Meriter

1. Carl Johan Adlercreutz, f. 27 apr. 1757 å Kiala i Borgå socken i Finland, d. 21 aug. 1815. Föräldrar: kornetten vid Nylands dragonregemente Tomas Adlercreutz och Hedvig Katarina Bartéels, dotter av regementsfältskären Frans Bartéels. Sekondkorpral vid finska lätta dragonkåren 17 okt. 1770; följde denna vid Sprengtportens revolutionsexpedition till Stockholm 23 aug. 1772; avlade examen i fortifikation och artilleri 21 sept. 1773; korpral 31 dec. s. å.; kornett 14 juli 1775; med sitt kompani transporterad till karelska lätta dragonregementet 1777; löjtnant 22 okt. s. å.; stabskapten 30 maj 1781 men med tur från 8 juli 1779, då fullmakten daterades (kabinettsprot.); bevistade anfallet på Nyslott 3 juli 1788; bortsnappade ett fientligt spannmålsmagasin 8 aug. s. å.; bevistade affärerna vid Porosalmi 13 juni 1789, Pundala 15 s. m., Porosalmi 19 s. m. och Kilpakoski 21 s. m.; förde avantgardet vid Jokkas 7 juli s. å.; förde ett detachement vid S:t Michel 12 s. m.; förde avantgardet under marschen till Pumala, varvid åtskilliga fångar och kosackhästar togos, 16 s. m.; lätt sårad i halsen vid rekognoscering 2 aug. s. å.; major i armén 19 s. m.; erhöll befäl över detachementet i Sulkova 10 sept. s. å.; bevistade affären vid Pirtimäki 5 maj 1790; företog en lyckad överrumpling 18 juli s. å. (allt efter egenhändig meritförteckn. 5 dec. 1790, RA); premiärmajor 2 febr. 1791; överstelöjtnant och chef för Nylands lätta dragonkår 20 juli 1792; överste i kåren 21 aug. 1796; generaladjutant 28 juni 1802; chef för det nyuppsatta Adlercreutzska lätta infanteriregementet 10 sept. 1804; chef för andra brigaden av finska armén 6 febr. 1808; tillbakaslog under återtåget fiendens anfall vid Artsjö 24 s. m., Käkelä 26 s. m. och vid Tammerfors 11 mars s. å.; konungens tjänstgörande generaladjutant vid finska armén 17 apr. s. å.; förde befälet i striderna vid Siikajoki 18 och Revolaks 27 apr. samt vid Nykarleby 24 juni, Lappo 14 juli, Alavo 17 aug., Ruona 1 sept., Salmi 2 s. m., Ylistaro 10 s. m., Oravais 14 s. m. och Viiret 11 nov., allt 1808; generalmajor 9 maj s. å.; friherre 30 aug. s. å.; befälhavare för norra arméns första fördelning 21 jan. 1809; befälhavande generaladjutant i Stockholm 13 mars s. å.; tjänstgörande generaladjutant för armén 27 s. m.; generallöjtnant 29 juni s. å.; ledamot av kommittéerna rörande exercisskvadroner vid Smålands och Skånes husarregementen 1–5 aug. s. å., rörande passevolans vid indelta armén 15 aug. 1809, rörande ny tågordning 22 aug. 1809–20 sept. s. å., till reglering av rikets försvarsanstalter (»defensions-kommittén») 3 okt. 1809–14 apr. 1810 samt angående expektans-stat för f. d. finska armén 10 apr. 1810–29 juli 1811; statsråd 16 maj .1810; ledamot av kommittén angående pensionsstat för svårt sårade officerare och underofficerare 27 nov. 1810–1812; ordförande i krigskommittén 15 jan. 1811–7 juli 1812; general av kavalleriet 12 mars 1811; ledamot av kommittén angående indelta arméns beklädnadssätt 28 aug. 1811–jan. 1812, av salpeterkommittén 14 jan. 1812 samt av kommittéerna angående fördelning av statsanslaget för armén och flottan (bet. 27 febr. 1812) och angående allmänna beväringsmanskapets utgörande (bet. 19 okt. 1812); chef för kronprinsens generalstab 13 apr. 1813; chef för norra tyska arméns generalstab s. å.; bevistade slaget vid Grossbeeren 23 aug., Dennewitz 6 sept. och Leipzig 18–19 okt. s. å.; en av rikets herrar 7 okt. s. å.; deltog i fälttågen mot Danmark 1813 och mot Holland och Belgien 1814; bevistade cerneringen av Maastricht mars–apr. s. å.; ledde efter fredsslutet svenska härens hemmarsch s. å.; deltog som chef för kronprinsens generalstab i fälttåget mot Norge s. å.; upphöjdes i grevligt stånd 31 aug. s. å.; erhöll avsked från generaladjutantsbefattningen 10 jan. 1815. RSO 1789; RSOstk 1808; styresman och arbetande HedLKrVA 1809; KmstkSO 1811; RoK av KMO s. å.; innehade därjämte ett mycket stort antal utländska ordensutmärkelser.

Gift 1) 4 dec. 1792 med Henriette Amalie Stackelberg, f. 1771, t 1796, dotter till generallöjtnanten Bernt Fredrik Johan Stackelberg; 2) 7 aug. 1798 med Margareta Beata von Engeström, f. 4 sept. 1770, d 8 apr. 1855, dotter till bergsrådet Gustav von Engeström.

Biografi

Redan vid tretton års ålder började A. sin militära bana och hade, när Gustav III råkade i krig med Ryssland, uppnått kaptens grad. Under fälttågen 1788–90 förvärvade sig den unge officeren ett stadgat rykte för tapperhet och duglighet och belönades med majorsfullmakt och svärdsorden. Kort efter fredsslutet fick.han befälet över Nylands lätta dragoner och blev 1804 chef för det nyupprättade infanteriregemente, som bar hans namn. Fälttågen i Pommern 1805–07 bevistade han icke; hans regemente var då förlagt till Sveaborg.

Då ryssarna i början av 1808 beredde sig till angrepp på Sverige och då general Klercker i sista stund skred till mobilisering av stridskrafterna i Finland, fick A. befälet över finska arméns andra brigad, som sammandrogs utefter södra kustvägen i trakten av Lovisa. Han fick snart order att draga sig tillbaka till Tavastehus, och han ledde, enligt Klerckers rapport, denna reträtt »med klokhet och tapperhet, nästan ständigt av fienden anfallen och förföljd» (Generalstaben 2, 2, bil. 76). I sina rapporter till högkvarteret har han emellertid lämnat överdrivna uppgifter om fiendens styrka, vilket säkerligen ej varit utan betydelse, då Klingspor efter sin ankomst till Tavastehus bestämde sig för den beryktade reträtten. Detta steg avstyrktes, som bekant, av Klercker m. fl., men A. synes icke ha varit motståndare därtill. Han framställes såsom den där åtnjöt Klingspors särskilda förtroende och vars mening städse inhämtades beträffande krigsrörelserna. När återtåget från Tavastehus till Österbotten anträddes, blev A:z' brigad delad i tvenne kårer: den större under överste v. Numers fick ansluta sig till Palmfelts brigad, som tågade den stora kustvägen utmed Bottniska viken, medan den mindre under A:z' eget befäl tog en något östligare väg, Ikalis—Jalasjärvi—Nykarleby. Vid avmarschen från Tammerfors blev A., på grund av försummad spaningstjänst, överrumplad av ett ryskt avantgarde, och det var blott med svårighet, som han lyckades rädda sina transportkolonner. A. skulle fortast möjligt söka nå Storkyro för att skydda huvudhärens återtåg över Vasa mot ett ryskt anfall på vägen från Storkyro. Denna uppgift mötte inga svårigheter, och utan att oroas av fienden framkom han till Nykarleby 27 mars, där han förenade sig med huvudhären. Här hade det, anser generalstaben, varit »Klingspors ovillkorliga skyldighet att avbryta återtåget och göra front mot den vida underlägsna fienden». Ej heller vid detta tillfälle kan man spåra något ingripande av A. till förmån för en offensiv; utan tvivel har han liksom flertalet i det svenska högkvarteret ansett »som alldeles axiomatiskt, att ryssarna voro övermäktiga». Återtåget fortsattes alltså mot Uleåborg, den första punkt, där man ansåg sig trygg emot alla kringränningsförsök. Men under marschen inlät sig tjänstgörande generaladjutanten greve Gustav Löwenhielm av eget initiativ i strid med förföljarna vid Pyhäjoki (16 apr.), och otvivelaktigt hade denne här vunnit krigets första seger, om icke överbefälhavarens order om återtåg hade gjort ett hastigt slut på den lyckligt började träffningen. Vid reträtten föll Löwenhielm sårad i fiendens händer. Till tjänstgörande generaladjutant utnämndes nu överste A., vars brigad övertogs av överste Georg Karl v. Döbeln. Denne, som med sina trupper betäckte reträtten, blev 18 apr. angripen av ryssarnas förstärkta avantgarde under Kulneff och måste efter fem timmars blodig strid draga sig tillbaka. Den övermodiga fienden beredde sig nu att följa efter och började övergå Siikajokiälven, på vars norra strand de tvenne andra brigaderna stodo uppställda. A. hade redan givit order om allmänt återtåg, då han märkte, att fienden genom en överflyglingsrörelse försvagat sin center. Beslutsamt lät han nu göra ett kraftigt motangrepp på denna punkt, vilket slutade med en fullständig seger och tillfångatagandet av omkr. 250 fiender. Men ännu större kunde ryssarnas nederlag ha blivit, om den svenska krigsledningen i god tid låtit Döbeln få understöd. Trots den vunna framgången drogo sig svenskarna redan följande dag tillbaka, och ryssarna besatte och behöllo, fastän besegrade, slagfältet. Den förnämsta följden av Siikajokistriden var, att man i svenska högkvarteret kom till insikt om den förföljande fiendens svaghet. Detta föranledde den av A. planerade offensiven mot Revolaks 27 apr., där greve Cronstedt med sin brigad (2,250 man) kastade en rysk styrka (1,500 man) under generalmajor Bulatoff över ända, varvid befälhavaren och över 300 man togos till fånga samt 4 kanoner och 2 fanor erövrades. Följden härav blev, att divisionen Tutschkoff måste verkställa ett brådstörtat återtåg till Gamla Karleby. Svenskarna följde långsamt efter, men operationerna avstannade snart för en längre tid på grund av vårflödet. Vid mitten av juni utrymde ryssarna ställningen vid Gamla, Karleby; Klingspor följde makligt efter, och A.z' försök att avskära återtåget för det fientliga arriärgardet i Nykarleby 24 jurii misslyckades. En snabbare framryckning hade kunnat bereda en lycklig utgång av överste J. Bergenstråles landstigning vid Vasa, men »de åtgärder, som vidtogos för att söka samverkan, förtjäna knappast detta namn». Emellertid utrymde fienden snart nämnda stad och drog sig österut till Lappo. A. ansåg en fortsatt offensiv omöjlig, men generalmajor Aminoffs livliga föreställningar förmådde dock. Klingspor att gå till anfall, varvid ledningen överlämnades åt A. Den 14 juli följde så striden vid Lappo, den svenska härens (4,700 man) första kraftmätning med den ryska huvudstyrkan (4,100 man), som anfördes av Rajevskij. A. segrade, ehuru han hade kunnat tillfoga fienden betydligt större förlust, om han gjort sig bättre underrättad om dennes ställning och om terrängen. Men ännu tyngre är det ansvar, som faller på A. på grund av den försummelse, man begick, då man ej genast förföljde den slagna fienden och ej kraftigt understödde den av fanjunkar Roth ledda folkresningen i Tavastland. Han hade av fältmarskalken fått »fria händer att efter sig företeende omständigheter agera», ja, denne hade t. o. m. uppmanat honom att ofördröjligen hör ja förföljandet. En hel månads o verksamhet efter segern vid Lappo gav den nye ryske befälhavaren, Kamenski, god tid att reorganisera sin här och sätta i gång en ny offensiv. Denna, som avsåg en kringränning över Lintulaks, hindrades ej av A:z' seger över en underlägsen rysk styrka vid Alavo 17 aug. Ej heller denna framgång utnyttjades, men, vad värre var, man underlät att sända hjälp till v. Fieandt, som försvarade den viktiga Lintulaks-vägen. A. svävade i fullständig okunnighet om Kamenskis planer. Följde så Fieandts nederlag vid Karstula 21 aug., varigenom faran för Klingspors här blev överhängande. Nedslagenheten i högkvarteret blev nu så djup, att man beslöt att retirera till Vasa för att där inskeppa hären till Sverige. Att A. varit med härom, är ställt utom varje tvivel. Men innan återtåget var kommet riktigt i gång, måste man ånyo bjuda fienden spetsen i tredagarsslaget, vid Kuortane—Ruona—Salmi 31 aug.—2 sept., vari den svenska hären under A. led blodiga förluster. Då konungen bestämt avböjde planen att överföra hären till Sverige, ställdes återtåget norrut. Under marschen till Nykarleby inlät sig A. utan tvingande nödvändighet och mot Aminoffs råd i strid med den överlägsna fienden vid Oravais 14 sept. Det började bra, ryssarna jagades på flykten, och förföljandet begynte, men härunder upplöstes sammanhållningen i den svenska hären, så att när ryska förstärkningar inträffade, segern förvandlades i ett blodigt nederlag. Ännu tydligare än någon av de föregående drabbningarna visar slaget vid Oravais, att A. saknade fältherrens kallblodiga omdömesförmåga. A. kvarstod som generaladjutant även efter Klingspors avskedande, vilken åtgärd han livligt beklagade. Hans inflytande på krigsrörelserna förminskades dock ingalunda, sedan den sjuttisexårige Klercker återtagit överbefälet. Det var alltså i full överensstämmelse med A: z' åsikter, som återtåget utan strid fortsattes, och det var A., som med Kamenski 19 nov. avslöt konventionen i Olkijoki, varigenom Finland utrymdes. Sedan hären framkommit till Torneå, utverkade A. tillstånd att fara till Stockholm och lämnade sina vapenbröder 4 jan. 1809.

A. hade länge önskat slut på kriget, och enligt hans egen uppgift till hustrun (10 mars) var ändamålet med resan »att försöka vända sinnena på fred». I huvudstaden mottogs A. med stor entusiasm, och på honom fäste man genast blickarna ibland de officerare, som vid denna tid voro sammansvurna emot Gustav IV Adolf. Genom bemedling av hans adjutant, major M. Björnstjerna, kommo de i tillfälle att meddela honom sina planer. A. visade sig emellertid ganska försiktig och gjorde sig underrättad om ställningen genom att rådfråga en del högre civila ämbetsmän, vilket ledde till att han avböjde det honom tillämnade ledarskapet. Även sedan underrättelser ingått om västra arméns uppbrott, var han obenägen att taga något avgörande steg, och det var uppenbarligen först i sista stund, som han förmåddes att ingripa för att hindra konungens avresa till Skåne. Natten före 13 mars träffade A. avtal med åtskilliga officerare, däribland några av finska arméns generalstab, att om morgonen möta honom på slottet. Av A:z' egen berättelse om revolutionen framgår, att hela tillställningen var så gott som alldeles improviserad. Det vittnar om djärvhet, för att ej säga överdåd, att med en handfull officerare, av vilka synbarligen icke alla voro att lita på, våga arrestera en konung i hans eget slott, där han var omgiven av vakter och hade pålitliga trupper i omedelbar närhet. Att bemäktiga sig konungens person erbjöd ingen större svårighet, men det kritiska ögonblicket inträffade, när vakten sprängde dörren och sökte komma sin herre till hjälp. »Jag lät då öppna dörren», skriver A., »sprang mitt bland de församlade, ryckte sablen av en kammarhusar, tog käppen av generaladjutanten, med vilken jag vände mig till de drabanter, som voro ankomna i rummet, befallte dem i kraft av det ämbete, jag nu beklädde, genast, draga sig tillbaka, vilket de efter något betänkande gjorde»; Under tiden hade de herrar, som följt A. in i konungens rum, avlägsnat sig och lämnat den höge fången i excellensen Ugglas' och greve Strömfelts vård! Denna omständighet visar, huru planlöst man gick till väga. Under sådana förhållanden blev det lätt för konungen att undkomma, och det var en ren slump, att jägmästare Greff lyckades hejda den flyende på borggården. A. blev medlem av interimsregeringen, och såsom tjänstgörande generaladjutant hade han ledningen av Sveriges hela krigsmakt. »Jag kunde nu spela en. stor roll i Sverige», skriver han till hustrun 19 mars 1809, »men som jag älskar lugn, så refyserar jag allt, nöjd att hava frälst Sverige från total undergång». A. saknade i hög grad ledaregenskaper och stod alltjämt under sin släktings, statssekreteraren Karl Lagerbrings, inflytande. Hans auktoritet led en ohjälplig knäck, då Adlersparre, trots riksföreståndarens och hans generaladjutants , order, installerade sig i huvudstaden med sina trupper och där upprättade ett eget militärbefäl. Och tigande måste A. nu bevittna, huru den hänsynslöse medtävlaren »rensade» regeringen och omintetgjorde den av A. omhuldade planen att efter Gustav Adolfs abdikering utropa hans nioårige son till konung.

Sedan riksdagen sammanträtt, mottog A. jämte Klingspor och Adlersparre ständernas högtidligen avgivna tacksägelse för den verkställda revolutionen. Det väckte en viss uppmärksamhet, att A., när det nya statsrådet tillsattes, icke erhöll någon plats däri; emellertid var han allt fortfarande i egenskap av generaladjutant för armén konungens rådgivare i kommandomål. Kriget ville A. ha slut på fortast möjligt, och hans brev till befälhavaren över norra armén, general Wrede, (se Hammarskjöld, G. Wachtmeister) med det ständigt återkommande »que faire, et que résoudre?» vittna om allt annat än handlingskraft och beslutsamhet. Till offensiven i Västerbotten ställde han sig ganska reserverad men önskade likväl, sedan den var bestämd, att få högsta ledningen därvid. När det eländiga resultatet blev känt, skrev han till hustrun, 31 aug. 1809: »Kanske hade din man varit med, att det gått annorlunda». Detta är ingalunda säkert, ty vid Salmis och Oravais hade A. icke visat sig som en jämgod motståndare till Kamenski. Och om Hammarskjölds förmodan är riktig, att A. intrigerat bort Sandels, faller ansvaret för det olämpliga befälsvalet lika tungt på honom som på Adlersparre. — Efter freden var A. starkt betänkt på att återvända till Finland. »Ständerna hava givit mig Läckö kungsgård till donation på 50 år med förbehåll att kvarstanna i Sverige», skriver han 17 nov. 1809. »Men sådant oaktat har jag ännu icke kunnat besluta om min bestämmelse».

I slutet av 1809 och början av 1810 voro planer å bane att genomföra en ny statsvälvning för att öka konungens makt. Ibland deltagarna märktes De la Gardie, Ruuth, Armfelt, Sandels och A. Man hade lyckats vinna konungens samtycke, men det hela strandade, troligen genom Adlersparres och kronprinsen Karl Augusts ingripande (DelaGardiska archivet 19, s. 55 o. följ.). Sedan Adlersparre lämnat statsrådet, blev A. utsedd till hans efterträdare. På denna post stod han troget vid sin onkels, utrikesministern L. v. Engeströms, sida. A. var fortfarande generaladjutant för armén, men till befälhavande generaladjutant i Stockholm utnämndes på förslag av honom hans medhjälpare vid revolutionen, generalmajor Silfversparre. Det var dessa båda jämte överståthållaren Klingspor, alltså samtliga förgrundsfigurerna från 13 mars, som spelade en sådan ömklig roll vid Fersenska mordet 20 juni 1810. Då A. kom tillstädes, hade Silfversparre redan förgäves på övertalningens väg sökt förmå massan att åtskiljas, men A. kunde det oaktat ej i tid besluta sig för kraftåtgärder. Han talade — med hatten i hand — till massan, och en stor mängd människor följde honom verkligen åt Nygatan — medan dådet fullbordades. Suremain, som träffade honom strax därefter, konstaterade, att hans beundrade chef från Siikajoki alldeles hade förlorat fattningen. Det var, enligt samstämmiga vittnesbörd, först sedan han själv blivit misshandlad med käpp, som han ryckte upp sig och gav trupperna befallning att skjuta. A. förbättrade icke sin sak, då han i sin rapport om uppträdet sökte urskulda Silfversparre och därvid använde några mindre lyckligt valda uttryck om »huvudstadens allmänhet», vilka invecklade honom i polemik med Grevesmöhlen i Nya posten jan.–febr. 1811.

Vid tronföljdens ordnande efter Karl Augusts död verkade A. en tid för administratorn av Oldenburg, fastän han sedermera följde Engeström över på Bernadottes sida och kraftigt bidrog till att övertala den motsträvige konungen att antaga den franske marskalken (Engeström 2, s. 171, 175). Såsom generaladjutant för armén hade A. under en följd av år att samarbeta med Karl Johan. »Kronprinsen är en förträfflig man, arbetar flitigt att lära känna det viktiga kall, som väntar på honom», skriver A. i slutet av dec. 1810 till Toll. Samarbetet mellan de båda berömda krigarna blev dock ej alltid det bästa, vilket nog till en del berodde på A:z' oförmåga att tala franska. »Från början, då jag fick den lyckan tjäna under H. K.. H., har jag erkänt min ofullkomlighet att förestå det viktiga kall, som varit mig anförtrott», skriver A. till L. v. Engeström (2 maj 1813), »vårföre jag flere gånger bett H. K. H. att därifrån bliva skild, men H. K. H. har alltid lovat att med sin omfattande nåd och erfarenhet leda mig på en väg, som jag alltid fruktat och som jag vandrat med bekymmer». Enligt Suremain skall Karl Johan ha hyst misstankar beträffande A:z' lojalitet, vilka en gång tagit sig uttryck i följande yttrande: »Tror A., att han, därför att han arresterat Gustav IV Adolf, skall kunna göra detsamma med mig? Vi ska bli två därom». Suremain, som var en av A:z' förtrogna, avvisar alla dylika misstankar såsom ogrundade men döljer ej, att A. emellanåt yttrade missnöje över kronprinsens hållning. Bland annat irriterades han av den protektion, som skänktes Grevesmöhlen, vilken i pressen alltjämt angrep A. — Enligt en gammal tradition skall A. ha varit motståndare till »1812 års politik». Om så varit fallet, har motståndet säkerligen varit ganska »passivt» (Scsevola, s. 621). Till B. B. v. Platen, som ville lämna regeringen, skriver han 8 aug. 1812: »Du bör hava vad skäl som helst att vara mer eller mindre nöjd med åtskilliga händelser, men när fäderneslandets väl påkallar, bör allt sådant upphöra och blott fäderneslandskänslan stå kvar; och jag förklarar, om ej redliga och kraftfulla män understöda vår älskade kronprins, kan fäderneslandet snart råka i större våda än kanske någonsin tillförene». A. var kronprinsen följaktig till mötet i Åbo. Uppgiften, att kejsar Alexander vänt honom ryggen och visat honom uppenbar ovilja (Schinkel 6, s. 239), är apokryfisk. Vid hemresan erhöll han i present av tsaren en dyrbar, briljanterad dosa (Scaevola, s. 637). När svenska hären i apr. 1813 övergått till Tyskland, stod den under A:z' befäl intill kronprinsens ankomst 17 maj. Enligt Suremain var »A., liksom alla andra, hedervärda och förståndiga generaler, orolig för Sveriges framtid» under den tid av overksamhet, som hären måste tillbringa i Pommern. Det är bekant, vilken livlig del han tog i K. H. Anckarsvärds olycka och huru han, i början med framgång, sökte medla för denne. hos kronprinsen (Engeström 2, s. 215). Då efter mötet i Trachenberg den av svenskar, preussare och ryssar sammansatta norra tyska armén ställdes under den svenske kronprinsens befäl, fick A. det ärofulla men prövande uppdraget att vara chef för hans generalstab, en befattning, som han själv erkände vara »vida över sin portée» (Toll 2, s. 236). Suremain fann honom också mindre lämplig för denna ansvarsfulla post på grund av hans bristande språkkunskaper. Själv skrev A. till sin maka (15 sept. 1813): »Printsen hedrar mig med sin vänskap och förtroende, så jag visst icke har något att klaga, men eljest är han oändeligen inkiett och svår att göra med». Vid Grossbeeren och Dennewitz var han i tillfälle att med det svenska artilleriet komma preussarna till undsättning. I den officiella bulletinen om det senare slaget heter det: »General Adlercreutz har fullkomligen uppfyllt H. K. H: s avsikter och vinner varje dag nya rättigheter till dess vänskap och högaktning». A. gillade icke kronprinsens avvaktande strategi. På aftonen av första dagen vid Leipzig (16 okt.) skrev Wetterstedt till honom: »Jag ber dig och besvär dig fortfara i ditt väl på-begynta verk samt förmå prinsen att genast sätta armén i rörelse. Allas ögon lita till dig». När hären omsider, 18 okt., hunnit fram, fick A. tillfälle att utmärka sig. »Generalen baron Adlercreutz», heter det i den officiella bulletinen, »var överallt, där faran var störst, för att uppmuntra trupperna genom dess eget tappra efterdöme». — »Det var för oss en heter dag, då vi stormade stadsporten, som var barrikaderad», skriver A. till Engeström (20 okt.). »Jag har även fått 2:ne hästar skjutna». Vid detta tillfälle ådrog han sig en svårare förkylning, som nödgade honom att under tåget mot Danmark taga sig en tids ledighet, vilken han tillbragte i Lybeck. Efter återvunnen hälsa följde han kronprinsen till Belgien men avböjde dennes inbjudan att efter freden ledsaga honom till Paris och övertog i stället ledningen av den svenska härens hemmarsch (till hustrun 11 apr. 1814). Efter slaget vid Leipzig upphöjdes A. till »en av rikets herrar» samt hugnades med höga ordnar av de preussiska, ryska och österrikiska suveränerna.

När kriget mot Norge utbröt, erhöll A. återigen förtroendet att stå i spetsen för Karl Johans generalstab. Framgångarna i detta fälttåg voro både stora och snabba och tydligen också lätta, ty A. skriver 7 aug. 1814 till L. v. Engeström: »Prins Kristian och de visa, som omgiva honom, tyckes alldeles hava förlorat huvudet; åtminstone bära de sig åt, som de aldrig hört talas om konsten att göra krig». Emellertid tillstyrkte han livligt stilleståndskonventionen i Moss, ehuru han var säker på att man inom få dagar skulle intågat i Kristiania. »Fanfaronger och käringar må tala om hämnd och tillvita oss för flathet; det är ingen konst att vara käck, när allting går väl». Och när man i anledning av de revolutionära pöbeluppträdena i Kristiania, Bergen och Trondhjem uppmanade kronprinsen att bryta stillé-ståndet, »höll A. emot allt vad han kunde» (till L. v. Engeström 21 och 27 aug.). »Detta stora verk», skriver han efter unionens fullbordan, »är väl ej så fullkomligt, som det bort vara, men då man känner alla omständigheter härvid, må man uppriktigt tacka Gud för vad som skett och förvänta resten av framtiden» (18 nov. 1814; Toll 2, s. 240). Kort efter stilleståndet i Moss hade A. upphöjts i grevligt stånd. Efter återkomsten från Norge tog han avsked från generaladjutantsbefattningen och var även besluten att lämna taburetten, då döden överraskade honom 21 aug. 1815. Om hans sista planer upplyser brevet till Toll 19 jan. 1815 (Toll 2, s. 240). »Det lilla, jag ägde i Finland, har jag måst förskingra på ett ofördelaktigt sätt; det jag här förskaffat mig, är belastat med betydliga skulder; men får jag rangera mig på landet och med omtanka sköta min hushållning och mina affärer, hoppas jag dock att som en ärlig karl kunna nedstiga i graven». Utom Läcköförläningen ägde A. Nynäs i Södertörn, som han köpt av G. M. Armfelt, och 1815 blev han ägare till godset Källberga.

A:z' jordfästning uppsköts till följande året 16 apr., årsdagen av Siikajokisegern, då stoftet under stora högtidligheter gravsattes i Riddarholmskyrkan.

»I den historiska sanningens ljus förbleknar mången kärvorden idealbild, mänskliga svagheter träda i dagen, och brister, föranledda av en svunnen tids trånga förhållanden, kunna icke döljas», skriver finska krigets finske skildrare (J. R. Danielson, s. 796 o. följ.). Bättre kan man ej uttrycka den förändring, som historiens uppfattning av A. undergått. Den fältherregloria, varmed Montgomery och Runeberg omgivit honom, är numera alldeles borta; den har, såsom skalden anat, »bleknat bort för större minnen». Och även minnet av »den strid, han kämpat skönt», 13 mars, har fördunklats genom den klenmodighet, »fäderneslandets räddare» visade såsom högste ledare under krigets fortsättning. Men kvar står ännu hjälten A., »den tappraste bland tappre», den redlige kärnkarlen, som var fjärran från allt skrävel, den plikttrogne och rättskaffens ämbetsmannen, som hatade »kabaler och intriger», och såsom sådan skall han länge leva både i sitt gamla och i sitt nya fosterland.

Författare

A. Grade.

Arkivuppgifter

A:z' skriftliga kvarlåtenskap har tillfallit riks- och krigsarkiven, särskilt det senare.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Berättelse om den i Stockholm förfallne regementsförändringen den 13 : de mars 1809 (Hist. tafla af f. d. konung Gustaf IV Adolfs sednaste regeringsår, Afd. 3, 1811, s. 129—142). — Åminnelsetal öfver generalen och kommendören m. m. Nils Mannerskants (Tal, hållne i KrVA 1809—1810, s. 15—22). — Brev från A. äro tryckta i G. Adlersparres Handl. rör. Sveriges äldre, nyare och nyaste historia, D. 3, 4, 6, i DelaGard. archivet, D. 20, samt i nedannämnda arbeten av Hammarskjöld och Lilljecroha.

Källor och litteratur

Källor: Militaria: ansökn. och meritförteckn., generaladjutantens skrivelser till K. M:t, Adlercreutzska samlingen, allt i RA; biographica, krigsarkivet; brev till L. von Engeström och B. B. von Plåten, KB; G. Adlersparre, Handl. rör. Sveriges äldre, nyare och nyaste historia [1830—33); DelaGard. archivet (1841—43); Hist. handlingar, 17 (1809); S. Clason och C. af Petersens, För hundra år sen, 1—2 (1909—10); Biograf, lexikon, 1 (1874); C. A. Adlersparre, 1809 års revolution och dess män (1849); A. Ahnfelt, Ur sv. hofvets och aristokratiens lif (1880—82); M. Björnstjerna, Anteckningar (1851—52); Öfverste Brelins anteckningar 1809—1818 (Sv. memoarer och bref, 1; 1900); C. von Cardell, Åminnelse-tal öfver grefve Carl J. Adlercreutz d. 13 nov. 1815 (Tal, hållne i KrVA 1811—15); J. G. Collin, Lefnadsteckningar öfver de utmärktare personerna under kriget 1808—09 (1861—62); J. R. Danielson, Finska kriget och Finlands krigare 1808—1809 (1897); Några anteckningar om och af general von Döbeln (1856); L. v. Engeström, Minnen och anteckningar (1876); A. Hammarskjöld, Generalen grefve Gustaf Wachtmeister, hans släkt och hans fälttåg (1893—97); Sveriges krig åren 1808—09, utg. af generalstabens krigshist. afd. (1890— 1910); [C. W. Lilljecrona], Fältmarskalken grefve Johan Christopher Toll (1849—50); Malla Montgomery-Silfverstolpe, Memoarer, 2 (1909); H. Rosengren, Fersenska mordet (Ord och bild 1910); Scasvola [K. A. Strömbäck], Utländska diplomaters minnen från -sv. hofvet (1885); B. v. Schinkel, Minnen ur Sveriges nyare historia, 5—9 (1855—64); A. F. Skjöldebrand, Memoarer (1903—04); C. J. B. de Suremain, La Suéde sous la république et le premier empire (1902); H. G. Trolle-Wachtmeister, Anteckningar och minnen (1882); B. v. Walther, Graf Carl Johan Adlercreutz (Jahrbücher f. d. deutsche Armee u. Marine 18771.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Johan Adlercreutz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5548, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Grade.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5548
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Johan Adlercreutz, urn:sbl:5548, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Grade.), hämtad 2024-04-20.