Meriter

Salmson, Hugo Fredrik, f 7 juli 1843 i Sthlm, Nik, d 1 aug 1894 i Lund (ej kbf). Föräldrar: grosshandlaren Fredrik Ludvig S o Matilda Carolina Perlberg. Elev vid FrKA 8 april 61–67, verksam som målare i Paris från 68, agré vid FrKA 21 mars 71. – LFrKA 80, Litt et art 88. – Ogift.

Biografi

Hugo S visade tidigt konstnärliga anlag men inriktade sig till en början på en karriär i faderns firma. Han skrevs 1861 in vid FrKA:s elementärskola och fortsatte sedan i antik- och modellskolan. Studietiden kantades av lovord och medaljer. 1865 deltog S för första gången i prisämnestävlingen och blev s å Ribbingsk stipendiat. 1867 reste han med några kamrater till Dalarna där han utförde en rad studier och besökte "det herrliga Floda". Detta år erhöll han också k medaljen för årets prisämne och ett treårigt resestipendium.

S avreste i febr 1868 över Khvn och Düsseldorf, där han under tre veckor bekantade sig med konstlivet, till Paris som han i ett brev till J C Boklund (bd 5) betecknade som den "enda plats på jorden där en målare bör trivas". På Louvren utförde han kopior efter ett av van Dycks porträtt och Boningtons Frans I med sin gemål. S sökte också efter en lärare men fick av kamraterna höra om de berömda ateljéernas dåliga skick och avråddes att bli elev till Bonnat, som annars ansågs som den främste läraren. Ett rekommendationsbrev från Fritz v Dardel (bd 10) ledde till att han fick företräde hos Cabanel som i sin tur rekommenderade Charles Comte, en historie- och genremålare med motiv från 1500-och 1600-talen som specialitet. Comte antog efter något betänkande S som elev. S höll den franske målaren för en av Paris bästa tecknare, god kolorist samt särskilt skicklig i att "komponera och arrangera en tavla". I Comtes ateljé, fylld av historiska dräkter, antika möbler och vapen, drillades S dagligen i teckning "efter antiken och naturen". Han fick också följa med till Fontainebleau, där de båda målade "studier efter modeller som finnas utmärkta där". Hösten 1868 skaffade han sig en egen ateljé.

Från sin första tid i Paris följde S utställningarna på Salongen. 1869 beundrade han särskilt Bouguereaus apollomotiv samt Bonnat som i sin med guldmedalj belönade målning enligt S skildrat "den mest materiella himmelsfärd Madonna drömt om att få göra". Mest imponerande var dock Jules Breton och S beundrade dennes "stora natursanning". Bekantskapen med Bretons "mästerliga tavlor målade under bar himmel" ledde till att S själv började fundera på att måla "figurer i fria luften". Han besökte också konstauktioner, bl a den som anordnades på Théodor Rousseaus efterlämnade skisser.

1870 beviljades S två års förlängning på resepensionen. För att undkomma de pågående stridshändelserna lämnade han Paris för Bryssel och lärde under en utflykt till Antwerpen känna Rubens konst. Tillbaka i Paris etablerade sig S snabbt i det franska konstlivet. Han debuterade på Salongen 1870 och blev med tiden en framgångsrik "salonnier". Sin ateljé hade S i Paris, men han reste också mycket på franska landsbygden, särskilt i Picardie där han från 1878 vistades regelbundet. S sände hem målningar till utställningar i Sverige men arbetade också för internationella konsthandlare.

S anslöt sig till opponentrörelsen mot FrKA och valdes 1885 till parisfraktionens ledare. Enligt Georg Pauli (bd 28) var S "en försiktig general och höll mycket på dekorum". S var medlem av Konstnärsförbundet från 1886. Somrarna tillbringade han ofta med studier i Sverige, från 1883 i Dalby i Skåne där prins Eugen (bd 14) en tid var hans elev. På väg till Dalby tog S 1894 sitt eget liv på ett hotellrum i Lund, sannolikt under intryck av en sinnesförvirring som observerats redan tidigare i Paris.

S deltog vid tre tillfällen i FrKA:s prisämnestävlingar med målningar som tillkommit under Boklunds ledning. 1865 var prisämnet Catharina Jagellonica som i Johan III:s fängelse emottager Jöran Persson. S:s bidrag kritiserades för att endast framställa några kostymerade figurer och han uppmanades lära sig "vad som är framställbart och vad som är tomt och dött för den bildande konsten". Följande år målade han Förlorade sonens återkomst till sin faders hus, som visades på akademins utställning 1866 och som inköptes av Sthlms konstförening. Aret därpå erhöll han k medaljen för ämnet Sten Sture den yngre träder inför altaret i Upsala domkyrka och bjuder sin fiende ärkebiskop Gustaf Trolle fullkomlig frid och försoning, hvilket anbud av den stolte och övermodige prelaten med förakt och gäckeri avvisas. En iakttagare betecknade målningen som "så kallt och stelt hållen att man ej på minsta sätt känner sitt fosterländska sinne draget till fosterlandets ädle hjälte". Även detta bidrag inköptes dock av konstföreningen. Vid sidan av prisämnena utförde S en rad mindre målningar, bl a ett motiv från Flöda för konstföreningen och Duett från 1600-talet och Don Quixote berättar sina öden, som båda visades på akademins utställning 1866.

Under sin första tid i Paris prövade S olika genrer. Till en början anknöt han till prisämnestavlorna och valde ett ämne som han läst om hos Fryxell: Gustaf Vasa finner sin gemål Katarina Stenbock sovande och hör henne säga: Kung Gösta håller jag mycket kär, men Rosen glömmer jag aldrig. S bad Boklund att "ej för strängt granska" målningen, i vilken de båda kontrahenterna skildras i dräkter från 1500-talet medan interiören försetts med tidstrogna inredningsdetaljer. Målningen skickades hem till Konstföreningen i Sthlm och i nov 1868 meddelade akademin att man betraktat den med nöje. En kritiker menade emellertid att S åstadkommit en "tavla vars långrandiga titel ej på duken kunde klart återgivas". Som omväxling till de historiska motiven utförde S under resor i trakterna av Moret, Largent och Avon en rad akvareller. I sitt nästa större verk Upptäckten vände han sig till dalagenren. I en rättviksstuga har en spåkvinna avslöjat en av gårdens flickors innersta. Målningen visades både på Salongen och på FrKA:s utställning 1870 och återgavs på en stor xylografi i Ny illustrerad tidning. Målningen kritiserades för en viss teatralisk uppställning, och Dardel tyckte att den visade franska kvinnor i daladräkter.

S tycks länge ha närt en ambition att bli historiemålare men i ett brev till Boklund klagade han på att nästan inget historiemåleri idkades i Frankrike. Själv hade han utfört några studier för historiemålningar men fick i övrigt nöja sig med att studera det tekniska i konsten. S försökte sig även på den i Paris favoriserade orientalistiska riktningen, och i den på Salongen 1872 visade Odalisk skildras på ett tidstypiskt sätt en naken kvinnofigur i orientalisk miljö. Samtidigt fortsatte S att odla dalagenren. I den uppmärksammade Lilla kullan, som visades på Salongen 1875, har modellens franska utseende kontrasterats mot den noggranna skildringen av flickans daladräkt. Målningen återgavs i xylografi i såväl engelska som franska tidskrifter.

S gjorde sig också ett namn som målare av populära genrescener från rokokotiden. Som hans främsta arbete av detta slag brukar Tartuffe vid hovet betraktas. Den färg- och figurrika målningen visades på en utställning i Gbg 1881. Av samma hållning är Une séance från 1882 som av grosshandlare Herman Friedländer (bd 16) testamenterades till NM. S:s tekniska skicklighet visar sig i skildringen av de glänsande sidentygerna och de praktfulla interiörerna samtidigt som den utstuderade kompositionen avslöjar hans akademiska skolning. Av en skiss till målningen i NM framkommer hur flyhänt S arbetade innan han skred till verket på den slutliga målningen.

Sina främsta framgångar fick S med skildringar av la paysannerie, den franska lantbefolkningens liv. Redan i ett tidigt brev till Boklund meddelade S att han övergått till samtida motiv: 'Jag har nämligen hängt upp alla mina Louis XV-kostymer i skåpet och vill nu ej måla annat än vad jag ser för ögonen" (S till J C Boklund 28 jan 1876). I dessa arbeten anknöt han tydligt till Jules Breton och dennes sätt att studera figurerna en plain air. Motiven hämtades ofta från Picardie. Vitbetsskörden, som S själv i ett brev till Boklund i sept 1880 betraktade som "ett allvarligt arbete med stränga studier", gav honom "mention honorable", på Salongen 1878 och han erbjöd målningen till statsinköp i Sverige. Den fick dock ett blandat mottagande i det sthlmska konstlivet, där några tycks ha funnit ämnet alltför prosaiskt. Dardel fann att de skildrade kvinnorna var förskräckligt fula och smutsiga medan C R Nyblom (bd 27) menade att "här har våra yngre konstnärer ofantligt mycket att lära". I stället inköpte Gbgs konstförening målningen, vilken senare hamnade på Gbgs konstmuseum där det också finns en skiss till den. På världsutställningen i Paris 1878 visade S En bondkvinna som betecknades som en av de allra bästa dukarna på den sv avdelningen. Modellen är skildrad i naturlig storlek och S fick "mention honorable" för målningen som inköptes till utställningens lotteri.

I den på Salongen 1879 visade Arresteringen i Picardie skildras hur en ung kvinna arresteras efter att ha mördat sitt barn. Målningen belönades med tredje guldmedalj och inköptes till Luxembourgmuseet. Målningen äger en tidstypisk friluftskaraktär. Ämnet uppfattades i samtiden som verkligt tragiskt och man tyckte att personerna återgivits med ypperligt uttryck. S utförde även ett par arbeten med kyrkliga motiv. I Konfirmanderna har S skildrat en procession unga flickor på en kyrkogård. Målningen visades på Salongen 1882 och inköptes av franska staten. Kritikern Renholm betraktade målningen som S:s dittills bästa.

Under senare år återvände S till sv motiv som han inspirerades till under sina sommarvistelser i hemlandet. Olof Granberg (bd 17) menade också att motiven kunde tänkas ha ett visst nyhetens behag på Salongen. Den ofta reproducerade Vid grinden i Dalby (1884) inköptes till Luxembourgmuseet. NM köpte 1884 sin första målning av S, Den lilla axplockerskan, ett verk i Bastien-Lepages stil, som utmärks av säker teckning och äger en utpräglad friluftskaraktär. S var rikt representerad på de sv pariskonstnärernas utställning Från Seinens strand. Pontus Fürstenberg (bd 16) köpte där Gumman vid spinnrocken (1883), en interiör med ett intrikat ljusspel. C R Nyblom uppskattade de sv motiven och skrev att "det är en särskild charm att stifta bekantskap med hans skånska bondflickor och gummor". En rad större dukar med motiv från Skåne äger en tragisk underton. I De fader- och moderlösa skildras en begravningsscen medan Efter eldsvådan visar en familj sittande utanför sitt nedbrunna hem. I den senare produktionen märks även en rad barnmotiv och en serie porträtt, ofta utförda i pastell.

Omdömena om S:s konst har växlat. Granberg menade att S saknade "varje innerligare samband med vår konsthistoria". Han har ofta betecknats som den tekniskt mest drivne i sin generation samtidigt som han redan i samtiden kritiserades för en viss ytlighet i ämnesval och utförande. Strömbom kallade hans målningar för "banala kabinettstycken med modeller i nationaldräkter, historisk kostym eller i dåtida frivol pariserelegans". S intog dock en central position i den stora sv konstnärskolonien i den franska huvudstaden och var en viktig introduktör av friluftsmåleriets figurmåleri i sv konst och den som tydligast följde i Jules Bretons spår. – Från slutet av 1860-talet deltog S i en rad utställningar, bl a i regi av FrKA och Konstnärsförbundet; mellan 1870 och 1890 ställde han regelbundet ut på Salongen i Paris. 1962 visades en separatutställning på Waldemarsudde.

Författare

Tomas Björk

Arkivuppgifter

Brev från S i GUB (bl a till P Furstenberg), KB (bl a till O Granberg o G Nordensvan), UUB, NM:s arkiv (bl a dll G Pauli o J C Boklund), FrKA:s arkiv o på Prins Eugens Waldemarsudde.

Källor och litteratur

Källor o litt: A Ahnfelt, Europas konstnärer (1887); A M de Belina, H S (dens, Nos peintres dessinés par eux mémes, 1883, s 322-324); T Björk, Historiemåleriet (Konsten 1845-1890, Signums sv konsthist, 2000); R Didon, Rokokon o dess måleri i det sv 1800-talets ögon (1988); C Eichhorn, Tre nord målare (Svea 1878, s 157-162); E Hultmark, FrKA:s ut-ställn:ar 1794-1887 (1935); G Nordensvan, H S (Ny ill tidn 1883, s 381); dens, Tre konstnärer (Svea 1895, s 145-158); Nord målares taflor: träsnitt efter måln:ar af sv, norska, danska och finska konstnärer (1877); SKL o där anf litt; SMoK; S Strömbom, Hugo Birger (1947); Sv målares taflor: träsnitt efter måln:ar af konstnärer under Carl XV:s tid (1875); Taflor ur Sveriges hist, ed O Sjögren (1897-98); K Warburg, Från vår konstverld: taflor o skulpturer af sv o finska konst- närer i vår tid (1881); B Wingren, Tillbaka till Nor-mandie: nord konstnärer i Normandie 1850-1900 (1992).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hugo F Salmson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6326, Svenskt biografiskt lexikon (art av Tomas Björk), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6326
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hugo F Salmson, urn:sbl:6326, Svenskt biografiskt lexikon (art av Tomas Björk), hämtad 2024-04-18.