Biografi

Snoilsky (v Snoilsky), släkt, sannolikt ursprungligen från Slovenien, av vilken en medlem 1610 blev adlad av kejsar Mathias. Georg S (ca 1607–72) trädde i jan 1632 i sv tjänst som krigssekreterare i fältmarskalk Gustaf Horns (bd 19) fältkansli och tjänstgjorde som sådan även under Johan Baner, Lennart Torstenson och i pommerska krigsstaten under Carl Gustaf Wrangel och utnämndes till pommerskt råd. S användes även i diplomatiska uppdrag. Han utnämndes 1644 till tysk fältsekreterare vid Krigskollegium med tjänstgöring i kollegiet men även i fält, vilket skedde under kriget i Skåne 1645. Under 30-åriga krigets slutskede var han, efter rekommendation av Lennart Torstenson, sv agent i Benfeld i Elsass 1646–49 och sändes, efter att ha biträtt Karl (X) Gustav vid fredsverket i Nürnberg, till Frankfurt am Main för att övervaka indrivningen av de för Sverige överenskomna satisfaktionspengarna. Till sitt biträde hade han bl a den unge Eric Dahlbergh (bd 9). S adlades 1651 med namnet von Snoilsky.

1651 utsågs S officiellt till sv resident vid det kur- och överrhenska kretsmötet i Frankfurt am Main. 1655 utvidgades hans uppdrag då han blev resident vid de fyra övre tyska kretsarna - de överrhenska, kurrhenska, schwabiska och frankiska – i Frankfurt am Main och samtidigt sv kungens representant i dennes egenskap av hertig av Pommern vid riksdeputationsdagens fursteråd där. 1663, då de ordinarie riksdeputationerna upphörde och riksdagen skulle sammanträda årligen i Regensburg, förflyttades S dit som sv sändebud, ett uppdrag han innehade till sin död.

S:s uppgift var till en början att tillsammans med sv diplomater på andra håll i Tyska riket se till att fredsexekutionsverket genomfördes på ett tillfredsställande sätt. 1657–59 fick han vid de förhandlingar som föregick valet av ny kejsare vid sin sida den förfarne Mattias Biörenklou (bd 4); de båda förmedlade även den sv kungens inträde som medlem av Rhenförbundet 1658. Under riksdagarna i Regensburg liksom tidigare företrädde S med kraft och diplomatisk klokhet de sv intressena och var t ex vid riksdagen 1663 bland de ledande i oppositionen mot kejsaren. Vid denna riksdags slut kunde också förhandlingarna om sv kungens mottagande av investitur för de tyska provinserna efter 15 år framgångsrikt slutföras. 1669 fick S titeln hovråd. – S innehade gods i Uppland, Östergötland och Kexholms län.

Sonsonson till Georg v S var Johan v S (1708–87), som valde den sjömilitära banan och blev konstapel i örlogsflottan 1728. Han fick två år senare under en sjöexpedition till Alger för friköp av svenskar hållna i slaveri tillstånd att gå i holländsk tjänst, där han blev löjtnant 1732. S tillhörde en eskader som ägnade sig åt jakt på marockanska sjörövare längs Nordafrikas kuster och deltog i erövringen av staden Mogador. Återkommen till Sverige i slutet av 1735 blev han löjtnant i sv flottan. 1738 var han under en expedition till Konstantinopel kommenderad på linjeskeppet Sverige, vilket förolyckades utanför Cadiz, varvid han tillsammans med andra överlevande först efter tre dygn kunde räddas. Under kriget mot Ryssland 1741–43 gjorde han kaptens tjänst vid galäreskadern och var med om sjöstriden vid Korpo ström 1743. Föregående år hade S utnämnts till kaptenlöjtnant, och 1744 var han kommenderad på chefsfartyget i den eskader som förde över prinsessan Lovisa Ulrika till Sverige. Följande år blev S tjänstgörande kammarherre hos Fredrik I (tjänstefri från 1748).

1749 utnämndes S till kommendörkapten med tjänstgöring i Gbg, 1756 blev han kommendör och samtidigt generaladjutant, en funktion han hade till 1765. Under Pommerska kriget 1757–62 deltog han i flottans operationer med bl a ansvar för galärer och pråmar, och tre år efter krigsslutet utsågs han till schoutbynacht (konteramiral) med stationering i Karlskrona. 1769 blev S, sedan hattarna kommit till makten, utnämnd till riksråd och därmed – enligt regeringsformens föreskrift - flottans representant i rådet. Han var i det längsta ovillig att acceptera rådsvärdigheten med hänvisning till sina knappa ekonomiska villkor men tackade ja sedan en för honom fördelaktig ekonomisk överenskommelse kommit till stånd. Han utnämndes 1770 dll friherre och följande år till greve, då med namnet Snoilsky. Vid regimförändringen våren 1772 var han villig att begära avsked från riksrådsämbetet och angav som orsak sin sviktande hälsa. S hade deltagit i riksdagarna 1740/41 och 1746/47–1769/70 samt var ledamot av SU 1755. – I sitt andra äktenskap var S gift med Charlotta Catharina v Psilander, dotter till amiralen G v Psilander (bd 29).

En sonson till Johan S var Nils S (1792–1860). Denne blev tillsammans med sin tvillingbror Fredrik skickad till den stränga herrnhutiska skolan i Christiansfeld i Slesvig där de fick sin grundläggande utbildning. Bägge bröderna inskrevs 1808 vid UU och 1809 som e o kanslister vid Justitierevisionsexpeditionen och e o notarier i Svea hovrätt. Nils S blev i Svea hovrätt assessor 1823 och hovrättsråd 1831, medan han i justitierevisionsexpeditionen avancerade till kanslist 1818 och protokollsekreterare 1821. Han utnämndes 1836 till justitieråd, en befattning han innehade till 1857. Vid sidan av domarbanan gjorde S karriär inom hovet där han blev kammarjunkare 1816, kammarherre 1823 och hovmarskalk 1834. Han var också 1826–36 ordförande i den under Riksmarskalksämbetet lydande Nedre borgrätten. S tjänstgjorde som förste riddarhuskanslist 1819-25 och var ledamot av adelsståndet vid samtliga riksdagar 1823–60 men yttrade sig sällan vid ståndets plena. Känd för en något större allmänhet blev han som tf landshövding i Örebro län 1831–33, då vissa av hans ämbetsåtgärder utsattes för kritik i pressen.

S har beskrivits som mycket ståndsmedveten och som företrädare för en utpräglat sträv konservatism, bl a var han motståndare till den lika arvs- och giftorätten som han höll för att vara ett ingrepp i adelns privilegier. S:s verksamhet som domare präglades av ett starkt ämbetsnit, men ibland blev hans yrkesskicklighet också ifrågasatt. På den stormiga riksdagen 1840–41 var han mycket nära att bli utesluten ur HD men räddades av att den erforderliga majoriteten i opinionsnämnden ej uppnåddes. Attacken grundades på missnöje över S:s allmänna konservatism men också på en uppfattning om att han inte motsvarade kraven på en domare i högsta instans. Utmärkande för S var hans stränga religiositet. Han tillhörde de ledande inom Sv bibelsällskapet och ingick från 1850 i direktionen för det av Peter Wieselgren bildade Sv missionssällskapet. Han skall även ha varit en av initiativtagarna till Wieselgrens religiösa propaganda bland de lägre samhällsskikten i Sthlm på 1850-talet. Även i sin domargärning var han strängt kyrklig och bevakade den lutherska läran; bl a reserverade han sig i HD mot en utvidgad religionsfrihet eftersom en sådan enligt hans mening skulle skapa allmän oreda.

S levde länge som ungkarl men gifte sig 1840 med den 21 år yngre Sigrid Fredrika Juliana Baner (1813–56), som 1846 blev statsfru hos änkedrottning Desideria. 1841 föddes parets enda barn, sonen Carl Johan Gustaf S (nedan). Sigrid S var, till skillnad från den stränge S, av en mera poetisk natur och visade sonen stor ömhet. Hon avled i kolera blott 43 år gammal.

Tvillingbrodern till Nils S Fredrik S (1792–1842) blev 1815 kanslist i Kammarrätten för att 1816 fortsätta som notarie i det Kammarrätten underställda krigsrevisionsdepartementet, som skulle granska 1808 och 1809 års krigsräkenskaper. Han verkade i Kammarrätten till 1827, från 1821 som notarie. Med början 1810 tjänstgjorde S också i Riksbanken där han 1826 blev bankokommissarie. Han var ledamot av adelsståndet 1817–41 och utnämndes till kammarherre 1829. S var även aktiv som styrelseledamot i Sv bibelsällskapet från 1835.

Fredrik S:s son Gustaf Fredrik S (1833–97) valde den militära banan och utexaminerades från Krigsakademien på Karlberg 1852 för att bli underlöjtnant vid Skaraborgs regemente följande år och löjtnant där 1859. Generalstabsofficer från 1858 med stabstjänstgöring och skilda uppdrag som ordonnansofficer och adjutant, bl a hos Karl XV, blev han 1865 kapten i armén, 1873 överadjutant och major vid Generalstaben samt 1875 överstelöjtnant där. 1875–82 var Gustaf S chef för Krigsskolan på Karlberg och 1882-85 överste och chef för Skaraborgs regemente. I sin gärning som chef på Karlberg var S respekterad men anses ha hållit en stor distans till kadetterna (Holmbäck).

S var från 1885 landshövding i Göteborgs och Bohus län, en befattning han mottog med tvekan. Han var ingen initiativens man men besatt en human personlighet, och hans försynta väsen hindrade honom ofta från att vara mera framträdande i sin roll som länschef; dock rönte han respekt för sin rättrådighet och välvilja. Med tjänsten följde ett antal ordförandeskap i olika institutioner, bl a i Gbgs högskolas styrelse från 1889. Han var styrelseledamot för Gbg-Hallands järnväg ab och fick inviga sträckan mellan Gbg och Varberg 1888, och s å kunde han för första gången ringa direkt till Sthlm sedan telefonledningar dragits mellan Sveriges största städer. S var ledamot av adelsståndet 1859-66 och representerade sitt hemlän i FKvid riksdagarna 1892 urt–94. Han blev LVVS 1886.

Georg v S:s yngre son Georg Friedrich v S (1647–1705) följde sin far på den diplomatiska banan och utnämndes i maj 1674 till kommissionssekreterare i Wien, varefter han till följande höst var e o minister vid sv beskickningen där. 1681 tillträdde han posten som sv resident vid riksdagen i Regensburg, ett uppdrag han behöll under nästan hela sitt verksamma liv samtidigt som han var resident i de fyra nedre kretsarna. En av S:s viktigaste uppgifter där var då han energiskt företrädde sv intressen under stilleståndsförhandlingarna mellan Frankrike med dess förbundna och Nederländerna med bundsförvanter 1683–84. Han användes därutöver i olika diplomatiska uppdrag till tyska furstehus och kretskonvent och sändes som e o envoyé att biträda ambassadören N Lillieroot (bd 23) vid fredskongressen i Rijkswik 1697. S, som synes ha vunnit allmän uppskattning i kansliet i Sthlm, utnämndes till kansliråd 1703 (med statssekreterares lön) och p g a sin visade duglighet till hovkansler följande år. Han medverkade 1704 vid de förhandlingar som föregick förbundet mellan Sverige och Braunschweig-Lüneburg.

Författare

Mattias Andersson Lars-Olof Skoglund

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt: Elgenstierna; SMoK; Sv biogr lex,NF, 10 (1890-92).

Georg v S: RR 8 jan 1644 o 15 mars 1651; Biographica; Likv, ser 5-6 o 24; P Sondén, K kansliets ämbets-o tjänstemän ... (1913), allt i RA. - AOSB, 2:8 (1897); H Crohns, Sverges politik i förhållande dll de federativa rörelserna i Tyskland, 1650-58 (1901); B Fahlborg, Sveriges yttre politik 1660-1664 (1932); dens, d:o 1664-1668 (1949); dens, d:o 1668-1672 (1961);J Kleberg, Krigskollegii hist: biogr anteckmar 1630-1865 (1930); G Landberg, Den sv utrikespolitikens hist, 1:3, 1648-1697 (1952); S I Olofsson, Efter Westfaliska freden: Sveriges yttre politik 1650-1654 (1957); G Witt-rock, Mattias Biörenklou (SBL, bd 4, 1924). Johan S: L L v Horn, Biogr anteckmar, 2 (1937); Malmström, 6 (1901); L Stavenow, Om riksrådsvalen under frihetstiden (1890); T Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga kriget (1915); D Tilas, Anteckn:ar från riksdagen 1769-1770, ed OJägerskiöld (SkS:s handkar 3, 1977); CTersmeden, Memoarer, 1-6 (1912-27); E Tersmeden, Person- o ortnamnsreg till amiral Carl Tersmedens memoarer (1996); K Wester, Biogr antecknar om örlogsflottans officerare 1700-1799 (1942).

Nils S o Fredrik S: Anjou; J Kleberg, Kammarrevisionen - Kammarrätten 1695-1940 (1940); G B Nilsson, Banker i brytmtid (1981); W Swalin, Konungens högsta domsto! 1789-1879 (1879); dens, Bidr till K Maj:ts hofs personalhist under senaste årh (1888); dens, Bidr till Kongl Maj:ts kanslis personalhist efter 1809 (1892); B Sundkler, Sv missionssällsk 1835-1876 (1937); B Wedberg, Konungens högsta domstol 1809-1844 (1940).

Gustaf Fredrik S: A Anjou, Riddare af konung Carl XIII:s orden: 1811-1900 (1900); Generalstaben 1873-1923 (1923); B Holmbäck, Den kultiverade militären (Karlberg, slott o skola: människor o miljö, 1992); J Paulson, Minnestal hållna i WS ... 1893-99 (WSH, 4:2, 1899); Tvåkammarriksdagen 1867-1970, 4 (1990); U Söderberg, Arméofficersutbildning 1870-1920 (Karlberg, slott o skola: utbildn till officer 1792-1992, 1992); T Wennerström, K krigsakad o K krigsskolan åren 1792-1935 (1936); B A Öhnander, Landshövdingar i Göteborgs o Bohus län 1658/1989 (1989).

Georg Friedrich v S: Likv, ser 24, RA; S Bark, Bref från Samuel Bark till Olof Hermelin 1702-1708, 1-2, ed C v Rosen (1914-15); Carlander, 2:1 (1904); G Carl-quist, Om o ur Josias Cederhjelms papper (KFÅ 1915); F F Carlson, Sveriges hist under konungarne af Pfalziska huset, 6 (1881), s 18; Den sv utrikesförvaltn:s hist (1935); O Hermelin, Bref från Olof Hermelin till Samuel Barck 1702-1709, ed C v Rosen (1913); Landberg, a a; K-E Rudelius, Sveriges utrikespolitik 1681— 1684: från garantitraktaten till stilleståndet i Regensburg (1942); S A Akerhielm, Samuel Agriconius Aker-hiehns brev till Josias Cederhielm o Mauritz Vellingk 1700-1702, ed S W Olsson (SkS:s handkar, 5, 1979).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Snoilsky, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6092, Svenskt biografiskt lexikon (art av Mattias Andersson Lars-Olof Skoglund), hämtad 2024-11-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6092
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Snoilsky, släkt, urn:sbl:6092, Svenskt biografiskt lexikon (art av Mattias Andersson Lars-Olof Skoglund), hämtad 2024-11-09.