Meriter

2 Piper, Fredric Magnus, f 3 april 1746 i Uppsala, d 22jan 1824 i Sthlm, Jak o Joh. Föräldrar: hovintendenten Gabriel Magnus P o Catharina Axberg. Inskr vid UU 8 dec 46, studerade matematik o hydrostatik där 64–66, ingenjörs- och arkitekturstudier vid kanal- o slussbygget i Trollhättan, vid örlogsvarvets dockbygge i Karlskrona o Ritarakad i Sthlm 67–71, ämnessven i VA 13 mars 71, konduktör vid Överintendentsämb 18 sept 72, studerade i England 73–74, erhöll resepension från Slottsbyggnadsdir 23 nov 74, studerade i Paris 74–75, i Rom 75–78 o i England 79-80, hovintendent 27 nov 80, dir för undervisn:en i byggnadskonst vid FrKA 21 maj 99, tf överintendent 20 mars 03 (Biographica)–5 maj 05. – LFrKA 83 (v preses 95, tf preses 03–05).

G 11 juli 1780 i London m Elisabet Hackson, f 30 maj 1751 i Sthlm, Klara, d 26 mars 1814 där, Jak o Joh, dtr till fd sv konsuln i Smyrna Henrik H o Elisabet Campbell.

Biografi

I samband med att Slottsbyggnadsdirektionen i nov 1774 beviljade P en årlig resepension hette det i överintendenten C F Adelcrantz' (bd 1) motivering att P skulle förvärva "insikt i trägårds arkitekturen" då han "med tiden kan däri göra fäderneslandet så mycket större nytta, som ingen i den slags genre ännu hitintills sökt någon perfektion". Det var alltså trädgårdskonsten som P skulle ägna sig åt under de sju studieåren utomlands. Med tanke på hans universitets- och ingenjörsutbildning var det naturligt att P hyste ett särskilt intresse för olika former av vattenteknik, en specialitet som utvecklats av flera generationer franska fontänörer. Studiet av hydrauliken var också det skäl som P åberopade när han från Rom ansökte om en förlängning av resepensionen. Gustav III, som var i full färd med planeringen av en ny parkanläggning vid Drottningholm, hade helst sett att P återvände till hemlandet men valde ändå att bifalla arkitektens ansökan. Kungen skulle emellertid få vänta ytterligare två år på P:s hemkomst. 1779–80 fullbordade P sin utbildning i England, bl a genom omfattande fältstudier och uppmätningar vid Painshill, Stourhead och Stowe. Där skaffade han sig kunskaper om samtida engelsk trädgårdskonst vilket blev avgörande för hans fortsatta verksamhet i Sverige.

Efter utnämningen till hovintendent med särskilt ansvar för de k lustträdgårdarna grep sig P energiskt an med de nya arbetsuppgifterna. Våren 1781 hade han utarbetat förslag dll generalplaner för Drottningholm och Haga. Redan här möts de drag som skulle bli typiska för P: en växlingsrik och artikulerad vegetation, vattnets naturliga dragning samt en differentiering av promenad- och körvägar. De högsta punkterna i terrängen markerades med lusthus, vilka samtidigt utgjorde skärningspunkter mellan olika perspektiv och siktlinjer. P:s förslag, som i konstnärligt och tekniskt avseende visade prov på konsekvent genomförda lösningar, stod i skarp kontrast Ull Gustav III:s franskorienterade, artificiella trädgårdsideal. Kungen kan inte ha undgått att lägga märke till den indirekta kritiken av sitt och Adelcrantz' dilettantmässiga projekt för Drottningholmsparken, som också låg till grund för anläggningsarbetena. Gustav III respekterade emellertid P:s yrkesskicklighet, kopierade t o m en av hans engelska studieritningar, men behöll likafullt ledningen för arbetena vid Drottningholm. P fick istället relativt fria händer på Haga, där verksamheten igångsattes våren 1781.

Samtidigt uppdrog kungen åt P att rita ett förslag till en engelsk parkanläggning på Arsenalsplatsen i Sthlm (1781–82). Dessa planer sammanhängde med ambitionen att ordna området runt det nybyggda operahuset och förutsatte en rivning av det gamla Makalös. I sin kompromisslöshet var förslaget ett uttryck för en optimistisk tro på det nya trädgårdsmodets obegränsade möjligheter, till och med mitt inne i rikets huvudstad.

P anlitades även av personer i och utanför hovkretsen. Han gjorde upp förslag till engelska parker åt riksrådet och överståthållaren Carl Sparre på Bellevue (1784, 1786) och åt Gustaf Philip Creutz (bd 9) på Tivoli (1784). Båda dessa parker var tänkta att samkomponeras med Haga. P bistod också sin forne beskyddare, riksrådet Carl Fredrik Scheffer, med parken på Tyresö innan denne avled 1786. Vidare ritade han 1785 en generalplan för Godegård i Östergötland, tillhörigt fränden och brukspatronen Johan Abraham Grill (bd 17). Detta projekt reviderade P 1789, s å som han upprättade ett förslag till ny huvudbyggnad och park vid Bjärka-Säby i Vist, Ög, för Germund Ludvig Cederhielm (bd 8).

Mycket talar för att P, liksom L J Desprez, reste till England 1789 i samband med den nedgång i anläggnings- och byggnadsarbetena vid de k slotten som inföll under ryska kriget. P kan dock inte ha vistats särskilt länge utomlands, eftersom han ritade en villa åt den engelske envoyén i Sthlm Sir Robert Liston, kallad Listonhill, uppförd 1790–91 på Södra Djurgården. Samtidigt gjorde P upp förslag till en engelsk park på Skuru åt vännen Carl Råbergh (adl Mannerskantz; bd 25, s 89). P hade också stor andel i tillkomsten av den s k Borgen vid Skurusundet, ritad och uppförd av Råbergh.

P:s huvudsakliga verksamhetsområde var dock alltjämt tillsynen av de k lustträdgårdarna. Efter Gustav III:s inköp av Brahelund, Hagas grannegendom i norr, utarbetade P en generalplan för den nya delen av lustparken (1786–87). Huvudmotiv blev Brahelundsgärdet, förvandlat till den stora Pelousen. Under arbetets gång fick dock P se sitt inflytande successivt minskat. Redan 1785 lämnade han sysslan som arbetsledare; ingen av de byggnader han föreslagit kom till utförande utom den turkiska kiosken (1786–88). Även betydande delar av generalplanen för det nya Haga frångicks. P fick i stället nöja sig med ledningen för de blygsamma arbetena vid Karlberg (1785–88).

Vid tiden för Gustav III:s död verkar P:s trädgårdsideal ha förändrats. Detta framgår av hans förslag till omläggning av Logårdsparterren våren 1792.1 stället för en engelsk park valde P geometriska former och en återhållen vegetation. Efter vistelse i England 1793–94 befästes P:s orientering mot en mer strikt form, något som kan märkas i hans förslag till omgestaltning av Kungsträdgården (1796). Den enda anspelningen på engelsk stil var terrasseringen och de diagonalställda lusthusen. Många av grunddragen i denna anläggning återkom i det som skulle bli P:s sista arbete, förslaget till Hoglandsparken i Karlskrona (1814–15).

P, som i slutet av Gustav III:s levnad alltmer trängts undan, fick något av en revansch åren efter kungens död. 1794 var han påtänkt som överintendent, men hans utnämning gick om intet då Adelcrantz valde att sitta kvar ett år. Som kompensation utnämndes P till v preses i FrKA 1795. Följande år fick han i uppdrag att göra en ny generalplan för Drottningholm, där han i princip upprepade sina gamla idéer. Inte heller denna gång kom något till utförande. Ett förslag till förändring av kaskadterrassen (1809) bildade dock utgångspunkt när arbetena påbörjades två år senare. Från 1800-talets första decennier härrör två av P:s sista privata uppdrag: Röfors bruk i Medåker, Vm, (1803) och Wrangelsro i Övraby, Hall (1810–12).

Samtidigt som såväl de kungliga som de privata uppdragen blev allt färre fick P under sin tid som tf överintendent ett nytt verksamhetsfält. Han hade redan med ringa framgång ritat några kyrkor, bl a för Urshults och Almundsryds församlingar (båda i Kron; 1794). Nu gav P i stället form åt flera av landets nya allmänna begravningsplatser. Av praktiska skäl utgick han från stadsparkens geometriska planmässighet men lånade samtidigt element från den engelska parken. Under några få år ritade han sex olika begravningsplatser: Vänersborg (1806), Linköping och Växjö (1807), Västerås och Uddevalla (1808) samt Norrköping (1811).

Under arbetet med anläggningen i Norrköping blev P partiellt förlamad. Under denna tid (1811–12) författade han trädgårdstraktaten Beskrifning öfwer idéen och general-plan till en ängelsk lustpark (ms). Denna har ej karaktär av en definitiv och redigerad framställning utan är snarare en serie adderade annotationer, möjligen tänkta som föreläsningar. Sedan 1799 var P nämligen direktör för byggnadsskolan vid FrKA. Som pedagog väckte han dock ingen entusiasm hos eleverna utan uppfattades snarare som en kvarleva från en förgången tid. För eftervärlden framstår P emellertid inte bara som en av våra främsta trädgårdsarkitekter. Han kan med fullt fog även räknas till de mest betydande samtida i Europa på grund av sin konstnärliga briljans, tekniska skicklighet och sina stora hortikulära kunskaper.

Författare

Magnus Olausson

Arkivuppgifter

P:s arkiv (anteckn:böcker, ms, ritmar m m) i FrKA. – Brev från P i RA.

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica, RA. J Wirgin, Sir William Chambers (1722–1796) o hans sv förbindelser (sem:uppsats, vt 1955, StH).

W Anderson, Karlskrona. Gator o byggnader (1930); E Claeson, Om sv trädgårdar förr o nu (Sv slöjdförems tidskr 1915), s 145–159; S Curman, Gustaf lll:s första projekt till Hagaparken (SvT 1914), s 480–493; T Forsman, Vem anlade engelska parken? (Forsmarks bruk, en uppländsk herrgårdsmiljö, 1984); C Forsstrand, Malmgårdar o sommarnöjen i gamla Sthlm (1919); F M P o den romantiska parken (FrKA, utställn:kat, 1981);J Harris, Sir William Chambers. Knight of the polar star (1970); J J Hedrén, Tal vid ... hofintendenten, vice praeses i Kongl academien för de fria konsterna ... F M P:s jordfästn (1824); F Hjortsberg, F M P:s trädgårdskonst (Lustgården 1934), s 1–55; E Hultmark, FrKA:s utställmar 1794-1887 (1935); G Jellicoe, Comments on drawings of Italian gardens by F M P (Garden history, 5:3, 1977), s 78–92; G Lindahl, Konstakademiens byggnadsskola (De sköna konsternas akad. Konstakad 250 år, 1986); C Lindskog, Clas på Hörnet. Skildnar från trakten kring Roslagstull (1932); L Looström, I sv konstnärskretsar... (1916); E Lund, Listonhill å K Djurgården (Sv arkitektur 1923-1924, 3, 1928), s 123–135; C Lundberg, Valeur documentaire d'une collection des dessins de Quarenghi å Sthlm (Konsthist tidskr 1980, nr 1), s 43–50; C D Moselius, Kiosken eller turkiska paviljongen vid gamla Haga (1925); M Olausson, Godegårdsparken o F M P (Fataburen 1987), s 130–155; dens, Gustav III o Karlberg (Karlberg, slott o skola, 2, 1992); dens, Den Engelska parken i Sverige under gustaviansk dd (1993); B Sandström, Landsorten kontra centralstyret (Bebyg-gelsehist tidskr 1989, nr 17–18), s 119–124; F W Scholander, Skrifter (1882); Å Setterwall, Erik Palmstedt 1741–1803 (1945); O Siren, Kinas trädgårdar o vad de betytt för 1700-talets Europa, 2 (1950); Sthlms lärda tidn:ar 28 sept 1780; N G Wollin, Kungsträdgården i Sthlm, 2 (SSEÅ 1924); dens, Karl XII:s torg, K stallet, Makalös, planteringen (ibid 1925); dens, Drottningholms lustträdgård o park (1927); dens, Haga (Sv slott o herresäten, Ny saml 1932–1933. Uppland, Östergötland, 1933); K Woodbridge, Henry Hoare's Pa-radise (The Art bulletin, vol 47,1965), s 83–116.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredric Magnus Piper, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7290, Svenskt biografiskt lexikon (art av Magnus Olausson), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7290
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredric Magnus Piper, urn:sbl:7290, Svenskt biografiskt lexikon (art av Magnus Olausson), hämtad 2024-04-18.