Meriter

Andersson, Nils, f. 18 dec. 1817 i Kättilstad, d 19 juni 1865 i Vaxholm. Föräldrar: frälsebonden. Anders Jonsson och Maja Jonsdotter. Kom i lära hos lantmålaren Bäckström i Kättilstad och arbetade sedan själv i yrket; fönsterjalusimålare vid Gusums mässingsfabrik 1835–40; elev vid konstakademins läroverk 1840–50; företog 1851 på egen bekostnad en kortare utländsk resa, enligt anteckning å ett i nationalmuseum förvarat inbjudningskort till A: s begravning till Paris, samt studerade ånyo i utlandet från hösten 1854–våren 1856. K. hov- och genremålare; v. professor i teckning vid konstakademins läroverk 30 maj 1857; professor i samma ämne därstädes 17 juni 1858; erhöll avsked från professuren 1 apr. 1864. Agré FrKA 1853; LFrKA 1856.

Gift 10 aug. 1859 med Sofie Louise Karsten, f. 22 apr. 1815, d 11 aug. 1876, dotter till hovbagaren Johan Kristoffer Karsten och änka efter bryggaren Johan Olof Ahlberg.

Biografi

Varifrån den lille fattige östgötapojken, som sedan blev en erkänd målare och professor, fått sina artistiska anlag, är icke lätt att säga. Åtminstone synes man icke i fädernehemmet haft något sinne för hans tidiga träsniderier och kludderier; tvärtom sökte fadern ofta genom tillrättavisningar och kroppslig aga få pojken på förnuftigare tankar. Någon lust för lantbruksgöromålen visade han ej, och när han skickades till skogs med kreaturen, satt han mest och funderade eller skar i trä. Hemsockenkyrkans brokiga bildmålningar skola ha givit honom impulsen att också själv börja teckna. Faderns vänner rådde till att sätta pojken i skräddar- eller skomakarlära, men sonens obetvingliga håg för artisteriet bestämde fadern att låta honom bli lärling hos en i socknen varande enkel lantmålare Bäckström, vilken icke blott genom sin självtagna titel direktör utan ock för sin förmåga att »i granna och blomstrande färger» bemåla böndernas bord, skåp och kistor med »varjehanda gubbar, lejon, valfiskar och bränvinsflaskor» åtnjöt ett visst anseende. Sedan A. där tjänat ut, fortsatte han en tid på egen hand i samma stil men blev redan 1835 anställd vid Gusums mässingsbruk för att måla fönsterjalusier. Sin förtjänst använde han till inköp av böcker i vitterhet och historia och arbetade så själv vidare på sin utbildning. Genom ett litet lån på 50 rdr riksgälds och genom att sälja sina få tillhörigheter nådde han omsider (hösten 1840) sin dröm: att bli elev vid konstakademin i Stockholm. Trots nöd och umbäranden lyckades han också under ett decennium där fullfölja sina studier.

Det tidigast kända arbetet av A. är väl ett i nationalmuseum förvarat, tafatt blyertsporträtt, signerat i mars 1841 och återgivande en anatomistuderande akademikamrat (felaktigt angivet föreställande Wickenberg; denne befann sig redan då i Paris). Utom genom små, naiva genrebilder i tidens anda, med sådana lättfattliga motiv som »Gubbe som snusar», »Gubbe som tigger», »Flicka med en fjäril» o. d, vilka bilder han fick sälja till Stockholms konstförening eller utställde på akademins elevuppvisningar, sökte han förtjäna sitt uppehälle med att måla porträtt. Denna sida av hans konstverksamhet har hittills alldeles förbisetts och har väl ej heller utövat något större inflytande. Man känner för åren 1842–53 ett 10-tal porträtt av A. De äro i allmänhet redbart och gott gjorda konterfej, ehuru väl färgtorra samt -arrangerade i tidens traditionella porträtteringsplacering. De tidigaste föreställa en klädesfabrikör J. P. Sangberg (i Norrköpings museum), en fabrikör D. G. Ahlm och hans hustru (retrospektiva porträttutställningen i konstakademin i nov. 1917), andra visa oss författaren K. Fr. Ridderstad (Hälsingborgs museums retrospektiva utställning 1912), kammarjunkaren Pontin (konstakademins exposition 1850), Ferdinand Fagerlin (se A. Gauffin, Ferdinand Fagerlin, 1910), kapten Berg (Stockholms högskola) och konstsamlaren, grosshandlaren Edv. Cederlunds maka, Matilda Nordblad. Dessutom finnas tvenne självporträtt, ett i Norrköpings museum och ett senare, bättre, i nordiska museet. Det är väl närmast de Westinska och Krafftska akademilärdomarna, som i dessa porträtt kommit till uttryck.

A. stretade under sin akademitid ihärdigt med de årliga prisämnena i hopp om att vinna kompetens för ett resestipendium. Han målade oförtrutet både bibliska, fornnordiska och klassiska motiv, sådana som »Moses beskyddar Reguels döttrar», »Heimdal överlämnar till Freja smycket Brising», »Virgilius uppläsande Eneidens VI :e bok för kejsar Augustus och hans syster Octavia» o. d., men det blev varken någon större framgång i belöningshänseende eller något personligt konstnärsskap. Vid sidan om de akademiska prismålningarna, vilka den alltid välvilliga konstföreningen regelbundet inlöste av honom, liksom även av flera hans kamrater (Blornmér, Staaff, Lindholm, Nordenberg), försökte han sig också på egen hand i »den högre stilen», d. v. s. med likartade bibliska motiv, historiska genrebilder i Boklunds art eller en folkvisescen efter Blommérs föredöme, t. ex. hans år 1850 av konstföreningen inköpta, naiva och banala »Näcken och spelmannen», av samtiden naturligtvis högt beundrad och återgiven i både litografi och träsnitt. Samtidigt med detta akademiska »historiemåleri» fortsatte han med sina begärliga små genrebilder ur folklivet: »Bondkvinna som kardar», »Gumma vid spinnrocken», »Fiskare vid sjöstranden», »Fågelfängaren på Norrbro i Stockholm» m. fl. dylika. Aftonbladets kritiker (7 jan. 1852) ansåg det visserligen vara skada, att A. av ekonomiska skäl skulle nödgas tillgripa »den lägre och alldagliga genren» men klagar samtidigt över att han icke tillräckligt utarbetar sina motiv.

Vare sig det berott på den korta utrikes resan 1851 eller av andra orsaker, men vid denna tid har A. emellertid funnit en ny ämneskrets, som passar honom förträffligt och som han sedan utnyttjar i otaliga bilder, vilka nästan alla helt kort och gott be- nämnas »landskap med kreatur». De varieras helt obetydligt — några fredligt betande eller drickande kor, en oxdrift, korna vallas hemåt, en marknadsfärd eller dylikt — och ej sällan kan upprepandet verka tröttande, men sedda var för sig ha dessa hans enkla realistiska bilder ändock en viss trohjärtad ärlighet och naivitet, som gör, att man tycker om dem. Sina motiv hämtade han från olika trakter av Mellan-Sverige, från Småland, Östergötland, Södermanland och Uppland. Hans bilder blevo snart populära, och han var en av dem, som fingo sälja mest till konstföreningen. En vid nyårsskiftet 1853–54 därstädes exponerad »Oxdrift» (ej att förväxla med den först 1863 utförda, nu i nationalmuseum varande) fick också kritikens enhälliga beröm, och hans s. å. i akademin utställda »Marknadsfärd» (varav den i nationalmuseum är en senare replik, utförd 1860) tillvann sig också stort intresse och reproducerades i litografi (Taflor af svenska konstnärer, 1, 1856). Han var nu också med bland representanterna för svensk konst vid utställningar utomlands, t. ex. i Kristiania hösten 1852 och sommaren 1857 samt i Paris sommaren 1855, på den senare med just ovannämnda »Oxdrift». ,

Våren 1853 planerade A. en ny resa men måste av brist på medel uppskjuta den. I stället använde han tiden till studieresor i hemlandet, t. ex. sommaren 1853 i Vingåkerstrakten. På våren 1854 sökte han ett ledigt stipendium men befanns med ett par år ha överskridit den fastslagna åldern. Då han det oaktat anträdde den länge påtänkta utländska studieresan, skaffade honom akademin emellertid ett anslag å 500 rdr hamburger banko av K. M:t (4 jan. 1855). Enligt en notis i Aftonbladet 25 apr. 1855 vill det synas, som om A. då befunnit sig i Düsseldorf, vilken stad f. ö. ursprungligen varit hans avsikt att besöka, men redan i aug. s. å. är han i Paris (Aftonbladet 4 sept.) och uppges då ha övergivit landskaps- och djurmålningen för att åter försöka sig med sin gamla kärlek: historiemåleriet. Kritiken är emellertid blandad gentemot hans sista försök i den vägen, »Fariséerna komma till den i öknen predikande Johannes Döparen», vilken bibelscen f. ö. säges ha lånat åtskilligt från Thorvaldsens gavelgrupp på Vor-Frue-kirken i Köpenhamn. Han målade också nu i Paris en »Scen från syndafloden» samt en »Ryttare från peruktiden». I Paris blev han en tid elev av Thomas Couture och målade i dennes ateljé bl. a. ett par manliga modellstudier i helfigur (akademin för de fria konsterna) samt en bröstbild av en långskäggig munk i brun kåpa och vidare en som vacker angiven målning av en vid badet överraskad kvinna. Trots det förut citerade tidningsuttalandet har dock A. även i Paris delvis fortsatt med sina »kreaturslandskap», varom ett litet, i Stockholms högskola befintligt mörkt: strandmotiv bär vittne. Efter hemkomsten återgår han också definitivt till denna mer ekonomiskt givande motivkrets, när han icke sticker emellan med en eller annan genre i den gamla stilen.

Väl hemma och anställd vid akademin, tog han rätt livlig del i huvudstadens artistliv, bl. a. som medlem i den 1856 stiftade konstnärsklubben, i vars protokoll han förekommer under skämtnamnen: »Ko-Anders från Kettilstad» och »de svenska nötens Homérus». Omkr. 1860 stod han på sin konstnärliga höjdpunkt. Nationalmuseum köpte d. å. hans replik av »Marknadsfärden» (sedan 1901 placerad i Växjö museum). Karl XV förvärvade också ett par arbeten, och dv. amerikanske ministern Ängel inköpte ävenledes ett par — »Höbärgning» (till vilken en i konstföreningen 1859 utlottad och en i Göteborgs museum varande, sign: 1860, sannolikt äro motsvarigheter) och »Middagsvattning i Dalarne» (reproducerad i Norden 1860). År 1862 hedrades A. f. ö. med att få ett arbete med bland de åtta oljemålningar, som då från Sverige avsändes till världsexpositionen i London (Nya dagligt allehanda 15 nov. 1861). En av hans mer kända bilder, »Sorundabönder på väg till Stockholm», är signerad s. å. (nationalmuseum), och såväl till denna tavla som till andra finnas i nationalmuseum och Göteborgs museum ett antal akvarellskisser, vanligen rätt torrt och hårt målade, vilka dock tydligt visa, hur omsorgsfull A. var i sitt arbete. A:s otvivelaktigt bästa arbete bar vid akademi expositionen 1863 rubriken »Småländingar på utvandring» men är eljest mest känt under namnet »Oxdrift». Tavlan finns i nationalmuseum och är flerstädes återgiven. En replik (?) utlottades året förut i konstföreningen. Genom v. Beskows donation har med Uppsala universitets samlingar införlivats ett 1864 målat »Landskap med kreatur på hemväg», och från följande år äro ännu några arbeten att anteckna. Eljest hindrade ett svårartat ryggmärgslidande honom de sista åren av hans liv från såväl produktion som från att sköta sin professorstjänst. Från denna befattning tog han också avsked 1864, sedan han året förut utan framgång genomgått en badkur i Aachen (Illustr. tidn. 1 juli 1865). Blott ett 10-tal år tidigare skall han ändock ha ägt en så stor fysisk styrka, att han förmått på en gång lyfta 4 man. Döden befriade honom 1865, och han fick sin viloplats i Vaxholm under en stor, skuggande ask. Till graven bars han av sina konstnärskamrater.

Hans personliga eftermäle var, att han som människa var lika flärdfri och anspråkslös som i sin konst. Redbart, ehuru utan att äga större konstnärsproportioner, strävade han att omsätta sina intryck av natur och folkliv i en konstnärlig form. Han var fullt förtrogen med den motivkrets, han speciellt gjort till sin: allmogefolk och kreatur i en vanligtvis karg, stenbunden, vegetationsfattig landskapsmiljö. Om hans försök på den småborgerliga genrens, porträttets och historiemålningens område har redan talats. Där intar han icke någon rangplats, utan hans konstnärliga betydelse för eftervärlden beror uteslutande på hans äktsvenska bondlivsbilder i icke mindre äktsvenska landskap. På sätt och vis är Dahlström ju en föregångare till honom och upphovsmannen till just kombinationen genre i landskap, men Edv. Bergh och A. ha sedan starkare utvecklat landskapsmåleriet i realistisk, riktning. O. Arborélius kan sägas i visst avseende vara en fortsättare av A: s konst, ehuru i mer koloristisk riktning. A. var ingen kolorist; sina lokalfärger dämpade han vanligen med grått för att få en helton, och luften behandlade han blott enligt schablon med blånande lointain. En mjukare valörkänsla saknas alldeles. Hans färg är som oftast tung och onyanserad. Ifråga om rent yttre levnadsförhållanden, delvis också i konstutvecklingshanseende, kan man kanske jämföra honom med Bengt Nordenberg, om man därvid frånser, att den senare var en konstnär av större mått, ehuru han på romantikens sätt föredrog att skildra folket liksom i söndagskläder. A:s förtjänst är att han ärligt och osminkat återgivit den enkla vardagligheten i folklivet, och därför är han värd en given plats i vår relativt torftiga svenska 1850–60-tals-konst.

Författare

Helge Kjellin.

Källor och litteratur

Källor: W Malm Konstnärsgillets album, 3 (1852); Taflor af sv. konstnärer (1856); Norden 1859, 1860; Svea 1858, 1863, 1866; Litogr. allehanda 1861-62; Fran nationalmuseum (1899); A. Ahnfelt, Europas konstnärer (1887); H. Kjellin, Uno Troili (1917); G. Nordensvan, Sv. konst och lonfi Mnn«er 0892); ens., Sveriges konst (1904), Konstnärsklubben 1856-1906 (1906) samt i Allgem. Lexikon der bildenden Kunstler, hrsg. von U. Thieme, F. Becker, 1 (1907); sv. musei- och privatsamlingskataloger, ut-' stalln.-fortecknmgar, samtida tidningar m. m.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Andersson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5808, Svenskt biografiskt lexikon (art av Helge Kjellin.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5808
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Andersson, urn:sbl:5808, Svenskt biografiskt lexikon (art av Helge Kjellin.), hämtad 2024-04-19.