Biografi

Stenkilska ätten, eftervärldens benämning på kung Stenkils släkt. Enligt magister Adams av Bremen samtida Gesta Hammaburgensis ecclesias pontificum blev Stenkil far till kung Halsten (bd 18), som enligt den från 1200-talet härrörande kungakrönikan i Västgötalagen och den därmed samtida isländska Hervararsagan blev far till kungarna Filip (bd 16) och Inge d y (bd 19). Hervararsagan uppger, att Filip var gift med den norske kungen Harald "hårdrådes" dotter Ingegerd. Detta har kombinerats (Ståhle) med Vårfruberga klosters jordeboks uppgift om en sv 1100-talsjarl med namnet "Siwardus" (den latinska motsvarigheten till svenskans Sigurd) och med att Harald "hårdrådes" far hette Sigurd. Det ovanliga namnet Filip bars också av en av Erik "den heliges" söner (bd 14, s 355), vilket föranlett en gissning, att Erik den helige skulle ha varit dotterson till kung Filip (Jonsson 1989, s 118, o 2003, s 17).

Enligt de båda ovannämnda 1200-talskällorna var Halsten bror till kung Inge d ä (bd 19). Dennes dotter Margareta "fredkulla" (bd 25) blev gift först med den norske kungen Magnus "barfot" och sedan med den danske kungen Nils Svensson och mor till den sv tronpretendenten Magnus Nilsson (bd 24). En annan dotter till Inge d ä var Katarina, som enligt Knyt-linga saga blev gift med Nils Svenssons brorsons son Björn "järnsida". Margaretas och Katarinas syster Kristina blev enligt Snorre Sturlasson och Rnytlinga saga gift med den ryske fursten Mstislav - i Norden kallad Harald - av Kiev, mor till den norske kungen Sigurd "jorsalafares" och den danske kungen Erik "emunes" gemål Malmfrid och mormor till den danske kungen Valdemar den store. En av den sistnämndes systrar blev mor till den sv kungen Karl Sverkerssons gemål Kristina (bd21).

Motstridiga källuppgifter föreligger om hur den sv kungen Erik "den heliges" (bd 14) gemål Kristina (bd 21) härstammade från tidigare sv kungar. Enligt en föga pålitlig sv kungalängd från 1300-talet var hon dotter till Inge d y, medan Knytlinga saga från 1200-talet uppger, att hon var dotter till Inge d ä:s dotter Katarina i hennes äktenskap med Björn "järnsida". Senast har Bengt R Jonsson hävdat, att tidigare forskare (Gertz; Beckman; Bolin; Westman; Carlsson; Gillingstam) vid tolkningen av abboten Wilhelms av zEbelholts polemik mot den franske kungen Filip II Augusts uppfattning om sin gemåls danska släkt på 1190-talet påverkats av Knytiinga saga och missuppfattat släktledsangivelserna. Enligt Jonsson skulle Erik "den heliges" gemål Kristina vara identisk med Valdemar den stores av Danmark syster Kristina, den norske kungen Magnus den blindes förskjutna gemål, vilket skulle förklara hennes son Knut Erikssons (bd 21) förnamn som grundat på uppkallelse efter morfadern Knut "lavard".

Både isländska källor och den danske historieskrivaren Saxo uppger, att Inge d ä också hade en son vid namn Ragnvald, som alltså uppkallats efter sin farfar Sten-kils far. Han har utan bevis identifierats (Schtick 1914) med den efter Inge d y regerande kung med detta förnamn som i 1400-talslitteratur fått tillnamnet "knap-höfda" (bd 29).

Ragnvald Ingessons dotter Ingrid blev enligt Saxo på initiativ av sin faster Margareta "fredkulla" bortgift med dennas makes halte brorson Henrik, från vilken hon förgäves sökte fly med en älskare. I detta äktenskap föddes den sv tronpretendenten Magnus Henriksson (bd 24), som efter att ha besegrat Erik "den helige" gjorde sina bröder Ragnvald och Johan (bd 20, s 360) till jarlar i Sverige (Ahnlund). Sedan Henrik enligt Knytlinga saga stupat i slaget vid Fotevik 1134, blev Ingrid enligt Snorre Sturlasson omgift med den norske kungen Harald "gille", som 1136 dräptes i en frillas armar. Med denne hade Ingrid sonen Inge "krokrygg", som efter faderns död hyllades som norsk kung tillsammans med en halvbroder på fädernet men stupade 1161. Efter Harald "gilles" död fick hon med en annars okänd Ivar "sneis" den illegitime sonen Orm "konungsbroder". Senare gifte Ingrid om sig först med den norske stormannen Ottar "birting" och sedan med en Arne "kongsmåg". I det sistnämnda äktenskapet blev hon mor till bl a biskopen i Oslo Nikolas Arnesson (d 1225), kung Sverres främste motståndare, och mormor till baglerkungen Filippus Simonsson (d 1217).

Författare

Hans Gillingstam

Källor och litteratur

Källor o litt: Adam av Bremen (1984); N Ahnlund, Vreta klosters äldsta donatorer (HT 1945), s 319 f o 326 f; N Beckman, Kungagravar o medeltidshist (Fornv 1921), s 30-35, 39 f o 43 f; S Bolin, Om Nordens äldsta historieforskning (1931), s 175 o 198; S Carlsson, Förord (B Wall, Erik den helige. Kyrkoopera, 1976); WSDahl, Biskop Nikolas Arnesson (1884); S Ellehøj, Den reldste norrøne historieskrivning (1965), s 85 ff; M C Gertz, Scriptores minores historia; Danica; medii ævi, 1-2 (1917-22); H Gillingstam, Utomnord o nord i de äldsta sv dynastiska förbindelserna (PHT 1981); dens, Kristina (SBL 21); Heiðreks saga, Hervarar saga ok Heiðreks konungs (1924); B Hildebrand, Handbok i släkt- o personforskn (1961), s 204; H Janson, Kring kungakrönikan i Hervararsaga (Gudar på jorden. Festskr till L Lönnroth, 2000); B R Jonsson, Lenaslagets hist bakgrund (Sumlen 1989); dens, Erik den helige: gammalt helgon i ny belysn (2003); J P F Konigsfeldt, Genealogisk-historiske Tabeller over de nordiske Rigers Kongestegter (1856), s 152 ff; I Lindquist, Västgötalagens litterära bilagor (1941), s 41 f; P A Munch, Det norske Folks Historie, 2-3 o 4:2 (1855-59); A Poppe, Mstislav Vladimirovic (Lexikon des Mittelalters, 6, 1993); Saxonis Gesta danorum, 1(1931); H Schück, Smärre bidr till nord lituhist (ANF 12, 1896); dens, Den äldsta kristna kungalängden i Sverige (1914), s 24—41; SMoK; Snorri Sturluson, Heimskringla, 3 (1951); Sogur Danakonunga (1919-25); SRS 1:1 (1818), s 4; A M Strinnholm, Sv folkets hist, 3 o 5 (1848-54); C I Ståhle, Om vår äldsta jordebok (Namn o bygd 1948), s 124; H Toll, Släktskapen i andra led mellan konungarne Valdemar I, Knut Eriksson o Bela 3 (Personalhist Tidsskr 60, 1939); L Weibull, Kritiska undersökn:ar i Nordens hist omkr år 1000 (1911), s 171 ff; K B Westman, Den sv kyrkans utveckling från S:t Bernhards tidevarv till Innocentius III:s (1915), s 77; dens, Erik den helige o hans tid (Erik den helige, 1954), s 18, 20 ff o 89 f.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Stenkilska ätten, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20138, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20138
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Stenkilska ätten, släkt, urn:sbl:20138, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2024-04-25.