Meriter

3. Oscar Almgren, den föregåendes son, f. 9 nov. 1869 i Stockholm. Genomgick h. latinläroverket å Södermalm; avlade mogenhetsexamen därstädes 15 maj 1886; student i Uppsala 21 sept. s. å.; fil. kand. 12 dec. 1889; fil. lic. 23 sept. 1893; disp. 18 maj 1897; fil. doktor 31 maj s. å.; har företagit undersöknings-resor inom Sverige de flesta somrar sedan 1891 samt upprepade utländska studieresor sedan 1895. E. o. amanuens vid vitterhets-, historie- och antikvitetsakademin 31 juli 1894; docent i jämförande fornkunskap vid Uppsala universitet 29 maj 1897–9 aug. 1907; innehade särskilt förordnande att uppehålla undervisningen i nämnda ämne 1900–06; tf. andre amanuens vid vitterhets-, historie- och antikvitetsakademin 1 jan. 1903; andre amanuens 25 maj 1905; förste amanuens (1910 antikvarie) 20 sept. 1907, från vilken befattning han fr. o. m. 1910 åtnjöt tjänstledighet och i apr. 1911 erhöll avsked; docent i nordisk och jämförande fornkunskap vid Uppsala universitet 2 dec. 1909; professor därstädes i samma ämne 7 nov. 1913. LHVS 1907; LHA 1908. 

Gift 2 nov. 1913 med Berta Lilly Augusta Söderqvist, f. 24 jan. 1880, dotter till handlanden Leonard Söderqvist i Luleå.

Biografi

A. började sina universitetsstudier med de klassiska och nordiska språken men övergick snart till den nordiska fornkunskapen. Genom sin tjänstgöring hos vitterhetsakademin (vid statens historiska museum) och de talrika undersökningar av svenska fornlämningar, han därunder och senare utfört, har han vunnit en ingående kännedom om landets lösa och fasta fornminnen, kompletterad vid talrika studieresor genom en stor del av norra och mellersta Europa, särskilt till övriga skandinaviska länder, Tyskland och Ryssland. Med docenturen i Uppsala år 1897 blev han den nordiska fornkunskapens förste representant vid detta universitet och är nu landets förste universitetsprofessor i ämnet. Det intima samarbete, han vid universitetet knutit med filologer och naturforskare, har blivit till största gagn för de skilda vetenskapernas utveckling. Även för fornkunskapens popularisering verkar A., utom genom talrika skrifter, bl. a. som mångårig sekreterare och ledare av Upplands fornminnesförening. — I sin gradualavhandling fullföljde A. efter de riktlinjer, Hans Hildebrand och Oskar Montelius anvisat, undersökningen av norra Europas känsligaste fornsaksgrupp från de fyra första århundradena e. Kr., spännena. Den exakthet, varmed han genom ett ingående detaljstudium ådagalade de skilda utvecklingsseriernas olikartade spridning, har givit detta arbete stor betydelse för studiet av de nordeuropeiska förbindelseledernas sträckning och de germanska kulturområdenas gränser under angiven tid. Senare har A. ofta återkommit till samma ämne, bl. a. vid skildringen av Gottlands äldre järnålder. »Vikingatidens gravskick» och »Tanums härads hällristningar» vittna om hans intresse för inträngandet i forntidens tankeliv. En annan analyserande undersökning har han lämnat i »Några svenskfinska stenåldersproblem», ett inlägg i frågan om förhållandet mellan Sveriges äldre bebyggelse och den, som sedan stenålderns sista århundraden med obruten kontinuitet utvecklat sig till den nutida. I talrika skrifter har A. redogjort, för sina utgrävningar och framlagt de därav föranledda slutsatserna. Som arkeolog i fältet, har han ej blott knutit sitt namn vid den stora, vackert publicerade Hågahögen och andra märkligare forngravar utan även i större utsträckning än sina svenska föregångare och läromästare på detta område kunnat ägna tid och omsorg åt undersökningen av fyndfattigare eller eljest mindre framträdande, ehuru för forskningen lika betydelsefulla arter av fornlämningar. Hans grävningsberättelser från Alvastragravfältet m. fl. äro sålunda de första, vari de i stora delar av vårt land förekommande brand- och skelettgravarna under flat mark från äldre järnåldern blivit mer ingående behandlade. Undersökningen av de torftiga fyndlagren i särskilt östgötska fornborgar har han inlett. Hans »Sveriges fasta fornlämningar» är också det enda arbete, där de svenska landskapens särdrag i antikvariskt-topografiskt avseende mer allsidigt behandlats på den moderna vetenskapens grund.

Författare

S. Lindqvist.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Studien iiber nordeuropäische Fibelformen der ersten nachchristlichen Jahrhunderte, mit Berücksichtigung der provinzialrömischen und südrussischen Formen. Sthm 1897. XIII, 243 s., 1 tab., 11 pl. (Gradualavh.) — Från uppländska graffält. 1. Ekeby i Lena socken, Norunda härad. 2. Gödåkersfynden (Upplands fornm.-fören. tidskr., Bd 4, 1898—1902, s. 437—443; 7, 1913—17, s. 343—348). — De nyaste forskningarna om bronsålderns början i Norden (Ymer, Arg. 20, 1900, s. 395—422). — Ett graffält från äldre järnåldern vid Alvastra i Östergötland, undersökt sommaren 1900 (HA Månadsblad, 1900, s. 94—121; även i sammandrag i Ymer, Arg. 21, 1901, s. 5—10). — En sen kvarlefva af en forntida tro (Ur Herjeådalens folktro, 1, i Sv. fornm.-fören. tidskr., Bd 10, 1900, s. 229—235). — En egendomlig båt-graf vid Ulltuna (HA Månadsblad, 1901—02, s. 147—162). — Nyare undersökningar af Danmarks »kjökkenmöddinger» (Ymer, Årg. 22, 1902, s. 56—64). — Nyfunna brandgropar från la-Téne-tiden i Vestergötland (Sv. fornm.-fören. tidskr., Bd 11, 1902, s. 125—130). — Om fynden af romerska silfvermynt i Norden (ibid., Bd 11, 1902, s. 187—196). — Sveriges folk iforntiden (Sveriges rike, utg. af J. F. Nyström, D. 2, 1902, sp. 355—438). — Ett guldmynt från en gottländsk graf (Studier tillägnade O. Montelius, Sthm 1903, s. 89—98). — Sveriges fasta fornlämningar från hednatiden. Sthm 1904. 104 s. — Vikingatidens grafskick i verkligheten och i den fornnordiska litteraturen (Nord. studier, tillegn. A. Noreen, Upps. 1904, s. 309—346). — »Kung Björns hög» och andra fornlämningar vid Håga,. . . undersökta 1902—03. Sthm 1905. 4: o 59 s., 3 pl. — Ett graffält från den äldre järnåldern vid Halleby i Skärkinds socken (Meddel. fr. Östergötlands fornm.-fören., 1905, s. 13—28). — En nyupptäckt stenåldersboplats vid Bråviken (ibid., 1905, s. 28; 1906, s. 23—31). — Undersökningar på Vikbolandet 1906 (ibid., 1906, s. 13—23). — Uppgifter för fornforskningen i Östergötland (ibid., 1906, s. 31—37). — Uppländska stenåldersboplatser (Fornvännen, Årg, 1, 1906, s. 1—49, 101 — 118). —. Vikingatidsgrafvar i Sagan vid Sala (ibid., Årg. 2, 1907, s. 1—19). — Nordiska stenåldersskulpturer (ibid., Årg. 2, s. 113—125). — Stenåldersfynden i Råå vid Helsingborg. Bidrag till frågan om landhöjningen i Sydsverige (ibid., Årg. 3, 1908, s. 105—127; tills, med C. Wibling och K. Kjellmark). — Medelpads och Ångermanlands fornminnen från hednatiden (Norrland. Småskrifter utg. af norrländska stud. folkbildn.-fören., 1: 7, Upps. 1908, s. 1—21). — Symboliska miniatyryxor från den yngre järnåldern CFornvännen, Arg. 4, 1909, s. 39—42). — Knut Stjerna (Hist. tidskr. för Skåneland, Bd 3, 1908—09, s. 316—330; nekrolog). — Stenåldersminnen i Hälsingborgstrakten (Sv. turist-fören. årsskr., 1910, s. 61—77). — Ett karelskt stenvapen med älghufvud funnet i Uppland. 1. Arkeologisk utredning (Fornvännen,-Årg. 6, 1911, s. 152—164; 2—3 av E. Reuterskiöld, R. Sernander och J. V. Eriksson). ¦— Älgbilden från Alunda jämte några ord om stenåldersfolken i Uppland (Upplands fornm.-fören. tidskr., Bd 6, 1910—12, s. 255—264). — Alunda sockens fornminnen. 1. Allmän öfversikt (ibid., Bd,'6, s. 322—362; 2 o. följ. av C. Silwer, A. Eriksson m. fl.). — En uppländsk bronsåldershydda undersökt (Fornvännen, Arg.. 7, 1912, s. 132—151). — Tanums härads fasta fornlämningar från bronsåldern. 1. Hällristningar. (Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia, Bd 8, 1906—13, s. 473—575 -\- 1 karta). — Fibules d'Alésia et de Bibracte. Deux dates fixes dans 1'histoire de la fibule en Gaule (Opuscula archasologica O. Montelio dicata, Sthm 1913, s. 241—248). — Zur Bedeutung des Markomannenreichs in Böhmen fur die Entwicklung der germanischen Industrie in der friihen Kaiserzeit (Mannus, Bd 5, 1913, s. 265—278). — Oscar Montelius 70 år d. 9 sept. 1913 (Ord och bild, Arg. 22, 1913, s. 475—485). — De pågående undersökningarna om Sveriges första bebyggelse. Installationsföreläsning (Fornvännen, Årg. 9, 1914, s. 1—16). — Det runristade guldhornets datering. Ett bidrag till -inge-namnens kronologi (Namn och bygd, Årg. 2, 1914, s. 217—225; även i Nordiska ortnamn. Hyllningsskrift tillägn. A. Noreen, Upps. 1914). — Die ältere Eisenzeit Gotlands, nach den in Statens hist. museum, Stockholm, auf-bewahrten Funden und Ausgrabungsberichten... dargestellt. H. 1. Sthm 1914, 4: o 56 s., 20 pl. — Några svensk-finska stenåldersproblem. Ett orienteringsförsök (Antikv. tidskr., Bd 20: 1, 1914. 78 s.). — Kronologiska översikter till Europas förhistoria, meddel. vid en offentlig föreläsningsserie vid Uppsala univ. ht. 1915. Upps. 1916. 23 s. (Tills, med A. G. Högbom, R. Sernander, S. Wide och O. Montelius.) — Ett uppländskt gravfält med romerska kärl. Undersökt av Eskil Olsson. Beskrivet av Oscar Almgren (Fornvännen, Årg. 11, 1916, s. 76'—103). — Sveriges första bebyggande och bygdens utveckling under förhistorisk tid. A. Fornfyndens vittnesbörd (I. Flodström, Sveriges folk, Upps. 1917, s. 15-—41). — Grundlinjer till föreläsningar vid sommarkurserna i Uppsala 1901, 1910 och 1912; bidrag i bl. a. A. Kisa, Das Glas im Altertume (1908) och H. Lundborg, Medizinisch-biologische Familienforschungen (1913); smärre uppsatser och meddel. i HA Månadsblad (1896), Ljus (1899), Sveriges land och folk (1: a och 2: a uppl.), Meddel. fr. Östergötlands fornm.-fören. (1903), Ymer (1905, 07), Fornvännen, (1906, 08), Upplands fornm.-fören. tidskr. (1910 o. följ.), Centralbl. f. Anthropol. (1901), Sbornik Novgorodskago obscestva ljubitelej drevnosti (1912), Mannus (1913, 15, 17), Oldtiden (1918) m. fl.; recensioner i olika tidskr.

Utgivit: K. Stjerna, Före hällkisttiden. Sthm 1911. 164 s. (Antikv. tidskr., D. 19, N:o 2.) — Eskil Olsson, Stenåldern i Västmanland,Dalarne och Gästrikland (Ymer, Årg. 1917, s. 105—159 -f- 2 kartor). — Upplands fornm.-fören. tidskr., fr. o. m. år 1910. — Se i övrigt: Uppsala univ:s matrikel 1916.

Källor och litteratur

Källa: Eckl.-dep. handl. 7 nov. 1913 (meritförteckn.).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Oscar Almgren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5683, Svenskt biografiskt lexikon (art av S. Lindqvist.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5683
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Oscar Almgren, urn:sbl:5683, Svenskt biografiskt lexikon (art av S. Lindqvist.), hämtad 2024-04-23.