Meriter

Suell, Frans, f 9 juni 1744 i Malmö, Caroli, d 15 nov 1817 där, S:t Petri. Föräldrar: stadsäldsten Nicolaes (Niklas) S o Catharina Helena Weijer. Inskr vid LU 21 dec 59, bokhållare hos sin styvfar handlanden Henric Falkman (bd 15) i Malmö, dennes kompanjon i firma Falkman & Suell (tobaksfabrik, handelsrörelse, skeppsrederi m m) 2 jan 72–2 jan 93, ensamägare av firman från 2 jan 94, erhöll burskap som handlande i Malmö 4 juni 74, delägare o ledare för bolaget Patrioten (sockerraffinaderi) 74, för bolaget Fören sockerraffinaderierna Patrioten o Svanen från 01, led av Malmö stads äldste 75, ordf där 78–86 o 89–92, led av hamndirektionen 75, ordf där från 77, ägare o ledare för Limhamns kalkbruk o Lomma tegelbruk från 88, delägare i klädesfabriken Concordia 98–08, erhöll kommerseråds namn 02, en av tre direktörer för Malmö diskontverk 03–11, revisor där 12, v ordf i Malmöhus läns hush:sällsk 13. – LPS 01.

G 29 juli 1774 i Malmö, S:t Petri, m Anna Catharina (Cajsa) af Trolle, f 13 (Malmö, S:t Petri, AIA:26, f 134), dp 15, dec 1753 i Sthlm, Skeppsh, d 26 april 1831 i Malmö, S:t Petri, dtr till överinspektören Georg af T o Elsa Christina Ekholm.

Biografi

Frans S:s farfar Frantz S (1689–1748) bedrev handelsverksamhet i Lübeck men hade många kontakter med den tyskfödde handelsmannen Ernst Hinrich Stein i Malmö. I samband med Steins död belades dennes handelshus med kvarstad. Frantz S reste då till Malmö för att på plats representera de utländska kreditorerna. Väl i Malmö gifte han sig 1712 med Steins dotter Anna Catharina (1694–1723) och tog över den Steinska handelsrörelsen liksom familjens fastighet i hörnet av Kansli- och Kyrkogatorna. Eftersom det inte var tillåtet att ha burskap i fler än en stad hade han till en början tillstånd att bedriva handel utan burskap. 1714 erhöll han emellertid burskap och tog sig då även an de borgerliga plikterna. Två år senare fick han tillsammans med handelsmannen Josias Hegardt (bd 18) ansvaret för Malmös hamn, några större åtgärder för att förbättra denna vidtogs dock inte. 1726 gavs Frantz S tillstånd att anlägga en tobaksfabrik i Malmö och fem år senare uppgick tillverkningen där till 31 000 skålpund och bemanningen till tre mästare och 20 lärgossar. 1728 övertog han kalkbruket i Limhamn från kronan och drev från 1731 även tegelbruket i Lomma. Han var också stadens helt dominerande exportör av alun. 1729 tog han sin svåger Lorentz Stein till kompanjon och de drev tillsammans handelshuset Suell & Stein fram till 1740, då Stein startade ett eget handelshus. Frantz S lyfte då upp sin son Ernst S (1718–50) till kompanjon.

Frans S:s far Nicolaes (Niklas) S (1720–60) fick sedan brodern Ernst S avlidit ensam äganderätt till det Suellska dödsboets hela egendom. Efter några inledande svåra år, då han sålde av en del av familjens fastighetsbestånd, började affärerna gå mycket bra. Exempelvis utgjorde tobaksproduktionen ca 20 procent av värdet på Malmös totala industriella tillverkning 1760. Även tegeltillverkningen i Lomma ökade kraftigt, mycket på grund av den marknad som uppkom genom en ny boställsförordning. Där föreskrevs att officersboställen skulle byggas med tegel. Niklas S:s största intresse låg inom jordbruket. Han experimenterade med olika nya grödor och upptog odling av mer vedertagna växter som kunde förädlas till värdefulla handelsvaror, bl a finns det uppgifter om att han försökte odla krokus för saffransframställning. Ledamot av stadens äldste 1744 var han förman där 1754–58 och hade även en rad andra förtroendeuppdrag. Niklas S var länge sjuklig och hade när han avled vid blott 40 års ålder knutit till sig sin kusin Henric Falkman som bokhållare och närmaste medarbetare. Denne fortsatte att sköta affärerna sedan änkan Helena Weijer övertagit rörelsen och hon gifte sig med honom 1762.

Frans S avslutade sina studier i Lund efter faderns död och skickades utomlands för att skapa kontakter och få en praktisk handelsutbildning. För att kunna bedriva en handelsrörelse var det vid denna tid nödvändigt att ha gjort en längre utlandsresa till de orter man skulle bedriva handel med, dels för att skaffa sig kontakter, dels för att inhämta kunskaper om hur handeln fungerade. För S:s del gick resan till ett flertal länder, men det var vistelsen i Hamburg som var mest betydelsefull.

När S återvände till Sverige fick han börja arbeta som bokhållare i firman. De första åren präglades emellertid av de svåra ekonomiska tiderna. Orsaken var att en stor del av rörelsen var inriktad på tobakstillverkning – en verksamhet som till följd av den sviktande världsekonomin led av höjda löner och sjunkande tobakspris. Under perioden 1763–70 sjönk S:s och Falkmans årliga försäljning av tobak från ett värde av ca 9 000 till 1 178 daler smt.

Efter att det gemensamma bolaget Falkman & Suell tillkommit 1772 började affärerna gå bättre. Det var dock sedan S 1774 erhållit burskap som de verkligen tog fart. Huvudorsak till detta var att tillgången på amerikansk råtobak (som var av bättre kvalitet än den svenska eller annan europeisk råtobak) minskade drastiskt i samband med det amerikanska frihetskriget. Under perioden som ledde fram till konflikten hade Falkman och S byggt upp ett stort lager av amerikansk råtobak vars värde 1778 hade fyrdubblats. Malmös produktion av kardustobak stod för totalt 50 procent av hela den svenska produktionen 1780, Falkman och S svarade för hela 90 procent av denna andel. Deras verksamhet omfattade även sockertillverkning, järnframställning, kalk- och tegelproduktion samt varvs- och rederirörelse.

S ingick i Malmö handelssocietets hamnkommitté som presenterade sina förslag 1775. Bakgrunden till utredningen var att hamnen under lång tid inte fungerat tillfredsställande, bl a för att områdets grunda stränder ställde till besvär för den allt viktigare handelssjöfarten. Kommittén föreslog regelbunden muddring av hamnen, reparation av den gamla skeppsbron, förstärkning av pålverken och nyanläggning av områden för godshantering, lastning och lossning. Utbyggnaden skulle finansieras genom ökade avgifter, upplåning och genom att borgerskapet förband sig att göra olika dagsverken. En hamndirektion utsågs där S blev den drivande kraften, från 1777 och fram till sin död var han direktionens ordförande.

Genom sitt äktenskap 1774 med Anna Catharina af Trolle kom S att knyta släktband med en rad viktiga personer. Hennes far var överinspektör vid lanttullen i Skåne och farfadern hade varit kapten på Ostindiska kompaniets skepp Fredricus Rex Sueciæs första resa till Ostindien och Kina. Farbrodern, Henrik af Trolle, blev känd som en av männen bakom uppbyggnaden av Gustav III:s flotta. S och Anna Catharina fick nio barn, men endast ett av dessa, sonen Israel S, överlevde båda föräldrarna.

1793 upphörde handelsbolaget mellan S och Falkman, den senare hade då börjat bli till åren och ägnade nästan all sin tid åt medborgerliga uppdrag. I avslutningsavtalet reglerades dels de ekonomiska förhållandena mellan parterna, dels överfördes bolagets olika privilegier på S. Ensamägare av rörelsen hade S socker- och tobakshandel som huvudverksamhet. Av en rapport från hall- och manufakturrätten i Malmö 1797 framgår att S själv förestod sin tobaksfabrik som mästare och att 102 personer arbetade där. Det innebar att han drev en av de största tobaksfabrikerna i Sverige. Merparten av produktionen exporterades till Danmark, där han hade starka handels- och familjeförbindelser, bl a var en son och en dotter bosatta i Khvn. S var även den störste intressenten i det konsortium som från 1801 drev Malmös båda sockerbruk, Patrioten och Svanen.

Både tobaksproduktionen och sockertillverkningen var mycket konjunkturberoende och känsliga för det världspolitiska läget, vilket även kunde innebära möjligheter. Så var fallet när Khvn anfölls av brittiska flottan 1807. Britterna fruktade att Danmark skulle ansluta sig till Napoleon och anföll därför huvudstaden. Trots att ca 80 procent av Malmös införsel av tobaksblad och ca 86 procent av de inkommande fartygen kom från Khvn verkar anfallet inte ha fått några större konsekvenser – handeln mellan städerna avstannade enbart under själva beskjutningen. Efter anfallet behövde danskarna järn, spik, trävaror, mur- och taktegel. S utnyttjade detta tillfälle genom att förmedla olika slags varor och genom att sälja tegel från sitt eget tegelbruk. 1810 hade han blivit en av de största exporterande handelsmännen i Malmö.

En anpassning till krigskonjunkturen krävde medel för investeringar och rörelsekapital. 1803 skapades därför Malmö diskontverk. I direktionen ingick förutom S även Cornelius Hegardt och Carl Magnus Nordlindh, den senare var ordförande och initiativtagare. Diskonten bedrev utlåning till en ränta på 6 procent, och inlåning till 3 procent. Enligt gängse bruk inrymdes diskontverkets kontor i Nordlindhs hem, där också dess kassavalv låg. Det var endast direktionens ledamöter som hade tillgång till valvet och det var de som förde kassaboken. Affärerna gick mycket bra, men genom allt mer kreativa lösningar tänjdes det regelverk som styrde verksamheten. S valde att lämna direktionen 1811, enligt egen utsago med hänvisning till hög ålder och tidsbrist, men kvarstod som revisor.

1812 inleddes en problemfylld period för diskontverket, i huvudsak på grund av oförsiktig utlåning till tre handelsmän i Malmö, som dessutom gått i god för varandra. När svårigheterna blev uppenbara i samband med handelskrisens början 1815 invecklades diskontverket i en lånekarusell där krediter som inte kunde betalas täcktes med allt större lån. Årliga revisioner gjordes, men direktionen lyckades dölja de verkliga problemen. Då det 1817 till slut brast var S fortfarande den näst störste delägaren i bolaget. Trots att revisorerna vid bolagsstämman meddelade att allt var i ordning hade direktionen då tvingats skriva på en kontraförbindelse eftersom kassabehållningen sades vara 380 095 rdr, men i valvet endast fanns 21 382 rdr. Resterande summa bestod av icke accepterade reverser. Under hösten samma år beslöt Svea hovrätt att inleda rättegång, och den 4 okt anlände en häktningsorder på diskontverkets direktörer. S som då var 73 år gammal blev mycket upprörd över det skedda men avled innan hela affären uppdagats och hans namn drogs därför inte i någon större utsträckning in i den stora diskontskandalen.

Författare

Stefan Lundblad

Arkivuppgifter

Handl:ar efter S (i Suellska arkivet) i Malmö stadsarkiv. Ett fåtal dokument i UUB. – Brev från S i NordM.

Källor och litteratur

R Bokholm, Handel o vandel: tre generationer Suell (2004); C Bååth-Holmberg, F S, den store Malmöborgaren (1913); E Ekegård, Studier i sv handelspolitik under den tidigare frihetstiden (1924); B Engström, Malmö hamn (Malmö genom 600 år: skildr:ar o bilder ur stadens kulturhist, 1940); Hantverkare o fabriker inom sv tobakshantering 1686–1915 (1950); S Högberg, Utrikeshandel o sjöfart på 1700-talet: stapelvaror i sv export o import 1738–1808 (1969); G Jacobsson, Malmö hamn genom seklerna (1975); W Loewe, Frans Suell tobaksfabrik 1726–2002 (2002); L Magnusson, Sveriges ekon hist (2010); Malmö stads hist, ed O Bjurling, 2 (1977); A Platen, Släkten Suell (Malmö fornminnesfören:s minnesskr 1909–1919, 1920); K Ågren, Köpmannen i Sthlm: grosshandlares ekon o sociala strategier under 1700-talet (2007).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Frans Suell, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34676, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stefan Lundblad), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34676
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Frans Suell, urn:sbl:34676, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stefan Lundblad), hämtad 2024-04-23.