Meriter

Acke (t. o. m. 1904 Andersson), Johan Axel Gustaf, f. 7 apr. 1859 på (gamla) Bergielund invid Stockholm. Föräldrar: Bergianske professorn Nils Johan Andersson och Anna Elisabet Amanda Tigerhielm. Studerade vid nya elementarläroverket i Stockholm; elev vid konstakademins läroverk 4 apr. 1876–vt. 1882, där bland hans lärare må nämnas J. Kr. Boklund; företog studieresor till Belgien 1881, Frankrike 1883–84, där han utbildade sig till etsare, och till Italien (1900) samt var en tid bosatt i Finland. Deltog i opponentrörelsen 1885; medlem av konstnärsförbundet 1886; har deltagit i dettas samtliga utställningar inom och utom Sverige.

Gift 21 okt. 1891 med Eva Maria Topelius, f. 4 sept. 1855, dotter till skalden Z. Topelius.

Biografi

Bland A: s tidigare arbeten kunna framhållas de under upprepade längre uppehåll på Åland tillkomna friluftsmålningarna Slåtterkarlen (utställd 1886), Vinterjägare (utställd 1887) och Snö- ljus (1891). Under 1890-talet ägnar sig målaren åt dekorativa uppgifter, mest smyckandet av privathus i Stockholm, deltager i återställandet av de medeltida kalkmålningarna i De Geerska koret i Uppsala domkyrka, utför kartonger till åtta Beauvais-tapeter å Trolleholms slott i Skåne och en dekorativ panneau med egenhändigt skulpterad ram i trä.

Dessa dekorativa arbeten ha helt visst i väsentlig mån medverkat att föra konstnären från den rena impressionismen till ett mera fritt, av fantasi och poetisk symbolism bestämt skapande. Sitt mest betecknande uttryck erhöll denna riktning i den stora målningen I skogstemplet, 1901, E. Thiels galleri. Inom en sällsam, övervuxen tempelrund, över vilken skuggor och dagerstänk driva sitt nyckfulla spel, står en naken man, sysselsatt med att efter naturen forma en skön kvinnogestalt. Färgskalan har den för målaren kännetecknande harmonin av svala blå, gula och grönskiftande toner, teckningen en känslig elasticitet, en något bisarr och maniererad vridning, som delvis låter linjespelet erinra om figurstilen hos 1890-talets »l'Art nouveau» eller den s. k. Jugendstilen. Denna halvt naturalistiska, halvt stiliserade hållning är av en stundom starkt fängslande verkan i illustrationerna till Topelius' »Läsning för Barn» (1898–1901) och i den relieffris, Fantasiens gräns, varmed A. smyckat ett rum i E. Thiels villa å Djurgården.

Egendomligt nog har konstnären, samtidigt med att han sålunda släppt sin fantasi lös i dekorativa kompositioner, förmått giva övertygande porträttskildringar – Topelius, Erik Wullum, Självporträtt, Tor Hedberg, alla i E. Thiels galleri, familjen K. O. Bonnier, hos bokförläggaren K. O. Bonnier, Verner von Heidenstam, å nationalmuseum. Men även i porträtten röjer sig hans fantasi, hans strävan efter en meningsfullt personlig, icke endast ytligt verklighetshärmande gestaltning. Han söker karaktärisera sina figurer genom färgklang, linjerytm och komposition. En tredje sida av Ars konst är den hänryckta hyllningen till havet. I sina mariner, där han låter tuberna spruta kobolt, ultramarin, vitt och kadmium, så att det stänker och yr, lägger han in en aldrig svalnad gossekärlek till våg och vind, en naiv och hjärtevinnande lyrisk friskhet. Mest monumentalt kommer kanske denna stämning till uttryck i duken Östersalt från år 1906, Göteborgs museum, där de tre sollysande simmarna på det överspolade skäret giva ytan en festlig rytmisk uppdelning.

Sina havsstudier har A. drivit under segelfärder från sitt hem vid Vaxholm, Villa Ackleja, och under en resa till Rio de Janeiro 1912, från vilken även ett antal figurstudier och gatubilder förskriva sig.

A. har vid sidan av sin verksamhet som målare, såsom nämnt, även sysslat med skulpturella arbeten och har dessutom sträckt sitt intresse till arkitekturen, i det han framkommit med fantasifulla förslag till nytt stadshus i Stockholm, 1904, och till konstpalats vid Karl XV: s port å Östermalm.

A: s skapande präglas av en viss ojämnhet, av något flyktigt och improviserat men äger också sin styrka i den lätta och ljusa inspirationen, den obekymrade glada frimodigheten. Med fog kan han om sig vittna: Någon förebild inom konsten kan han inte påpeka, lika litet som han hoppas att få några efterföljare.

Författare

Axel L. Romdahl.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Axel G Acke, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5508, Svenskt biografiskt lexikon (art av Axel L. Romdahl.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5508
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Axel G Acke, urn:sbl:5508, Svenskt biografiskt lexikon (art av Axel L. Romdahl.), hämtad 2024-04-23.