Meriter

2 Reuterholm, Esbjörn Christian, son till R 1, dp 12 mars 1710 i Sthlm, Kat, d 20 jan 1773 i Sjundeå, Nylands län. E o kanslist vid Krigskoll:s generalförrådskassakontor 28, i Justitierev 29, deltog i riksdagarna 31, 34, 40–41, 42–43 urt o 55–72 (led bl a av sekreta deput o stora särsk deput 60–62, av SU 65–66), hovjunkare hos drottn Ulrika Eleonora 5 nov 39, kammarherre 7 febr 44, tf lagman i Skåne o Blekinge 26 mars 46, tf landsh över Närke o Värmland 2 aug 51 o åter 6 mars 52, riksråd 11 sept 65–27 maj 69 o 19 okt 71–22 aug 72.

G 9 nov 1744 i Smedstorp, Krist, m frih Maria Gyllenstierna, f 25 okt 1716 i Lövestad, Malm (enl sonen G 4, se Sturzen-Becker, s 14; ej i fdb), d 19 jan 1783 i Sjundeå, dtr till landshövdingen frih Axel Erik G (bd 17, s 593) o Catharina Elisabeth de Charlière.

Biografi

Christian R började som 18-åring en ämbetsmannabana i faderns gamla verk Krigskollegium. Karriären fick trots detta ingen fart, och han övergick mot slutet av 1730-talet till hovtjänst. Under denna tid vistades han mycket utomlands och på faderns gård Ekeby nära Strömsholm i Västmanland. Genom gifte kom R 1744 i besittning av säteriet Tunbyholm i Smedstorp på Österlen och ägnade sig därefter under en tioårsperiod i huvudsak åt egendomens skötsel frånsett ett lagmansförordnande och några inhopp som den sjuklige faderns ställföreträdare på landshövdingestolen i Örebro.

Efter att ha gjort entré på Riddarhuset redan 1731 deltog R i de flesta av frihetstidens följande riksdagar. Utan att i övrigt vara särskilt framträdande medverkade han till en början framför allt i debatter i religionsfrihetsfrågor. Hans kraftfulla ställningstagande 1742–43 mot särskilt prästeståndets försök att omintetgöra 1741 års förordning om fri religionsutövning för engelsmän och reformerta bidrog – taktiskt fokuserat till tidens samhällsnyttoargument – troligen till det avgörande positiva utfallet bland adeln och borgarna. Redan vid riksdagen 1740–41 hade R entydigt framträtt som mössa i sin opposition mot hattarnas truppmobilisering i Finland. Han hade därmed valt sida efter det partimönster som slutligt etablerats vid fö- regående riksdag.

Sedan familjen 1754 förvärvat det gamla Flemingska stamgodset Svidja strax väster om Hfors och bosatt sig där återupptog R sin politiska verksamhet vid den händelserika riksdagen 1755–56. I motståndarlägret uppfattades han då som i första hand tillhörande den hovet mest närstående falangen av mösspartiet, ibland benämnd hovpartiet. Sakpolitiskt gjorde han emellertid vid denna starkt hattdominerade riksdag sin tyngsta insats i debatten om tjänstehjonsstadgan. I ett omfattande memorial i frågan pläderade han energiskt för mer långtgående tvångsmedel i syfte att garantera arbetskraft till adelsgodsen, ett problem som han menade var speciellt kännbart i Finland. Under riksdagen sökte han utan framgång tjänsten som landshövding i Kopparbergs län.

R:s yngre bröder Axel (se nedan) och Gustaf (R 3) hade tidigt nått ett visst rykte som riksdagstalare på mössidan, men det var först vid riksdagen 1760–62, präglad av kritiken mot kriget i Tyskland, som R fram- trädde som en av de ledande inom oppositionen. Han var aktiv i granskningen av riksråden och utvidgade sin kritik också till vad han betraktade som maktmissbruk och slöseri med statsmedel. Memorialet Korruption hos ämbetsmän samt överflödets hämmande karakteriserar väl hans personliga filosofi men utgör också upptakten till hans klappjakt under resten av 1760-talet på vad han såg som en självsvåldig och bristfällig byråkrati. Ståndets egen oförmåga att bedriva ett effektivt riksdagsarbete och prioritera bland ärendena nagelfor han på samma sätt. Under sin senare riksrådstid krävde han bättre kontroll över kansliets arbete och en genomförd ärendefördelning mellan riksråden.

Även om R:s ansvar för en handskriven "operations- och riksdagsplan" inför riksdagen 1765–66 är ovisst, var hans ställning som en i mösspartiets toppskikt nu etablerad. Han invaldes bl a i SU, stora deputationen och bankodeputationen samt inträdde i sept 1765 även i det nyvalda mössrådet. Liksom vid föregående riksdag blev R en av de häftigaste vedersakarna av hattarnas och riksbankens ekonomiska politik, som enligt honom kraftigt under-stötts av en politiserad statsförvaltning.

I de mot frihetstidens slut allt intensivare författningsdiskussionerna hävdade R både före och efter maktskiftet 1765 – och mot åtskilliga även i mösspartiet – att den i 1720 års regeringsform avsedda maktbalansen till följd av hattarnas maktfullkomlighet efter 1738 gradvis rubbats och att kungens rätt i framför allt utnämningsärenden kränkts. 1762 blev också R en av partiets fem deputerade i förhandlingarna med Lovisa Ulrika om en revision av författningen, och han medverkade i de informella men täta kontakterna i frågan med ryska beskickningen. I dec 1763 översändes till S:t Petersburg tre promemorior i författningsfrågan skrivna av ledande mösspolitiker, av vilka R var en. Hans personligt färgade diktamen i stora deputa-tionens lagutskott 13 juni 1765 skilde sig i princip inte från de åsikter som utskottet torgförde när det gällde stödet av det frihetstida systemet som sådant men innehöll en plädering för nödvändigheten att återgå till dess grunder. Politiskt segrade dock ansvarsutkrävandet av rådet framför en långsiktig författningsrevision, och även för R själv hade nöden ingen lag när partiintresset i det för mössorna kritiska läget 1768 talade för bruk av den k namnstämpeln.

Med sina återkommande angrepp på censor librorum Niclas v Oelreich (bd 28) och på Kanslikollegiets ovilja att ingripa mot dennes enligt R uppenbara övertolkning av sina befogenheter hade han redan 1760–62 lyft fram tryckfrihetsfrågorna på sin politiska agenda. För kopplingen till hans tidigare hållning i religionsfrågor talar inte minst stödet för den herrnhutiskt inspirerade hattprästen A C Rutström, mot vilken en process om spridande av irrläror pågått ända sedan 1756. Hovrättens i huvudsak friande dom i dec 1765 följdes av ett klart politiskt färgat beslut i rådet om landsförvisning – mot R:s votum som enda mössa. R:s principiella uppfattning var att rådet skulle lämna tryckfrihetsfrågor åt Kanslikollegiet, men i sakfrågan ansåg han att Rutström var utsatt för religionsförföljelse. Som vid tidigare liknande tillfällen ådrog han sig även nu prästeståndets särskilda ovilja.

Med denna bakgrund blev R en av de mest uttalade anhängarna av 1766 års tryckfrihetsförordning, som i den politiska turbulensen under frihetstidens sista år i praktiken kom att tillämpas relativt godtyckligt. Tillsammans med kungen och en minoritet i rådet opponerade han sig mot kungörelsen 2 mars 1767 om "politiska brott", som i sak avsåg att hindra kritik mot riksdagens beslut, och mot kungörelsen 8 maj s å om att kungens yttranden till rådsprotokollet skulle kunna sekretessbeläggas. Senare talade han för författares rätt att vara anonyma och hävdade att justitiekanslerns befogenhet att utkräva författarnamn inte fick legitimera politiskt eller teologiskt motiverade faktiska inskränkningar i den nya tryckfriheten.

En tidstypisk kombination av religionsfrihetsintresse och nyttotänkande torde även ha legat bakom R:s initiativ i rådet 1767 angående folkundervisningen på landsbygden, av allt att döma inspirerat av ett memorial till honom av prosten Severin Schlüter i Borgeby. R:s votum mot fastställande av Patriotiska sällskapets grundregler i febr 1772 kan tolkas som ett önskemål om större öppenhet, men med tanke på det aktuella läget kan det lika väl ses som en rädsla för oönskad politisk opinionsbildning under det slutna sällskapets täckmantel.

Det mössråd som tillträdde hösten 1765 innehöll – med undantag för bl a R – få starka politiska profiler. Att R i denna personkonstellation ofta stöttade kanslipresidenten och tidigare moderate hatten Carl Gustaf Löwenhielm (bd 24) mot de egna "radikalerna", som ville ha snabbare genomslag för en ny politik, kan tyckas paradoxalt. Sannolikt berodde det främst på R:s känslighet för legalitet och principer, som väl stämde överens med Löwenhielms försiktiga och formbundna arbetssätt. Dessutom delade R och Löwenhielm engagemanget mot vad de båda såg som tidens lättja och överflöd. Genom sin svaghet för personliga initiativ och sin närmast totala kompromisslöshet hade R knappast heller förutsättningar att samla partiet till ett mer strategiskt agerande i rådet.

En avsevärd personlig isolering i rådet förenades emellertid hos R med en förmåga att i enskilda frågor dra partivännerna med sig mycket långt. Ett extremt uttryck för detta blev den s k Cronackerska saken, i grunden en enkel marktvist berörande de adliga privilegierna. Rådets av R uppsatta svarsskrivelse i april 1768 till Kammarkollegiet, som yttrat sig över de rättsliga hindren att enligt rådets önskan helt tillmötesgå Carl Niklas Cronackers anspråk, var exempellöst häftig i sina formuleringar och stämplade Kammarkollegiets agerande som brottsligt och underkastat åtal genom justitiekanslern. En mer eller mindre politiskt tillsatt särskild division av Svea hovrätt skulle enligt rådets beslut ställa kollegiet till juridiskt ansvar. Även en polemik med Bergskollegiet s å har R som drivande kraft. På rådets uppdrag och under förödmjukande former för kollegiet utförde R en ingående utredning av prisutvecklingen och villkoren för tackjärnstillverkningen under hattregimen 1757–65. R lade hela skulden för järnets underpris och bergsmännens ökade beroende av förläggare och bruksägare på den tidigare hattpolitiken och Bergskollegiets oförmåga. Ingetdera angreppet hann politiskt fullföljas men ledde till en våldsam reaktion inom förvaltningen.

Att kanslipresidenten Löwenhielms frånfälle i mars 1768 ökat utrymmet för R:s handlingskraft och politiskt dikterade vendetta mot de båda kollegierna är uppenbart. Lika klart är att R:s oresonlighet och brist på politisk smidighet förvärrade och accelererade den politiska kris som inleddes i och med kungens yrkande på urtima riksdag i febr s å. R motarbetade från början envetet den riksdagskallelse som kom till stånd först efter kungens abdikationshot och verkens inaktivitetsförklaring i dec. Vid detta tillfälle var R sjuk och kunde inte heller omedelbart inställa sig till den urtima riksdag som sammankallats till april 1769 i Norrköping. Troligen var han i varje fall huvudförfattare till den uppmärksammade propagandaskriften Uplysning för Swenska Folcket som utgavs häftesvis under våren s å och även tillskrivits andra pennor i mösskretsarna. Skriften, som gick i grundlig polemik med Kammarkollegiets dystra bild av samhällsekonomin och försvarade rådsmajoritetens agerande, kännetecknas emellertid av en lugn och saklig ton som i varje fall inte kan anses typisk för R. Den gav upphov till ett mycket stort antal motskrifter. Av de tio riksråd som av det nyvalda SU avkrävdes förklaringar och därefter avsattes var R den ende som levererade ett heltäckande skriftligt försvar utan försök till reträtt.

Under mössornas korta repris vid makten från hösten 1771, efter tronskiftet, återkallades R i rådet men han fick knappast tillfälle att då utveckla en ny politisk plattform. Under kuppdagarna i aug 1772 hade han begivit sig till Svidja. Betraktad som en potentiell oppositionsman av Gustav III:s förtrogne J M Sprengtporten, som bemäktigat sig Sveaborg, sattes han där en tid i tillfällig arrest. Kort därefter insjuknade R och avled.

Liksom fadern var R en ivrig boksamlare med inriktning på teknik, ekonomi och juridik. I R:s samling ingick också ett stort antal avskrifter och register till officiella dokument samt "miscellanea curiosa". R:s stora naturintresse skall också ha återspeglats i boksamlingen, vilket bekräftats av Linnélärjungen Pehr Kalm (bd 20) efter ett besök på Tunbyholm 1747. Delar som ärvts efter fadern samt egna tillskott förstördes vid en brand på Svidja 28 maj 1758. De lärda intressena i förening med en gemensam mössideologi skapade också de väl belagda banden mellan familjekretsarna Reuterholm och Nordenflycht. Hedvig Charlotta Nordenflycht (bd 27) stod speciellt den yngre brodern Axel nära, men hon lärde i mitten av 1750-talet känna även R, som senare lämnade henne ett avsevärt stöd i rättsliga och ekonomiska frågor samt som långivare.

Från föräldrahemmet bar hela den väl sammansvetsade syskonkretsen med sig en pietistiskt färgad fromhet. Hos särskilt R märks dessutom ett strängt, nästan asketiskt drag – troligen ett arv från fadern – och en oböjlig principfasthet som kom att följa honom livet igenom. Hans moralism och natursvärmeri, där överflöd och sköna konster framstod som i grunden något fördärvligt, bar en rousseauansk ton. Som politiker påverkades han senare mer av Montesquieus maktdelningstanke med lagstiftande och exekutiva funktioner, vilket gav honom en i grunden balanserad syn på den sena frihetstidens brister.

Arbetsam intill pedanteri blev R som politiker alltmer hätsk och långsint och förgick sig ofta i rådsdebatterna. Med sin viljestyrka, sin snäva fokusering och sin förmåga att i politiska krislägen till sist offra former och principer för den politiska maktambitionen kan R betraktas som representant för en modern politikertyp även med frihetstidens nya mått mätt. Åt samma håll pekar det uppenbart genuina engagemanget för tros- och tryckfrihet. Samtidigt drog sig R inte för att hårdfört företräda adliga jordägarintressen, inte minst i den Cronackerska saken där hans närmast rasande engagemang politiskt måste betraktas som kontraproduktivt och påskyndade mössregimens fall. Genomgående torde han ha drivits av övertygelse och knappast varit besticklig. Med sin skarpa profil företräder R ovanligt väl frihetstidens inbyggda konflikter mellan renodlad intressepolitik, ämbetsmannatradition och upplysningsidéer.

Sonen Axel Christian R (1753–1811) påbörjade efter studier vid UU och en kort militär bana 1783 en i huvudsak juridisk ämbetsmannakarriär. Efter förordnanden i Åbo hovrätt och en period som lagman i Nylands och Tavastehus lagsaga kallades han 1793, under sin bror G A Reuterholms (R 4) tid som ledande maktfaktor under förmyndarregimen, till ledamot av HD och 1795 till president i Statskontoret. Han slutade sin bana som president för hovrätten i Vasa, en tjänst som han tillträdde 1796, men suspenderades 1808 efter att ha ställt sig under den ryska arméns beskydd.

Författare

Leif Gidlöf

Arkivuppgifter

Konc, anteckntar o likv:handlar (2 vol) efter R i Reuterholm-Ädelgrenska saml, RA; konc m m även i KB. – Brev från R i KB o RA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Vota uti Kongl. maj:ts råd-kammare, angående en utnämnd hof-rätts division, at uptaga Kongl. kammar-collegii sista igenom trycket divulgerade och til Kongl. maj:t stälte skrift uti den bekanta Cronackerska saken. Sthlm, [sista arket:] Gbg 1769. 4:o. 24 s. [Inneh: Ad protocollum ... 8 dec 1768 o 24 febr 1769.] – Dictamen ad protocollum. [Rubr.] Upps 1769. 4:o. 24 s. – Tankar öfver n:o 14 och 15 af veckoskriften kallad: Aristarchus, samt hufvud-orsakerne til 42 m:ks cours fixerande, faststäld genom förordningen afd. 8 sept. 1767. Sthlm 1769. 4:o. 12 s. [Undert: C. R.] – Uplysning för svenska folket om anledningen, orsaken och afsigterne med urtima riksdagen 1769. Sthlm 1769. 4:o. 118 s. [Anon; tillskr. Även med titelbl o s 1–4 nytr:] Ggb så. – Yttranden i rådkammarens protokoll 1768-69; se även S E. Bring, Svenskt boklexikon 1700-1829, Riksdagshandlingar, s 74; ett memorial i övers se ibid s 75.

Översatt: Grundläggning til en beskrifning öfver borgelige samhällens och regeringars nödvändighet, ursprung, rättigheter, gräntsor och särskilte ske-pelser, efter F de Salignac De la Mothe Fénelons grundsatser, Norrköping 1765,192 s.

Källor och litteratur

Källor o ätt: Biographica, RA.

AclRP från o med 1719, 6–8 (1881-86), 12–14 (1890–95), 19–31 (1923–71); F Almén, Gustav III o hans rådgivare 1772–89 (1940); S E Bring, Sv boklex 1700–1829. Rättegångshandl:ar (1958); Broomé; A Burius, Ömhet om friheten. Studier i frihetstidens censurpolitik (1984); T Byström, Studier i Hedvig Charlotta Nordenflychts biogr (1980); Carlander, 2:2–3 (1902); I Carlsson, Frihetstidens handskrivna politiska litt (1967); dens, Parti – partiväsen – partipolitiker 1731–43 (1981); J R Danielson Kalmari, Finland under den gustavianska tiden, 1 (1925); A v Fersen, Hist skrifter, 2–4, ed R M Klinckowström (1868-69); S G Hansson, Satir o kvinnokamp i Hedvig Charlotta Nordenflychts diktn (1991); L Herlitz, Fysiokratismen i sv tappn 1767–1770 (1974); S Högberg, PS:s hist (1961); O jägerskiöld, Hovet o författn:frågan 1760–1766 (1943); G Kjellin, Rikshistoriografen Anders Schönberg (1952); J Kruse, Några nya Nordenflychtiana (Sami 1897); L Linnarsson, Riksrådens licentiering (1943); D Löfberg, Det nationalekon motivet i sv pedagogik under 1700-talet (1949); Malmström, 4–6 (1899–1901); M F Metcalf, Russia, England and Swedish party politics 1762–1766 (1977); G Olsson, Hattar o mössor (1963); H Olsson, Reuterholmska manuskriptsaml:arnas öden (MRA 1926); SMoK; N Staf, Religionsdebatten under förra hälften av 1700-talet (1969); O P Sturzen-Becker, Reuterholm efter hans egna memoirer ... (1864); G Svanfeldt, Posten 1768–1769 o dess förf (1937); Sv biogr lex, N F, 8 (1879–81); O Sylwan, Sv pressens hist till stats-hvälfn:en 1772 (1896); C Tersmeden, Memoarer, 5, ed N Erdmann (1918); D Tilas, Curriculum vitse 1712–1757, 1–2, ed H Wichman (HH 38:1, 1966); A Öberg, De yngre mössorna o deras uti bundsförvanter 1765–1769 (1970).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
E Christian Reuterholm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6607, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6607
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
E Christian Reuterholm, urn:sbl:6607, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2024-04-24.