Meriter

4 Reuterholm, Gustaf Adolf, son till R 2, f 7 juli 1756 i Sjundeå, Nylands län, d 27 dec 1813 i Schleswig-Friedrichsberg, Tyskland. Inskr vid UU 14 febr 69, volontär vid Västmanlands reg 16 sept 70, sergeant där 15 juni 71, vid Östgöta infanterireg 22 mars 73, fänrik i armén 30 nov 74, placerad till tjänstgöring vid Västmanlands reg 22 maj 75, avsked ur krigstjänsten 1 sept 77, hovjunkare hos Gustav III 15 sept 77, kammarherre hos drottn Sofia Magdalena 27 dec 78, deltog i riksdagarna 86 o 89, led av Generaltulldir 87–93, överkammarherre hos änkedrottn 3 juli 92, president i Kammarrevisionen o led av hertigen-regenten Karls konselj 7 juli 92, tf rikskansler 6 juni 96, entledigad från sina ämbeten 22 okt 96, vistades utomlands 96–97 o från 00. – En av rikets herrar 17 maj 93, Serafimerriddare 24 nov 94, hedersled av K målar- o bildhuggarakad 95, LVA 96. – Ogift.

Biografi

R tillbringade sin barndom omväxlande på Svidja gård i Finland och i Sthlm. Som 16-åring upplevde han faderns fängslande i samband med Gustav III:s statskupp 1772. Då fadern snart därefter avled i sviter efter fängelsevistelsen, väckte detta hos R ett outsläckligt hat mot kungen. Han var därmed predestinerad att bli oppositionsman.

Till att börja med studerade dock R i Uppsala och förde där höstmånaderna 1773 en dagbok som avslöjar hans tankevärld och karaktär. Högfärd, självbelåtenhet, utomordentlig släktstolthet och dragning till mysticism framträder redan då som typiska egenskaper hos honom men också kulturella ambitioner med förkärlek för opera och baler. 1775 fick R fullmakt som fänrik vid Västmanlands regemente men erhöll efter drygt ett år permission. Under en resa till Finland 1776–77 besökte han även S:t Petersburg. Stadens glans och sällskapslivet på den sv beskickningen imponerade på honom. Han mognade under denna tid och knöt svärmiska vänskapsband med jämnåriga, bl a med kungens livpage Carl Peyron (s 277) och Albrekt Ehrenström (bd 12). Sin bäste vän fann R i poeten Johan Gabriel Oxenstierna (bd 28), med vilken han brevväxlade. Sin härskarnatur avslöjade R under en vistelse på hemgården Svidja där han som en feodaltyrann for hårt fram mot folket.

Sitt egentliga verksamhetsfält fann R emellertid vid hovet, först som kungens hovjunkare och senare som drottning Sofia Magdalenas kammarherre. Därmed kom han i närmare kontakt med hertig Karl, vars intimare krets han tillhörde från 1780-talets början. Han hade genom Oxenstierna lärt känna mystikern och andeskådaren Gustaf Björnram (bd 4), vars elev han blev och i vars sällskap han nattetid genomförde seanser på månbelysta begravningsplatser. Denna dragning till det ockulta gjorde honom till frimurare 1782, och hertig Karl, frimurarordens stormästare, upphöjde honom till magister templi eller frimurarmästare. Han erhöll också posten som heraldicus magnus eller storheraldiker och ledde i denna egenskap sammanslutningens ritualer.

Den ytterst obeslutsamme hertig Karl blev snart helt beroende av stöd från den karaktärsfaste R. Hertigen kände själv till sin brist och var rädd att vara ensam bland folk med bestämda åsikter. Beroendet av R avslöjades dock inte för alla, eftersom deras vänskap odlades i ett slutet sällskap, och t ex den viljestarka Hedvig Elisabeth Charlotta förbigår honom länge i sin dagbok. När de nära kontakterna så småningom ändå blev kända, fick R uppleva smicker, till och med rädsla, från omgivningen, vilket gjorde honom ännu mera medveten om sin makt. Att R hade ett ovanligt inflytande över omgivningen och ägde psykologiska talanger framgår bl a av att den blyge unge tronföljaren Gustav Adolf (Gustav IV Adolf) tyckte bäst om honom av alla hovherrarna.

Hertig Karl förenades med R också i gemensamt missnöje med Gustav III, och båda odlade vissa förbindelser med oppositionellt sinnade grupperingar inom adeln. Betydelsefull för R blev en av hertigen beordrad resa 1786 för att granska provinsiallogerna i Finland. Han blev där bekant med den östra rikshalvans officerskår, en grupp vars revoltanda så småningom skulle finna sin form i Anjalaförbundet. Särskilt gällde detta de senare landsförrädarna Carl Henrik Klick (bd 21) och Jan Anders Jägerhorn (bd 20), vilkas åsikter R kände till.

Under riksdagarna 1786 och 1789 dolde inte R sin oppositionella ståndpunkt. Sistnämnda år var han en av de riddarhusledamöter som häktades i samband med förenings- och säkerhetsaktens genomdrivande, vilket han tycks ha uppfattat som en ära. Husarresten ägde rum under behagliga former i hertigens lägenhet på slottet. Kort därpå synes R ha sett sig nödsakad att ändra taktik, och han medverkade vid hertigens försoning med kungen. Den nya konstellationen gjorde honom själv överflödig som hertigens rådgivare, och Gustav III gav honom en pension så att han kunde genomföra en längre utlandsresa. Det var som om kungen använt pensionen som ett medel att undanröja R:s inflytande över hans vankelmodige bror.

Under R:s vistelse i Paris 1789 bröt den franska revolutionen ut. Noteringarna i hans dagbok är av stort intresse. R såg omvälvningen som en i huvudsak positiv kraft; klarare än många andra anade han, att det revolutionära Frankrike skulle komma att spela en vida mer betydelsefull roll i utrikespolitiken än det förrevolutionära. Händelsen stärkte hans uppfattning, att något liknande skulle kunna äga rum även i Sverige. R:s brev hem är fulla av profetior om en förändring som skall föra hertigen och honom själv till makten. Jämfört med dessa förhoppningar blev återkomsten till hemlandet i juli 1790 ett fiasko – Gustav III satt ännu på tronen, och han återkallade genast R:s pension. Marken brände nu under R:s fötter, och han reste i juli 1791 ånyo utrikes, denna gång till Rom. Därifrån fortsatte flödet av brev, som talade om den övergående skärselden och upphöjelsen av Guds utvalda brödraskap till inflytande och glans. Det är inte uteslutet att R före sin avresa hade fått någon kunskap om attentatsplaner mot kungen.

Mordet på Gustav III förändrade situationen i ett slag. Hertigen, som hade blivit regent, kallade R tillbaka till Sverige, och R befann sig i Sthlm 3 juli 1792. Från denna tidpunkt och fyra år framåt var R Sveriges verklige härskare. Han hade prövat sin ledarförmåga i hemliga samfund och vänkretsar och visste att hantera människor. Utan formell ställning – han var på hertigens befallning endast president i Kammarrevisionen – deltog R i de flesta konseljerna och satte sin prägel på besluten. Ställningen som grå eminens var dock inte helt lätt att bära. Dels fruktade R ständigt, att han skulle förlora sitt inflytande över regenten, dels fick han med tiden uppbära mycken spott och spe. R svarade på det sistnämnda genom att ta till allt grövre metoder mot sina motståndare.

11 juli 1792 lät R utfärda en ny tryckfrihetsförordning, som gjorde opinionsbildningen praktiskt taget fri. Denna åtgärd och det förhållandet att bestraffningen av de s k kungamördarna drog ut på tiden gav intrycket, att R representerade frihetstidens, kanske till och med revolutionens, ideal. Intrycket förstärktes av att gustavianernas ledare, Gustav III:s gunstling Gustaf Mauritz Armfelt (bd 2), nästan genast valde att resa bort och bli sv sändebud i Italien.

Emellertid var R inledningsvis blott besluten att befästa sin ställning. Underståthållaren i Sthlm Henric Liljensparre (bd 23) blev R:s handgångne man i jakten på anhängare till den tidigare regimen, och ett strängt spionsystem utvecklades i huvudstaden. Ommöbleringar vidtogs inom tjänstemannakåren i syfte att avlägsna gustavianskt sinnade personer, entlediga dem eller sända dem till nya poster i landsorten, där de var isolerade. Så småningom drabbades även åtskilliga tjänstemän med radikala eller "jakobinska" tänkesätt av samma åtgärder. R:s misstänksamhet växte med makten, och efter ett halvår återkallade han sin tryckfrihetsförordning, som påstods ha bidragit till partistrider.

För att uppnå sina syften var R emellertid tvungen att röja sin farligaste kvarvarande rival Armfelt ur vägen. 1793 öppnade han en process mot Armfelt, sedan han tack vare sina kunskapare fått veta, att denne konspirerat med Ryssland för att åstadkomma en regimförändring i Sverige. Rättegången tog hela 1794 i anspråk, men egentlig klarhet uppnåddes aldrig eftersom de sammansvurna i landet redan hunnit förstöra sina papper. Den allmänna opinionen tog avstånd från processen, och många trodde att hela historien var uppdiktad.

Till slut lyckades R få tag på Armfelts arkiv från Italien, och dokumenten visade, att gustavianerna verkligen hade bedrivit landsförrädiska stämplingar. Sålunda var det överenskommet, att en rysk flottavdelning skulle komma över Östersjön för att hota Sthlm när gustavianerna tänkte återta makten. Följden blev en dödsdom för Armfelt, som dock flydde till Ryssland, och livstidsstraff för ett par av hans förtrogna, bland dem Magdalena Ruden-schöld. R:s propaganda utnyttjade rättegången till det yttersta för att påverka stämningarna, och R själv avstod inte från att använda "fula knep"; bl a lät han publicera fröken Rudenschölds kärleksbrev till Armfelt. Skriften kostade en skilling och såldes av kolportörer på gatorna. För att föreviga sin bragd lät R Per Hörberg (bd 19) måla en tavla efter sin egen skiss, Friherre G A Reuterholm upptäcker den Armfeltska konspirationen, där R bärande serafimerbandet öppnar en kista innehållande Armfelts landsförrädiska brev. Processen följdes av en sista upprensning bland de tjänstemän som Gustav III hade utnämnt. Genom sitt agerande i samband med rättegången förlorade R stödet från hertigens gemål Hedvig Elisabeth Charlotta, som utvecklades till att bli hans fiende.

R försökte även komma till rätta med de under Gustav III tilltrasslade statsfinanserna men med föga framgång. Han underminerade själv intentionerna med sitt sparsamhetsprogram genom godtyckliga belöningar till sina anhängare. Goda konjunkturer i utrikeshandel och hyggliga skördar betydde dock en lättnad för landet.

R hyste stort intresse för litteratur och kultur och trodde sig äga ovanliga talanger inom dessa områden. Efter att ha fått makten skisserade han hyllningar till kungahuset på prosa, som någon poet, t ex Leopold, fick förvandla till dikt. R älskade också att uppträda som talare, och hans vackra, blomsterrika fraser klingade i regel väl från talartribunen, men deras innehållslöshet avslöjades vid närmare analyser. Han skrev själv många förordningar och kungörelser, som var ovanligt ordrika, men lyckades bättre som brevskrivare, och många av hans i hast nedtecknade biljetter gör intryck genom sin kraftfulla originalitet. När han 1794 kandiderade till SA, avvisade ledamöterna honom nästan enhälligt, och han hämnades genom att suspendera akademin.

Sitt egentliga verksamhetsfält fick R i utrikespolitiken, för vilken han ägde en ovanlig talang. Utgående från hypotesen att det revolutionära Frankrike skulle växa till kontinentens främsta stormakt slöt han i maj 1793 ett defensivförbund med republiken som aldrig ratificerades men dock i sept 1795 ledde till en traktat om subsidier. Av stor betydelse blev R:s neutralitetsförbund med Danmark i mars 1794, som i ett slag eliminerade det danska hotet vid Sveriges sydgräns. Dessa förutsättningar gjorde det möjligt för honom att föra en ganska stram Rysslandspolitik och trotsa Katarina II:s i många avseenden ultimativa deklarationer gentemot Sverige. R ansåg att Ryssland var gustavianernas främsta skyddsmakt och bundsförvant, varför hans utrikespolitik egentligen bara var en förlängning av hans inrikespolitik. En svår missräkning drabbade honom dock när den omyndige Gustav Adolf av personliga skäl bröt den av R arrangerade förlovningen med den mecklenburgska prinsessan Louise Charlotte.

Redan före denna alliansplan hade många hyst tanken, att ett kungligt äktenskap med en rysk prinsessa skulle vara det bästa medlet att pacificera aggressionerna från Katarina II. Drivande kraft i denna plan var den sv ambassadören i S:t Petersburg Curt v Stedingk. Förhandlingarna ledde till att kejsarinnan förde fram sin sondotter prinsessan Alexandra som ett lämpligt parti för Gustav IV Adolf, och R tog nu den fullständiga ledningen av arrangemangen på sv sida genom att låta föra rikskanslern Fredrik Sparre åt sidan och själv ta dennes plats. Kungens, hertigens och R:s gemensamma resa till S:t Petersburg sensommaren 1796 var emellertid inte förberedd med tillräcklig omsorg och slutade med en katastrof. Gustav IV Adolf hade under sin långa osjälvständighet under förmyndarregimen blivit en mästare i konsten att förställa sig, och först i den ryska huvudstaden blev det uppenbart, att han inte alls ämnade gifta sig. Kungen böjde sig på inga villkor och tog prinsessans grekisk-ortodoxa religion till förevändning att vägra. Skandalen urartade till en öppen brytning med Katarina II och fick svåra följder för den sv utrikespolitiken.

Efter fiaskot var R en märkt man som själv ville avgå. Entledigandet skedde under förnedrande former: Gustav IV Adolf drog fram den ena anklagelsepunkten efter den andra och vägrade ge R den begärda pensionen. I och med att förmyndarregeringen vid kungens uppnådda myndighetsålder den 1 nov 1796 drog sig tillbaka förlorade R den plattform han haft under drygt fyra år. Den allmänt fruktade "storviziren" trodde rentav, att hans liv var i fara.

R reste nu utan att ta farväl av någon i flyktartade former till Tyskland, där han till att börja med stannade till 1797. Han gjorde många försök att få återupprättelse och började så småningom hata Gustav IV Adolf med samma intensitet som han hatat dennes far. Hertig Karl avvisade R upprepade gånger och särskilt 1809, då R efter Gustav IV Adolfs abdikation gjorde ett försök att återvända till Sverige. Karl XIII tog inte ens emot sin gamle vän i audiens när han anhöll om detta 1810. Förbittrad lämnade R Sverige och bosatte sig hos lantgreve Carl av Hessen, som var dansk befälhavare i Slesvig och Holstein. De båda förenades i ockulta intressen. R dog av slag sedan han fått besked om att sv trupper under Karl XIV Johans befäl närmade sig Slesvig.

Gustavianerna tog hämnd på R genom att svartmåla hans eftermäle. Eftervärlden har mest fäst sig vid hans mindre tilltalande sidor: härsklystnad, fåfänga, högdragenhet, misstänksamhet och vidskepelse. R:s personlighet var emellertid mera komplicerad än så – vid sidan av att vara en maktberusad mörkman hade han också en mera älskvärd sida, och han ägde en skarp psykologisk blick, som gjorde det möjligt för honom att upptäcka och dra nytta av många fienders svagheter. R verkade också i en politiskt kaotisk tid, då måhända strama tyglar fordrades för att hålla riket samman.

Författare

Kari Tarkiainen

Arkivuppgifter

R:s stora arkiv (40 vol: konc, ms, dagböcker, resejournal, korrespondens, PM, m m) i Reuterholmska saml o Reuterholm-Ädelgrenska saml, RA. Strödda ms o viss korrespondens även i KB o UUB. – Brev från R i KB, RA (bl a till M Stenbock o många till R Ruuth, C v Stedingk, F Sparre, M Rosenblad samt ca 200 till hertig Karl/Karl XIII) o i UUB (bl a till A Ehrenström, J L Rutensparre, F Sparre o många till C Fleming).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Ord til musiquen i Stora frimurare logen på Riddareholmen, den [9] Mardi 1787. Sthlm u å. Fol. (8) s. [Anon.] – Utdrag af bonde-ståndets tryckte protocoller hållne vid riksdagen i Stockholm den 20 Februarii 1789. Jönköping 1789. 4:o. (10) s. –Tal, hållit den 2 Februarii 1789 af grefve Bondes til Björnö fullmägtig ... som anförde höglofl. ridderska-pets och adelns första deputation til de öfrige respective stånden. Sthlm 1789. 4:o. (8) s. [Även med tryckår 1788.] – Tal hållit af fullmäktigen för grefve Bonde til Björnö ... som anförde den deputationen, som öfverlemnade ridderskapets och adelns extractum protocolli af den 6 febr. dl de öfrige respective stånden, angående de utspridde smädefulla rykten och papper. Sthlm 1789. 4:o. (7) s. – Tal, hållit inför Hans kongl. maj:t samt Hans kongl. höghet, hertigen af Södermanland, i Stora frimurare logen på Riddareholmen den [] Martii 1793. Sthlm u å. 26 s. – Tal, hållit inför Hans kongl. maj:t samt Deras kongl. högheter hertigarne af Södermanland och af Ostergiöthland, i Stora frimurare logen på Riddareholmen den [] Martii 1794. Sthlm 1794. 14 s. – BrefVäxling mellan Reu-terholm och Fleming (Svenska memoarer och bref, 10. Ur Clas Flemings papper. Bref... utg af H Schuck, Sthlm 1906, s 1–65). – Till Nils Dalberg. Meddeladtaf I Norberg (PHT, årg 15, 1913, Sthlm 19[13-]14, s 200-205). - Dagbok från åren 1775–1776. Medd af A Falk (ibid, 24,1923, tr 19[23-]24, s 183-233,1 portr).

Utgivit: M. Ch. Rudenschöld, Den på Gamla kungshuset fängslade frökens, nu Magdalena Charlotta Carlsdotters bref til riksförrädaren, som fordom kallades baron Armfeldt ... angående deras kärleks-äfventyr. Övers från fransyskan. Sthlm 1794. (8) s. [Anon.]

Källor och litteratur

Källor o litt: A Ahnfelt, Ur sv hofvets o aristokratiens lif, 6 (1882); E Carlsson, Den ryska giftermålsfrågan under Gustaf IV Adolfs minderårighet o första regeringstid (1925); Signe Carlsson, Sverige o Storbritannien 1787–1790 (1944); Sten Carlsson, Gustav IV Adolf (1946); dens, 1792–1810 (Den sv utrikespolitikens hist, 3:1,1954); C Forsstrand, En gustaviansk ädlings ungdomshist. Några anteckmar av o om GAR (1925); O Holmberg, Leopold o Reuterholmska tiden, 1792–1796 (1957); G Iverus, Hertig Karl av Södermanland, 1, Till ryska kriget (1925); O Jäger-skiöld, 1721–1792 (Den sv utrikespolitikens hist, 2:2, 1957); M Nylund, G A R under förmyndaretiden 1792–1796 (1917); E Nyman, Indragn:makt o tryckfrihet 1785–1810 (1963); H Olsson, R:ska manuskriptsaml:arnas öden (MRA 1926, s 130–164); C H v Platen, Stedingk (1995); G Rein, Kustaa Aadolf Reuterholmin suhteista Suomeen (HArk 43:4, 1937); SMoK; S A:son Sparre, Biogr anteckmar om officerare o vederlikar 1623–1779 (K Västmanlands reg:s hist, 4, 1930); N Staf, Polisväsendet i Sthlm 1776–1850 (1950); O-P Sturzen-Becker, R efter hans egna memoirer. En fotografi (1862); L Wahlström, Till hist om Sverige o Ryssland 1796 (Hist studier tillägn prof Harald Hjärne ..., 1908).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Adolf Reuterholm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6608, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kari Tarkiainen), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6608
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Adolf Reuterholm, urn:sbl:6608, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kari Tarkiainen), hämtad 2024-04-16.