Meriter

1 Plomgren, Anders, dp 11 febr 1700 i Sthlm, Kat, d 4 juni 1766 där, Nik. Föräldrar: borgaren o linkrämaren Anders P o Margareta LʼEclaire. Anställd på J Sahlgrens handelskontor i Gbg 16, burskap som handlare i Sthlm 10 mars 30, dir o deläg i firma Anders & Thomas Plomgren där 30, en av stiftarna av Levantiska kompaniet 38 (k priv 20 febr), dir där 38–45, en av stiftarna av Sjöassuranskompaniet 39 (k priv 4 juli), dir där 39–54, led av komm ang assurans- o haveriordn 40, dir i Fiskerikompaniet 46 (komp stadfäst 13 jan)–53, i Ostindiska kompaniet från 46 (k priv 17 juni), fullm i Generaltullarrendesoc 47, led av direktionen för Saltkontoret 50 (k tillstånd att inrätta ett kontor 12 juni)–61, kommerseråds n h o v 53, på egen begäran entledigad från sitt burskap 30 april 60.

G 1) 9 juli 1728 i Sthlm, Nik, m Anna Catharina Clason, f 18 juli 1708 sannolikt där, d 15 okt 1734 där, Nik, dtr till handelsmannen Johan C (bd 8) o Anna Marlier; 2) 15 maj 1740 i Sthlm, Kat, m Margaretha Biörckman dp 7 febr 1719 där, Maria, d 15 maj 1780 i Solna, dtr till handelsmannen Hans B o Anna Margaretha Geding, senare g m Gustaf Kierman (bd 21).

Biografi

Vid 16 års ålder fick P anställning i den Sahlgrenska handelsfirman i Gbg under Jakob Sahlgrens ledning. Efter återkomsten till Sthlm blev han genom sitt giftermål lierad med den förmögna grosshandlar- och bruksägarsläkten Clason (bd 8). Liksom svärfadern, som bl a var ägare till Blasieholmsvarvet och drev omfattande rederirörelse, intresserade P sig livligt för den sv sjöfarten och särskilt för seglationen på Medelhavet, som på 1720- och 1730-talen var föremål för den merkantilistiska näringspolitikens speciella uppmärksamhet.

Sedan P efter moderns död sökt burskap som grosshandlare i Sthlm bildade han och den yngre brodern Thomas (P 2) handels- och rederiföretaget Anders & Thomas Plomgren. Handelshuset – med kontor vid Stortorget – placerade sig snabbt bland de tio största exportföretagen i Sthlm. 1745 och 1750 intog firman en femteplats inom järnexporten. De viktigaste utförselvarorna var järn och andra metaller samt manufakturer. Importen bestod främst av salt och vin från medelhavsområdet och från sydeuropeiska hamnar.

1737–38 företog P en längre resa till kontinenten och Storbritannien. I flera skotska städer hedrades han, tack vare sina förbindelser med familjen Campbell (bd 7), med burskap och handelsprivilegier.

Försök att med hjälp av Thomas P:s politiska position involvera handelshuset i större ekonomiska företag för "det allmännas väl" kunde ibland falla mindre väl ut; bl a kunde bröderna inte avyttra ett mycket stort parti havre, vilket något förhastat upphandlats för Krigskollegiets räkning. Sannolikt kompenserades denna förlust fullt ut genom leveranser till kronan under ryska kriget.

Under P:s levnad var handelshuset välrenommerat. Efter hans död drevs det av änkan och en släkting, F Lundin, under firmanamnet Plomgrens änka & Co intill 1779, då företaget under uppseendeväckande former gick i konkurs.

Vid sidan om ledningen av handelshuset var P och Thomas P engagerade i flera av de för frihetstiden karakteristiska vittsyftande handelsprojekten, såsom det Levantiska kompaniet, det av A & J Arfwedson 1745 bildade Fiskerikompaniet och Saltkontoret. Det Levantiska kompaniet bildades 1738 av några av de ledande stockholmsköpmännen efter att en handelstraktat slutits med Turkiet 1737. Avsikten var att stärka den sv sjöfarten genom införsel och nederlagsrörelse med levantiska varor och finna nya marknader för järn, stål och manufakturvaror. Resultatet av kompaniets verksamhet blev blygsamt och efter 15 års ansträngningar måste P och hans meddirektörer inkomma med en förklaring till Kommerskollegium. Då det sv kompaniet inte kunde hävda sig i konkurrensen med de utländska levantkompanierna, beslutade riksdagen 1756 att kompaniets privilegiebrev skulle återköpas så att bolagets brist kunde täckas.

Bakom intresset för medelhavssjöfarten, i synnerhet i västra Medelhavet, låg oron för Sveriges saltförsörjning, som diskuterades livligt. Nyttigt, men kortlivat, visade sig bröderna P:s initiativ att i prisutjämnande syfte inrätta ett saltlager i Sthlm. Lagringsmöjligheten skulle bidraga till att råda bot på den ofta kännbara bristen på salt, och varan skulle därigenom också kunna köpas i medelhavshamnarna eller Portugal vid tidpunkter då priserna där var låga. Man hoppades också på en viss reexport till andra östersjöhamnar. Ett saltkontor inrättades följaktligen 1750, vars finansiering i princip skulle ske med hjälp av importavgifter. Efter hand belånade kontoret lagrat salt till betydande belopp i Riksens ständers bank, varigenom större mängder salt kunde hållas i lager. Den kraftiga ökningen av insaltning av sill på Västkusten mot slutet av 1750-talet ställde emellertid helt nya krav på salthandeln, som saltkontoret inte var lämpat att uppfylla. Det ned-lades därför 1761. P fortsatte med en tämligen omfattande salthandel, och hans bouppteckning upptar ett ansenligt lager av salt.

Den största ekonomiska utdelningen gav P:s deltagande som aktieägare och direktör i det framgångsrika Ostindiska kompaniet. I hård konkurrens med handelshuset A & J Arfwedson erhöll P tillsammans med C Broman och Grillska handelshuset i förening med den föregående oktrojens direktörer privilegium för kompaniets andra oktroj 1746–66. Denna period inleddes med byggandet av fem nya ostindiefarare, och ytterligare fem fartyg sjösattes senare. I allt gjordes 22 expeditioner, de flesta till Kanton, vilka sammanlagt gav en vinst på nära 350 % enbart i utdelningar. Därtill kom ersättning till direktörer, superkarger och huvudparticipanter. En organisatorisk nyhet var skapandet av en fast kapitalfond och val av tolv huvudparticipanter bland de största aktieägarna som hade till uppgift att revidera räkenskaperna. I boet efter P uppgick värdet av hans aktier i kompaniet till hälften av den behållna förmögenheten.

Sin på sikt mest betydelsefulla insats gjorde P på sjöförsäkringens område genom sin medverkan till upprättandet av ett privat sv sjöassuranskontor. P torde ha stått för den grundläggande utformningen av organisation och stadgar. Ett för tiden ovanligt drag var att ansvarigheten för subskribenterna skulle vara begränsad. Det s k Assecurance-Compagniet beviljades 4 juli 1739 oktroj på tolv år. Bland de första direktörerna återfanns P. 1740 tillsattes en kommitté med P som ledamot för att utarbeta en särskild assurans- och haveristadga, vilken utfärdades 1750. Kommittén föreslog bl a att en särskild assuransrätt utan appellation skulle inrättas, vilket också skedde.

En viktig sida av P:s verksamhet var den kommunalpolitiska. Från 1730 framträdde han i ett politiskt triumvirat tillsammans med brodern Thomas och köpmannen G Kierman synnerligen målmedvetet som företrädare för hattarnas ekonomiska politik och helt i linje med grosshandlarnas, manufakturidkarnas och redarnas intressen. De förändringar i maktförhållandena inom Sthlms borgerskap som ägde rum vid denna tid fick sitt klaraste uttryck i reformeringen av stadsstyrelsen 1748 och införandet av egentliga fullmäktige. P kom där att spela en mycket framträdande roll. Inom politiken sekunderade han alltid den mer kontroversielle brodern. För sina offentliga tjänster belönades P med kommerseråds titel.

P var en god representant för sin tids skeppsbroadel: företagsam, mångsidig, med blick för nya möjligheter och, inte minst, framgångsrik. I det nära samarbetet med Thomas P synes P ha ägnat sig åt de mer tidskrävande uppgifterna och åt detaljutformning av gemensamma projekt. Denna arbetsfördelning återkom också inom kommunalpolitiken.

P levde ståndsmässigt i sitt stora hus vid Kornhamnstorg och kunde för rekreation dra sig tillbaka till Huvudsta i Solna, förvärvat 1750 och omgjort till fideikommiss 1761, sedan P sagt upp sitt burskap i Sthlm. – P:s barn adlades 1770 med namnet Plommenfelt (se nedan).

Författare

Elsa-Britta Grage

Källor och litteratur

Källor o litt: ÄK 546 (kommissionen ang ostindiehandeln) o ÄK 549 (d:o ang salthandeln), RA. Ip 19 (biogr handhar ang P), KB.

B Boéthius, Magistraten o borgerskapet i Sthlm 1719–1815 (1943); C Forsstrand, Ett köpmanshus under frihetstiden (SSEÅ 1911).; S T Kjellberg, Sv ostindiska compagnierna 1731–1813 (1974); C Koninckx, The first and second charters of the Swedish East India Company (1731–1766) (1980); E Olàn, Sjörövarna på Medelhavet o Levandska compagniet (1921); dens, Ostindiska compagniets saga (1923); J A Rehbinder, Matr öfwer Swea rikes ridderskap ... (1781); K Samuelsson, De stora köpmanshusen i Sthlm 1730–1850 (1951); T Söderberg, Försäkr:väsendets hist i Sverige intill Karl Johanstiden (1935).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders Plomgren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7331, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elsa-Britta Grage), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7331
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders Plomgren, urn:sbl:7331, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elsa-Britta Grage), hämtad 2024-04-25.