Meriter

1 Schefferus, Johannes, f 2 febr 1621 i Strassburg (nu Strasbourg), S:t Thomas, d 26 mars 1679 i Uppsala (samtida brev, cit i H Scheffer, s 165; db saknas). Föräldrar: köpmannen Johan Scheffer o Elisabeth Kraschel. Studier vid gymn i Strassburg 27, inskr vid univ där 37, studieresa till bla Holland, inskr vid univ i Leiden maj 39, studier vid univ i Strassburg 40, vid univ i Schweiz våren 43, åter studier vid univ i Strassburg sommaren 44, prof Skytteanus vid UU från 13 juli 48, tillika prof honorarius juris naturae et gentium där 18 okt 65, genom byte av sistnämnda tjänst bibliotekarie för UUB från 13 nov 77, assessor vid Antikvitetskoll från 17 dec 66.

G 12 nov 1648 (Franck) m Regina Loccenia, d okt 1708 (P Sondéns interfolierade ex av Anreps ättartaflor, RA), begr 12 nov i Uppsala, dtr till prof Johannes Loccenius (bd 24) o Ulrica Tamm.

Biografi

Med bakgrund i en patricier- och ämbetsmannafamilj med påtagliga lärdomsinslag var det naturligt att S valde studiebanan. Det relativt nya universitetet i Strassburg med dess påtagliga inslag av högreståndsstudenter kunde erbjuda högklassiga latinstudier, och S tog starka intryck av lärare som Johannes Freinshemius (bd 16) och Johannes Boeclerus (bd 5), som båda skulle komma att verka i Sverige, och framför allt av den mångsidige Matthias Bernegger, matematiker, Tacitus-kännare och retoriker. Under studievistelse i Holland fick S genom förmedling av sina lärare kontakt med två av tidens främsta klassiska filologer, Marcus Boxhornius och den mer jämnårige Nicolaus Heinsius, kontakter som skulle bli betydelsefulla under hans bana. Åter i Strassburg efter faderns död följande år inledde han sitt vetenskapliga författarskap. Intresset för realfilologi, som skulle bli hans signum, märks redan i den första avhandlingen, om antikens fartyg. Med undantag för en kortare tid som informator i Schweiz var han under större delen av decenniet verksam i hemstaden, sysselsatt bl a med en omfattande edition av Claudius Aelianus.

Sedan Freinshemius frånträtt den skytteanska professuren i Uppsala fick Boeclerus 1647 erbjudande om denna men avböjde och rekommenderade S. I sina självbiografiska anteckningar, som är en viktig om än inte alltid tillförlitlig källa till hans biografi, skildrar S hur resan till Sverige gick via uppehåll i Leiden, Amsterdam och Khvn, där han knöt nya kontakter och återupplivade gamla, bland dessa Thomas Bartholin, med vilken han hela livet kom att föra en lärd korrespondens i de mest skilda ämnen. Väl i Sthlm gjorde han gott intryck på drottning Kristina, som lät honom följa med hovet till Uppsala, och hon bevistade där S:s professorsinstallation i juli 1648. S skulle därefter bli Uppsala trogen hela sitt liv.

Den som vetenskapsman ytterst produktive S kännetecknas av sin stora mångsidighet, något som till viss del var en nödvändighet för den skytteanske professorn, som skulle stå för både den latinska vältaligheten och den politiska skolningen av framför allt högadeln och de blivande högre ämbetsmännen. Även om S ständigt mutade in nya områden såg han sig i första rummet som språkman. Under hela 1600-talet vidmakthölls i Sverige en påtagligt hög nivå på den akademiska latinundervisningen genom de skickliga professorer som delvis hämtades från kontinenten. Inflytandet från Strassburg och Holland gör sig märkbart i S:s produktion på området genom textkritiska och grammatiska undersökningar men framför allt genom de realfilologiska studierna med koncentration på den klassiska arkeologin, som han introducerade i Sverige. Betydelsefulla för genomförandet av många forskningsuppgifter blev de hela livet upprätthållna kontakterna med främst holländska filologer, inte minst J F Gronovius i Leiden, som i brev till S skildrar brottet mellan den äldre skolans ofta heterogena och politiskt influerade kommentarer i editionerna och de yngres strävan mot syntes av språkvetenskapliga och kulturhistoriska aspekter.

Textkritiska editioner hade nästan helt saknats i Sverige och de möjligheter som funnits att anlita förlagor i form av handskrifter försvann med drottningens avfärd. S arbetade framför allt med goda avskrifter som hans vänner i utlandet försåg honom med och kunde på så sätt åstadkomma en lång rad nya editioner, särskilt av romerska författare. I de fylliga noterna av bestående värde för edidoner långt fram i tiden kom den moderna textkritiken att slå igenom. Början gjordes 1651 med Pacatus' minnesteckning av kejsar Theodosius och följdes av huvudsakligen andrarangsförfattare med viss tonvikt på sakprosa. Störst uppmärksamhet och det arbete S själv förefaller ha satt främst var dock ingen edition utan ett arbete om antikens sjökrigskonst, De militia navali veterum (1654), som dedicerades till drottningen och där tryckningen, enligt vad S uppger, gjordes i hans hem av den blivande akademitryckaren Curio (bd 9). Rikedomen av hänvisningar till både antika och nyare författare liksom användandet av ett materialmässigt brett jämförelsematerial gjorde detta omgående till ett standardverk, och S verkade intensivt för att en ny, förbättrad upplaga skulle ges ut i Holland, men förhandlingarna med den tilltänkte förläggaren Elzevir drog ut på tiden och havererade till hans stora besvikelse. Istället invecklades han i en litterär strid med tysken Marcus Meibom, tidigare vid svenska hovet, som i ett arbete på samma område kritiserat S, som i De fabrica triremium Meibomiana epistola, utgiven under pseudonym i "Eleuteropolis", bemötte denne. Temat behandlades också i en skrift om antikens fordon, De re vehiculari veterum, som utkom i Frankfurt a M 1671 och hade samma både breda och djupa anslag.

S vinnlade sig om att göra sina arbeten kända utomlands, och genom korrespondens med främst Gronovius och Heinsius går det att följa hans bemödanden och den stora uppskattning han mötte. De deltog med råd och kommentarer, särskilt påtagligt i den edition av den romerske fabelförfattaren Phaedrus han publicerade 1663 och som skulle komma i flera upplagor. S återgäldade tjänsterna genom att vid varje not markera vem som bidragit med den. Genom tillgång till Vatikanbibliotekarien Lucas Holstenius' samlingar kunde han följande år ge ut Maurikios' Strategikon med latinsk översättning och egna och andras noter. Den samtidigt utkomna editionen av Arrianos' Tactica byggde på en avskrift av en i Milano förvarad handskrift. Tydligast märks vikten av denna lärda kommunikation i S:s 1665 utgivna edition av ett nyligen upptäckt och publicerat fragment av Petronius, där för första gången berättelsen om Trimalchios' gästabud återfinns. Här var en viktig fråga dess äkthet, vilken S tyckte sig kunna fastställa, något som bestyrktes av senare forskning. I flera följande smärre skrifter tog han hänsyn till den fortgående forskningen kring detta fragment. Några år senare följde en ny upplaga av Pacatus, i vilken han hade att bedöma tre nya handskrifter. Under de sista åren, då S delvis på grund av de usla tryckerierna i Sverige lät publicera de flesta verken direkt på kontinenten, tillkom kommentarer till Hyginus' mytologiska fabler och poetiska astronomi följda av Justinus, utgiven i Amsterdam och Hamburg samt Julius Obsequens' samlingjärtecken.

Flera arbeten förelåg efter S:s död i manuskript och fåfänga ansträngningar gjordes av hans kolleger i Holland, bl a J G Graevius, att få dessa tryckta. Flera decennier efter S:s död försökte denne få arvingarna att översända dessa. Den tyske grecisten Johann Albert Fabricius, som vistades i Sverige, ombesörjde 1697 med användande av restupplagan ett nytryck av S:s Lecdonum academicarum men med ny titel och vissa förändringar samt en inledande presentation av S, som gav intryck av att den var en ny skrift. Åtskilliga av hans kommentarer kom också att flyta in i samlingsverk.

S åtnjöt inte som flera andra latinister i Uppsala under seklet rykte som vältalare. Hans språk präglas inte heller av vältalighet eller klassicerande perfektion utan mer av vad som har karaktäriserats som "djup instinktiv känsla" (Löfstedt). Former som visserligen var okända för antika författare men ändå helt korrekta användes och ibland ytterligt sällsynta grammatiska konstruktioner som återfinns hos kyrkofäderna eller i medeltidslatinet. Den stora beläsenheten satte eklektiska spår i S:s stilmönster, liksom hans ständiga strävan efter variation berikade det. Hans tal vid drottning Kristinas abdikation framstår som det märkligaste i retoriskt hänseende genom dess avsaknad av direkta litterära förebilder eller referenser och dess personliga hållning och ton, präglad inte minst av den tacksamhet han kände mot henne, liksom av känslan av att bevittna ett stort historiskt ögonblick. Ändå blev hans inflytande stort också på retorikens område genom utgivandet av en lärobok i de skrivövningar som var dess grund och som hans studenter lärde sig i privata kollegier. De stylo (1653), senare utökad med Gymnasium styli, utkom i åtskilliga upplagor också i Tyskland och anbefalldes i 1693 års skolordning. Även om den syftade till imitation av antika exempel rekommenderades i denna ämnen från modern sv historia. Lectionum academicarum (1675), med kommentarer till bl a Cornelius Nepos, Cicero och Plinius, var i främsta rummet en handledning i hur de antika historikerna borde studeras, från rent språkvetenskaplig träning via moraliska och politiska lärdomar till egna övningar utifrån konkreta historiska exempel, där den studerande skulle försätta sig i de agerandes ställe. I linje med denna står Memorabilium Sveticse gentis exemplorum (1671). Valerius Maximus' i undervisningen flitigt använda samling händelser och anekdoter ur den antika historien överfördes här på sv förhållanden. Också i Sverige, visade S, hade regenter och stormän genom retoriska kraftprov åstadkommit viktiga resultat. Det var en praktisk lärobok i såväl politik som vältalighet men även en akt av nationell självhävdelse. Intresset för pedagogik också på lägre nivå framgår av en tilltänkt skrift som är bevarad i handskrift, riktad mot det enligt honom alltför flitiga bruket av Comenius'Janua linguarum i latinundervisningen. Istället för att använda denna delvis felaktiga lärobok borde man gå direkt till det rena latinet hos klassiska författare. Latinets självklarhet i akademiskt umgänge hade han anledning att poängtera när Rudbeck publicerade inbjudningsskriften till en anatomisk dissektion på svenska. I brev talade S om vanära och att sv universitet utomlands skulle anses föga bättre än trivialskolor.

Grundelementet i den skytteanska professorns andra uppgift, politikundervisningen, utgjordes av Aristoteles' politik, oftast förmedlad genom kompendier. Ett sådant av S och med stor sannolikhet använt i undervisningen trycktes efter hans död, Breviarium politicorum Aristotelis (1684). Här finns grunderna i den organiska statsuppfattningen så som den propagerats i århundraden: staten är mer summan av sina delar, naturen har givit en skillnad mellan härskande och lydande och grundar också samhällsordningen. Någon självständig uppfattning i den av subtila skiftningar karaktäriserade och vid denna tid ofta diskuterade frågan om fördelningen av makt mellan regent, riksråd och ständer går knappast att tillskriva S. Han tycks dock influerad av de absolutistiska åsikter som tidigare både Freinshemius och Boeclerus givit uttryck för. Hans önskan att knyta kontakter inte bara inom de högsta kretsarna utan också bland de uppåtsträvande sekreterarna i kansliet kan ha bidragit till den jämkning av skilda intressen som präglar de avhandlingar som lades fram under honom, där inte endast kungamaktens legitimitet tillvaratogs utan också såväl den gamla som den nya adelns intressen. En uppmärksammad och mångårig träta med juridikprofessorn Petrus Gavelius vittnar om svårigheten att bedöma de politiska riskerna i dessa frågor. S hade i en passus i en avhandling uttryckt sig på ett sätt som kunde tydas som beröm av Romulus och därmed vittnande om en kungafientlig inställning; sakfrågan försvann dock snart till förmån för en tidstypisk provkarta på invektiv, fysiska övergrepp och klientsystemets fördelar.

S:s uppgifter i självbiografin om väldiga mängder åhörare vid undervisningen stämmer åtminstone inte för de första åren. Skarorna växte emellertid betydligt även om en viktig del av undervisningen skedde vid privata kollegier, i vilka han riktade sig framför allt till den studerande högadeln. Flera ur denna grupp kom också att bo hos honom, och när Magnus Gabriel De la Gardies söner drog in med lakejer och pager utvecklades det till formligt hovliv.

Den högadliga pedagogiken så som S odlat den kom till uttryck i det studieprogram han på begäran upprättade och publicerade för riksrådet Clas Rålambs (ovan) son. I detta betonas bredden i bildningsgången, där främst förståndet och omdömet skulle tränas, mindre rena minnesfunktioner. Det var för S inte fråga om imitationer av antikens vältalare utan om ett klanderfritt talat latin. Han betonade värdet av studier av det egna landet och att därför studieresor skulle vänta. - De goda relationerna till överheten gällde också kungahuset. Drottning Kristina visade ekonomisk välvilja flera gånger, och när hon skulle lämna Sverige gavs S ett årligt anslag av tullen i Norrköping. Han anlitades vid författande av orationer vid tilldragelser inom kungafamiljen och hans sentenser höggs i sten på drottning Maria Eleonoras gravvård. Han parenterade högadeln, och flera av de tidigare studenterna som stått honom nära fortsatte hålla kontakt. Ett sista och märkligt inslag i rollen som adelns preceptor är den dödssjuke S:s sista oration i Gustavianum i dec 1678, i vilken han manade fram julnattens enkla herdar som förebilder för samtiden. Här förenade han på ett subtilt sätt stormaktstidens komplicerade dualism av fromhet och världslig bildning.

När universitetet skulle erhålla nya konstitutioner 1655 gjordes försök att genomföra Johan Skyttes tidigare intentioner med specialiserad studiegång för blivande ämbetsmän av adlig börd. Prästeståndet motsatte sig dock, men mer ordnad undervisning i naturrätt kom till stånd, grundad både på stormaktens behov av kompetens i folkrätt och, troligen, som stöd för en starkare kungamakt. När S tio år senare vid sidan av tjänsten som skytteansk professor utnämndes till honorar professor i "juris naturae et gentium" var denna definitivt etablerad. S blev därigenom den som introducerade naturrätten i Uppsala och den ende som i detta initialskede utformade en egen version, som också senare skulle få stort inflytande. Naturrätten inordnade sig bland hans många specialiteter, men de bidrag han publicerade var här, till skillnad från nästan alla andra områden han ägnade sig åt, försumbara. Efter hans död kom ett kompendium över Grotius' De jure belli et pacis ut i flera upplagor. Den viktigaste källan är hans egna kompendier, som under titeln Sciagraphicajuris naturae finns i åtskilliga kortare och längre varianter, alla i avskrift, och i huvudsakligen två redaktioner, en längre, resonerande och en kortfattad, schematisk. Den senare är resultatet av flerfaldiga revisioner; huruvida den speglar hans naturrättsliga åskådning i mer definitiv form är däremot osäkert. S strävade mer efter att ge form åt en användbar doktrin än att bidraga till teoribildningen.

I de under hans tid skiftande ståndpunkterna beträffande naturrättens kärna går det att precisera S:s ståndpunkt i ett antal avseenden. Troligen i viss opposition till S v Pufendorf (bd 29) hävdade han att naturrätten är lag och förpliktande befallning härledd ur Guds vilja. När det gällde dess fundament, människans fulländning, visade han dock självständighet men samtidigt kompromissvilja gentemot både ortodoxins åsikt om människans fulländade natur före fallet och Pufendorf, som utgick från människan efter fallet. Här stod S närmare en äldre tradition och återknöt också till Aristoteles när han inte som Pufendorf gjorde samhällsfördraget till utgångspunkt för skilda former av samhälleliga maktstrukturer utan hävdade att sådana funnits redan i naturtillståndet. Tveksamheten inför den fördragsrättsliga lösningen kan ha haft sin grund i att det i en sådan inrymdes en grad av godtycklighet beträffande samhällsinstitutionernas givna karaktär. I Grotius' efterföljd hävda- de han att folket har rätt att göra uppror mot en tyrannisk överhet, men i en sen redaktion av Sciagraphia övergav han dessa åsikter, vilket har setts som en anpassning till det begynnande karolinska enväldet (Lindborg). Vad som i hans sammantaget tämligen ortodoxa ståndpunkter var taktisk hänsyn och vad som hade intellektuella grunder är svårt att avgöra.

Vid bildandet av Antikvitetskollegiet kom S med titeln assessor att tillsammans med svärfadern Loccenius, Magnus Celsius (bd 8) och Johan Hadorph (bd 17) utgöra dess kärna. Från början var det en veritabel akademi med regelbundna lärda överläggningar och publiceringskrav för ledamöterna. 1673 erhöll S nedsättning i tjänstgöringen som professor för att kunna fullgöra sitt uppdrag. När uppgifterna fördelades skulle han enligt instruktionen ge ut "the gamble authores". Redan tidigare hade han arbetat med området genom att beledsaga Olaus Verelius' utgåva av Göthriks och Rolfs saga med huvudsakligen filologiska noter men också genom en mer udda skrift. Av drottning Kristina gavs han uppdrag att sammanfatta befintliga kunskaper om pytagoreisk filosofi. Han diskuterade detta med Stiernhielm men först efter ett decennium resulterade det i De natura et constitutione philosophiae Italicae seu Pythagoricae (1664), i vilket S, delvis i polemik med samtida författare, drar de idéhistoriska trådarna från Pythagoras bakåt till så väl mystiska som mytiska traditioner men hejdar sig inför alltför vittgående slutsatser. Arbetet blev uppmärksammat utomlands men knappast för det hyberboreiska tankegodset med beskrivningar av pytagoreiska element hos de nordliga druiderna.

Det första konkreta uppdraget från kollegiet blev Konungastyrelsen, tidigare utgiven 1634 av Johan Bure (bd 6) efter en kort tid därefter förkommen handskrift. Avsikten var nu att ge ut den på latin för utlandet och S var således hänvisad till Bureus' edition. Redan i jan 1669 kunde han skicka ett färdigt parti till De la Gardie, som senare s å lät bekosta tryckningen av det färdiga verket. I den sakrika och koncisa kommentaren tog S ställning till den politiskt betingade frågan om Konungastyrelsens äkthet. När han sökte tidsbestämma den gjorde han sig dock skyldig till misstag, som han i ett senare arbete i någon mån rättade till utan att utveckla tankegången. Vid utgivningen av den uppsaliensiska ärkebiskopskrönikan, färdig redan 1671 och utkommen två år senare, hade han att arbeta med medeltida dokument genom Hadorphs fynd av Registrum Upsaliense. S var sysselsatt med flera andra utgivningsföretag, bla Adam av Bremen och en sv upplaga av Johannes Messenius' (bd 25) ärkebiskopskrönika, men slutförd blev endast De vita et miraculis Sancti Erici, där han felaktigt attribuerade båda till Israel Erlandi (Israel Erlandsson [Finstaätten, bd 16]).

Odelat politisk till sin karaktär var uppgiften att skriva om riksvapnet, som gick tillbaka på den ännu inte avblåsta striden mellan Danmark och Sverige om rätten att föra de tre kronorna. S saknade inte föregångare och en utredning inriktad på nyss timade förhållanden hade just utförts. Här fick han arbeta med otryckta källor enligt den order som sändes till kanslikollegium och riksarkivet. Undersökningen ställde krav på komparativa studier av skilda materialtyper, inte bara skriftliga utan också sådana som mynt och medaljer. Arbetet drog ut på tiden och Hadorph hade anmärkningar främst mot argumentationen, som han ansåg behövde ytterligare källmaterial att stödja sig på. Troligen arbetade S om manuskriptet under sina sista månader. Det utkom först efter hans död med Hadorphs anmärkningar som särskilt till-lägg. S:s arbete är klart vetenskapligt även om vissa grundläggande teser senare visat sig felaktiga, som att de tre kronor som återfinns på medeltida sv mynt betecknade riksvapnet eller att han inte skilde mellan kungens vapen och riksvapnet. Dessa åsikter delades emellertid av samtida som skrev i frågan. Han härledde ytterst kronorna till symboler för Tor, Oden och Frej, länge en giltig teori.

S framträdde som den förste i Sverige med ett rent arkeologiskt arbete, De orbibus tribus aureis (1675), en redogörelse för fyndet i Skåne av främst tre brakteater av guld från folkvandringstid. Visserligen använde han sig endast av skriftliga källor i sin bevisföring, men han gick systematiskt tillväga i beskrivningen av fyndomständigheterna och överförde sina filologiska redskap till tolkningen av föremålen. Arbetet beledsagades också av stick efter egenhändiga teckningar. Även som lokalhistoriker förebådade S den fortsatta vetenskapliga inriktningen genom den dittills grundligaste antikvarisk-topografiska framställningen, Upsalia, utgiven 1666 efter lång tids förberedelse och säkert på eget initiativ. Beskrivningen av staden inkluderade en historisk skildring alltifrån frågan om dess namn och förhållandet mellan Gamla Uppsala och det nya till en beskrivning av byggnader, monument och märkvärdiga händelser. En utvidgad version, baserad på de anmärkningar S lagt till i sitt eget exemplar, skulle ett sekel senare ges ut av Johan Ihre (bd 19) i disputationsform.

Upsalia förde in S i en litterär strid med viktiga principiella implikationer. Samtidigt som han rensade i arvet efter bröderna Johannes (bd 20) och Olaus (bd 28) Magnus och de götiska spekulationerna kring Uppsalas uråldriga historia och hittade svagheter i de etymologiska resonemangen, delade han samtidens åsikt att Gamla Uppsala legat där den nuvarande staden Uppsala ligger och inte vid kungshögarna, där den första domkyrkan varit belägen. För Verelius, som var trogen anhängare till Rudbeck, utgjorde kyrkan i Gamla Uppsala i själva verket resterna av det hyperboreiska Apollotemplet. Ett hovsamt angrepp på S, utan namns nämnande, av Verelius i noterna till editionen av Hervarasagan 1672 besvarades av S året därpå i editionen av ärkebiskopskrönikan. Ytterligare skrifter följde i ett allt mer uppskruvat tonläge, där det yttersta stridsämnet var grundprinciperna i Rudbecks ännu inte utgivna Atlantica och därmed hela den götiska världsbilden. Sedan De la Gardie - troligen efter S:s böner - 1677 inskridit med förbud mot vidare skriftväxling just som Verelius skulle publicera ett fränt motangrepp tycktes saken vara ur världen. Ett oväntat fynd gjordes emellertid i Rudbecks bibliotek, ett pergamentblad med anteckningar efter vad som uppges vara 1200-talsbiskopen Karl i Västerås om grundläggandet av domkyrkan på hednatemplet. En textedition av Verelius bröt inte förbudet men gav S möjlighet till förödande kritik genom att elegant kunna påvisa att det rörde sig om en förfalskning. Även om denna fråga inte slutgiltigt lösts (2001) innebar diskussionen kring den något av källkritikens genombrott. Den länge rådande åsikten att S var den skickligaste i källbehandlingen har emellertid modifierats (Kumlien). Tvisten blev också till men för arbetet i Antikvitetsarkivet. Vid tillsättandet av preses efter Loccenius' död valde De la Gardie att inte utse någon av kombattanterna utan istället den obetydlige Johan Axehiälm (bd 2).

Det utomlands mest uppmärksammade arbetet var emellertid Lapponia, utgivet i Frankfurt 1673. Två år tidigare hade S på De la Gardies uppdrag inlett arbetet. Syftet var att generellt öka kunskapen om samer ute i världen men också att gendriva det seglivade rykte som sade att deras trolldom gjorde svenskarna framgångsrika på slagfältet. S besökte inte själv Lappland utan kyrkoherdarna i området uppfordrades att lämna in berättelser om bygden och folket. Dessa redogörelser tillsammans med skriftliga källor och den samlade kunskap som kolonisationen givit samt muntliga uppgifter från ett par studenter av samisk härkomst utgjorde underlaget liksom föremål från olika samlingar, bl a hans egen. S fungerade emellertid inte som en passiv förmedlare. Egna tolkningar och värdeomdömen bestods de skriftliga källorna och särskilt Olaus Magnus fick vidkännas kritisk granskning. Skildringen var allomfattande med koncentration på samernas särdrag och sedvänjor och med verkligt engagemang i skildringen av deras religion och religionsutövning, men där gavs också plats för naturalhistoriska iakttagelser. Samerna, vilkas finska ursprung han var övertygad om, framställdes som ett fredligt folk som saknade episk tradition och därmed avfärdades tanken om deras förbund med onda makter som sådan, även om han instämde i åsikten att deras trollkarlar stod i djävulens sold.

Frankfurt valdes till tryckort för Lapponia både för att boken via den årliga mässan snabbt kunde nå ut och därför att de överlägsna tryckteknikerna där gav rättvisa åt illustrationerna. Framgången var omedelbar och förstärktes av just de ofta reproducerade träsnitten efter S:s egna teckningar, stiliserat effektfulla och pedagogiska. Den första upplagan innehöll till S:s förtret en mängd tryckfel men inom tio år följde mer korrekta versioner på tyska, engelska, franska och holländska. Själv arbetade S på en reviderad och utökad upplaga, något som hans eget exemplar med interfolierade excerpter från delvis nya sagesman liksom egenhändiga teckningar bär vittne om. Intresset hos Royal Society i London var omgående stort, utdrag ur boken publicerades och snart kunde Johan Heysig, tidigare amanuens hos S och hans handgångne man, demonstrera en lapptrumma vid ett sammanträde. S hade för övrigt varit den förste svensk som stod i direkt kontakt med Royal Society genom att han besvarade en frågelista med naturvetenskaplig inriktning, där det klassiska spörsmålet om svalornas övervintring på sjöbotten inte saknades.

Även som litteraturhistoriker kan S karaktäriseras som pionjär. Redan 1671 nämndes i förteckningen över pågående arbeten av Antikvitetskollegiets ämbetsmän det som skulle bli Suecia literata, men arbetet utkom först året efter S:s död och en andra upplaga 1698 med tillägg och rättelser av dansken Johannes Mollerus. Till skillnad från samtida utländska arbeten på området som mer bär prägel av bibliotekskataloger ordnade S sitt kronologiskt efter den tidpunkt de svenska och i Sverige verkande författarna framträtt och bifogade en och annan personlig kommentar. Verkets storhet ligger i den rimligen mångåriga arbetsinsatsen att belägga skrifter i en tid när den nationella litteraturen inte fanns samlad. S var nästan helt hänvisad till privatpersoners bibliotek och till muntliga uppgifter. I åtskilliga fall är en bok eller handskrift känd endast genom omnämnande här. Bibliografiskt ligger dock en svårighet i att också sv titlar är angivna på latin. S förutskickade en fortsättning, en mer renodlad litteraturhistoria, som han omnämnde som tryckfärdig, De fato literatio ... . Den är bevarad i handskrift och nära ett sekel senare kom den till flitig användning av Anders Anton v Stiernman i dennes presidietal i VA, som betecknats som den första sv lärdomshistorien.

S var utövande konstnär och uppger att han i ungdomen varit nära att överge studierna för konsten. Bevarat är inte bara hans självporträtt i miniatyr utan också teckningar, särskilt på det antikvariska området, av vilka det tydligt framgår att han lade stor vikt vid deras informationsvärde, och de teckningar som fungerat som illustrationer samspelar oftast elegant med texten. Hans medvetenhet om den delvis politiskt betingade emblematiken var tydlig. Detta visas inte minst av titelplanschen till De milida navali veterum, där drottning Kristina som Minerva är kapten på skeppet Sverige, som seglar i förlig vind. De konstteoretiska teorierna framfördes i Graphice, id est de arte pingendi (1669), med förebilder hos främst holländska humanister. Till skillnad från dessa arbetade S inte endast med filologiska och estetiska definitioner grundade på retorikens kategorier utan gav också råd och anvisningar för själva hantverket. Han har också en vidare syn på de konstnärliga genrerna; till de av humanisterna uppskattade porträtten och historiemåleriet fogade han landskap och stilleben. Verket vände sig delvis till vad han benämner "artis studiosi", vilket här bör fattas inte som utövande konstnärer utan snarare som den adelsungdom för vilken kunskap om konsterna i vid bemärkelse var en nödvändig del av utbildningen.

När S efter svärfaderns död 1677 önskade utnämnas till dennes efterträdare som universitetets bibliotekarie stöddes han inför kanslern av Rudbeck, som inte lät striden med Verelius påverka den i grunden positiva uppfattning han hyste om S. Dessa sista år avstod han från lönen som juris professor men behöll den skytteanska professuren. Planer saknades inte men få åtgärder hann genomföras. Han ville kräva in alla lån och göra en ny katalog. För kanslern lade han också fram en plan på genomgripande förändringar. Han klagade över omöjligheten att ordna och bevara samlingarna, som hotades av såväl bristande ekonomiska förutsättningar som av lokalernas otillräcklighet och bristen på luft- växling. Rudbeck skissade på en ny biblioteksbyggnad men av detta blev intet.

Tjänstebostaden Skytteanum var vid S:s tillträde förfallen och han köpte 1654 en stor fastighet av Mattias Biörenklo (bd 4). Det var en omfattande anläggning med flera bostadshus, utan tvivel nödvändig för att kunna logera studenter. Här lät han uppföra en av Rudbeck ritad och ännu bevarad biblioteksbyggnad, "museum Schefferianum". Förutom boksamlingen, som S delvis haft med sig från Strassburg och vars innehåll är känt genom arvskifteshandlingar, där den åsattes högre värde än den fasta egendomen, inrymdes mineraler, etnografiska föremål, mynt och annat som hörde till tidens konstkammare. Hans amanuens Johan Heysig gjorde 1677 en förteckning, av vilken endast den mineralogiska delen är bevarad. I den ingick bland mycket annat lappländska malmer, men den seite som ännu står utanför bibliotekshuset och länge av traditionen omhuldades som ett arv efter S torde vara ett tillskott från senare tid. S:s goda kunskaper i numismatik var helt säkert tidigt grundlagda och bar frukt genom komparativa resonemang i åtskilliga skrifter. Han planerade flera rent numismatiska verk, bl a en förteckning över De la Gardies samling, som han också kunde använda som studieobjekt och för vilken han fungerade som rådgivare. Genom löpande kontakt med flera av tidens ledande numismatiker inhämtade han de senaste rönen och fungerade som lärare för de första mer renodlade numismatikerna i landet, Elias Brenner (bd 6) och Niclas Keder (bd 20). Biblioteket liksom samlingarna i övrigt skingrades, men 1719 köpte universitetsbiblioteket 22 handskrifter som stått i hans bibliotek. Flertalet var troligen medtagna från Strassburg och den mest kända, Codex Wimpeling, innehåller viktiga humanisttexter.

Av en omfattande dokumentation framgår att S:s dödsbo energiskt verkade för att få ut innestående fordringar. Det hävdades att han under lång tid inte uppburit arvodet som assessor i Antikvitetskollegiet och inte heller fått ut de särskilda löneförmåner han skulle ha haft som skytteansk professor, ett minne av de dispyter han haft med förvaltaren av de skytteanska medlen. Under förmyndarräfsten agerade myndigheterna motvilligt beträffande en donation på grund av S:s stora insatser, men på formella grunder fann man att den måste återgå.

Det är genom sina skrifter och i lärd polemik kring dessa S gjort bestående insatser. Som universitetsman visade han föga intresse för konsistoriets långrandiga diskussioner i drätselfrågor och undvek liksom flera professorskolleger att oftare än nödvändigt tjänstgöra som rektor. Den lilla gestalten med små mustascher, krokig näsa och oftast klädd i svart sidenkappa skildrades flera gånger av samtiden liksom hans person de sista åren: alltför tidigt giktbruten kunde han inte gå upp i katedern utan måste ledas av sin son och mot slutet var han oförmögen att föra pennan. Den koncisa karaktäristiken "var bittida uppe om morgnarna; alle förnäme hälsade på honom" fångar i all enkelhet den komplicerade dubbelheten i S:s gärning.

Författare

Anders Burius

Arkivuppgifter

Hancll:ar efter S i UUB (10 vol: bl a handskner o ms till vetensk arbeten, korrespondens o ämnesord-nade handkar); papper (bl a ms) efter S även i KB. -Brev från S i KB, RA (bl a till M G De la Gardie) o i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Dissertatio de varietate navium. Ar-gentorati 1643. 4:o. [Enl uppg; akad avh, Strassburg. Nya utg:] U o o å. 4:o. (32) s. [Bilaga till De militia na-vali ... 1654, nedan.] De varietate navium dissertatio (Thesaurus Graecarum antiquitatum ... contextus & designatus ab J Gronovio, vol 11, Lugduni Batavorum 1701, fol, sp 769-788). - Agrippa liberator sive Dissertatio de novis tabulis. Argentorati 1645. 93 s. [Akad avh, Strassburg. Nya utg:] Thesaurus antiquitatum Romanarum, congestus aj G Graevio, T 8, Traject. ad Rhen. & Lugd. Batavor. 1698, fol, sp 975-1006.... Lig-nilii et Lipsiae 1752. - Epistola consolatoria ad illust-rissimos duos Benedictum et Jacobum Skytte, 1. baro-nes in Duderhoff, in obitu illustriss. dn. Maris Neaf, matris ipsorum, una cum ejusdem epitaphio. Upsalia; 1650. [Enl uppg.] - Epitaphium (Q Sidenius mfl,] Memoria generosi & nobilissimi iuvenis, domini Gus-tavi Silfverstierna ... Diversis virorum doctissimorum scriptis celebrata, Holmia; 1651,4:o, s [26]; stenstil). -Oratio funebris in obitum illustrissimi domini dn. Ja-cobi Ponti De la Gardie comitis in Leköö, baronis in Ekhålmen, domini in Kalka, Kyda, Runsa &c. &c. dic-ta in Academia Upsaliensis. Upsalia; 1652. Fol. (23) s. — De stylo illiusque exercitiis ad veterum consuetudi-nem disputatio prima(-sexta) ... Ubsaliae 1652-53. (6), 202 s. [Akad avh, preses. Nya utg:] ... consuetudi-nem liber. 1653. (16), 199 s. ... 2. hac ed auctior ac emendatior. Accessit ejusdem Gymnasium styli seu de vario scribendi exercitio Iiber. [Delarna även sep utg; inre titelbl:] De stylo ... Iiber. Upsalia? 1657. (6), 152 s. Gymnasium styli seu de vario scribendi exercitio Iiber. 1657. (16), 159 s. ... 3. ed 1665. (6), 194 s, s 105 f, 197-199, 101 f. [Inre titelbl:] Gymnasium styli ... 1665. 222 s, Jo. Henrici Boecleri Dissertatio de com-paranda Latinae linguae facultate [rubr] 26 s, Index in Schefferum [rubr] (6) s.... Nunc primum in Germa-nia prodeunt,... Boecleri Dissertatio nunquam an-tehac edita. Jenae 1670. (14), 208 s. [Inre titelbl:] Gymnasium styli... 1670. 222 s,... Boecleri Dissertatio nunc primum publicata, 59 s, Index ... (23) s. ... Nunc primum in Germania ... 1678. (12), 207 s, s 42. [Inre titelbl:] Gymnasium styli... 1678. 222 s,... Boecleri Dissertatio ... nunc primum publicata, 59 s, Index ... (24) s. ... 1689. (14), 208 s. [Inre titelbl:] Gymnasium styli... u å, 222 s,... Boecleri Dissertatio... 59 s, Index ... (23) s. [Titeluppl med samma inre titelbl;] 1690. 3. ed: ... nunc denuo in Germania ... Boecleri Dissertatio ... 1714. (8), 192, 257, (23) s. - De militia navali veterum libri quatuor ad historiam Graecam Latinamque utiles. Ubsaliae 1654. 4:o. 347 s, 1 titelbl o 3 pl graverade, 1 träsnitt. [Enl uppg omtr i:] Utrius-que thesauri antiquitatum Romanarum Graecarum-que nova supplementa congesta abJ Poleno, vol 5, Ve-netiis 1707, fol. - Oratio valedictoria quam Christinae Svecorum ... reginae ... abdicationem valetudinis caus-sa ad. exteros. profecturae ... Upsaliae 1654. Fol. (26) s. - De antiquorum torquibus syntagma. Holmiae Svecorum 1656. 62 s. [Nya utg:] Thesaurus antiquitatum Romanarum 12,1707, sp 901-948.... Cum notis Jo. Nicolai ... Hamburgi 1707. (8), 147 s. - Exercitatio-num politicarum in Titum Livium Patavinum ... P 1-7. Upsaliae 1656-65. 4:o. 157 s. [Akad avh, preses. Titeluppl:] Regnum Romanum vel, in T. Livii Patavini lib-rum primum exercitationes politicae VII. ed 2. auctior el emendatior 1665. - Titulus quem sepulchro ... Ca-roli Gustavi, Svecorum ... regis ... inscribitj S. [Upps] 1660. Fol. (4) s. - MemoriaJacobi Augusti &Johannis Caroli De la Gardie, comitum in Lecköö 8c Arens-borg, lib. baronum in Eekholmen &c. ... Upsaliae 1662. 4:o. 16 s. - Epistola LXXV. De triremibus veterum [1646] (Thomas Bartholini Epistolarum medici-nalium centuria 1-2, Hafniae 1663, s 311-315). -De natura & constitutione philosophiae Italicae seu Py-thagoricae Iiber singularis. Upsaliae 1464 [= 1664]. (16), 180, (12) s. [EnlJ P Niceron titeluppl:] 1692. 2. ed Vitembergae 1701. (16), 181, (25) s. - Oratio ad ... Carolum Svecorum ... regem &c. &c. cum primum Upsaliam studiorum causa veniret. Upsaliae 1665. (16) s. Även: ... 4:o. 16 s. - Ad illustrissimum domi-num Gustavum Adolphum De la Gardie comitem in Leckö, Arensborg, & Pernau &c. &c.... cum illius Rec-tor magnificentissimus renunciatus esset. Upsaliae 1665. Fol. (4) s. [Stenstik] - Upsalia cujus occasione plurima in religione, sacris, festis, regum electionibus, creationibus magistratuum ... et similibus ... explican-tur locisque bene multi veterum aliorumque actorum emendantur atque illustrantur. Upsaliae 1666. (12), 406 s. - Epist. XLII. De caelaminibus bullarum in Tor-que Frothonis. Unde pygmaeorum fabula emerserit [1662] (T Bartholini Epistolarum 4, 1667, s 240-249). - Memoria reverendissimi viri ac domini Johan-nis Canuti Lenaei... archi-episcopi Academiaeque Up-saliensis procancellarii. Upsaliae 1669. 4:o. 16 s. [Även tilelvariant. Nya utg:] Memoriae theologorum nostri seculi clarissimorum renovatae ... Curante m. H Wit-ten, decas 1-16, Francofurti 1674-85, s 1650-60. A A v Stiernman, Bibliotheca Suiogothica, T *2*, Sthlm 1731, s 266-275. - Graphice id est, De arte pingendi Iiber singularis. Cum indice necessario. Norimbergae 1669. (8), 223, (9) s. [Föret undert Upps 21/7 1669.] - Index rerum precipuarum ac verborum [anon; enl Niceron av S "scriptus in usus studiosorum, qui priva-tim eos audiebant explicari å C Bceclero anno 1657"] (i H Grotius Dejure bellis et pacis libri tres... dirigen-tej G Simone, Amstaelodami 1670,4:o, [ny utg:] Jenae 1673, 4:o, (116) s). - De re vehiculari veterum libri duo. Accedit Pyrrhi Ligorii. v. c. De vehiculis fragmen-tum nunquam ante publicatum ... Francofurti 1671. 4:o. Grav titelbl, (6), 286, 422 s. [Ligorios text se nedan Utgivit, 1671.] - Ad illustrissimum comitem ac dominum dominum Axelium Oxenstierna comitem in Morea Australi, liberi baronem in Kimito & Nynäs, dominum in Fiholm, Tijdöön, Hiulestad & Erichz-sund &c. &c. [Upps 1671.] 4:o. (11) s. [Undert 27/6 1671.] - Memorabilium Sueticae gentis exemplorum Iiber singularis. Amsterodami & Hamburgi 1671. (8), 221 s, s 223-230. [Titeluppl:] Hamburgi 1671. (24), 221 ... s. [Även:] (8), 221... s. [Nya utg:] Hamburgi & Holmiae 1687. (8), 211 s. [Kommenterade:] ... singularis; eller Minnesvärda drag af svenska folkets dygder och snille; utigfne[!] till tjenst för begynnare i latinska språket o försedde med svenska anm. 3. uppl Holmiae 1827. IV, 200 s. Svenskt 1600-talslatin. Memorabilium ... singularis. Urval o kommentar av H Hedfors. Lund 1946. 32 s. (Skrifter utg av Svenska klassikerförbundet, 32.) 2. uppl Lund 1959. Ny tr 1960. Övers: Svenska folkets äro-minne. Sthlm 1733. (16), 288 s, 1 kopparstick (inklistrat). [Föret; inl av övers, sign N. H. D. (Nils Hufvedsson Dal).] - Constantini Opelii De fabri-ca triremium Meibomiana Epistola perbrevis ad ami-cum. Eleuteropoli [= Freistadt] 1672. 4:o. 34 s. [Pseud.] Omtr: Thesaurus antiquitatum Romanarum 12, 1699, sp 681-734. - Oratio ad ... Carolum Svecorum ... regem &c. &c. cum gubernaculis imperii ip-se primum admovisset manus habita ... 17. Jan. A. C. 1673. Upsaliae [1673]. 4:o. 25 s. -Lapponia, id est, re-gionis Lapponum et gentis nova et verissima descrip-tio. In qua multa de origine, superstitione, sacris ma-gicis, victu, cultu, negotiis Lapponum, item anima-lium, metallorumque indole, quae in terris eorum proveniunt, hactenus incognita produntur, & eiconi-bus adjectis cum cura illustrantur. Francofurti 1673 [grav titelbl: Francofurti etLipsiae 1674]. 4:o. (14) s, 1 karta, 378 s. Övers: The history of Lapland wherein are shewed the original, manners, habits, marriages, conjurations, &c. of that people. Wrilten by John Scheffer. Oxford 1674. Fol. Grav titelbl o karta, 147 s. [Faksimilutg:] The history of Lapland. Sthlm 1971. 4:o. (13) s, 1 karta, 147 s. (Suecica rediviva .... 22.) [Nya utg:] ... Lapland: containing a geographical de-scription, and a natural history of that country; with an account of the inhabitants, their original, religion, customs, habits, marriages, conjurations, employ-ments, &c. ... To which are added, the travels of the King of Sweden's mathematicians into Lapland: The history of Livonia, and the wars there: also ajourney into Lapland, Finland, &c. written by O Rudbeck in the year 1701. London 1704. (7), 416, 22 s, 1 grav titel-bi, 1 karta, 3 pl. The history of Lapland: shewing the original, manners, habits, religion and trade of that people. With a particular account of their gods and sacrifices, marriage ceremonies, conjurations, diaboli-cal rites, &c. &c. London 1751.90 s. Lappland, das ist: Neue und wahrhafftige Beschreibung von Lappland und dessen Einwohnern, worin viel bisshero unbe-kandte Sachen von der Lappen Ankunfft, Aberglau-ben, Zauberkiinsten, Nahrung, Kleidern, Geschäff-ten, wie auch von den Thieren und Metallen so es in ihrem Lande giebet ... Francofurti & Lipsiae 1675. 4:o. Grav titelbl o karta, (12), 424 s. Histoire de la Lapo-nie, sa description, 1'origine, les moeurs, la maniére de vivre de ses habitans, leur religion, leur magie, & les choses rares du pais ... de Monsieur Scheffer. Paris 1678. 4:o. 1 grav titelbl, (14) s, 1 karta, 408 s, 20 kop-parst. [2 varianter.] Waarachtige en aen-merkens--waardige historie van Lapland: ofte een beschrijving van desselfs oorspronk, landschappen, geberchten, gewassen, gedierten, metalen ... Met noch een kort bericht van den toestand der Finnen ... van den heer Scheffer ... Amsterdam 1682. 4:o. 1 grav titelbl, (6) s, 1 karta, 99, 146, 73, (7) s, 16 pl. [Annan utg:] Hetver-maak der tover4iekzen van Lap- en Fin-land ... Leeu-warden 1716. (8), 168 s, 3 pl-bl. [Anon.] 2. tr [1716]. Lappland, övers från latinet av H Sundin, granskad o bearb avj Granlund, B Löw oj Bernström. Utg: E Manker. Upps 1956. 472 s, 1 pl-bl. (NordM: Acta Lap-ponica, 8.) Lapponia eli Lapin maan ja kansan uusija todenmukainen kuvaus ... Hämeenlinna 1963. 492 s. (Kariston klassillinen kirjasto n:o 70 = Acta Lapponica [Fenniae] n:o 2.) 2. painos 1979. 303 s. [Ej i serie.] [Enl uppg en fullst övers Niirnberg 1674, ej återfunnen; utdrag:] Anhang, oder Kurzer Bericht, von der Lappländer Zauber-Kunst, Hexerey, und Wahrsagerey ... Aus der neuen Lapponischen Beschreibung ... zu-sammen gezogen ... U o o å. 96 s. (GR Widmann, Das ärgerliche Leben und schreckliche Ende des viel-be-ruchtigen Ertz-Schwartzkunstlers Johannis Fausti Niirnberg 1674 [: bihang; även i nya uppl:] 1681, 1695,1711. 1717. 96, (8) s. 1726. 96, (8) s. (Dens, Des bekandten Ertz-Zauberers Doctor Joh. Fausts ärgerli-ches Leben und Ende ... Neue und verbesserte Aufl 1726 [: 3].) [Även:] Dens, Fausts Leben, Tübingen 1880, s 651-720. - Riposte ... å quesiti intorno alPambra, rodini, imbiancamento d'animali, pesct sotto il ghiaccio, e å diversi effetti del freddo (Journal deRome, 1674, s88 [enl Niceron; har ej kunnatiden-tifieras]). — De orbibus tribus aureis nuper in Scania erutis é terra disquisitio antiquaria. Holmiae 1675. (8), 132 s. - Lectionum academicarum liber quo conti-nentur Animadversiones in Mildadem Nepotis, Epis-tolas Plinii, Curtium, Ciceronem de legibus, Apocolo-cyntosin Senecae, anonymi Graeci Rhetorica, cum versione Latina, fragmentum Petronii & alia. Accedit omnium, å dicto J Scheffero editorum, & quae brevi ab eodem sperari possunt, index. Hamburgi et Amste-rodami 1675. (16), 336 s, Grasci scriptoris incerti com-pendium rhetoricae, vertit in Latinum et notis necessa-riis illustravit J S 96 s, Opusculorum diversis tempori-bus locisque publicatorum index (7) s. [Även med titel: ... Animaversiones...] [Titeluppl, ofullst, med fingerad tryckort:] Miscellanea quibus continentur Matthasi Camariota; Rhetorica cum versione & notis, animadversiones in Cornelii Nepotis Miltiadem, Epis-tolas Plinii, Curtium Ciceronis libros de legibus, Apo-colocyntosin Senecas & fragmentum Petronij Traguri-anum, [Petronius behandlas ej.] Upsaliae [= Hamburg] 1697. 1 kopparst, [inledn av utg J A Fabricius] (12) s, Graeci ... 96 s, 336 s. [Ny uppl:] Amstetedami 1698. (16), 336, 96 s, Opusculorum ... index (8) s. [Utg härur:] Incerti at, ut videtur, Matthaei Camario-tas Synopsis rhetoricée (J P Migne, Patrologia; cursus completus, series Graca posterior ... accurante J.- P. Migne, T 160, Paris 1866, 4:o, sp 1021-60). - De situ et vocabulo Upsaliae ad regni Sveciae senatorem, &c. ... Gustavum Adolphum De la Gardie, comitem in Läckö Sc Arensburg &c. &c. epistola defensoria. Hol-miae [1677]. 79 s. — Memoria reverendissimi viri ac domini Laurentii Matthiae Stigzelii... archiepiscopi et Academise Upsaliensis procancellarii... Holmiae 1677. Fol. 22 s. [Ny utg:] v Stiernman, Bibliotheca Suiogo-thica, 2, 1731, s 502-515. - De excerptis annotationi-bus ex scriptis Caroli episc. Arosiensis per adversarios expressumjudicium. Holmia; 1678. 71 s. — De genero-si nobilisque informatione literaria dissertatio. Hol-miae 1678. 55 s. [Ny, rättad uppl:] 44 s. [Nya utg:] Hamburgi & Holmiaa 1683. 44 s. [Titeluppl] 1688. [Ny utg:] De informatione et educatione litteraria ge-nerosorum adolescentium (T Crusius, De philologia, studiis liberalis doctrinae informatione & educatione litteraria generosorum adolescentium Lugduni in Batavis 1696, 4:o, s 440-471). -Sciagraphiajuris naturae. [Rubr:] U o o å [ca 1679]. 16* s. [Ej utg.] - De antiqvis verisque regni Sveda; insignibus, liber singu-laris. Holmiai 1678. 4:o. (8), 325 s, 14 pl-bl. [Utg postumt av J Jona; Columbus 1680.] - Suecia literära sen de scriptis & scriptoribus gentis Sueciae. Opus postu-mum. Holmiaa 1680. (16), 346, (22) s. [Ny utg:] ... nunc autem denuo emendatius editum, & hypomne-matis historicis illustratum, a J Mollero. Hamburgi 1698. (15), 346, (24) s,J Molleri... ad Sueciam litera-tam ... hypomnemata historico-critica ... s 347-475; allt även utg under ny titel: Bibliotheca septentrionis eruditi sive syntagma tractatuum de scriptoribus illius, Lipsia; 1699 [: 2], [ny utg] så. - Breviarium politico-rum Aristotelis. Cui accedit ejusdem Consilium de studiis in philosophia practica Sc historia recte institu-endis. Nunc primum ed sumptibusjoh. Had[orphii]. Holmise 1684. 78 s. [2 varianter. Ny utg:] ... instituen-da. Upsaliae 1715. 68 s. - Oratio ultima .... Magdebur-gi 1726. 30 s. [De Christi incarnatione et nativitate, 1679.] - Johannis Schefferi et Nicolai Heinsii episto-lae. mutiia;. (Sylloges epistolarum a viris illustribus scriptarum ... [collecti et digesti per P Burmannum,] T 5, Leida; 1727, 4:o, s 1-163). - Vita (UUÅ, 1915, bd 2, Program [: 1.] Äldre svenska biografier, 1-2 [med- följde även inbjudningsskrift till prof Carl Fredrik Lindahls installation], Upps 1915, s 5-36). - 65 akad progr vid UU 1648-75 se Meyer; 23 ytterligare akad avh där 1650-77 se Liden, 1, s 407-410.

Utgivit (med kommentarer o ev övers): Claudius Aelianus [Sophista], Varise historia: libri XIIII. Cum notis. [Titel även på grekiska.] Argentorati 1647. (16), 397, (120) s. 2. ed, priori auctior ... 1662. (16), 446, (146) s. Ed novissima, curantej Kuhnio ... 1685. (22), 825, (237) s, 1 pl. [Noter återgivna härur bl a i utg:] ... T Faber emendavit, Salmuri 1668; Argentorati 1713; Lugd. Bat. 1731. - Latinius Drepanius Pacatus, Pane-gyricus Theodosio Augusto dictus. Cum notis philolo-gicis, politicisque. Holmia: 1651. (8), 183 s. 2. ed: ... Cum annotationibus ... subsidio trium manuscripto-rum locis innumeris emendationibus et auctis. Upsaliae 1668. (8), 184 s. [Noter härur, o en inl Vita Latini Pacati, bl a i utg:] Amstelaedami 1753. - Phaedrus, Aug. [Caesaris] Lib[erti], Fabularum iEsopiarum libri quinque. Cum annotationibus. Accedunt F Guyeti Nota: nunquam antea publicatae. Upsaliae 1663. (12), 42,109 s, s 210, (8) s. 2. ed ... in qua nuncjungitur, interpretatio Gallica... Upsalia: 1667. (16) s, Vita Phaed-ri [rubr] (4) s, 237 s [med fr övers], (25), (48) s. [Register] (73) s. 3. ed Hamburgi ([grav titelbl:] & Amsterdam) 1673. (36), 272, (57) s. 4. ed Francofurti 1687. (36), 271 s, s 227, (59) s. 5. ed Lipsiae 1693. (36), 271 (60) s. 5.[!] ed Hamburgi 1706. (36), 271 (60) s. Franequerae 1694. Amstelaedami 1698. [Noter härur bl a i utg:] Amstelaedami 1667, 1673, 1699, 1701,1711; Hamburgi 1671;Londini 1708; Haga: Co-mitum 1718; Lugduni in Batavis 1728,1745,1778; Lutetia Parisiorum 1748, Parisiis 1754, anno Reip VI [1798], Paris 1826; Hala; 1779-81; Venetiis 1787; Bi-ponti 1784; Avenione 1818. [Vita Phaedri omtr bl a i:] M Maittaire, Opera et fragmenta veterum poetarum Latinorum profanorum et ecclesiasticorum, London 1713, fol, [titeluppl:] Corpus omnium veterum poetarum Latinorum 1721. — Flavius Arrianus, Tactica, & Mauricius, Artis militaris libri duodecim, omnia, nunquam ante publicata, Graece primus edit, versio-ne Latina notisque. Upsalia; 1664. 121 s [sista arken mkt felpaginerade], [Maurikios] 537 s, (7) s. [Grekisk-latinsk parallelltext.] [Noterna härur även i utg:] Arrianus, Ars tactica [m m] ... Ex recensione & museo N Blancardi, Amstelodami 1683. - Ad anonymi de Götrico & Rolfone historiam nota; (Gothrici & Rolfi Westrogofhia; regum historia lingua antiqua Gothica conscriptaUpsaliae 1664 [: 2.] O Verelius, Nota; in Hist. Gotrici & Rolvonis [rubr], s 105-129; även annat tr s å). - T. Petronius Arbiter, Fragmentum nuper Tra-gurii Dalmatia: repertum, cum annotationibus ... Ac-cedit Dissertatio ... de fragmenti hujus vero auctore. Upsalia; 1665.183 s. [Ny utg med tillägg (o företal till detta på s 184):] 1668. 184 s, Notarum Petroniana-rum appendix [rubr] 16 s. [Noter härur bl a i utg:] In Dalmatia nuper repertum fragmentum cum epicrisi et scholii Th. Reinesi... Accesserunt ex ed Upsaliensi ... notas, Lipsiae 1666; dens, Satyricon, cum fragmento nuper Tragurii reperto ... Concinnante M Hadriani-des, Amstelodami 1669; Satyricon, prima ed perj Bos- chium ... notis adauctum, et hac secunda fragmento Traguriano cum notis Reinesii & Schefferi locupleta-tum, Amstelaedami 1690, [titeluppl] 1700. [Dissertatio ... i omtr:] De Fragmenti hujus Tragttriani vero auctore dissertatio (Fragmentum Tragurense, Veneti ad Rom. Ponuficem oratoris beneficio redintegratum ... [ed C Arnold], Noribergae 1667, s 178-190, o Saty-ricon quae supersunt cum integri doctorum virorum commentariis ... Curante P Burmanno, Trajecti ad Rhenum 1709, s 356-359, 2. ed Amstelaedami 1743, s 394-398). - Theophrastus, Characteres ethici... [sive Morum descripdones (rubr); inre titelbl:] Notationes morum cum versione et prolegomenis I Casauboni ed novissima. Upsaliae 1669. (12), 52 [grekisk-latinsk parallelltext], 87, 148 s. [Declik.] - Aphthonius Sophista, Progymnasmata ... Theon Sophista, Progymnasmata. Accedunt Prisciani praeexercitamenta rhetorica. Notas breves addiditj S. [Även grek titel.] Upsaliae 1670. 143, 74, (8) s, Notae ... 38 s, Index (10) s. [Annan utg s å felaktigt:] 1680. [Noter härur i utg:] Theonis So-phistae Progymnasmata, typis repetenda curavit... C E Finckh, Stuttgartiae 1834. - Pirro Ligorio, De vehiculis antiquorum diatriba, excerpta ex libris ejus de famili-is Romanis. Numqvam ante publicata (J S, De re vehi-cularii veterum Francofurti 1671, 4:o, [2,] s 369-412; italiensk o latinsk parallelltext). [Enl uppg omtr i:] Utriusque thesauri antiquitatum Romanarum Graecarumque nova supplementa 5, 1707. -Incerti scriptoris Sueci qui vixit circa ann. Christi 1344. breve Chronicon de archiepiscopis et sacerdo-tib. caeteris ecclesiae Upsaliensis nunquam antea pub-licatum. Primus ed, notisque ac indice necessariis. Upsaliae 1673. (10), 256, (22) s. - Gajus Julius Hygi-nus, Quae hodie extant, adcurante J S, qui simul adje-cit notas ... Accedunt 8c T Munckeri in fabulas Hygini annotationes. Hamburgi & Amsterodami 1674. (37), 338, (94), (32), 68 s. [Inl m m o noter härur i utg:] A v Staveren, Auctores mythographi Latini, Lugd. Bat., Amstelaed. 1742 [grav titelbl 1741]. - Israel Erlandi fil., De vita et miraculis sancti Erici Sueciae regis. Primus ed. notisque. Holmiae 1675. (12), 191 s. - Justi-nus, Historiarum Philippicarum Trogi Pompei epito-me. Recensuit, novisque notis J S. Hamburgi & Amsterodami 1678. (10), 330, (252), 128, (38) s. [Noter härur bl a i utg:] Historiae Philippicae Lugdu-nuin Batavorum 1683, 1701, 1719; Amstelaedami 1691. -Julius Obsequens, De prodigiis Iiber: Cum an-notationibus. Accedunt Conr. Lycosthenis Supple-mentum Obsequentis; item ... index. Holmiae [= Amsterdam] 1679. [Grav titelbl: De prodigiis cum notis... Amstelodami 1679.] (14), 156, (32) s. [Noter härur bl a i:] J Obsequentis quae supersunt ex libro de prodigiis ... curante J Kappio, Lugduni Batavorum 1720; Cu-riae Regnitianae 1772. - Hugo Grotius enucleatus sive H Grotii Dejure belli ac pacis libri tres in compendi-um olim redacti, & nunc primum ed in usum Gustavii Adolphi, comitis De la Gardie. Sedini 1693 [förtitel]. (23), 376 s. [Ny utg:] Altorfi 1718. (24), 187 s. - Ytterligare postum återgivn av noter, även i bl a: Quintus Curtius Rufus, De rebus gestis Alexandri Magni... libri superstites ... Curavit & digessit H Snakenburg, Del-phis & Lugd. Bat, 1724, 4:o; Galus Plinius Caecilius se- cundus, Epistolarum libros decem cum nods selectisj M Catanei ... aliorumque, recensuerunt ... G Coruus et P D Longolius, Amstelaedami 1734; Cornelius Ne-pos, Vita; excellentium imperatorum, cum nods selec-ti Boecleri, Bosii... 2. ed, longe aucdor, Lugduni Bata-vorum 1773.

Översatt: Kununga ok höfdinga styrilse hoc est Re-gum principumque institutio ab incerto auctore gen-tis Sueticas ante saecula nonnulla patrio sermone con-scripta. Quam ex mandato ... comiti Magni Gabr. De La Gardie ... in sermonem Latinum vertit, notisque necessariis illustravitj S. Holmiae Svecorum 1669. Fol. (14), 234 s, 1 kopparst. [Sv-latinsk parallelltext.] - S Bochart, De quaestione num jEneas unquam fuerit in Italia. Dissertatio sen epistola ad dn. De Segrais. Ex Gallico in sermonem Latinum. Hamburgi 1672. 91 s. [Omtr:] Dens, Geographia sacra, Francofurti ad Moe-num 1674, 4:o, [: 2,] s 1-34, [ny uppl] 1681.

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica; Likv, suppl 66; De la Gar-dieska saml, E 1544; Schefferska saml, E 5332, allt i RA.

M Andersson-Schmitt, J S, bibliotekarie o hand-sknsamlare (NTBB 1995); C Annerstedt, UU:s hist, 1-2: 2 (1877-1909); dens, S o Verelius (Ur några antecknares samkar, 1891); dens, UUB:s hist intill år 1702 (VHAAH, N F, 12, 1894); dens, Inledn (O Rud-beck, Bref av O R d ä rör UU, 2, UUÅ 1899); F F Blok, Nicolaas Heinsius in dienst van Christina van Zweden (1949); dens, Isaac Vossius and his circle (2000); R Blomdahl, Förmyndarräfstens huvudskede (1963, Suppl 1964); G Brandeli, Sv undervisn:väsendets o uppfostrans hist, 2 (1931); S E Bring, Boktryckerierna i Uppsala, 1 (1962); E Dahlén, En undersökn avj S:s Regnum Romanum ... (1975); P Dibon, L'Université de Leyde et la république des lettres au 17e siécle (Quaerendo 1975); S Edlund, M G De la Gardies inri-kespolit program 1655 (LUÅ, N F, 1: 51: 1, 1954); A Ellenius, J S and Swedish anuquity (Journal of the Warburg and Courtauld Insdtutes, 20, 1957); dens, De arte pingendi (1960); E M Fant, Minne öfver J S (1782); S P Franck, Nuptias celebrantem ... [bröllops-skr till S o Regina Loccenius] (1648); A Garboe, Thomas Bartholin, 1-2 (1949-50); A Grape, Om Schef-feri Sciagraphiajuris naturje (NTBB 1921); B R Hall, Adelssöners fostran (ÅSU 49, 1936); P G Hamberg, J S:s bibliotekshus (VSÅ 1960); dens, J S als Sammler und Zeichner (Figura, ny ser, 6, 1967); KW Herdin, Bygge o bo i äldre tider, 1 (1932); K Johannesson, J S o vältaligheten i 1600-talets Sverige (HVUÅ 1993); dens, Om furstars o aristokraters dygder, reflexioner kringj S:s Memorabilia (1600-talets ansikte, 1997); K Kumlien, Biskop Karl av Västerås o Uppsala ärkesätes flyttn (1967); T P Larsson, Lapponias inflytande på texter som beskriver samisk religion mellan 1710 o 1735 (Sv religionshistårsskr 1998); E Lewenhaupt.Jo-han Heysig-Ridderstjerna (Saml 1889); B Lindberg, Naturrätten i Uppsala 1655-1720 (1976); R Lindborg, Naturrätten under karolinska tiden (Insikt o handl, 13, 1979); dens, J S o naturrätten (Den svjuri-dikens uppblomstring i 1600-talets polit, kulturella o religiösa stormaktssamhälle, Skrifter utg av Inst för rättshist forskn 9, 1984); S Lindroth, Sv lärdomshistoria, Stormaktstiden (1975); C J Lundvall, Om romerska vältaligheten vid UU under 17:de o 18:de seklerna (VHAAH 16, 1841); E Löfstedt, Minne avj S (SAH 64, 1955); B LöwJ S o hans Lapponia (J S, Lapponia, 1956); YLöwegren, Naturaliekabinett i Sverige under 1700-talet (1952); Å Malmström, Den jur fak under 1600-talet o böljan av 1700-talet (dens, Jur fak i Uppsala 2, 1985); E Manker, S o seitarna (VSÅ 1960); L Moberg, Konungastyrelsen, en filolog un-dersökn (1984); J P Niceron, Mémoires pour servir å riiistoire des hommes illustres dans la république des lettres, 39 (1738);J Nordström, GeorgStiernhielm: filosofiska fragment, 1 (1924); E Petersen, Intelleclum liberare, At frig0re intellektet: Johann Albert Fabrici-us, en humanist i Europa, 1 (1998); N Runeby, Mo-narchia mixta (1962); H Sallander, Vår första lärdoms-hisl (Lychnos 1941); H Scheffer, J S (1918); H Schuck, Skrifter i sv literaturhist (Saml 1887); dens, Inbjudmskrift till åhörande af de offentl föreläsmar med hvilka prof regius et Skytteanus tillträda sina ämbeten [UU] (1916); dens, VHAA:s hist, 2-3 (1933); H Seitz, De tre kronorna (1961); SMoK; Strasbourg de la Guerre de trente ans å Napoleon: 1618-1815 (Histoire de Strasbourg, 3,1981);J Ter Meulen o PJJ Diermanse, Bibliographie des écrits sur Hugo Grottus imprimés au XVIIe siécle (1961); A H Uggla, De tidigaste förbindelserna mellan Royal Society o Sverige (Lychnos 1940); UU, Akad konsistoriets prot, 3-13, ed H Sallander (1969-74); E Wrangel, Sveriges litt förbindelser med Holland särdeles under 1600-talet (LUÅ 1897); T Wretö, Folkvisans upptäckare: receptionsstudier från Montaigne o S till Herder (1984); S Åkerman, Queen Christina of Sweden and her circle (1991).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johannes Schefferus, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6376, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Burius), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6376
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johannes Schefferus, urn:sbl:6376, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Burius), hämtad 2024-04-16.