Meriter

2. Gustaf Benedicks, f. 18 apr. 1848 i Stockholm, d 25 nov. 1918 därstädes. Föräldrar: brukspatronen Edvard Otto Benedicks och Karolina Charlotta Cantzler. Elev vid nya elementarskolan 16 jan. 1857; avlade mogenhetsexamen därstädes 10 dec. 1867; elev vid Ultuna lantbruksinstitut 14 jan. 1868—31 okt. 1869; besökte i studiesyfte järnbruk i Sachsen, Österrike och Westfalen och studerade vid bergsakademien i Freiberg; praktiserade vid Söderfors bruk 1870—71; elev vid bergsskolan i Falun 1871; företog ett stort antal utländska studieresor. Övertog förvaltningen av Gysinge under faderns disponentskap 1871; disponent därstädes 1873—1903; ledamot av Gävleborgs läns landsting 1880 —1905 samt av samma läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott 1882—1904; ledamot av mosskulturföreningens och Sveriges utsädesförenings styrelser från 1887; ledamot av riksdagens första kammare för Västmanlands län 1892—1909 och var därunder bl. a. ledamot av särskilda utskott 1898 och 1900— 1905 lagt.; ordförande i Sala-Gysinge-Gävle järnvägs-ab: s styrelse från 1899; ledamot av egnahemskommittén 10 juli 1899—22 juni 1901; sakkunnig beträffande jordbruksförsöksväsendet 16 nov. 1900—okt. 1901. LLA 1887; RNO 1892; KV02kl 1901.

Gift 31 aug. 1871 med Anna Benedicks, f. 29 jan. 1853.

Biografi

B:s' livsarbete ägnades åt Gysinge, vars förvaltning han förestod i mer än trettio år. Kort efter håns faders frånfälle ombildades företaget till bolag med ett aktiekapital av 2,100,000 kr., fördelat på 4,200 aktier, men då dessa samtliga tillföllo Mikael Benedicks' arvingar, ändrades härigenom icke brukets karaktär av familjeegendom. Som disponent utvecklade B. stor kraft, outtröttlig arbetsförmåga och osparat intresse för företagets utveckling. Gysinge blev tack vare honom i flera avseenden en mönsteregendom, som tidigt sökte utveckla sina stora resurser och gärna gick i spetsen vid det praktiska utexperimenterandet av tekniska nyheter. Att emellertid den uppdrivna intensiteten måste ha varit i rätt hög grad kapitalbindande, säger sig självt. Gysingegodsets areal hade under 1820—60-talen ganska väsentligt ökats genom inköp, och B. återupptog denna tradition, som under hans faders förvaltning ej fullföljts. Ett antal fastigheter förvärvades av honom redan före dennes död, och sedan Gysinge bolag bildats, nedlades över 260,000 kr. i hemmansköp. För att tillvarataga den stora vattenkraften i Dalälven, byggdes år 1890 elektrisk kraftstation, varefter elektriciteten togs i allt vidsträcktare bruk för såväl produktions- som konsumtionsändamål. På ett avgörande sätt förbättrades vidare brukets kommunikationsförhållanden genom anläggandet av Sala-Gysinge-Gävle järnväg (1895— 1901), ett företag, som möjliggjordes genom brukets kraftiga deltagande och B: s' intresserade medverkan. Vid sidan av det traditionella vallonsmidet för den engelska marknaden införde B. 1881 lancashiresmide, vilket emellertid 1898 nedlades efter att under de senare åren ha uppvisat mindre tillfredsställande resultat. B: s' intresse hade då i stället inriktats på framställning av elektrostål, och år 1899 antog han ingenjör F. A. Kjellin till ledare för den tillämnade ståltillverkningen samt beredde på så sätt denne tillfälle att praktiskt utexperimentera sin epokgörande elektriska ugn. Jämte vattenkraften och brukets dyrbara andelar i Dannemoragruvan utgjorde skogarna dess främsta naturtillgång. Dessa hade sedan Mikael Benedicks' tid varit ställda under forstmässig vård men hade utöver egendomarnas husbehov blott anlitats till kolning. B. igångsatte år 1880 jämväl timmerdrivning till avsalu, en åtgärd, som var starkt av behovet påkallad, då skogsbestånden voro alltför rika på moget och övermoget virke. Därjämte exploaterade bruket under B: s' tid över tvåhundra avverkningsrätter samt avslöt talrika virkesleveranskontrakt. Den till en början nästan konkurrensfria tillgången på köpvirke samt nödvändigheten att på lämpligt sätt använda de egna skogarna, vilka dock skördades med en ekonomiskt sett måhända icke motiverad sparsamhet, föranledde år 1889—90 uppförandet av en sulfitfabrik, ett företag, som under ständiga utvidgningar drevs med stor framgång, tills fabriken år 1901 nedbrann, men då ej återupptogs på grund av växande konkurrens om massaveden och prisfall på trämassan. År 1902 började bruket självt i eget sågverk förädla sitt timmer. Om sålunda Gysinge under B: s' ledning tog sin fulla andel i den svenska industriens allmänna uppsving under 1800-talets sista decennier och jämväl drog fördel av om också måhända ej till fyllest utnyttjade den betydelsefulla orienteringen åt trävarurörelsen under detta skede, framstår B. i viss mån som en föregångsman på ett annat område, torvindustriens och mosskulturens, där hans omfattande försök och ihärdiga entusiasm skördade mycket vackra framgångar men också delvis dyrköpta erfarenheter. En annan yttring av samma intresse var hans ivriga medverkan vid sjön Tämnarens sänkning. Slutligen genomfördes under B: s' tid vid Gysinge ett fullt rationellt, intensivt jordbruk, förenat med en omfattande försöksverksamhet av mer än lokal betydelse, och även för kreaturs- och hästavelns höjande gjordes betydande ansträngningar. Som arbetsledare var B. otvivelaktigt fjordrande men tillika starkt genomträngd av ett patriarkaliskt husbondeväldes förpliktelser. Den av farfadern anlagda herrgårdsbyggnaden, vilken innehöll av B. förökade samlingar och ett stort, likaledes av honom omhuldat bibliotek, kringgärdade han med dyrbara park- och trädgårdsanläggningar, som voro föremål för hans särskilda omvårdnad.

Då B. efter att ha prövats i hemortens kommunala liv år 1892 inträdde i riksdagens första kammare, fann han även här ett fält för fullföljandet av sina huvudintressen. Han arbetade sålunda oförtrutet genom motioner och i debatten för mosskulturföreningens bästa, ivrade med all sin ihärdighet för försöksväsendet inom jordbruksområdet och egnahemsrörelsen, långt innan han fick tillfälle att genom kommittéarbete, deltaga i dessa frågors lösning, samt företrädde gärna näringslivets intressen och behov. I den brännande frågan om de lappländska malmfältens tillgodogörande var han en konsekvent motståndare till de olika förslagen till överenskommelse med Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund och krävde särskilt exporttull å malm för möjliggörande av inhemsk förädlingsindustri. Ansluten till första kammarens majoritetsparti, kämpade han till det yttersta för dettas ståndpunkter i försvars- och unionsfrågorna och kvarstod orubbligt vid de en gång intagna positionerna, även då dessa övergivits av smidigare politiker. En om möjligt ännu mera doktrinär ultraståndpunkt intog han i den kommunala ioch politiska rösträttsfrågan samt i de sociala frågorna, där han framstår som den kanske principfastaste förkämpen för den ancien-régimeartade gods- och bruksägarvärld, med vilken han och hans familj assimilerats och vars bästa traditioner han otvivelaktigt i åtskilligt förverkligat. I riksdagen yttrade han sig gärna och med stor ledighet, men hans med egna rön och reseiakttagelser späckade anföranden stod o knappast högt som parlamentarisk vältalighet, då de vid sidan av åtskillig skarpsynthet och oförnekligt personligt mod röjde ej så litet självgodhet och stundom otillräckligt omdöme. Hans outrerade och ständigt upprepade utfall mot socialismen och arbetarförsäkringen blevo särskilt tacksamma vapen i hetsen mot första kammaren. — Sedan aktiemajoriteten i Gysinge år 1903 försålts utom den Benedickska släkten, bosatte sig B. i Stockholm.

Författare

B. Boëthius.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Om mossodlingarna vid Gysinge bruk (LA Handl. och tidskr., Arg. 26, 1887, s. 237-240). - Det hvilande rösträttsförslaget, sedt med fosterländska ögon. Motion i riksdagen d. 4 maj 1908. Sthm lyjö. 4: o 27 s. — Motioner samt reservationer vid utskottsutlåtanden m. m.

Källor och litteratur

Källor: W. Nauckhoff, Gysinge bruks historia (manuskr, hos förf.). — Riksdagens prot.; nekrolog i Sv. dagbladet 26 nov. 1918; F. A. Kjelhn, Tillverkningen af elektrostål vid Gysinge (Tekn. tidskr, Allm. afd, 1902); V. Spångberg, Förstakammargärningar (1905); [E. Thyseiius], Vara herrar i första kammaren, af Daniel Pettersson privatman (1908).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Benedicks, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18469, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18469
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Benedicks, urn:sbl:18469, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-26.