Meriter

3. Eric Reinhold Adelswärd, den föregåendes son i hans första gifte, f. 13 jan. 1778, d 22 jan. 1840. Fänrik utan lön vid Svea livgarde 15 maj 1782; inträdde i tjänst 1794; fänrik 6 aug. 1795; kavaljer hos hertiginnan av Södermanland 2 nov. s.å.; kavaljer vid ambassaden till Köpenhamn för att tillkännagiva konungens trolovning med prinsessan av Mecklenburg s. å.; ryttmästare vid livregementsbrigadens husarkår 5 apr. 1796; hovstallmästare 9 dec. 1802; sekundmajor med ryttmästares indelning 10 febr. 1807; erhöll avsked ur krigstjänsten 12 jan. 1808; ledamot i ekonomiutskottet vid riksdagen 1809–10; tf. ståthållare på Ulriksdal 26 apr. 1814; ledamot av kommittéerna för hushållningens reglerande vid Drottningholm och Ulriksdal 24 maj s. å., för ordnandet av stuteriinrättningarna vid Flyinge och Dalby 21 nov. 1815 samt för hushållningens reglerande vid Strömsholms och Kungsörs såväl som vid Drottningholms, Svartsjö och Gripsholms kungsgårdar 24 jan. 1816; överstekammarjunkare 28 jan. 1817; ståthållare på Ulriksdal och Haga 24 juli 1818; ledamot i statsutskottet s. å.; ordförande i bankoutskottet vid riksdagen 1823; greve 19 juni s. å.; chef för kronprinsens hov 14 aug. s. å.; ledamot i kommittén angående stuteriet vid Strömsholm 2 mars 1824–25 maj 1825; president i statskontoret 13 dec. 1825; ledamot i kommittén angående ändrings sökande i och kommunikation av utslag uti ekonomi- och politimål 22 mars 1826–1836 samt i kommittén angående tull på spannmål 31 okt. 1829–jan. 1830; statsråd 19 dec. 1829; ledamot i kommittén angående organisation av Ottenby stuteri 6 maj 1830–19 apr. 1831; en av rikets herrar 4 juli 1838. RNO 1814; banerförare i KMO samt KmstkNO 1816; skattmästare vid KMO 1823; RoKavKMO 1829.

Gift 1) 16 febr. 1805 med Maria Henrietta Augusta Piper, f. 10 sept. 1771, d 24 apr. 1809, dotter till hovmarskalken Sten Abraham Piper; 2) 4 sept. 1810 med Sofia Lovisa von Friesendorff, f. 19 juni 1774, d 15 sept. 1829, dotter till hovmarskalken Fredrik Ulrik von Friesendorff.

Biografi

Ehuru icke fideikommissarie, ärvde A. en ganska stor förmögenhet efter sin fader. Börd och släktförbindelser (hans moder var en grevinna von Fersen) bestämde honom efter tidens brak genast till militär och hovman. Med ett fördelaktigt utseende och ett mycket förekommande sätt att vara förenade han flera talanger (bl. a. var han en lyckad kuplettsångare) och nyttiga kunskaper. Han var en boren hovman med det gustavianska hovlivets fina ton, eleganta maner, takt och hållning. Vilket grundligt intresse han ägnade hovet, dess etikett och ceremoniväsen, därom bära de dagboksanteckningar, vilka han såsom chef för kronprinsens hov började nedskriva, vittnesbörd. Redan tidigt ådagalade A. stor duglighet i praktiska värv, en redbarhet i sitt väsende, ett ordningssinne, en pålitlighet och en vana vid affärer, som förvärvade honom ett vidsträckt förtroende. Härom vittna de kommittéuppdrag, som regeringen gav honom, de förtroendeposter, som han beklädde inom riksdagen, chefskapet för kronprinsens hov men framför allt de höga tjänster inom rikets förvaltning, till vilka konungen kallade honom. Under året 1823 gjorde Karl Johan, ehuru förgäves, ganska stora ansträngningar för att förmå A. att emottaga chefskapet för K. teatrarna, och i dec. s. å. erbjöd han honom genom kronprinsen överståthållarsysslan i huvudstaden. Efter samråd med presidenten Wirsén, en man, vid vilken han var fästad med den djupaste aktning och den fastaste vänskap, beslöt A. acceptera det hedrande anbudet under villkor bl. a., att han alltjämt skulle få kvarstå såsom chef för kronprinsens hov. Utnämningen kom emellertid att dröja, och under tiden blev genom Wirséns inträde i konseljen befattningen som president, i statskontoret ledig. A. antydde för Wirsén, att han önskade bli hans efterträdare, och ehuru man redan hade bestämt sig för en annan person, erbjöd konungen honom vid ett enskilt samtal (22 apr. 1825) platsen i fråga. »Med all sin medfödda vältalighet», skriver A., »sökte han övertyga mig, att om icke personer av börd, förmögenhet och anseende ville ägna sig åt ämbetsmannabanan, så skulle han bliva nödsakad att ensamt uti ofrälseståndet välja ämnen därtill, att detta ännu mer skulle nedsätta adelns kredit, vilken på detta sätt småningom. skulle alldeles försvinna, och, fruktansvärt, om ett seculum ingen adel mera finnas», Om A. ledsnade vid kollegiegöromålen,; skulle han inkallas i statsrådet. Presidentsutnämningen följde dock ej förrän i dec. 1825. Under 13 dec. skriver A. härom i sina »Anteckningar»: »Detta bevis av konungens förtroende kan visst vara mycket smickrande, men med den ringa erfarenhet, jag äger i allmänna ärenders behandling, skulle det varit för mig bättre att endast bliva vid min hovsyssla». Att han emellertid skötte sin ansvarsfulla befattning till sin konungs fullkomliga belåtenhet, torde man få sluta sig till därav, att Karl Johan efter få års förlopp infriade löftet om statsrådstaburetten, i dec. 1829. Det var vid; nämnda tidpunkt starkt ifrågasatt, att Karl Henrik Anckärsvard skulle inträda i konseljen och övertaga en av de tvenne platser, som voro lediga. Följaktligen är det av ett visst intresse att se huru Anckarsvärds tidning Medborgaren (23 dec. 1829) hälsar A:s upphöjelse. Man kunde, heter det, ej bedöma, om utnämningen innebar ett tillmötesgående mot det allmännas anspråk på förändrade styrelsegrundsatser. »Men, fullkomligt görande rättvisa åt greve Adelswärds enskilta karaktär, döma vi blott av hans offentliga handlingssätt till det ringa inflytande, detta val torde komma att utöva på fäderneslandets öden». I vad mån den tvärsäkre skribenten fått rätt i sin spådom, undandrager sig ännu vår kunskap. Av Karl XIV Johans statsråd torde knappast någon låtit så litet tala om sig som A. Men härav har man naturligtvis icke rätt att draga någon bestämd slutsats beträffande hans inflytande. »En meget fin og artig mand, der er meget agtet baade af kongen og kronprindsen», skriver överstelöjtnant J. Abrahamson om A. till konung Fredrik VI, när han besöker en fältmanöver i Sverige 1832. »Han er en meget galant mand, med godt hoved, men uden meget solide kundskaber. Han er derfor en af de 3 statsraader, om hvilke man siger, at de have gjort deres videnskabelige carriere i garden tilhest». — Vid hans frånfälle lästes i det officiösa Svenska biet (24 jan. 1840) följande karaktäristik av hans ämbetsmannagärning: »Också är det ganska säkert, att han, sedan han vid mognare år ingick på den högre civila ämbetsmannabanan, varken såsom president i statskontoret eller statsråd gav någon dementi åt det höga förtroende, som kallade honom till dessa höga platser, ehuru det var tydligt, att han såsom hovman och f. d. militär icke kunde mer än andra undgå klander och sarkasmer av stränga herrar, vilka nu åtagit sig att i Sverige utdela testimonier på förtjänst eller oduglighet». I fråga om sin politiska ståndpunkt torde A. kunna betecknas såsom en typisk moderat. Vid riksdagarna yttrar han sig ganska sällan och endast i frågor av ekonomisk natur. Hans inlägg äro i allmänhet korta och präglade av den strängaste objektivitet men ådagalägga grundlig insikt i dylika ämnen. Det har framhållits, att han vid riksdagen 1823 räknades till oppositionen (Nordisk familjebok 2: a uppl.), men häri torde ligga en viss överdrift. Riktigare synes det vara att såsom Dalman (1, s. 56) hänföra honom till de »av regeringen fullkomligt oberoende».

På våren 1824 var A. kronprinsparet följaktig till Norge, varvid han fick bevittna kronprinsens fåfänga försök att genomdriva propositionen om konungens absoluta veto. »Den Kongl. proposition i frågan om veto», skriver han i »Anteckningarna», »lärer vara så illa utarbetad, att detta lägger
På åtskilliga ställen i »Anteckningarna» lägger man märke till en viss kylig och kritisk ton, när konungens åtgärder beröras. Särskilt är detta fallet med »skeppshandelsfrågan» 1825, och A. tvekar icke att tillmäta Karl Johan huvudansvaret för denna sorgliga historia. Sin uppfattning av »skeppshandeln» har han framlagt i följande skarpa uttalande: »Den stämpel av svaghet, som denna olyckliga sak satt på vår ställning, och det förmynderskap, som vår mäktiga granne vill utöva över oss, är högst olyckelig. Men ännu olyckligare, att en falsk penningevinnings lystnad skall bringa en regering att vidtaga så omogna och okloka mesyrer, vars följder kunna bliva för riket av en oberäknelig skada». — A. ligger begraven i familjegraven vid Åtvids kyrka.

Författare

A. Grade.

Källor och litteratur

Källor: Meritförteckn., krigsarkivet; statsrådsprot, RA; »Anteckningar» av E. R. Adelswärd, 4 juli 1823—18 juni 1827 (handskr.), Adelsnäs' arkiv; Ridderskapets och adelns prot.; Fra Karl Johans hof. Indberetninger til Fredrik VI af officeren Joseph Abrahamson (Personhist. tidskr., 1913); W. F. Dalman, Några anteckningar från våra ståndsriksdagar 1809— 1865 (1874—79); W. Ridderstad, »Gula gardet» 1526—1903 (1903); Ada Rydström, Det gamla Adelsnäs (1913).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Eric Reinhold Adelswärd, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5532, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Grade.), hämtad 2024-04-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5532
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Eric Reinhold Adelswärd, urn:sbl:5532, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Grade.), hämtad 2024-04-17.