Meriter

2. Erik Gustaf Boström, den föregåendes brorson, f. 11 febr. 1842 i Stockholm, d 21 febr. 1907 därstädes. Föräldrar: lagmannen Erik Samuel Boström och Elisabet Gustava Fredenheim. Elev vid Uppsala katedralskola ht. 1854; student i Uppsala 18 maj 1861. Övertog fideikommisset Östanå 1863; ledamot av Stockholms läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott 29 jan. 1870 och av Stockholms läns landsting 1870−90 (v. ordförande 1884−87 och ordförande 1888−90 och 1901); ledamot i direktionen för Stockholms läns sparbank 1870; ledamot av riksdagens andra kammare för södra Roslags domsaga 1876−93 och var därunder bl. a. ledamot i bankoutskottet 1878−79 och i bevillningsutskottet 1880−90 (v. ordförande 1883−86 och ordförande 1887 A−1890) med undantag av majriksdagen 1887 samt fullmäktig i riksgäldskontoret 1888−91 (ordförande 1890); ledamot av tullkommittén 26 sept. 1879−18 febr. 1882; direktör för Mälareprovinsernas hypoteksförening 1879 (ordförande 1897); ledamot av styrelsen för veterinärinstitutet i Stockholm 1884−91; ledamot i förstärkta lagberedningen 5 dec. 1884−20 juni 1887; ordförande i kommittén angående ny tulltaxa 18 juni 1888−24 febr. 1891; ledamot i kommittén angående jordbruksfastighetskrediten 5 apr.−9 nov. 1889; utsedd att deltaga i underhandlingarna om nya bestämmelser angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden s. å.; statsminister 10 juli 1891−12 sept. 1900 och var samtidigt chef för finansdepartementet 6 nov. 1894−15 mars 1895 samt utrikesminister 27 okt.−27 dec. 1899; ledamot av riksdagens första kammare från 1894 och var därunder ordförande i bankoutskottet 1902; ordförande i Nobelstiftelsens styrelse 28 sept. 1900; ånyo statsminister 5 juli 1902−13 apr. 1905; ordförande i styrelsen för serafimerlasarettet 1904; universitetskansler 12 apr. 1905; sakkunnig angående examina samt undervisnings- och studieväsendet inom universitetens medicinska fakulteter och vid Karolinska mediko-kirurgiska institutet från 17 mars 1906. RNO 1881; LLA 1884; KVO1kl 1887; KNO1kl 1890; KmstkNO 1891; RoKavKMO med briljanter 1892; HedLLA 1895 och direktor 4 jan.−12 aug. 1902; HedLVS 1896; erhöll Stockholms läns hushållningssällskaps guldmedalj 31 jan. 1898; HedLÖS s.å.; fil. hedersdoktor i Lund 31 maj 1900; KmstKVO 1904; HedLWS 1905; ordenskansler s. å.; HedLFS 1906; innehade dessutom utländsk orden.

Grift 30 aug. 1871 med Maria Augusta Karolina (Lina) Almqvist, f. 17 aug. 1852, dotter till justitierådet, statsrådet Ludvig Teodor Almqvist.

Biografi

Moderns död 1863, varigenom B. blev herre till Östanå fideikommiss, nödgade honom att avbryta sina universitetsstudier och ägna sig åt den stora egendomens skötsel. Genom sin därvid och i kommunala värv ådagalagda drift och duglighet vann den unge godsägaren ett sådant förtroende hos traktens lantbrukare, att han 1875 invaldes i riksdagens andra kammare för södra Roslags domsaga. Det var under lantmannapartiets glanstid. Motståndarna till dess skattepolitik inom andra kammaren, dennas minoritetsparti den s. k. intelligensen eller centern, utgjordes för det mesta av ämbetsmän och affärsmän från städerna men även av en del »herrar» från landsbygden, och till detta parti slöt sig B. Praktiskt anlagd och med den driftiga lanthushållarens misstro mot byråkratism, hade han dock helt andra möjligheter att förstå och förstås av kammarens lantmän än flertalet av partikamraterna. Hans partival berodde kanske i någon mån på att han socialt sammanhängde med centermännen men säkerligen mest på att han, i olikhet med lantmannapartiet i gemen, hyste ett verkligt intresse för försvarets stärkande utan uppoffring av indelningsverket. Sålunda röstade han 1877 mot den av Emil Key i andra kammaren då genomdrivna skrivelsen om en härordningsreform byggd på den indelta stammens ersättande med en av statsverket avlönad, och när detta program 1883 skulle av Arvid Posse som statsminister förverkligas, uppträdde B. (17 maj) kraftigt till indelningsverkets försvar. Emellertid funnos lantmannapartister — efter sin föregångsman Jöns Rundbäck kallade Rundbäckare — som visserligen önskade lättande eller borttagande av indelningsverkets ekonomiska bördor men ville behålla detsamma som militärisk institution, och till samverkan med dessa utbröt sig vid 1883 års riksdag ur centern den s. k. nya centern, till vilken B. anslöt sig. Denna partigruppering blev dock nu blott av övergående betydelse, då den ej kunde hindra andra kammaren från att i princip godtaga den Posseska reformen och dessutom hela frågan föll genom andra kammarens prutningar på regeringsförslaget och genom första kammarens motstånd. B: s försvarsvänlighet kan emellertid i början av hans riksdagsmannabana ej sägas hava sträckt sig till sjövapnet. För kustens betryggande ansåg regeringen stora snabbgående pansarkryssare behövliga, och från 1875 sökte den utverka riksdagens samtycke till byggandet av sådana. Detta mötte emellertid starkt motstånd från en del av lantmannapartiet med Emil Key i spetsen, och samma ståndpunkt intog vid denna tidpunkt B. Vid 1877 års riksdag drev han sin opposition mot regeringens flottpolitik t. o. m. ännu längre. Med anledning av sjöministern F. von Otters oförsiktiga yttrande, att om vi ej skola ha några större pansarfartyg, så nedlades för stora kostnader på sjöförsvaret, gjorde B. då till sist ett yrkande om en större beskäring av regeringens flottbyggnadsproposition än som motiverades av motståndet mot nämnda fartygstyp, och hans mening segrade både i andra kammaren och i den gemensamma voteringen. Även vid andra tillfällen (t. ex. redan i sitt »jungfrutal» 24 apr. 1876) ådagalade han under sin politiska novistid en självständighet gentemot regeringen och en sparsamhetsiver, som trots meningsskiljaktigheterna angående armé- och skattefrågorna skaffade honom sympatier även inom lantmannapartiet, och då den stora tullstriden utbröt, intog han visserligen ej en ledande men dock en bemärkt ställning inom andra kammaren.

B. började ej sin politiska bana som protektionist. Den generation, han tillhörde, hade i allmänhet accepterat frihandeln som en självklar sak, och att på teoretiska grunder bryta med den rådande doktrinen låg ej för B. Men å andra sidan var hans skaplynne ej sådant, att han lät binda sig av en doktrin, om praktiska skäl syntes honom kräva dess åsidosättande. Då 1879 en från protektionistiskt håll påyrkad ny utredning i tullfrågan avstyrkts av bevillningsutskottet med den motiveringen, att frihandelns företräde genom föregående utredningar var tillräckligt styrkt, anförde B. häremot (2 apr.), att en ny utredning dock kunde bli nyttig, visserligen ej för deciderade frihandlare och protektionister, som nog ej skulle låta sig påverkas därav, men för dem, som »veta, att här i ofullkomlighetens värld teorien ej alltid kan göra sig fullkomligt gällande», och som därför »vilja göra sitt omdöme beroende av det praktiskt nyttiga och lämpliga i varje fall». Yrkandet vann på liknande grunder understöd av en annan centerman, den nyvalde Stockholmsriksdagsmannen byråchefen i generaltullstyrelsen O. R. Themptander, och i en av denne föreslagen och av B. gillad formulering uttalade sig andra kammaren därför, men till följd av den då ännu frihandelsvänliga första kammarens motstånd föll frågan. Icke dess mindre fann sig regeringen föranlåten att samma år förstärka en 1876 tillsatt tullkommitté med sex nya medlemmar, av vilka B. var en, och då riksdagen 1880 med anledning av en ny protektionistisk motion begärt en utredning av näringarnas ställning, gavs detta uppdrag åt den förstärkta kommittén. Till en början såg det ut som om B:s inlägg i tullfrågan 1879 ej betytt något annat än ett sökande, som kunnat leda likaväl till en avgjord frihandelsvänlig som en avgjort protektionistisk ståndpunkt. Visserligen anslöt han sig 1880, nu bliven medlem av bevillningsutskottet, i detta till en reservation, som ledde till riksdagsbeslut om en inregistreringsavgift på en del importerade lantmannaprodukter, men under kammardebatten (1 maj) påstod han, att avsikten med avgifterna blott var statsfinansiell, och ännu vid 1881 års riksdag förklarade han sig (9 mars) i tullfrågan höra till »observatörerna», som stodo mellan partierna. Antagligen var det först genom arbetet i tullkommittén, som han kom till en fast övertygelse om tullskyddets nödvändighet för de svenska näringarna, i främsta rummet för spannmålsproduktionen. När kommittén 18 febr. 1882 avgav sitt betänkande, var B. en av dess protektionistiska reservanter, och från denna tid kastade han sig med den intensitet, som för honom var utmärkande, in i kampen för skyddssystemet. Först därigenom vann han en verkligt framskjuten position i riksdagen.

Till en början voro dock utsikterna för en protektionismens förkämpe ej lovande i andra kammaren. Det Posseska regeringssystemet, som vid 1882 års riksdag ännu syntes skola komma att segra, var frihandelsvänligt och hade sedan 1881 i Themptander såsom finansminister en skicklig och energisk målsman för denna sida av sin politik. B. och Themptander, som år 1879 samverkat i det tullpolitiska sökandets tecken, hade sålunda nu blivit märkesmän i de två mot varandra kämpande tullpolitiska partierna. För regeringen gällde det 1882 att få riksdagens godkännande av det 1881 avslutade nya frihandelsvänliga franska handelsfördraget. B. bekämpade detta i bevillningsutskottet och andra kammaren såsom ägnat att beröva riksdagen dess bevillningsrätt. Då Themptander under debatten (15 mars) antytt, att syftet med motståndet mot traktaten var att få frihet att framdeles pålägga tullar, replikerade B. med frågan, om ej meningen med traktaten var att få hjälp utifrån till frihandelssystemets upprätthållande, och då utrikesministern K. Fr. L. Hochschild såsom skäl för traktatens godkännande anförde unionella hänsyn, bestred B. skarpt, att sådana finge inskränka de båda folkens självbestämmanderätt. Hans motstånd var emellertid fåfängt och likaså hans försök att genom en motion få in i den av traktaten föranledda nya tullstadgan en mängd protektionistiska bestämmelser. T. o. m. inregistreringsavgifterna från 1880 avskaffades nu. Lika fåfängt bekämpade B. 1883 ett spanskt handelsfördrag (30 maj). Även denna gång bestred han, att hänsyn finge tagas till Norge. Vi borde, menade han, taga lärdom av detta land, som gång på gång fattat beslut utan hänsyn till oss och därvid varit i »sin goda rätt», ty »unionen innebär icke något annat än att två fullkomligt självständiga folk äro förenade under gemensam regent».

Genom 1884 års val till andra kammaren ljusnade emellertid protektionisternas utsikter, och under den kraftmätning, som härav blev följden, trädde B. mer och mer i förgrunden. Vid 1885 års riksdag var han den ivrigaste förkämpen för då i erkänt protektionistiskt syfte väckta motioner om spannmålstullar, därvid växlande skarpa hugg med den nu till statsminister upphöjde Themptander. Så klandrade han inblandningen från regeringens sida i en fråga, som helt fölle inom riksdagens maktområde, och protesterade (19 mars) indignerat mot Themptanders insinuation, att tullskyddsvännerna med de nu påyrkade tullsatserna blott syftade ännu högre. Envar, förklarade han, hade rätt att bli »bedömd efter sina egna uttalade motiv», och statsministern hade gjort sig skyldig till vad som kallas »att måla fan på väggen för att sedan få rappa på honom». Genom en hänvisning till att riksdagens budgetbeslut blott avsåge ett år torde han dock sökt beröva sin protest framtidsbindande kraft. Såsom medlem av 1886 års skyddsvänliga bevillningsutskott ansåg han sig nämligen trots sitt uttalande 1884 oförhindrad att förorda (av andra) väckta längre gående tullmotioner. Stärkta genom en begynnande sammanslutning med industriprotektionisterna hade jordbruksprotektionisterna då återupptagit striden, och ånyo voro då B. och Themptander huvudmotståndare. När den senare fällde ett yttrande, som av B. uppfattades såsom hot om sanktionsvägran i händelse av beslut om spannmålstullar, förnekade B. (5 mars) grundlagsenligheten av en sådan åtgärd, påminte om att regeringsmakten enligt regeringsformen tillhörde ej ministären utan konungen och sade sig under samtal med denne hava funnit, att han ej tänkte på sanktionsvägran, ett yttrande som gav Themptander tillfälle till repliken, att konungen troligen helst såge, att konungens mening framfördes av hans ansvariga rådgivare. Spannmålstullen segrade väl nu i andra kammaren men med så få röster, att första kammarens alltjämt frihandelsvänliga majoritet kunde i gemensam votering åvägabringa dess fall. Ett annat av B. vid 1886 års riksdag understött yrkande var den svensk-norska mellanrikslagens upphävande, men riksdagen nöjde sig denna gång med att begära en revision därav.

När 1887 års riksdag sammanträdde, var emellertid förbundet mellan jordbruks- och industriprotektionister fullt genomfört, och i massmotioner från båda kamrarna företogs en stormlöpning mot hela frihandelssystemet. Bevillningsutskottet, där B. nu blivit ordförande, gav sitt stöd genom ett i hög grad aggressivt betänkande. Med anledning av det klander, för vilket detta blev föremål, yttrade tullpartiets chef i första kammaren, Patrik Reuterswärd, att saknaden av »den behagliga form», motståndarna skulle önskat, i någon mån torde kunna förklaras därav, att man ej av alla ordförande kunde vänta samma förmåga som av bevillningsutskottets förre ordförande (N. A. Bennich), men själv försvarade B. slagfärdigt betänkandet vid den fyra dagar långa debatten i andra kammaren (28 febr.−3 mars). Att Themptander jämte socialisten Palm deltagit i ett möte mot spannmålstullarna gav, menade han, ett stöd åt ryktet om ett förbund mellan »de högsta byråkratiska kretsarna» och socialismen. »Säg mig, med vem du umgås, och jag skall säga dig, hurudan du är.» Då S. Wieselgren härvid påminte honom om att de under sina universitetsstudier fått lära, att just protektionismen vore ett slags socialism, genmälte han, att det vore orimligt att bedöma nuvarande förhållanden efter läroböcker från början av 1860-talet. Märkligt såsom ett framtidsvarsel var hans svar på Themptanders anklagelse mot de stora godsägarna, att de sökte köpa böndernas bistånd i tullfrågan genom löfte om grundskatternas avskaffande. Efter proklamerandet 1885 (av Themptander), att grundskatterna voro »sekelgamla orättvisor» och efter deras i samband därmed genomdrivna partiella avskrivning, vore, förklarade han, dessa skatters »fortsatta avskrivning nu mera endast en bytesfråga». Gentemot manstarka frihandelsvänliga folkmötesresolutioner åberopade han gällande kommunalrösträttsbestämmelser (den graderade fyrkskalan), som visade, att röster borde vägas, ej blott räknas — ett yttrande som (av Aftonbladet) ådrog honom beskyllningen att intaga en hänsynslös junkerståndpunkt. Detta och andra B: s inlägg i tulldebatten stämplades på en del håll som »förlöpningar», men den orädda viljekraft, som röjde sig i dem, var säkerligen ej utan betydelse för de protektionistiska idéernas genombrott. Nu (3 mars 1887) antogs av andra kammaren rågtullen — det nya systemets inkörsport — med 111 röster mot 101, och då den i första kammaren förkastats med blott två rösters övervikt, var dess seger vid en blivande gemensam votering ej tvivelaktig. Då räddades det gamla systemet genom den Themptanderska riksdagsupplösningen och de därpå följande nyvalen till andra kammaren, och vid vadriksdagen (1887 års majriksdag) blev B. utesluten ur bevillningsutskottet. Även 1887 års ordinarie val till andra kammaren lovade frihandlarna en sä stor majoritet i denna, att de, ehuru första kammaren nu blivit protektionistisk, vid 1888 års riksdag syntes skola kunna behärska den gemensamma voteringen. Men i stället förlorade de, genom att valet av tjugutvå frihandelsvänliga Stockholmsrepresentanter underkändes, sin majoritetsställning i andra kammaren, och därmed hade protektionismen segrat. Themptander avgick på förslag av bevillningsutskottet, där B. åter intog ordförandeposten, beslöts 1888 i båda kamrarna tullar på jordbruksprodukter, och sedan fick en protektionistisk tullkommitté med B. som ordförande förbereda industritullars införande efter de hindrande handels traktaternas utgång. Themptanders efterträdare blev dock ej protektionismens stridbare förkämpe B., som väl då ansågs för mycket gåpåare för att passa till statsminister. Därtill kom, att hans parlamentariska ställning ännu var alltför oklar för att kunna uppväga bristen på ämbetsmannameriter, vilka hittills spelat en stor roll vid statsrådsutnämningar. Men till följd av protektionismens seger sprang vid 1888 års riksdag lantmannapartiet sönder i det tullvänliga »nya» och det frihandelsvänliga »gamla lantmannapartiet», och därmed bereddes för B. möjlighet till en partianslutning, som bättre passade honom än ledamotskapet i den till största delen frihandelsvänliga centern. Han ej blott inträdde i nya lantmannapartiet utan medverkade kraftigt till dess bildande och blev en av dess ledare. Detta möjliggjordes genom den. ställning, han nu intog till grundskatterna och indelningsverket. Den 10 febr. 1891 skrev han till sin ungdomsvän Klas Annerstedt, att han velat komma och tacka för Annerstedts tal om fosterlandets betydelse och att han beklagade »vederbörandes» förblindelse att — såsom skett i generalstabens yrkande på en ren värnpliktsorganisation — nu »börja tala om nya härordningsförslag i stället för att samla alla krafter att stärka det som finnes, dvs. öka beväringens övning, komplettera förråden m. m. Bra mycket känner jag min brist. Om jag bara kunde föra fram, vad jag ville säga något så nära väl som du, men jag får blott vara nöjd med en god vilja.» Den 12 febr. kunde han emellertid meddela den »glädjande» nyheten, att ett regeringsförslag sades vara på tal (det av Åkerhielmska ministären sedan framlagda), som innebar beväringsövningarnas ökning till nittio dagar. Därpå tillade han: »Av hänsyn till den historiska konsekvensen kan man ej annat än föreslå borttagandet av grundskatterna m. m., men det är ju en ringa ting, om det förra kunde vinnas.» Om detta tillägg skrev han tre dagar senare: »Det var ett uttryck i mitt förra brev, som föranleder mig att härom skriva ytterligare (15 febr. 1891), du skulle av detsamma kunna få det intrycket, att jag vore en motståndare Ull grundskatternas avskrivande i samband med försvarsfrågan. Jag har varit det, men är det ej längre. Jag har böjt mig för» inträffade fakta. Det har plågat mig, att du möjligen fått en sådan uppfattning, att jag skulle gjort mig skyldig till det stora felet att uttala mig olika till dig mot vad jag här gör till många andra. Och jag avskyr oärlighet även i politik. Jag har under min riksdagsmannatid varit tillsammans med många även allmogemän, och jag får säga, att jag för många av dem hyser mycket hög tanke icke blott för begåvning utan för deras redbarhet och karaktär. Mot dem kan ju ofta nog anmärkas, att deras synvidd är begränsad, men det är ju ej något fel i och för sig, och jag söker alltid sätta mig in i deras ställning och jag respekterar den; det är enda möjligheten, om man själv vill bliva respekterad. Nu har det så vuxit sig in i mångas uppfattning, att grundskatterna äro det största onda, varav vi lida, och denna uppfattning har ju blivit stärkt av många yttranden, både oöverlagda och betänkta, att jag ej kan förundra mig över utan lätt kan förklara en dylik uppfattning. Jag är också numera färdig medgiva avskrivning av grundskatterna, men ej indelningsverket utan något vederlag, och jag avstår med nöje från bägge, om vårt försvar väsentligen skulle stärkas.» Att B., då han denna tid tydligen ansåg omöjligt att erhålla högsta i försvarskraft betryggande vederlag för indelningsverket, fortfarande höll på detta, utgjorde ej ett absolut hinder för samverkan mellan honom och nya lantmannapartiet, som i sig upptagit den Rundbäckska gruppen och inom vilket resonans ej saknades för en försvarsreform, byggd på bevarandet av indelningsverket som militärisk institution mot avskaffande av dess ekonomiska, med grundskatterna likartade bördor. B. kunde sålunda nu stödja sig på ett parti, som utgjorde andra kammarens majoritet eller efter 1890 års val åtminstone var dess största minoritetsparti, i båda fallen i stånd att med hjälp av första kammarens protektionister behärska de gemensamma voteringarna, och därmed hade för honom den protektionistiska kampens högsta segerpris blivit uppnåeligt. Emellertid föll den Åkerhielmska försvarsförbättringen, vilket B. såsom framgår av uttalanden till Annerstedt (15 febr.) befarat skola bliva följden av att regeringen ej koncentrerat sig därpå utan också väckt fråga om en ändring i unionsaktsbestämmelserna, liksom om detta, skrev han, kunde innebära det minsta av enighet och styrka utåt och inåt. Också gillade B. den av Oskar Alin igångsatta kampanjen mot detta ändringsförslag, ehuru han liksom de andra partiledarna inom riksdagen sedan var med om att frågan begrovs i tysthet med anledning av den storm, som ett obetänksamt och misstytt uttalande av Åkerhielm (se O. Alin) framkallat. Härigenom räddades dock ej Åkerhielms statsministerskap, och då han i juli 1891 avgick, fick omsider B. som statsminister — mot sin önskan, enligt vad han skrev till Annerstedt — inträda i ministären som dess ledare.

B. blev som regeringschef ej den ensidige partiman, som många väntat. En förklaring härtill gav han sedermera, då han 19 febr. 1896 i första kammaren yttrade, att ingenting så disciplinerar som känslan av ansvar, därvid citerande Louis De Geers ord, att frågorna te sig olika, sedda uppifrån och nedifrån. Sedan han fått ansvar för riket, kände han sig förpliktigad och kallad att i dettas intresse söka vinna en bredare samverkan i de stora frågorna, om också härav ett visst tillmötesgående mot frihandlarna föranleddes. Till denna B:s åt olika håll riktade riks- och samlingspolitik gjordes ansatser redan vid 1892 års lagtima riksdag, den första under hans statsministertid. Att en 1890 av riksdagen beslutad men då av regeringen på grund av formella brister avvisad inskränkning på städernas bekostnad av riksdagsmännens antal föreslogs av regeringen, innebar ett tillmötesgående mot det gamla likaväl som det nya lantmannapartiet. Det protektionistiska systemet befästes och utbyggdes genom att med hjälp av gemensamma voteringar industritullar fastställdes i nära överensstämmelse med regeringsförslag, grundade på 1888 års tullkommittés utlåtande. Men å andra sidan anförtroddes talmanskapet i andra kammaren åt den frihandelsvänliga centerns ledare, K. Kr. P. Herslow, och då missväxt i Ryssland och därav förorsakad minskad sädesimport framkallat en onaturlig höjning av spannmålsprisen, föreslog den protektionistiska regeringen själv en tillfällig sänkning av 1888 års spannmålstullar, varav följden blev en kompromiss, i det protektionisterna inom riksdagen genomdrevo, att sänkningen blev mindre, än regeringen föreslagit, men frihandlarna i stället, att den skulle vara permanent.

B:s huvudsyfte med denna medlingspolitik var att bereda mark för den förbättring av försvaret, för vilken han så kraftigt uttalat sig redan före sin utnämning. Nyss bliven statsminister, skrev han till Annerstedt: »Du känner mig så mycket, att du vet, att jag alltid sätter försvarsfrågan främst» (13 juli 1891). Nu genomdrev han också, att vid samma 1892 års riksdag försöket från 1891 förnyades. Det blev dock en missräkning. Förgäves vädjade B. i andra kammaren till de fosterländska känslorna genom ett anförande med varmare betoning än som vanligen utmärkte hans riksdagsanföranden. Det var, skrev han till Annerstedt, inspirerat av dennes tal i försvarsfrågan. »Varmare, bättre än du kan ej någon tänka om fosterlandet.» Väl ställde sig i allmänhet nya lantmannapartiet välvilligt, men på frihandlarnas flertal hade B:s försoningssträvanden ännu varit fåfänga, och 6 apr. föll i andra kammaren den kungliga försvarspropositionen. Då förmådde B. konungen att på hösten s. å. hänskjuta försvarsfrågan till en urtima riksdag. Det var ett djärvt schackdrag, som om det misslyckats skulle betytt B: s politiska död, men nu segrade hans statskonst. Den gamla striden om grundskatterna och indelningsverkets ekonomiska bördor bragtes till slut, men den indelta stammen bibehölls, värnpliktstiden ökades till tjugu åldersklasser och beväringens övningstid till nittio dagar, och tack vare B:s sakkunnige medhjälpare krigsministern A. E. Rappe blev den nya härordningen i organisatoriskt hänseende överlägsen de förut ifrågasatta. Visserligen tillfredsställde ej utgången ivrarna för en ren värnpliktsarmé, men det var dock en stor sak, att efter tjugu års fåfänga strävanden omsider ett avsevärt steg kunnat tagas till betryggande av rikets säkerhet, och när denna sedermera ansågs kräva ytterligare åtgärder, fanns tack vare 1892 års organisation en fast grund för dessa. Vad som ernåtts genom urtiman väckte hos konung Oskar en glädje och tacksamhet, som tog sig uttryck i att han dekorerade B. med sina egna serafimerordensinsignier, och från denna tid hyste han till B. ett sådant förtroende, att B. mer än föregående ministrar fick utöva ett verkligt ledarskap inom ministären. Därmed utbyggdes ytterligare det först av B. mera konsekvent genomförda och av konung Oskar gillade slag av parlamentarism, som gick ut på att möjliggöra en kraftig regeringspolitik genom att ministären hade stöd av partier inom båda kamrarna åtminstone nog mäktiga att tillsammans kunna behärska de gemensamma voteringarna. En yttring därav var den obundenhet av byråkratiska hänsyn, som utmärkte den Boströmska regeringen och som bl. a. visade sig vid tillsättande av högre ämbetsmän (»de Boströmska överraskningarna»).

Vid 1894 års riksdag blev emellertid B:s maktställning hotad. En våldsam sänkning av spannmålspriserna hade då framkallat protektionistiska angrepp på 1892 års kompromiss i tullfrågan. Samtidigt hade regeringen i överensstämmelse med vid urtiman gjorda utfästelser föreslagit direkta skatter till bestridande av kostnaderna för den nya härordningen. Bereddes nu genom bifall till de protektionistiska tullmotionerna ökade indirekta statsinkomster, så riskerades, att de nämnda föreslagna direkta skatterna, som på åtskilliga håll voro allt annat än omtyckta, skulle såsom onödiga förkastas, men då kunde det sägas, att de »urtima löftena» kränkts. Anseende som en hederssak att hindra något sådant, satte B. in allt sitt inflytande på riksdagspartierna för att få motionerna förkastade, och enligt vad hans broder landshövding F. Boström sedermera berättade för författaren, hade han varit besluten att avgå, ifall de bifallits. Båda kamrarna avslogo emellertid motionerna och de direkta skatterna godkändes i huvudsak. Men därefter och då jordbrukets betryck ytterligare ökades, ansåg B., att protektionisternas krav kunde och borde beaktas. Hans tillvägagångssätt därvid var betecknande för hans oräddhet och grundlighet. Som en vanlig riksdagsbehandling av ärendet skulle kunnat utnyttjas till osund spekulation och väl även för att riksdagen skulle ställas inför ett faktum, utfärdades med begagnande av ett sedan länge ej använt kungligt prerogativ på föredragning av B. såsom tillfällig finansminister tio dagar före början av 1895 års riksdag en förordning om en provisorisk förhöjning av spannmålstullarna, som t. o. m. var större än den 1894 påyrkade. Denna s. k. »tullukas» väckte naturligtvis på åtskilliga håll förbittring, men riksdagen godkände i huvudsak dess bestämmelser. Att så skedde, torde åtminstone i viss mån ha berott av att vid 1895 års riksdag en sammanslagning av de båda lantmannapartierna åvägabragts, vilket innebar, att det gamla partiet nu uppgivit eller åtminstone modifierat sin uppfattning av tullskyddet.

Att lantmannapartiernas sammanslagning såsom allmänt antogs tillkommit på initiativ av B. förnekades 9 mars i andra kammaren av dess förnämste verkmästare, Ivar Månsson i Trää, men i alla händelser innebar den en stor framgång för B:s rikspolitik, som nu kunde påräkna stöd av andra kammarens majoritet. Det oaktat lyckades ej B. lösa tidens rösträttsfråga: en utsträckning av valrätt och valbarhet till andra kammaren. I själva verket torde hans intresse för en rubbning av kammarens dittillsvarande solida struktur varit föga starkt, då denna utgjorde det ena momentet i hans tvåkammarparlamentarism. Men å andra sidan syntes, sedan försvaret genom 1892 års härordning mer än förut blivit en allmän medborgerlig plikt, riksintresset kräva, att något gjordes till medborgarandans höjande genom utsträckning av de politiska rättigheterna. Det rösträttsförslag, som B. lät förelägga 1896 års riksdag, tillfredsställde varken de konservativa eller de radikala, och det förkastades också, av båda kamrarna. Längtan efter en rösträttsreform var emellertid ej så stark inom andra kammarens majoritetsparti, att misslyckandet av försöket till en sådan, vad på detta parti ankom, behövde föranleda B: s avgång. Men däremot hade B. genom själva igångsättandet av försöket varit nära att förlora det andra stödet för sin maktställning, samförståndet med första kammarens majoritet. Att han till medhjälpare därvid skaffat sig en ny justitieminister, frihandlaren L. Annerstedt, hade nämligen väckt en sådan förbittring bland första kammarens extrema protektionister, att dessa 19 febr. 1896 hade sökt störta såväl Annerstedt som B. genom att motsätta sig anslag till den under justitieministerns ledning stående lagbyrån. Försöket, vari Alin tog kraftig del, hade emellertid misslyckats. Men det hade gett B. anledning att i sitt ovan citerade anförande 19 febr. förklara, att lika kärt som det vore honom att råda konungen i överensstämmelse med förstakammarmajoritetens önskningar, när hans uppfattning av det rätta sammanföll med dennas, lika omöjligt vore det att i motsatt fall göra det. Trots denna hans självständighetsförklaring gentemot förstakammarmajoriteten och trots att inom denna rätt mycket missnöje fortfarande rådde med hans samlingspolitik, var det dock genom dess tillhjälp särskilt vid gemensamma voteringar, som han kunde fullfölja en — enligt hans mening — riksvårdande politik. Ett viktigt moment i denna var sjöförsvarets stärkande. B. hade redan på 1880-talet uppgivit sin opposition mot stora pansarfartyg, i det han vid majriksdagen understött den annars av honom bekämpade Themptanderska regeringens förslag om byggandet av ett sådant, och sedan han 1892 lyckats åstadkomma en lösning av arméfrågan, grep han sig med samma kraft an med flottproblemet. Sålunda sökte regeringen 1893 ehuru förgäves få till stånd flottbyggnadsanslag på ordinarie stat, och 1894 och 1895 begärde den då på extra stat stora sådana, fördelade på fem år. Visserligen rönte den ej heller framgång häri, men vid var och en av dessa riksdagar erhöllos avsevärda årsanslag till krigsfartyg, och 1896 lyckades regeringen i gemensam votering få igenom ett flottbyggnadsanslag på tillsammans nära tolv miljoner kr. År 1898 begärde regeringen ett anslag på tillsammans 6,584,000 kr. för de två följande åren, men riksdagen beviljade ej fullt fem miljoner. Då förklarade marinförvaltningen, att ytterligare över tretton miljoner kr. behövdes för åren 1900−01. B. ansåg ej opportunt, att regeringen själv väckte förslag därom, men kravet framlades för 1899 års riksdag i en enskild motion inom första kammaren, som kraftigt understöddes under hand av B., och anslaget beviljades i gemensam votering. Ett resultat av denna B:s flottpolitik var, att örlogsflottan, när han första gången avgick från statsministerämbetet, förstärkts med sju färdiga eller påbörjade större pansarbåtar.

Vid riksdagarna 1896 och 1897 lyckades den Boströmska regeringen tack vare sina försänkningar i båda kamrarna få till stånd en uppgörelse, varpå länge förgäves arbetats, angående riksbanken, som därigenom fick ensam sedelutgivningsrätt, mot att regeringen tillerkändes ett visst inflytande på dess förvaltning. En annan stor seger vann B:s politik 1898. Regeringen hade då föreslagit riksdagen byggande av en statsjärnväg mellan Gällivare och riksgränsen med norsk fortsättning till Narvik vid Ofotenfjorden, varigenom ständig utskeppning av den värderika Lapplandsmalmen skulle möjliggöras. Mot förslaget restes från olika håll kraftigt motstånd, bl. a. inom första kammarens majoritetsparti, som B. ånyo hade retat genom att i sin konselj ge plats åt ytterligare en frihandlare, civilministern J. E. von Krusenstjerna, jämte honom den förnämste målsmannen för järnvägsföretaget. Genom att göra saken till kabinettsfråga övervann emellertid B. motståndet. Däremot misslyckades vid samma riksdag genom första kammarens motstånd regeringens försök att genomdriva en lag om försäkran mot arbetsoförmåga till följd av olycksfall, sjukdom eller ålderdom. Detta stämplades av Hj. Branting i andra kammaren (4 maj) som ett svikande av löften, som skulle avgetts i en diktamen 1888 av konungen i sammanhang med protektionismens seger. För dessa »löften» var dock ej B. ansvarig, då han 1888 ej var statsminister. Men att han ej också i denna sak tillgrep hotet om avgång synes vittna om att han liksom många andra denna tid ansåg ett statsingripande i sociala frågor av sådan art mindre viktigt än statsåtgärder till beredande av arbetstillfällen. Ett argument mot det lappländska järnvägsbygget hade varit, att det medförde militärpolitiska vådor, så länge övre Norrland saknade en betryggande fästningsanläggning. Då en sådan — även med hänsyn till hela landets säkerhet — förordades av en sakkunnigkommitté, ansåg B. som en hederssak att söka få anslag därtill, men trots hans hot om avgång avslog andra kammarens majoritet 1900 en grundläggande regeringsproposition och sökte av fruktan att besegras i gemensam votering hindra frågans hänskjutande till en sådan. Genom talmännens av konstitutionsutskottet godkända remissvägran hindrades dock detta, och i den gemensamma voteringen gav riksdagen principiellt sin anslutning till det stora befästningsverket.

Oaktat den Boströmska politikens många framgångar förefanns ett ständigt gnagande orosämne: den norska frågan. Huruvida en unionell uppgörelse varit möjlig, som kunnat göra unionen till en verklig kraft- och lyckokälla för de båda skandinaviska folken, må lämnas därhän. Ett faktum är, att B:s statsmannakonst ej var mäktig en sådan uppgift. Att döma av hans uttalanden under debatten om handelsfördragen (se ovan), hyste han ursprungligen ej något varmare intresse för unionspolitiken. Det synes då ej gått upp för honom, att unionen för båda folken hade ett värde, som kunde motivera ömsesidiga offer av absolut självrådighet. Visserligen accepterade han det Alinska försöket, 1891, till en uppgörelse på grundvalen av gemensam utrikesminister, svensk eller norrman, och genomgående likställighet i rättigheter och skyldigheter, men fråga kan vara, om det ej närmast skedde för att klara fältet för en lösning av försvarsfrågan. Bliven statsminister måste han emellertid taga itu med unionsfrågan till följd av norska vänsterns nu igångsatta aktion för sprängning av den unionella både konsulära och diplomatiska gemensamheten, och då lät han sin ministär 14 jan. 1893 göra till sitt det Alinska programmet från 1891, men utan dess förbehåll om likställighet även i skyldigheter mot unionen. I tillkomsten av den skrivelse av 14 apr. 1893, vari riksdagen med anledning därav förklarade, att frågan om den konsulära gemenskapens upplösning endast borde upptagas i samband med en revision av sättet för de diplomatiska ärendenas handläggning, hade B. ej direkt del, och ej heller i tillkomsten av den skrivelse av 13 maj 1895, som på grund av kamrarnas beslut 11 maj gjorde kravet på en fullständig revision av unionsbestämmelserna till ett svenskt riksdagsprogram. Genom att en av dettas anhängare, L. V. A. Douglas, s. å. utnämndes till utrikesminister, kunde dock B. sägas ha gett sin anslutning därtill, men mot en tvångsrevision var han bestämd motståndare, och han bidrog kraftigt till att agitationen för en sådan blev fruktlös. Större andel hade B. i två andra kraftåtgärder vid 1895 års riksdag, som stodo i ett visst samband med unionskonflikten. Det ena var en förhöjning av kreditiven, till vars genomdrivande regeringen bidrog genom inlägg av Rappe i riksdagsdebatten. Den andra var mellanrikslagens uppsägning — en åtgärd, som av många ansågs ödesdiger för unionens bestånd. B. hade före sin statsministertid delat det protektionistiska missnöjet med denna lag men dock i olikhet med en del partivänner tillstyrkt bifall till 1890 års revision därav. Nu hade denna revision befunnits ej vara tillfyllestgörande, och lagens upphävande hade därför blivit det protektionistiska partiets önskemål. Regeringen höll sig passiv, men genom enskilda motioner bragtes frågan inför riksdagen, och då nödgades B. uttala sig. Han inlät sig därvid icke alls på sakens unionspolitiska betydelse utan konstaterade blott, att ett allmänt missnöje nödvändiggjorde ändringar, och tillstyrkte då det förslag om tillvägagångssättet, som syftade till ovillkorlig uppsägning. Vare sig beslutet om en sådan var klokt eller icke, måste därför B. anses medansvarig därför. I själva verket torde hans uppfattning med avseende på ekonomiska frågor varit densamma nu som under 1880-talets debatter om handelstraktaterna (se ovan). För tillfället arbetade emellertid riksdagens kraftåtgärder B:s politik i händerna. De förmådde nämligen konungen att gå in på att en unionskommitté fick försöka åvägabringa en revision av unionsbestämmelserna. Medan den arbetade (13 nov. 1895−29 jan. 1898), vilade unionsbråket, och därmed vann B., vad som synes ha varit den ledande tanken i hans unionspolitik: tid. I ett samtal med författaren 6 apr. 1899 förklarade han sig visserligen anse som ett politiskt självmord, om vi läte norska vänstern spränga unionen, men om vi blott finge tid att ordna vårt försvar, skulle, menade han, norrmännen ej våga försöket, och genom en kapprustning skulle de ekonomiskt spränga sig och därmed vänstern förlora makten. Denna uppskovspolitik kom också till uttryck, när den Boströmska ministären efter unionskommitténs misslyckande 21. okt. 1898 uttalade sig för en unionell status quo-politik.

Men icke fullt en månad därefter (17 nov.) fattade norska stortinget ett definitivt beslut om unionsmärkets borttagande ur norska handelsflaggan. Detta innebar ej en formell kränkning av de grundläggande unionsbestämmelserna, då Norge enligt sin grundlag hade rätt till egen handelsflagga, men i Sverige uppfattades det allmänt som ett attentat mot unionen, och där ansågs av många, att möjlighet att tillbakavisa det förefanns. Ehuru konungen ej hade vetorätt mot beslutet, fordrades nämligen för dettas tillämpning, dels att av honom dess promulgation anbefalldes, dels att de hittills gällande flaggbestämmelserna ändrades, vilket endast kunde ske i unionellt statsråd, dvs. under svensk medverkan. Konungen, som trodde sig ej berättigad att vägra promulgation av ett grundlagsenligt tillkommet beslut, anbefallde emellertid 10 dec. 1898 i norskt statsråd promulgeringen. Då begärde B., enligt vad han vid nyssberörda tillfälle (6 apr. 1899) berättade för författaren, sitt avsked, varöver konungen blev så upprörd, att han häftigt insjuknade. Under de försök, som medlemmar av den kungliga familjen gjorde att förmå B. att stanna, anfördes som ursäkt för att han förbigåtts vid promulgationsfrågans behandling, att detta berott på ett förbiseende, vartill B. genmälde, att Sveriges konung kan ej förbise, att det finnes en svensk statsminister, och då B. tillfrågades, om han verkligen ansåg sig böra höras om norska saker, svarade han: »ja, ty unionella dragas under norskt statsråd». Slutligen lät B. förmå sig att återtaga sin avskedsansökan.

Sannolikt ansåg han, att efter promulgeringen ändringar i flaggbestämmelserna ej kunde nekas och att han i och med sitt kvarstannande var skyldig åtaga sig ansvaret därför. Ty 11 okt. 1899 tillstyrkte han i unionell konselj (mot Douglas, som avrått den såsom skadlig för unionen) ändringen med den motiveringen, att flagglagen, av vilken den var en konsekvens, måste anses överensstämma med gällande rätt, då den av konungen promulgerats, och att respekt för gällande rätt ej kunde vara till men för unionen. I enlighet härmed beslöt konungen, och då Douglas till följd därav avgick, genomförde B. såsom tf. utrikesminister de för flagglagens tillämpning nödiga åtgärderna. Hans förhållande i denna sak väckte i Sverige mycket missnöje. En av de mest indignerade var Alin, som i ett skarpt brev till B. formligt bröt med denne. Ett närmande mellan B. och Alin kom därpå till stånd först någon tid före den sistnämndes död (31 dec. 1900) och även detta var endast personligt, men Alin utövade efter sin avgång från riksdagen ej samma inflytande som förr på första kammarens majoritetsparti, och konstitutionsutskottet avvisade med biträde av även några medlemmar därifrån vid 1900 års riksdag en anmärkning i flaggfrågan. Oppositionen i första kammaren måste därför nöja sig med ett par skarpa uttalanden (av Kr. Lundeberg och E. Trygger) under dechargedebatten. Hade också utskottet framställt anmärkningen och denna gillats av första kammaren, så skulle den dock säkerligen undertryckts av andra kammaren, ty att dennas majoritet var fast besluten att stödja den strävan att undvika en unionskonflikt, som kommit till uttryck i B: s slutliga ställningstagande i flaggfrågan, framgick av ett andrakammarbeslut, vilket uttryckligen ogillade, att samma utskott i en annan unionspolitisk fråga gjort anmärkning mot regeringen (norrmannen Tor von Dittens utnämning till kabinettssekreterare). Sedan B. vid 1900 års riksdag ridit ut denna storm och genomdrivit Bodenanslaget, nedlade han s. å. till allmän förvåning statsministerskapet för att endast såsom ledamot av första kammaren (sedan 1894) deltaga i det politiska livet. Orsaken torde ha varit, att han, överansträngd och förargad över förstakammaroppositionen, ryggade tillbaka för den tredubbla alltmer framträdande uppgiften: försvarets stärkande, rösträttsreformen och den norska frågans lösning. Att försvarsfrågan åter blivit aktuell berodde på det ryska våldsverket i Finland och de ryska spionerierna (»sågfilarna») i Sverige samt på mot Sverige riktade norska krigsförberedelser, vilket allt gav vind i seglen åt det inom militära kretsar från början förefintliga missnöjet med att 1892 års härordning delvis grundats på indelningsverket i stället för på en ytterligare utsträckning av värnplikten. För B. kändes det utan tvivel motbjudande att själv bära hand på urtimaverket och det av honom så högt skattade indelningsverket, men försvarsvän som han var, ville han ej ställa sig alldeles avvisande inför den växande försvarsvänliga folkmeningen, och före sin avgång lät han ge generalstaben i uppdrag att utarbeta förslag till en härordning i överensstämmelse med de militära kraven. Att verka härför överlämnade han emellertid åt sin efterträdare F. von Otter. Den vid 1901 års riksdag framlagda försvarspropositionen motsatte sig B. ej men sökte under skarpt utfall mot allt kompromissande i försvarsfrågan hindra den modifikation därav, varförutan dess framgång skulle ha varit omöjlig, och mot den ännu mera kompromissartade sammanjämkning av kamrarnas beslut, varigenom en ny härordning kom till stånd, reserverade han sig till första kammarens protokoll. Hans förhållande i denna sak torde böra ses i ljuset av hans 1891 uttalade åsikt, att indelningsverkets avskaffande borde bero av det vederlag, som kunde vinnas därför.

När von Otterska ministären föll 1902 på ett misslyckat försök till rösträttsreform, lät B. förmå sig att återtaga statsministerskapet. Även den ministär, han nu bildade, var avsedd att bliva en samlingsministär men mera orienterad åt liberalt håll än hans föregående. En dess uppgift var tydligen att söka lösa rösträttsfrågan, och därtill behövdes liberal medverkan. Sådan syntes också kunna påräknas, då många liberaler i andra kammaren 1902 varit med om att riksdagen uttalade sig för att valrätten till andra kammaren skulle bliva allmän men i förening med proportionellt valsätt, och detta var innebörden i det rösträttsförslag, den Boströmska ministären förelade 1904 års riksdag. När då inom första kammaren tendenser visade sig att ej i allo stå fast vid detta program, yttrade B. : »det är ett faktum, att den politiska tyngdpunkten ligger i andra kammaren». Troligen avsåg han därmed blott att mana första kammaren till moderation men ej att proklamera ett uppgivande av tvåkammarparlamentarismen. Han torde tvärtom ha hoppats kunna betrygga denna genom andrakammarproportionalismen. Första kammaren godtog också i huvudsak regeringsförslaget men på andra kammarens liberala parti hade B. missräknat sig. Inom detta hade nu uppstått ett starkt motstånd mot proportionalismen, och till följd härav förkastades regeringsförslaget av kammaren. När det 1905 ånyo framlades, gick det på samma sätt; möjligt är dock, att B:s smidighet och ihärdighet till slut skulle ha avgått med seger i denna fråga, om hans statsministertid blivit längre, men vid rösträttsfrågans avgörande vid riksdagen (4 maj) var han ej längre statsminister. Orsaken härtill var den norska frågan.

Trots 1893 och 1895 års riksdagsskrivelser och ministärens status quo-proklamation av 21 okt. 1898 hade under den von Otterska regeringen en svensk-norsk kommitté fått i uppdrag att undersöka möjligheten av en skilsmässa i konsulatväsendet utan ändring i den diplomatiska gemenskapen. Kommitténs utlåtande blev färdigt i juli 1902 strax efter B:s tillträde till statsministerplatsen, och däri tillstyrktes en sådan skilsmässa men med reservation av de svenska kommittéledamöterna. Under sådana förhållanden fanns ingen nödvändighet för B. att fullfölja saken, men han gjorde det. Antagligen hoppades han, att lyckan skulle stå honom bi, om han nu satte in sin kraft på lösandet av denna fråga. Utsikt härtill tycktes också yppa sig. I okt. 1903 medförde den norska vänsterns äventyrliga finanspolitik dess fall, och med denna eventualitet hade B., som vi sett, redan 1899 räknat, tydligen i hopp, att om blott norska högern fick inflytande, så skulle faran för den norska separationen vara övervunnen. Men detta var en ödesdiger felkalkyl. B., så har en hans biograf (Haralds) skrivit, »kände svensk riksdagspolitik i grund och föll för politiska mäns arvsynd att döma det okända efter det de känna till, därför sveko hans beräkningar, när det gällde att reda sig med Norge. Sveriges bönder äro realister, och de hade satt sin prägel på hela riksdagen. Norsk politik är ideologisk. Hade B. fått att göra med Uelands och Jaabæks stortingsbönder med 'sparetanken' satt i högsätet, skulle han nog ha fått rätt, men det Norge, han hade att strida med, var det som Björnsons agitation genomglödgat.» Den nya norska regeringen var visserligen delvis av högerfärg, men nu visade det sig, att denna tids norska höger lika litet som vänstern var villig att medverka till den utjämningspolitik, som B. åsyftade. Det första resultatet av de förhandlingar mellan svenska och norska statsråd, som han igångsatte, var en s. k. kommuniké av 24 mars 1903, som gick ut på att Norge skulle få eget konsulatväsende, mot att trygghet genom ömsesidigt bindande svenska och norska lagar skapades för att särkonsulatet ej skulle leda till sprängning av den diplomatiska enheten och därmed till vad som från svensk sida ansågs som själva ändamålet med unionen: den skandinaviska halvöns enhet utåt. Vid förhandlingarna om dessa lagars innehåll framlade den norska statsministern högermannen Hagerup ett förslag, som det svenska statsrådet ansåg oförenligt med detta ändamål. När då B. föreslog andra »grunder» för lagarna, uppstod i Norge en häftig förbittring. Förslaget förklarades vara kränkande för Norges självständighet och ära, och B. beskylldes för att ha svikit de löften, som lagts till grund för kommunikén. Då protokoll ej offentliggjorts om de denna föregående underhandlingarna, är ett säkert, omdöme härom ej möjligt, men osannolikt synes vara, att B. kunnat på förhand binda sig angående det, varom enligt kommunikén just skulle förhandlas. Ett försök av B:s ämbetsbröder i ministären att besvärja stormen genom ett nytt— av B. ej gillat — förslag till lagar misslyckades, och likaså ett av kronprinsen såsom interimsregent framställt anbud om en fullständig revision av unionsförhållandena. Det var för att B: s impopularitet i Norge ej skulle försvåra framgången av detta anbud, som han 7 apr. 1905 begärde och 13 apr. erhöll avsked från statsministerämbetet. Denna snöpliga utgång på hans försök att taga hand om unionsfrågan gjorde slut på hans politiska bana. Genom att han samtidigt utsågs till universitetskansler, bereddes honom visserligen ett tillfälle till offentlig verksamhet men av opolitisk natur. I den för Sverige relativt fördelaktiga avveckling, som efter unionsbrottet kom till stånd under ledning av hans gamle förstakammarantagonist Lundeberg, hade han ingen del, utan skall tvärtom ha gillat det efter efterträdaren, J. O. Ramstedt, uppkallade regeringsprogrammet (att unionsupplösningen av Sverige skulle utan vidare accepteras som ett faktum). I så fall torde han, politisk realist som han var, ha ansett, att när realiteten — unionen — gått förlorad, intet borde vedervågas med avseende på sättet för uppgörelsen. Huru den Lindmanska ministären 1907 lyckades preliminärt genomdriva en på proportionellt valsätt grundad, men i viktiga stycken från B: s förslag 1904 och 1905 avvikande rösträttsreform, upplevde han ej. När dödsbudet 22 febr. 1907 meddelades första kammaren, yttrade talmannen Gustav Sparre, att B:s statsmannagärning låge oss för nära för att kunna oväldigt bedömas men att en betydande man med honom gått ur tiden och att förvisso alla kunde enas om att han varit en varm fosterlandsvän. Som en bekräftelse härpå beslöt första kammaren på förslag av Lundeberg att anlägga en veckas sorg efter sin »vördade kamrat».

I det enskilda livet var B. tillgänglig, välvillig och i hög grad vänfast och hade stor förmåga att »ta folk», vilket ej torde ha saknat betydelse för hans politiska framgångar. Hans politiska talarkonst var liksom hela hans läggning realistisk, men om hans anföranden därför också saknade förmåga att entusiasmera, så voro de, trots en viss knagglighet i utförandet, klargörande och kunde verka i hög grad övertygande.

Författare

S. J. Boëthius.

Arkivuppgifter

— B : s papper deponerades efter hans död i riksarkivet men få öppnas först trettio år efter hans frånfälle.

Källor och litteratur

Källor: B:s brev till universitetsbibliotekarien Cl. Annerstedt (i dennes förvar); S. J. Boethius' anteckningar och brev under 1890-talets riksdagar (hos professorskan Essie Boethius); riksdagens prot. och handl.; nekrologer i tidningspressen; Hj. Haralds, E. G. Boström (Svenskar, 2, 1907); V. Spångberg, E. G. Boström till Östanå (Svenska stridsskrifter, 7, 1905).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Gustaf Boström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18001, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:17854:S. J. Boëthius.]), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18001
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Gustaf Boström, urn:sbl:18001, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:17854:S. J. Boëthius.]), hämtad 2024-04-19.