart därefter till Gennarby i samma socken, och hans hustru Brita Horn tillförde Boijesläkten Tyke säteri Bjernå och Degergårds säteri i Tenala. Men B. inskränkte sig ej till de ur kronans synpunkt oklanderliga förvärven av frälsejord. Trots sin ämbetsmannaställning deltog han i rappandet av klostergodsen och tillät sig även att draga sådan jord, som borde skatta till kronan, under sin frälserätt; bland de lägenheter, som han på sistnämnda sätt slog under sig, märkes framför allt Gullön utanför Ekenäs, där han skördade 400 lass hö om året och tillika jämte hustruns farbroder Henrik Klasson skall ha bedrivit ett indräktigt landsköp. En dylik egenmäktighet fick ej passera opåtalt vid Jakob Teits stora räfst 1555−56, och i samband därmed står väl en anteckning från 1557, gom vet berätta, att B. av vederkänsla för bevisad nåd »skänkt» Gustav Vasa Gullön. Han gav emellertid icke därför sin sak förlorad utan tog upp frågan igen under hertig Johans tid, men det var först genom Göran Perssons bemedling, han (13 apr. 1562) vann sitt mål, i det han då fick rätt att under frälsefrihet och mot vanlig russtjänst behälla en rad skattegods, bland dem Gullön. B. tackade sin mäktige gynnare genom en gåva av två hankestop och ett ganska inställsamt brev, vari han emellertid även nödgades meddela, att hertig Johan alltjämt undanhöll honom Gullön, och begärde konungens mellankomst, »efter thet Hans Förstelige Nåde är mig alltför dryg träte emot».

Huru än allmänna hänsyn och enskilda bevekelsegrunder må ha sammanflätats hos B., tog han steget fullt ut, då han anslöt sig till det kungliga partiet. Han mottog vid sidan av andra förnämliga finländska frälsemän, av vilka flera varit hans kamrater i hertigens tjänst, en befälspost i den kungliga här, som 1563 inneslöt Johan i Åbo, och hans namn och sigill återfinnas såväl i den hätska anklagelseskrift, genom vilken de belägrande uppmanade hertigen att kapitulera, som i det lejdebrev, vilket de segrande hövitsmännen gåvo sin furstlige fånge och hans närmaste för färden mellan Åbo och Stockholm. B: s belöning blev häradshövdingedömet i Raseborgs län och avancement för sonen Göran (se B. 2); hans begäran om årliga räntan av Tenala socken bifölls däremot ej (30 aug. 1563). Någon närmare bestämd tjänsteställning i Finland synes B. till en början ej ha haft, men 1564 formeras de mångskiftande uppgifter, för vilka han tegs i anspråk, och detta synes stå i god överensstämmelse med en uppgift, att han vid denna tid skulle ha blivit ståthållare på Åbo slott. Särskilt hade B. mycket att göra med flottans utrustning, uppbar förnödenheter av allehanda slag för dess räkning, byggde och reparerade skepp, anskaffade skeppstimmermän för de svenska skeppsgårdarnas räkning osv. På senhösten 1564 gingo täta befallningar till honom och andra finländska förtroendemän att omgående till Sverige översända i Finland befintliga örlogsskepp, men konungens vilja kunde först följande vår verkställas. Erik upptog B:s ursäkter tämligen snävt och förkastade, likaledes med en viss otålighet, hans på eget bevåg gjorda medgivande, att fattiga adelsmän, som hade svårt att fullgöra sin russtjänst, skulle undslippa med sjötjänstgöring. Skärpan i Eriks uttalanden innebar dock lika litet som faderns snubbor, att han fann en tjänare obrukbar. Ett ögonblick var hari betänkt på att nyttja B. på en krävande och viktig post i Finland genom att göra honom till ståthållare i Viborg, men han slutade med att på sommaren 1565 kalla honom till sig i Sverige. Traditionen vill veta, att B. nu skall ha blivit riksråd, men denna uppgift torde vara oriktig. Hans verksamhet kom att helt tillhöra armén. Till en början blev han fältöverste för den styrka — nitton fanor ryttare och tjugufyra fänikar knektar som utförde en av krigets vackraste bragder till lands på den svenska sidan, Varbergs stads och slotts erövring. Erik lämnade sina trupper, sedan hela befälet med B. i spetsen i ett mycket karakteristiskt betänkande erinrat om att danskarna på grund av konungens blotta närvaro veko undan, så att man ej kunde komma till strid med dem, framhållit det förklenliga i att en konung skulle taga upp kampen med en slätt adelsman, liksom om »Hans Konung:e Ma:tt icke hade haft en then tjänere, som Hans Konung:e Ma:tt etc. bruke kunde emot Daniel Rantzow eller hans like», och besvurit honom att spara sin dyrbara person. B. ryckte genast för Varberg. Den 27 aug. öppnades beskjutningen, vid midnatt började stormningen av stadsmuren, och efter fem timmars hård kamp trängde svenskarna in i staden, »ihjälslåendes mest allt manfolk, som de i samma första heta överkommo; dock blev allt kvinfolk, små barn och gamle män, som till motvärn odugelige voro, skonade». Några dagar därefter (5 sept.) drog B. ut mot en dansk undsättningshär, som dock vek tillbaka under Halmstad och vägrade antaga det av svenskarna erbjudna slaget. B. återvände då till Varberg, började omedelbart en våldsam beskjutning av slottet och tog det efter en häftig kamp med stormande hand (15 sept.). Därpå drog han in i Västergötland. Men nu fordrade de egenrådiga trupperna hemlov till belöning för sitt välförhållande, och B. och hans kolleger hade icke auktoritet nog att hålla dem kvar under fanorna. Först sedan Eriks våldsamma energi tvungit de hemdragande hoparna att vända om, blev den svenska armén åter operationsduglig, men det var icke B., som förde den under dess nu anträdda, med slaget vid Axtorna slutande expedition, och det är ej känt, om han följde hären på detta tåg. I källorna möter han först åter, då han — efter att i nov. och dec. ha setat i ett par krigsrätter — vid årsskiftet utsågs till ledare av det tredje stora företag, som Eriks dådkraft inom loppet av ett halvår satte i gång, Bohus slotts belägring. Vid hans sida ställdes som rådgivare Nils Sture och Sten Eriksson (Leijonhufvud), Varjämte även Svante Sture samt Gustav och Erik Stenbock på grund av sin ställning i Västergötland kommo att nära samverka med B. Planen var byggd på rask handling under vintern, medan fästningen ej kunde undsättas från sjön, och Erik hade på alla sätt inskärpt vikten av att belägringshären ej lät sig störas i sin egentliga uppgift. Men det visade sig snart, att B. ej genast kunde bli herre över de vanliga svårigheterna med tillförseln. Och ej heller mäktade han utan ängsliga sidoblickar koncentrera sig på huvuduppgiften med den energi, Erik fordrade, då rykten förspordes om undsättningsförsök söderifrån och norrmännen i norr rustade sig att bryta in i gränsprovinserna. Konungen blev mycket illa berörd av B:s första »invändningar» och såg i dem frukten av alltför omständliga rådplägningar: »vi befrukte», skrev han till svar, »att I have så månge rådgivere, att I icke vete, um I skole rätte Eder mere efter theris betänkende än efter thet som vi Eder befälet have». Efter att med stor klarhet ha utvecklat det överdrivna i B:s farhågor,befallde konungen B. att oförtövat verkställa de givna orderna och lita till fälthären gentemot fientliga undsättningsförsök (13 febr. 1566). Men då detta brev kom fram, hade B. redan sänt Nils Sture, och Erik Stenbock mot norrmännen samt därjämte uppbjudit Västgötabönderna för att understödja belägringsföretaget, en åtgärd, som enligt konungen saknade militärt värde men äventyrade tillförseln från de svenska truppernas operationsbas. Erik kunde emellertid endast med växande oro och en förbittring, som dock vände sig lika mycket mot rådgivarna som mot B., tadla företagets försumpning och söka inrikta B. på huvuduppgiften. Sedan beskjutningen väl kommit i gång och bräsch skjutits, företog B. 26 mars en tre gånger förnyad stormning, som dock ej lyckades. Missmodig ville han nu uppge företaget, men Erik befallde honom att hålla ut (8 apr.) och ersatte honom senare med Charles de Momay. Ej heller denne kunde emellertid uträtta något, nöd och sjukdomar började som vanligt härja i belägringshären, och återtåget vår snart oundvikligt.

Misslyckandet av den med så stora förhoppningar påbörjade belägringen gick Erik djupt till sinnes. Hans tadel, som gällde både den bristande blicken för det väsentliga och ledningen av stormningen och som upptagits, av den moderna kritiken, drabbade också hänsynslöst de olyckliga befälhavarna, vilka ökat sitt ansvar genom att åsidosätta fältherrens klara föreskrifter. Konungen hade som nämnt från början misstänkt, att det var omgivningen, som förlamat B:s raska handlingskraft, och straffet drabbade också tyngst en av hans medhjälpare, Nils Sture, vilken brännmärktes genom det ofta omtalade nesliga intåget i Stockholm. Hänsyn till B:s ålder och nyss vid Varberg inlagda förtjänster befriade väl till slut honom från samma skymf. Men hans offentliga bana var slut, han återvände till Finland, där han ägnade sig åt skötseln av sina egendomar och sina domarvärv. Döden drabbade honom redan efter ett par år, sedan han kort förut avböjt det hedrande uppdraget att mottaga högsta ledningen av Finlands förvaltning. Om hans karaktär har en kännare av tidens hävder (Bomansson) uttalat, att den synes ha varit tämligen oklanderlig. Omdömet grundar sig helt visst därpå, att de fall, då i bevarade handlingar egennytta och hänsynslöshet kunna spåras hos B., äro få och obetydliga i jämförelse med vad flera bland hans ståndsbröder i Finland läto komma sig till last. Vid sidan av hans ovanberörda egendomliga godsförvärv, som näppeligen oroat samtiden, kan dock nämnas, att han liksom andra Eriks män under striden mot hertig Johan 1563 ej försmådde att rikta sig genom att plundra dennes anhängare.

Författare

B. Boëthius.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., RA. — Bidrag till Finlands historia, utg. af R. Hausen, 1, 3—4 (1881—83, 1904, 12); Hist. handl., 3, 13, 20 (1863, 92, 1905); Handl. rör. Skandinaviens historia, 3, 4 (1817); Handl. till belysande af Finlands kamerala förhållanden på 1500-talet, utg. af K. Grotenfelt, 2 (1899); Handl. till upplysning af Finlands häfder, utg. af A. I. Arwidsson, 1 (1846) o. följ.; Jakob Teits klagomålsregister emot adeln i Finland år 1555—1556, utgw af K. Grotenfelt (1894); Kon. Gustaf I:s registratur, 7 (1877) o. följ.; Sv. riksdagsakter, 1, 2 (1887—99). — J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523—1630, 1—4 (1917—23); K. A. Bomansson, Hertig Johan och hans tid (1862); W. G. Lagus, Undersökningar om finska adelns gods och ätter (1860); J. Ramsay, Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden (1909); M. G. Schybergson, Finlands historia, 1 (1903); A. Stille, De ledande idéerna i krigföringen i Norden 1563—1570 (1918); Eric Jörannsson Tegel, Konung Erics den XIV:s historia (1751); G. O. F. Westling, Det nordiska sjuårskrigets historia, 1 (Hist. bibliotek, 6, 1879). — Se i övrigt: K. Blomstedt, Henrik Klaunpoika Horn, 1 (1921).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Andersson Boije, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17889, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17889
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Andersson Boije, urn:sbl:17889, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-16.