Meriter

2 Stenhammar, Fredrika, svärdotter till S 1, f 19 sept 1836 i Visby, d 7 okt 1880 i Sthlm, Hovförs. Föräldrar: provinsialläkaren Andreas Andrée o Eberhardina Lovisa Lyth. Piano- o sångstudier i Leipzig 51-53, engagerad vid hovoperan i Dessau, Anhalt, Tyskland, 54-55, vid K teatern i Sthlm 1 sept 55-30 juni 57 o från 1 juli 59 (frånvarande nov 67-sept 68), sångstudier i Paris 57-58, sångpedagog, tonsättare. -LMA 64, Litt et art 76.

G 15 juni 1863 i Sthlm, Jak o Joh, m tullkontrollören o operasångaren Oscar Fredrik Stenhammar, son till S 1 i hans andra g, f 11 juli 1834 i Häradshammar, Ög, d 1 mars 1884 i Sthlm, Hovförs.

Biografi

S undervisades i musik av sin far, som ansåg henne vara ett underbarn. Av ett av fadern upprättat "PM om Fredrika" framgår att han tränade henne i tonträffning, intervall och ackord liksom att hon visade ett s k absolut gehör. Hon undervisades också i komposition, och två notböcker finns bevarade med barnkompositioner. Från 1847 erhöll S privatundervisning i språk i Visby och hon spelade även harpa. Efter domkyrkoorganisten Wilhelm Söhrlings ankomst till staden s å tog hon lektioner i violin, piano och harmoni för honom. En yngre syster till S var organisten och tonsättaren Elfrida Andrée (bd 1).

Mellan hösten 1851 och våren 1853 studerade S vid Musikkonservatoriet i Leipzig, piano för Ignaz Mocheles och Ernst Ferdinand Wenzel, harmonilära för Ernst Friedrich Richter, komposition för Moritz Hauptmann och sång för "madam" Schäfer (Schäffer). Av allt att döma fortsatte S att ta lektioner vid madam Schäfers operaskola i Leipzig fram till hösten 1854. Under vintern 1854-55 hade hon ett kort engagemang vid teatern i Dessau och gästspelade vid operorna i Kassel och Leipzig. I juni 1855 debuterade hon vid K teatern i Sthlm som Lady Harriet i Flotows opera Martha.

Anställd vid K teatern 1855-57 sjöng S de stora rollerna, som t ex grevinnan i Figaros bröllop, Marie i Regementets dotter och Agathe i Friskytten, Lady Harriet i Martha, Donna Anna i Don Juan, Alice i Robert le Diable, Anna i Hvita Frun, Mathilda i Wilhelm Tell, Pamina i Trollflöjten, och under sommaren 1856 var hon på turné i västra och södra Sverige. Hennes position som primadonna var dock inte självklar. Hösten 1855 höll rollen i operan Martha nästan på att rasera hennes karriär. S hade glömt sv språket under sina år i Leipzig och vid ankomsten till Sthlm talade hon svenska med gotländsk dialekt och stark tysk accent. Kollegerna skrattade ut henne och ryktet om en komplott spreds inom teatern. Men hon gjorde succé och hennes position vid K teatern säkrades.

I sin karriär mötte S också andra problem. Inskolad i den tyska sångtraditionen hade hon en intim, välvårdad röst, perfekt för tyska romanser och tysk opera. Men hon kunde inte sjunga koloratur, vilket krävdes för de italienska och franska operorna. Redan våren 1856 ville S resa till Paris för att studera koloratursång, men hon var skeptisk och skrev till sina föräldrar i Visby att "riktig koloratursångerska kan jag blott bliva på bekostnad av min rösts friskhet". Trots denna insikt vistades S i Paris ett drygt år för att studera den italienska operarepertoaren för sångpedagogen Gilbert Duprez och hos Manuel Garcias elev, madame Isabelle Bur. För Bur studerade hon både sång och deklamation. Utan framgång försökte hon sedan att få engagemang vid operorna i Wien och Berlin.

Återkommen till K teatern i Sthlm sjöng S flera stora roller, bl a Agathe i Webers opera Friskytten, Leonora i Verdis Trubaduren och Lucia i Donizettis Lucia di Lammermoor, den senare en opera som ställde höga krav på hennes förmåga att sjunga koloratur. Under 1860-talet utökades hennes repertoar med bl a Gilda i Rigoletto av Verdi, Estrella i Benvalds opera Estrella de Soria, Margareta i Faust av Gounod, Adalgisa i Norma av Bellini, Iphigenia i Iphigenia i Aulis av Gluck. Mitt i karriären gifte hon sig med operasångaren Fredrik Stenhammar (s 309) och våren 1866 föddes deras tvillingar Elsa och Sigfrid.

S hade mellan 40 och 50 roller på sin repertoar, och till skillnad från flera av kollegerna vid K teatern var hon också positiv till Richard Wagners musik. Under 1870-talet var det som Wagnersångerska hon trivdes bäst; hon sjöng t ex Sentas roll i Den flygande holländaren 1870-72 och sin favoritroll, Elsa i Lohengrin, sjöng hon flera gånger 1873 och därefter. 1878 sjöng hon också Elisabeths roll i Tannhäuser vid Sverigepremiären.

S var en lyrisk och inte en dramatisk sångerska och hon passade bäst i lyriska roller; någon riktigt bra koloratursångerska förefaller hon aldrig ha blivit. Samtida skribenter menade att det "utpräglat lidelsefulla" var främmande för henne men att hon ersatte sin brist på dramatik med mycket goda tolkningar. Med sin stora inlevelse i rollerna utstrålade hon på scenen en "äkta konstnärlighet". Trots, eller kanske på grund av sin lyriska sopran, hade hon ständiga konkurrenter vid teatern; i jämförelse med Louise Michaéli (bd 25) ansågs S vara blek som sångerska. Hösten 1867 tröttnade hon på konkurrensen och lämnade K teatern och sin familj för att tillsammans med Ludvig Norman (bd 27) och dennes hustru, violinisten Wilma Ne-ruda, söka sin lycka i Khvn. Efter ett halvår där återvände hon till Sthlm.

Under 1870-talet fick S få nya roller och hon gick ledig långa tider med bibehållen lön. Hon hade problem med sin hälsa och tillbringade sommaren 1875 i kurorten Bad Ems i Tyskland. Väl hemkommen därifrån meddelade hon sin syster att det vid teatern fanns "sångerskor som gräs, och man tänker med rätta på att låta de nya komma fram". Eftersom S var anställd vid teatern gavs hon uppgifter, men oftast var det gamla roller som t ex grevinnan i Figa-ros bröllop och Donna Anna i Don Juan. Under 1870-talet gav hon också konserter utanför Sthlm, t ex i Uppsala tillsammans med operasångaren Oscar Arnoldson (bd 2), och i Kristiania framförde hon solistrollen i Schumanns verk Das Paradies und die Peri under vännen Edvard Griegs ledning. Det var också under 1870-talet som hon med stor framgång sjöng de stora Wagnerrollerna, och när gästande primadonnor som Zelia Trebelli eller Christine Nilsson (bd 26) kom till K teatern var det S som i egenskap av primadonna tog hand om dem. Stort nöje hade hon när hon vid konserter hösten 1875 framförde duetter ur Pergolesis Stabat mäter och Verdis mässa (Missa di Requiem) tillsammans med Trebelli och när hon hade uppgiften att lotsa Christine Nilsson genom folkmassorna vid hennes besök i Sthlm hösten 1876.

Trots stora framgångar på teatern ansågs S vara en bättre romanssångerska än operasångerska. "Så som hon har väl ingen hos oss före henne sjungit en Södermans eller Kjerulfs visor, och dock överträffas detta vida av det sätt varpå hon tolkade den Schumannska sångens poetiskt varma stämnings rikedom", stod det i Ny illustrerad tidning några veckor efter hennes död. "Här vann också den enkla storheten, den flärdlösa omedelbarheten i hennes föredrag sitt fulltonigaste uttryck, likasom ock stämman med sin mjuka klang, sin förträffliga tonbildning här ägde sitt egentliga fält. Ty denna var aldrig strängt taget någon teaterröst i vanlig mening, därtill var den ej stor nog, och dessutom av en alltför rent lyrisk färg." Man beundrade hennes vårdade teknik och hennes dramatiskt uttrycksfulla deklamation men menade också att det var ett "bevis på segerkraften hos en stark vilja, ett energiskt arbete" (Ny illustrerad tidning 1880, nr 43, s 366).

S var mycket lojal mot sina kolleger på teatern och ställde upp med kort varsel när någon var sjuk. En stark lojalitet hade hon också med sina sångelever. Några av dem, t ex Mathilda Grabow (bd 17) och norskorna Gina Oselio och Olefine Moe gjorde senare karriärer som sångerskor.

Författare

Eva Öhrström

Arkivuppgifter

Handl:ar (2 vol: korrespondens, foton, musikalier, klipp in m) efter S i Statens musikbibl. - Brev från S i KB o i UUB.

Tryckta arbeten

Kompositioner: Fem sånger vid piano. Sthlm: Lund-quist, u å [1869]. 13 s, musiknoter. [Innehåll: Granen (Heine), Hjertesorg (Geibel), Drömmen (Heine), Längtan (Immermann), Oförstådd kärlek (Heine).] - Dalens blomma. Komponerad af Fredrika Andrée den 29 sept. 1844 (Ny illustrerad tidning, N S, årg 1 (bd 16), 1880, s 367).

Tryckta arbeten (egna verk): Brev. Utg av E Stenhammar. Sthlm: Almqvist & Wiksell/Geber, 1958.187, [1] s, [4] pl-s, ill.

Källor och litteratur

Källor o lilt F Hedberg, Sv operasångare (1885); A Krok, F S (Svea 1881); SMoK; Sohlman;J Svanberg, K teatrarne under ett hälft sekel, 1860-1910, 1 (1917); E Öhrström, Elfrida Andrée: ett levnadsöde (1999). -Nekr över S i Ny ill tidn 1880, nr 43.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredrika Stenhammar, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20080, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eva Öhrström), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20080
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredrika Stenhammar, urn:sbl:20080, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eva Öhrström), hämtad 2024-04-25.