Meriter

14. Axel Eriksson (Bielke), son till B. 12 och broder till föregående, f. omkring 1500, d 1559 (före 29 juni). Häradshövding i Åkerbo härad (Östergötland) 15 juni 1531; fick i förläning Vreta kloster 13 febr. 1533, Vånga fjärding 3 sept. 1534, Bobergs fjärding i jan. 1536 (återkallad 1538), Bankekinds, Hanekinds och Gullbergs härad jämte biskopssakerna därifrån 6 okt. s. å. samt erhöll Askaby klosters landbor i utbyte mot Vreta s. d.; mottog uppdrag rörande Östgöta bergsbruk 28 nov. 1540; befälhavare mot upprorsmännen under Nils Dacke 1542; fick i uppdrag att anställa undersökning rörande den östgötska allmogens missnöje 27 juni s. å.; fick avstå Vånga fjärding 6 nov. s. å. på grund av konungens missnöje med hans beskattningsåtgärder; undertecknade (jämte flera) på konungens vägnar stillestånd med Dacke 8 nov. s. å.; miste 1543 större delen av sina tidigare förläningar, av vilka han blott fick behålla huvudparten av Bankekind (rörande Åtvidaberg se K. brevet 1 sept. s. å.) men erhöll i ersättning Ydre härad 2 aug. 1544 (jfr 15 sept. s. å.) och innehade dessutom Södra Vedbo härad, å vilket han fått konfirmation 15 nov. 1543; behöll båda dessa härad så länge han levde; riksråd från jan. 1546; hövitsman över de nyantagna knektarna i Småland 23 apr. 1547; fullmäktig vid förhandlingar med Östgöta bergsmän 15 dec. 1549; lagman i Tiohärads lagsaga 1552; miste sin återstående förläning i Bankekind 1553–54 och Askaby klosters landbor 1555; fick rätt att uppbära kungliga sakören av egna landbor över hela riket 15 febr. 1558.

Gift 1) med Anna Eriksdotter (Leijonhufvud), d 1540, dotter till riksrådet Erik Abrahamsson; 2) 7 okt. 1548 med riksrådet Axel Nilssons (Posse) dotter Elsa, d 1579.

Biografi

A. framträder i slutet av 1520-talet som förläningsinnehavare i Östergötland, men ehuru han i början av 1530-talet fick sina besittningar ökade, hörde han då ingalunda till provinsens stormän. Hans rusttjänstskyldighet besteg sig ännu 1535 till blott fem ryttare, av vilka han vid mönstringen samma år förmådde uppvisa endast fyra. Hans efter morfadern ärvda sätesgård Häradssäter, till vilken han skrev sig redan 1528, var också ganska obetydlig, innan den av honom längre fram blev ombyggd och förstorad genom tillköp av flera gårdar. Men om hans ställning dessförinnan således ej mycket skilde sig från det övriga meniga frälsets i Östergötland, blev den med ett slag förändrad genom den nära skyldskap, som uppstod mellan honom och konung Gustav I, sedan den sistnämnde i okt. 1536 äktat Margareta Eriksdotter, som var syster till A:s hustru. Kort efter bröllopet mottog denne högst betydliga förläningar (se ovan), som gjorde honom vid sidan av svågern, Abraham Eriksson, hans mosters man, Måns Johansson (Natt och Dag), och några likaledes närskylda medlemmar av ätterna Gera och Gyllenstierna till en av Östergötlands förnämsta män. Hans nära förbindelser med konungen avbrötos f. ö. icke, sedan han blivit änkling, 1540, utan kunna tvärtom anses hava blivit ytterligare förstärkta genom den roll, han kom att spela i Dackefejden, där han både förde befäl över en kontingent av de kungliga trupperna och ledde underhandlingarna med dels upprorsrörelsens huvudmän, dels allmogen i skilda delar av Östergötland och Småland. Själva krigföringen var visserligen icke ägnad att tillföra de kungliga härförama några lagrar, och vid ett tillfälle såg det tvärtom rätt illa ut för deras trupper, som på återtåget från Kisa, där de varit nära att kringrännas, ledo svåra förluster. Men att döma av de titt och tätt honom meddelade instruktionerna, förmaningarna och varningarna var A: s verksamhet föga självständig och starkt kringskuren av en högre vilja än hans egen, och sin uppgift att bringa konungens avsikter till verkställighet löste han i varje fall pä ett sätt, som i det stora hela fortfarande tillvann honom dennes förtroende. Under hela 1540-talet stod han i livlig brevväxling med Gustav Vasa och mottog oupphörligt uppdrag, som skulle ombesörjas i orterna, vare sig det gällde militära organisationsfrågor, såsom värvning av nya knektar och mönstring av redan befintliga trupper, eller det handlade om civila administrationsåtgärder av mångskiftande slag, alltifrån hållandet av konungsräfst ned till de enklaste exekutioner. Hans inkallelse i rådet kan väl ej med visshet styrkas hava ägt rum förrän i början av 1546, men han deltog redan tidigare i de rådslag, i vilka utom de egentliga rådsherrarna de förnämsta av adeln fingo tillfälle att yttra sin mening inför tronen. Personliga hedersbevisningar uteblevo icke heller. Så var han en av de sex herrar, som inbjödos att bära liket vid prins Karls begravning 1544, och när han gifte om sig 1548, höll konungen bröllopet. Denna nya äktenskapsförbindelse synes ej hava rubbat A:s ställning, men däremot är det uppenbart, att denna var i hög grad beroende av drottningens välvilja, ty efter Margaretas död, 1550, blev förhållandet mellan honom och hans kunglige svåger tydligen mindre hjärtligt än förut. Därtill kan hava bidragit tvister rörande arvet efter fru Ebba Vasa, som avlidit 1549, och till vars kvarlåtenskap båda parternas barn voro arvsberättigade. Till någon brytning kom det dock alldeles icke, och brevväxlingen fortfor, ehuru den blev mera sällan förekommande, på samma gång som de anförtrodda uppdragens antal och vikt minskades. Men försåvitt som förläningamas omfattning och ä bibehållande kunna betraktas som en mätare av den kungliga nåden, var A:s stjärna efter halvsekelskiftet i nedgående. De län, han mist på 1540-talet, hade omedelbart ersatts av andra, men efter 1550 indrogos upprepade gånger delar av hans förläningar utan ersättning på annat håll. Det var också betecknande, att, då det gällde att om möjligt förhindra dessa revokationer, A. numera fann en personlig hänvändelse till konungen mindre ändamålsenlig än försöken a.tt beveka dennes tjänstemän i kammaren till inflytelserik påtryckning. Brev till mäster Mårten och Rasmus Ludvigsson i dylika ämnen finnas ännu bevarade. Också lyckades A. att få behålla det mesta av förläningarna ända till sin död och blev även som privatman med åren ganska förmögen, sedan han ärvt bl. a. sin mor, som dog först 1553 och som efterlämnade utom andra gårdar det stora Benhammarsgodset i Uppland. Utredningen av detta arv — Benhammar övertogs av familjen Tott, men skiftet var ej klart ännu 1559 — och andra priviata angelägenheter fyllde numera till det mesta A:s tid, och hans liv under de sista levnadsåren blir därför typiskt för en svensk jorddrotts i medlet av 1500-talet. Genom de anteckningar, han efterlämnat i ekonomiska ämnen, och genom de bevarade fragmenten av hans korrespondens är det icke alldeles omöjligt att frammana en något så när konkret bild såväl av personligheten som hans sysselsättningar och intressen. Han ger ej intrycket av att hava varit särskilt framstående, men han synes kunna karakteriseras såsom en rättrådig och aktad man, vilken dessutom ej saknade en viss bildning. Han hade sålunda en driven handstil, och bland hans inköp från utlandet 1556 förekommo även böcker. Sedan Häradssäter 1540 blivit bränt av Dackes anhängare, blev denna sätesgård väl åter uppbyggd, enligt uppgift med hjälp av räntorna från Bankekind, men under de senare åren var ägaren blott tidvis bosatt där och framlevde lika ofta sina dagar på ett annat av sina gods, Nygård i norra Tjust. Här angreps han 1556 av rosfeber och svullnad, för vilken han sökte hjälp hos en ambulerande läkare, mäster Ruprecht. Han övervann väl denna gång sitt lidande, men tre år därefter kom döden, efter allt att döma ganska hastigt. Ännu 12 maj 1559 tillskrev honom utvald konung Erik med begäran om vissa upplysningar, vilkas besvarande förutsätta, att han fortfarande var vid hälsa, men 29 juni omtalas han som avliden.

Författare

Joh. Ax. Almquist.

Källor och litteratur

Källor: A:s papper i RA. och UB (sign. X. 255 d.); Kon. Gustaf I:s registratur (1861 o. följ.); T. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523—1630, 1—4 (1917

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel Eriksson (Bielke), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18158, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:5703:Joh. Ax. Almquist].), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18158
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel Eriksson (Bielke), urn:sbl:18158, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:5703:Joh. Ax. Almquist].), hämtad 2024-04-20.