Meriter

4 Sture, Svante, son till S 3, f 1 maj 1517 på Sthlms slott (Leijonhufvud), d 24 maj 1567 i Uppsala (ibid). Hövitsman på Stegeborg 37, riksråd 40, riddare 47 eller 48, ”överste krigsråd” för trupperna i Finland 56, lagman i Småland 59, marsk 61, greve 61, ståth i Reval (Tallin) 62–64.

G 3 mars 1538 på Nyköpings slott m Märta Eriksdtr (Leijonhufvud; bd 22), f 24 dec 1520 på Ekeberg, Lillkyrka, Ör, d 15 jan 1584 på Stegeholm, Västervik, dtr till riksrådet Erik Abrahamson (bd 22) o Ebba Eriksdtr (Vasa).

Biografi

S föddes som andre son i föräldrarnas äktenskap. Tre år gammal blev han faderlös, och när modern 1521 fördes till Danmark fick S följa med. Sina första medvetna år vistades han därför i en dansk miljö. Det var också där han fick sin utbildning under ledning av Århusbiskopen Ove Bille. Att döma av spridda noteringar befann han sig i Danmark ännu 1532. Därefter flyttade S till hovet i Sachsen-Lauenburg där han vistades hos Gustav I:s svärfar hertig Magnus. Där stannade S tills han 1534 begav sig till Lübeck, enligt egen uppgift ditlurad. Han blev där mot sin vilja kvarhållen ända fram till 1536. Lübeckarnas försök att utnyttja honom i kampen mot Gustav lyckades dock inte, men kungens propaganda vid denna tid visar att han insåg vilket hot S skulle kunna utgöra mot hans egen maktställning.

Det förelåg en risk att S skulle utnyttjas i politiken mot kungen, och det finns också flera exempel på försök till detta. Vid samtliga tillfällen valde dock S att förhålla sig lugn. 1527 utbröt det s k Daljunkerns uppror. I spetsen för upproret ställde sig en man som hävdade att han var Nils Sture, son till den tidigare riksföreståndaren och därmed bror till S. Om det var S:s bror Nils som verkligen låg bakom är omstritt, även om senare forskning har pekat på detaljer som tyder på detta. Daljunkern avrättades i Rostock 1528. Den behandling som daljunkern blev utsatt för gav emellertid tydliga signaler till omgivningen och säkerligen även till S. Ville man överleva i Gustavs Sverige som son till den tidigare riksföreståndaren, så gällde det att inte ge anledning till några misstankar. Även senare förekom som nämnts framgångslösa försök att utnyttja S i kampen mot den svenska statsmakten. Också de upproriska under Dackefejden 1542–43 nämnde S som en tänkbar efterträdare till Gustav.

Av födsel tillhörde S Sveriges ledande adelsskikt, och detta förstärktes genom den äktenskapspolitik som fördes inom högadeln. Modern gifte 1527 om sig med Johan Turesson (Tre Rosor), och därmed fick S relationer med denna mäktiga släktgrupp. S uppges (Messenius; Gezelius) ha varit trolovad med Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud; bd 25), som 1536 blev kung Gustavs drottning, och han själv blev två år senare gift med hennes yngre syster Märta. I denna krets av s k kungafränder som han nu blev nära ingift i ingick ledande adelsmän som Gustaf Olofsson (Stenbock), Axel Eriksson (Bielke), Abraham och Sten Eriksson (Leijonhufvud), Birger Nilsson (Grip) och Per Brahe. Av S:s fjorton barn överlevde tio barnaåren. Döttrarna blev gifta med Ture Pedersson Bielke och dennes brorsöner Hogenskild Bielke och Ture Bielke (bd 4) samt Erik Gustafsson (Stenbock; bd 33) och Gustaf Banér (bd 2), samtliga riksråd. Ture Bielkes ättlingar kallade det från S ärvda Forsa i Vists sn i Östergötland Sturefors. Bland S:s dottersöner kan Johan Banér (bd 2) nämnas.

S:s karriär följde en vanlig gång under denna tid, då en högadlig tillhörighet närmast var en förutsättning för högre tjänst. Militära och civila titlar avlöste varandra. S kom tillbaka till Sverige 1536 och blev året därefter hövitsman på Stegeborg, som han också fick i förläning tillsammans med staden Söderköping och Mörkö sn i Södermanland, där hans fäderneärvda sätesgård Hörningsholm låg. Under Dackefejden var S:s huvudsakliga uppgift att försvara Stegeborg mot hotande angrepp från de upproriska. Det är säkerligen ingen slump att S:s giftermål följande år följdes av att han blev utsedd till riksråd. Under det ryska kriget följde S 1555 kungen till Finland och fick där 1556 översta befallningen över det krigsfolk som inte befann sig i Viborg, men han skulle samtidigt rådslå med dem som var mer förtrogna med denna landsända. I ett brev till ståthållaren i Novgorod kallar han sig samma år för ”överste krigsråd”. 1562 blev S utnämnd till gubernator (ståthållare) över Livland, och begav sig till Reval (Tallin), där han stannade till 1564 då han avlägsnades från posten. Den marsktitel som S fick i början av Erik XIV:s regering bör närmast ses som en hederstitel. Kungen ansåg inte att S var någon stor krigare, och han fick inte heller någon framträdande roll under det nordiska sjuårskriget. I ett brev 1566 från Erik XIV där denne karaktäriserar sina krigsöverstar beskrivs S som ”mera benägen till vällust och goda dagar än till att förestå några viktiga krigshandlingar” (Bidr till Finlands hist, 4, s 312).

Den förläningspolitik som Gustav I förde gynnade under lång tid kungafränderna. S fick som nämnts 1537 Mörkö sn i förläning, samt senare samma år Stegeborgs slott och län med Söderköpings stad. 1543 fick han i stället för det sistnämnda Läckö slott och län, vilket inbegrep flera underlydande häraden. Han fick även flera mindre förläningar och donationer. 1550 åtnjöt S förläningsinkomster från 1 868 hemman, tre gånger så många som hans egna gårdar. Även om S inte kunde uppbära lika mycket från dessa gårdar som från sina egna var inkomsterna från förläningarna av väsentlig betydelse för honom. På 1560-talet hade han 82 socknar i förläning. Till detta kom räntorna från häradsrätter som han också hade, samt från 1559 de räntor han erhöll som lagman i Småland.

I början av 1560-talet var S Sveriges störste adlige jordägare. Förutom sina sätesgårdar ägde han omkr 700 landbogårdar och mer än 70 stadsfastigheter. Medan en adelsman normalt tjänstgjorde med en rusttjänsthäst, fick S 1562 ställa upp med 20 hästar. Som flera andra inom den högsta aristokratin ägde S flera sätesgårdar, varav några mer eller mindre kan betecknas som slott. Den gård som S oftast skrev sig till var Hörningsholm. Inom S:s förläningar fanns mäktiga stenhus, först Stegeborg, därefter Läckö och grevskapets Stegeholm. Även om slotten militärt sett börjat förlora sin betydelse spelade de fortfarande en viss roll, inte minst som statusmarkör och som en varning till den kringboende allmogen. Under Dackefejden hade det visat sig att även relativt ålderdomliga stenhus var svåra att erövra för en bondehär utan moderna eldvapen.

Den symboliska höjdpunkten på S:s karriär kom vid tronskiftet efter kung Gustavs död. 1561 var han en av tre som vid Erik XIV:s kröning utsågs till grevar. Året därefter fick S sitt grevskap, som dock förutom Västerviks stad med slottet Stegeholm endast omfattade 54 gårdar i Tjust och Kinda härader. Detta grevskap utökades först efter hans död.

Förhållandet mellan Erik XIV och S var till en början gott. Under stridigheterna mellan kungen och hertig Johan höll S en låg profil och var en av dem som uppmanade hertigen att överlämna sig till kungen. Trots S:s försiktiga hållning ökade Erik XIV:s misstänksamhet mot honom och andra inom högadeln alltmer. S:s son Nils blev anklagad för att ha svikit sin trohetsplikt mot kungen, och utsattes för ett förödmjukande skamstraff. Det är svårt att yttra sig om Erik XIV:s misstankar mot kretsar inom aristokratin hade någon verklig grund, men det är i alla fall klart att kungen stod för en politik som på lång sikt gick stick i stäv mot högadelns intressen.

1567 tilltog kungens misstänksamhet. I jan samma år tvingades S och hans svåger Sten Eriksson försäkra att de skulle erkänna den som kungen valde som gemål, vem det än var, och i febr blev en av S:s tjänare anklagad och dömd för att ha velat mörda kungen. I april blev S tillsammans med några andra inom högadeln anklagad för att ha velat förhindra kungens giftermål. Det är tydligt att kungen fruktade att högadeln skulle motsätta sig hans giftermålsplaner.

För att ta itu med högadeln bestämde sig kungen för att sammankalla riksdagen till ett möte i Uppsala i maj 1567. Innan denna hade samlats rannsakades emellertid ett antal högadelsmän inför Höga nämnden, och genom tortyr av några av dessa stärktes kungens misstankar om att S och andra ledande adelsmän var inblandade i en sammansvärjning. S rannsakades den 13 maj i kungens närvaro. Någon dom fälldes aldrig, och enligt vissa tendensiösa berättelser skall S vid ett enskilt möte med kungen ha fått löfte om dennes fortsatta förtroende. Nu kulminerade händelseutvecklingen snabbt i det som i svensk historia har kallats Sturemorden.

Sturemorden är en omdiskuterad händelse och tolkningarna har varit mycket olika. Detta gäller både själva händelseförloppet och dess orsaksbakgrund, d v s om det fanns en högadlig sammansvärjning eller inte. Den upphetsade kungen tycks ha rusat in i det rum där S:s son Nils Sture satt i förvar och stuckit sin kniv i honom. Han rusade därefter ut, men beordrade sina drabanter att fullborda dådet, varefter profossen Per Gadd ledde dödandet av de andra herrarna Abraham Gustavsson (Stenbock), Ivar Ivarsson (Liljeörn), samt S och hans yngre son Erik. Då skall redan kungens gamle lärare Dionysius Beurræus (bd 4) ha blivit dräpt. Formellt sett kan man säga att kungen nu lät verkställa de redan utförda dödsdomarna mot Abraham Gustavsson och Ivar Ivarsson, medan S och hans söner närmast blev utsatta för ett beordrat mord.

S blev begravd med sina två söner som hade dödats vid samma tillfälle. Begravningen ägde rum i Uppsala domkyrka och i det s k Sturekoret förvarades under lång tid de kläder som de bar vid morden. Numera förvaras de i domkyrkans museum.

Någon karaktäristik av S som person är svår att ge. Erik XIV var som nämnts inte nöjd med hans insatser som krigsbefäl och när S var ståthållare i Reval fick han varningar från kungen att han skrev för mycket, men handlade för litet. I bedömningen av S:s karaktär måste man emellertid också väga in att hans personlighet och roll delvis skapats av behovet att inte sticka fram alltför mycket i kontrast mot den nya dynastin. Han förhöll sig lojal mot kung Gustav och det är inte belagt att han intrigerade mot Erik XIV, trots dennes stora misstankar mot honom och hans släktgrupp. Huruvida detta rör sig om djupt rotade karaktärsdrag eller inte är svårt att avgöra, men det är troligt att S hade dragit sina djupt personliga slutsatser av hur hans namn användes vid olika uppror och stridigheter i början av Gustavs regering. Han tillhörde en ätt som hade befunnit sig i rikets ledning under många år, och var därmed en naturlig samlingsgestalt för dem som ville motsätta sig den nya regimen.

Författare

Jan Samuelson

Arkivuppgifter

Handl:ar efter S i Sturessläktens papper (koncept, brev, handl:ar om S:s gods, jordebok o räkenskapsbok), Frälse- o rusttjänstlängder: vol 9 (arvshandl:ar) o 32 (handl:ar gällande S:s grevskap), Sävstaholmssaml: vol 158 (jordeböcker), Wijksaml (brev o jordeboksanteckn:ar), allt i RA, samt i LUB (brev o ekon handl:ar) o UUB (brev, jordeböcker m m).

Källor och litteratur

Källor o litt: Sturesläktens papper; Förläningsreg 3; RR o Sävstaholmssaml, vol 158 a, allt i RA.

J E Almquist, Herrgårdarna i Sverige under reformationstiden (1960); dens, Den jordbesittande adeln i Västmanland år 1562 (SoH 1972); dens, Den jordbesittande adeln i Värmland o Dalsland 1562–63 (SoH 1972–73), s 169 o 173 f; I Andersson, Erik XIV (3. uppl, 1948); Bidr till Finlands hist, ed R Hausen, 4 (1912); K Carlquist, Kung Erik av folket (1996); Det medeltida Sverige, 1:1–8, 2:1–2 o 4:1–5 (1972–2008); N Edén, Om centralregeringens organisation under den äldre Vasatiden (1899), s 87, 133 f, 137, 141, 143, 145 f, 148 o 262; R Elander, Sturemordens gåta (1928); L Ericson, Johan III (2004); O Ferm, Frälsejordens fördeln o omfattn vid mitten av 1500-talet (HT 1987); dens, De högadliga godsen i Sverige vid 1500-talets mitt (1990); G Forsgrén, Bidr till sv gref- o friherreskapens hist 1561–1655, 1 (1885), s 7 f, 10, 14 ff, 33, 36, 54, 59, 65, 69, 71 o 110; Frälseg; G Gezelius, Försök til et biographiskt lexicon, 3 (1780); GIR; J v Konow, Sturemorden 1567: ett drama i kampen mellan kungamakt och högadel (2003); Konung Erik XIV:s nämnds dombok (HH 13:1, 1884); L-O Larsson, Gustav Vasa: landsfader eller tyrann? (2002); dens, Arvet efter Gustav Vasa (2005); S Leijonhufvud, Malin Stures släktbok (PHT 1913), s 148, 150, 157, 161; Lokalf; J Messenius, Scondia illustrata, 5 (1701), s 76; S A Nilsson, Krona o frälse i Sverige 1523–1594 (1947), s 72, 104, 141, 173, 178 o 182; Rasmus Ludvigssons krönika om k Gustaf (HH 20, 1904–05), s 4, 31, 36, 67, 85 o 87; J Rosén, Studier kring Erik XIV:s höga nämnd (1955); J Samuelson, Aristokrat eller förädlad bonde? (1993); H J Sivers, Westerwiks stads hist o beskrifn (1758), s 349–353; SMoK; W E Svedelius, Minne af riksmarsken grefve S (SAH ifrån år 1796, 51, 1876); R Swedlund, Grev- o friherreskapen i Sverige o Finland (1936).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Svante Sture, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34643, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Samuelson), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34643
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Svante Sture, urn:sbl:34643, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Samuelson), hämtad 2024-04-25.